Vägen till Elysium

Tundrans mark blixtrade elektriskt när snön slukade varje steg mina fötter lyckades verkställa. Jag var naken. De aggressiva vindarna piskade mina blottade extremiteter medan flingor av is ilade som romerska spjut från det allsmäktiga mörkret omkring mig. Vad är det som händer? Var är jag? Är det här och nu mitt liv kasseras in? Tanken brände sig fast som en pulserande cancersvulst av hopplöshet i mitt bröst och spred sig rappt till knäna som snart gav vika för tyngden av min blåfrusna kropp. Händerna slog ner i det glimmande snötäcket.

Vad är meningen med att fortsätta om mitt brutala öde har placerat mig här för att göra slut på allt? Ingen dödlig människa kan… Jag är bara en människa… Plötsligt kröp ett barndomsminne längs ryggraden och jag kunde genom snöstormen urskilja min femåriga motsvarighet från två decennier tillbaks. Med sina otympligt stora kläder tog han min mor i handen och de båda begav sig iväg. När de vikt åt sidan uppenbarade sig en ensam gestalt. Jag kisade för att fokusera på skepnaden, men förgäves. Plötsligt förstod jag vem det var. Hans hållning var berövad från existentiell ambition i varje kroppsdel strax före att myndigheterna tog honom, och de blanka ögonen speglade den tomhet som hans transparenta anatomi förmedlade. Sakta tynade mannen bort, likt en vålnad i mörkret.

Ögonen sved när jag sänkte huvudet och blundade så hårt jag bara förmådde i kampen att dämma igen strömmen av tårar. Bara en trasig människa… Låt mig dö, LÅT MIG BARA… Vid detta ögonblick ryckte jag till av en ljudlig fnysning framför mig. Ett par meter emot min sargade kropp stod en silverpälsad varg, massiv i sina monstruösa proportioner. Den mötte min blick med orubblig övertygelse. Besten framstod inte av denna värld då den behårade kroppens konturer skar genom mörkret med ett skimrande grönt ljus som samspelade hypnotiskt med dess gröna ögon.

Mina tankar var som bortspolade i den visuella tsunamin av detta onaturliga väsen. Jag huserade ingen rädsla, jag kände ingenting. Plötsligt avtog snöstormen tvärt och allting blev stilla. Himlens mörker spolades bort som sot och avtäckte ett främmande valv med två avlägsna planeter i rymdens sceneri; den främre skimrade med en gulröd ton och den bakre såg ut som Jorden. Den enorma vargen tog ett steg mot min orörliga lekamen, sänkte sitt massiva huvud och kommunicerade sedan genom en överdådig röst som fick marken att sända vibrationer rakt in i mitt trummande hjärta.
– ”Bestig min rygg. Låt mig visa dig vägen hem.”

- – -

Dag som natt var persiennerna nere i min lägenhet. Jag fördömde tanken på att människor kunde se mig lika mycket som att jag kunde se dem. Den vänstra sidan av sängen ekade tom och förvåningen bytte skepnad – för tredje dagen – till insikt och lättnad. Rummet pyrde av en tjock hetta och solens animaliska egensinne slog ut sina vassa klor mellan diverse springor från fönstret. Trots detta frös jag. En dröm, tänkte jag och kisade bort interiören till en suddig massa inför persiennernas vacklande skydd mot himlakroppen utanför. Bara en dröm. Jag vände mig och somnade om.

Den kvällen hade humöret intagit en avtrubbad roll som inte lät mig må något konkret. Jag stod i duschen en lång stund och lät det svala vattnet omfamna lemmarna, smeka min rygg och fylla tomheten med en flyktig känsla av välbefinnande. När jag kom in i vardagsrummet i färd med att torka håret så brann det på TV-nyheterna. Bilderna krockade abrupt med reporterns kyliga stämma: ”Den största brandkatastrofen i USAs historia härjar just nu genom delstaten Oregon. Branden nådde bebodda områden för omkring en timme sedan och har i nuläget krävt omkring tjugofem människoliv, varav sju är bekräftade fall inom den lokala räddningstjänsten. Från allt att döma verkar situationen hopplös och…” Jag stängde av ljudet och lät flammorna mätta mina hornhinnor.

Oregon. Charlotte. Plötsligt mindes jag det kolsvarta hårsvallet, det något sneda leendet, den gräddbleka hyn och glasögonen som inte riktigt kunde acklimatisera sig till henne eller tiden. Jag mindes hur jag som artonåring trotsade åtta hundra mil för att göra vår första kärlek rättvisa, hur omöjlig den än framstod bakom internets galler. Det började på ett chattrum på var sin sida av planeten och eskalerade till en löpeld i bröstet som efter tre hundra dagar stack dolkar i magen och vred om dem. Det slutade i Oregon där hon, efter att vi förlorat oskulden till varandra, planterade ett frö av våldsam verklighet i mig som ledde till att jag kvävde branden genom att helt enkelt sluta andas, genom att bara sluta känna, genom att bara sluta leva.
– “Hey, look… it’s really for the best that we face reality head-on. We live worlds apart and I can’t keep stretching these feelings infinitely, it’s too much torment to take. You understand, right? Let’s end this while we’re rational enough to do it.” Den resterande tiden spenderade jag till att knulla henne genom ett maraton av emotionell frånvaro. Det kändes ”rationellt”. Jag visste inte då att något irreparabelt hade brustit bakom murarna och att denna skada skulle undertrycka alla mina känslor för människor genom kommande år. Efter hemresan hörde jag aldrig av mig igen. Hennes familj måste ha ställt sig frågande till kylan.

En sen middag och ett vinglas senare dansade lägenhetens stumma skuggspel genom datorskärmens nyckfulla grader av illuminans. Nätets oaser besöktes och behandlades efter rutin, en process som hade blivit min traditionella sed genom alla år av social frånvaro och isolation. Det kändes som att livet hade varit ett pågående relationsbygge med ensamheten ända sedan gymnasiets glansdagar sinat bort mellan fingrarna. Detta omständigheterna till trots, med hänseende till det faktum att jag bara tre dagar tidigare hade överlevt en explosiv final på det sällsynta förhållande som ramat in mitt liv under ett år.

– ”Har du älskat mig NÅNGÅNG under all den här tiden?! Har du det? Är det lögner du kastat mig i ansiktet varje gång jag erkänt mina känslor för dig? Du är fan inte redo för ett förhållande om du inte klarar av att vara ärlig, och det är ta mig fan otroligt att jag är den som måste avsluta det här för att du är SÅ jävla frånvarande när det kommer till oss!” Linns röst sprack i hallens akustik. ”Du fattar inte hur djupt du sårar mig. Du fattar inte. Du fattar bara inte…” Orden låg kvar runt mina fötter likt döda fåglar som kraschat mot min kropp och brutit nacken. Jag kunde aldrig bemöta hennes resonemang för att det var plågsamt befogat. Jag skämdes för den smärta jag bjudit in i hennes liv, men jag skämdes desto mer för den likgiltighet jag kände kring situationen innerst inne.

Linn var inte den första kvinna jag slumpartat eller själviskt placerat i det ödsliga landskap som utgjorde innandömet av min hjärtkammare, för att sedan lämna henne där i mörkret. Hon var däremot den enda jag varit dum och naiv nog att lämna under så lång tid. Aldrig igen, tänkte jag. Aldrig igen skulle jag chansa på det sättet. Aldrig igen skulle jag inbilla mig att en annans emotionella drift kunde väcka mina egna känslor och stabilisera dem. Aldrig. Oavsett om detta innebar ett liv utan någon vid min sida, ett liv utan intimitet med djupare syfte, ett liv utan möjlighet att slå rot. Ett liv?

Det ska dock sägas: När strålkastarna träffar oss rakt på riskerar vi att bli maktlösa marionetter i livets många maniska föreställningar. Redan vid galapremiären kan vi förlora kontroll över våra skelett och tankar. I den ödesmättade regin av dessa nummer styrs vi med järnhand mot förutbestämda mål, och lyckas vi inte bryta oss fria från kontrollen, lyckas vi inte lämna scenen i tid, så förblir vi maktlösa inför de öden som har författats åt oss.

Jag var till följande akt redo att stänga laptopen när det hände. När Freja hände. Under flera år, långt innan jag flyttade till stadens puls, hade jag varit aktiv på ett community för diktverk och prosa. Där hade mina tyngsta perioder satts i text utan en tanke på att någon med signifikans skulle läsa det. HON hade däremot återkommande, under flera år, läst mina alster enligt statistiken. Det var en varelse som kuvade mig med sin skrivkonst. Hennes fraser bar på ord vars följd implicerade att ögonen hade blödit och himlen hade störtat under skrivandets lidelser. Det låg en tät, fascinerande vånda över allting hon publicerade och jag återkom ofta för att beundra det tunga hantverket och svälja stoltheten över mitt eget. Fotografierna i hennes galleri skrämde mig än mer. Hon var ett sagoväsen. Surrealistisk. Hon var en människa som vid flyktig anblick inte kunde existera i den riktiga världen, än mindre i samma stad som jag. Freja hade alltid varit en mytisk illusion, men efter flera års samförstådd tystnad mellan oss hade hon ikväll skickat ett privat meddelande. Min puls skenade.

- – - – - – - – - -

Den aromatiska sommarnatten vilade i ett trankilt vakuum. Gatuljusens orangea filter gav min färd längs Östra Farmvägen ett drömlikt sken. Som på en räls var mina steg predestinerade att närma sig den stadsdel, den byggnad och den svit där hon väntade på min ankomst. Tankarna stormade okontrollerat och jag försökte summera klivet från vår första kontakt tidigare ikväll till dessa steg strax inför midnattstimmen, jag försökte förstå vad som faktiskt höll på att hända tillsammans med allt som absolut inte skulle få hända.

Freja: Så kommer du som en skugga bakom stängda glas
för att tillvaratas i min oas?

Det var ett citat ur en av mina texter. Vad menade hon? Vad skulle jag svara? Jag följde hennes exempel, klickade på ”svara” och drog nästa fras ur texten.

Jag: Du smeker mig en parafras,
lovar mig lite mer än jag bör tolka?

Freja: Jag frågade först. Har du Messenger?

Tveksamheten intog där min kropp och händerna lämnade instinktivt tangentbordet. Genom dessa korta utbyten kände jag omedelbart var samtalet skulle leda. Det framstod ödesmättat och förutbestämt, som efter ett manuskript, och jag svepte mitt andra glas vin varpå fingrarna åter sökte sig till tangenterna.

Alla mina oförskämda föreställningar om Freja realiserades genom kommunikationen som följde. Hon drev sina ord framåt likt slavar och de lydde hennes minsta befallning; jag kände mig knappt deltagande i den kabaret av verbal kompetens hon framförde. En rädsla inbefann sig – en rädsla att hennes kryptiska manér och sociala beslutsamhet var precis det jag längtade efter, och kanske hade längtat efter all denna tid. En utmaning. Något att beundra och dechiffrera, likt en kod som höll på livets hemligheter eller en karta som banade väg för en högre existens. Nirvana.

Hon berättade om sina råttor, sin katt, sina föräldrar, sin käraste vän som rest till Portugal. Vi ägnade ett flyktigt ögonblick åt en smileystafett som fick oss båda att skratta. I ett försök att avglorifiera mig själv så berättade jag om min arbetslöshet, den veckofärska brytningen med Linn och alla emotionella svårigheter genom åren. Jag berättade om min ensamhet. Min kyla. Inget av detta hade någon effekt.

Freja: Du har fortfarande inte svarat på min första fråga.

Stegen stred mot asfalten utmed kyrkogårdens gotiska järnstaket som skärmade av det mörka havet av gravar från gatulandskapet. Jag såg in i avgrunden och rös till. Vid Sorgenfrivägen svängde jag in bland hyreshusen och började leta husnummer, men efter fem vilsna minuter sände jag iväg ett beklagande textmeddelande på telefonen. ”Jag ropar!” svarade hon. Jaha, tänkte jag. Hon tänker väl inte…? Vid den här tiden? Plötsligt hörde jag ett avslägset skri flyga mellan husfasaderna.
– ”HAAALLÅÅÅE?!”
– ”JAAAA?” ropade jag tillbaks och rörde mig osäkert mot en chansartad riktning.
– ”KOMMER DUUUUU?” Skrattet klädde hennes röst och jag sansade mitt leende innan jag svarade igen.
– ”JAG TROR DET!”
– ”JAG KÄNNER MIG SOM EN SIREN SOM LOCKAR EN SNYGG SJÖMAN TILL SIN UNDERGÅNG MED MIN VACKRA SÅÅÅNG!” Jag skrattade.
– ”JA DEN ÄR FÖRTROLLANDE! JAG ÄR HELT I DITT VÅLD!” Hon gav ifrån sig en falsk, lång och svajig ton,
- ”OoooOOoOOooo…” och skrattade. Jag hörde att jag närmade mig på insprånget i en av innergårdarna. En tredje röst, vresig och grov, gästspelade plötsligt i vår gapiga scen.
– ”VET NI VAD KLOCKAN ÄR!? FÅR JAG BE OM LITE TYSTNAD!?” Freja skrålade snabbt tillbaks.
– ”DU MÅSTE DEFINIERA ’LITE’ I DET HÄR FALLET! DET KAN JU HANDLA OM HUR LITE TYSTNAD SOM HELST! DET VORE NÅTT HELT ANNAT OM DU BAD OM STÖRSTA MÖJLIGA TYSTNAD, SOM PÅ CIRKUS!” Den vresiga rösten hördes inte igen. Plötsligt stod hon där med händerna på balkongräcket. Min Siren. Jag stannade till och blickade upp med ett blygt flin, sträckte händerna tvärs ut för att låta dem slå ner mot benen.
– ”Hej.” sa jag med lungorna fulla av syre som inte visste vart det skulle ta vägen. Hon sken upp.
– ”Hej! Vänta, jag kommer ner och öppnar!”

- – - – - – - – - -

Vid tolv års ålder hade jag fått låna en porrtidning genom en ytlig vän som hade en hel uppsättning i förvar. Han var oberäknelig och hade förmågan att övertala nästan vem som helst till vad som helst. En gång befann vi oss nakna under hans täcke, till min likgiltighet. Tidningens vuxna kvinnokroppar drog däremot in mig med en upprörande magnetism; jag fann porren mer motbjudande än upphetsande men kunde inte låta bli att fascineras över det som samhället ville dölja. Det var genom denna smutsiga lektyr som mina första seriösa reflektioner kring kärlek slog rot. En iögonfallande malplacerad artikel rubricerad ”Kärlek och kemi” fångade intresset bland alla påträngande bröst och fittor, och en portion ur den gav sig i kast med att avromantisera det mest legendariska begreppet vi har:

”Ett antal hormonella ämnen produceras i kroppen och påverkar hjärnan i vår upplevelse av kärlek. Fenyletylamin är kanske den mest anmärkningsvärda som kan liknas vid amfetamin på sättet som dess kemiska effekt ger kroppen sitt rus under den tidiga förälskelsen. Dopamin och noradrenalin uppstår också i ett tidigt stadium av relationen, medan serotin och endorfin dominerar under en djupare kärlek och verkar för känslan av trygghet i långvariga förhållanden. Kärlek är med andra ord inget mirakulöst fenomen utan istället kemiska processer som sker i etapper och de flesta av ’kärlekens’ kemiska ämnen förkroppsligar våra erotiska lustar som blir extra starka mot personer som lyckas initiera vårt hormonella maskineri.”

Jag förstod knappt hälften av denna pseudovetenskapliga text på den tiden, men klippte ändå ut och behöll artikeln. Det var inte som att Jonas skulle sakna en samling ord bland alla glänsande lemmar. Med årens repetitiva läsningar började jag förstå vad artikeln verkligen sade och min syn på kärlek växte sig blek och andefattig – ända tills fenyletylaminet började pumpa i min kropp bland det amerikanska chattrummets flodvåg av dedikerade fraser. Charlottes illusoriska form i cyberrymden hade initierat mina hormonella kugghjul – en mirakulös bedrift i sig – och därefter genom verklighetens giftiga omständigheter stängt av mitt hjärta likt en ångmaskin som spelat ut sin roll i denna värld. Kemilabbet inom mig förblev mörkt och övergett.

Det var inget chattrum jag befann mig i nu. I det dunkla ljuset framstod Frejas spräckliga gamla tapeter som en gränslös rymd, och det kändes som att färdas genom kosmos när vi satt i soffan framför den blinkande TV-apparaten från nittiotalet. Hon levde i ett hem som inte höll tillbaks på något vis. Det var ett ostädat, oflärdigt, spontant möblerat bo med gammaldags inredning och en smygande vittring av råttkiss. Hon ursäktade sig för den eventuella potensen i lukten men jag slängde snabbt ut att det inte störde.

En annan arom överröstade och skar igenom djurlukterna. Jag upptäckte snart att det var Freja själv. En så säregen doft hade jag aldrig påträffat; den var skarp, ljus som en syrlig kolsyredryck med en underton av besk men krämig kroppslighet som ville övertyga mig att det inte var en parfym hon bar, utan istället en naturlig aura. Den var högst intoxikerande på ett upphetsande sätt och jag fick slita ner alla sinnesbilder som uppstod.

Efter hennes regi såg vi på en inspelad dokumentär om sjökor och delade på ett billigt vin. Hon plockade upp sitt oglamourösa glas från det slitna soffbordet och sänkte halva innehållet. Händerna såg bräckliga ut, smala och lena, och den vita huden sträckte ut sig som en tät dimma längs den slanka fysiken. Ansiktet var i kontrast rundat och mjukt, med stora gröna smaragdögon och en perfekt formad näsa över de blöta, rodnande läpparna. Det rufsiga, kastanjebruna håret ramade in hennes ansikte och slutade strax under den markerade käklinjen. Öga mot öga var hon samma surrealistiska varelse, om inte mer illusorisk och obegriplig. Ett sagoväsen vid min sida. Jag klunkade nervöst ur vinglaset och insåg att ingen hade lyckats riva mina stadiga, dumdristigt självsäkra murar på flera år.

Den milda berättarrösten presenterade fakta efter fakta om sjökorna. Klockan närmade sig ett på natten och jag tänkte att situationen var det märkligaste jag upplevt på evigheter. Mitt liv kändes plötsligt som en tom duk varpå Freja målade abstrakt expressionism med passionerad och ofjättrad glöd. Hon var i färd med att fylla mig med sin person – sin surrealism. Berättarrösten anmärkte plötsligt att ”Sjökor, som endast kan leva under vatten, tillhör släktet sirendjur,” varpå vi vände blicken mot varann och flinade synkroniserat.
- ”Jag älskar djur.” sa jag och fokuserade blicken på TV-skärmen igen.
– ”Ja…” svarade hon och vände sig mot mig i soffan. Jag fortsatte.
- ”Jag har svårt för människor, men djur är genuina… Vi är mest bara en evolutionär slump som lurat i oss själva hur vi ska tänka och agera genom påhittade kulturella mönster, men djur är på riktigt. Djuren är vad de alltid har varit,” Jag vände mig mot henne. ”…vi är falska varelser.”
– ”Falska, och helt fantastiska.” påpekade hon. Sedan kysstes vi. Hon sög tag i mina läppar så att det nästan gjorde ont och ett berusat skalv stormade fram som en flodvåg genom kroppen. Jag bemötte hennes eldiga offensiv med min egen och blundade hårt i frustrationen av att känna mig så maktlös i strömmen som drog mig längre och längre ut till havs.

- ”Vänta!” utbrast hon abrupt efter en upphävning av kyssen. Med ett snabbt språng till stereon började hon gräva i skivsamlingen och kasta ut fordral på golvet. Snart nog hade hon satt på ”From the edge of the deep green sea” med The Cure och viftat ut mig på golvet. Vi omfamnades mitt i vardagsrummet och hånglade besinningslöst till Robert Smiths klingande röst.

”I know this can’t be wrong i say,
and I’ll lie to keep her happy
as long as I know that you know
that today I belong
right here with you
right here with you…”

Plötsligt tryckte hon bort mig en bit och djupdök i mina pupiller.
– ”Jag vill inte att det här ska vara någon töntig rebound för dig. Att du nyss kommer ur ett förhållande och behöver någon att fylla ut tomrummet med, för jag menar allvar med sånt här…” Jag avbröt henne med en skakning av huvudet.
– ”Sanningen är att jag hade längtat efter ensamheten. Mot slutet ville jag inget annat än att vara solo igen. För att jag är, ja… jag är skadad.” Hela situationen kändes så självklar, så bunden manuskriptet, och jag var nu obligerad att spela min roll. Jag suckade drucket och kramade henne hårt. ”Fenyletylamin.” mumlade jag som en viskning bakom örat och hoppades att hon inte skulle förstå.
– ”Vad sa du?” frågade hon tyst. Vi delade blickar igen och jag log tigande. Hennes varma, sköra händer sökte sig in under skjortan och hon närmade sig mitt ansikte för att stanna en centimeter ifrån läpparna.
– ”Då kommer du som en olovlig frukt från ett döende träd som bar en sista produkt,
sår dina frön i min fukt, tynger dina bröst mot min mark.” Jag slogs av insikten att hon hade memoriserat min text. Jag vilade pannan mot hennes och fullbordade versen.
- ”Då kommer du som en seraf helt besluten att läka min tid förfluten i sista minuten, ler mot de knäckta attributen, forslar dina händer till mitt kön.” Sedan log hon med en glimrande blick och lät sin hand vandra ner.

Innan en klar tanke kunde formalisera sig låg våra kläder på golvet. Vi frossade på varandra likt djur och Frejas bröstkorg reste sig monumentaliskt i sängen när jag trängde in i henne. Lusten var till en början obeskrivlig; Vi var något mer än två kroppar i en säng, vi var en immateriell union, en andlighet tillsammans. Hon vred sig och gnydde för varje stöt och jag började inbilla mig att jag gjorde henne illa.
– ”Är du okej?” frågade jag mellan andetagen. Hon nickade ivrigt och drog ner mig i håret för arrestera min tunga. Under resten av akten knullade vi förvildat medan ett gift spred sig sakta i min kropp. Jag fann det allt svårare att se på hennes glödande ansikte. Det gick inte, blicken svängde av. Plötsligt blixtrade minnen av Linn i huvudet – hur jag hade förrått henne med mitt opålitliga känslomaskineri, hur jag hade sårat och förminskat henne. Illa till mods upplevde jag en vämjelig avsky mot mig själv, som att jag befläckade Freja med min lust, smutsade ner hennes inre med min kuk och höll på att upprepa samma misstag jag tidigare hade svurit att begrava. Genom illamåendet kom mitt klimax och jag drog ut för att lägga satsen i handen. Den skulle inte få befläcka henne. Min kropp skakade. Jag kände för att spy, men istället kom det tårar.

Freja andades tungt men upptäckte snart mitt tillstånd.
– ”Vad är det? Men du…” Jag snörvlade till och föll ihop som ett korthus bredvid henne. ”Vad är det för fel?” frågade hon och strök mig över pannan. Vi låg tysta i en minut och jag försökte kontrollera det som skedde inom mig. Tårar som det här, inför någon annan, hade jag inte fällt på ett drygt decennium och hela situationen skrämde livet ur mig.
– ”Jag vet inte. Jag är bara så jävla skadad.” klämde jag ur mig.
– ”Vad menar du?”
– ”…Jag har alltid bara viljat göra det rätta, men det blir alltid skit av allting och slutar med att jag drar ner andra. Drar ner dem hårt.” Hon fixerade blicken på mig. ”Jag önskar att jag haft en normal farsa genom åren, en levande fadersgestalt som kunde hjälpt mig styra upp såna här frågor under hela uppväxten.”
– ” Vad är ”normalt” egentligen… Men har du aldrig haft en?… En pappa alltså.” frågade hon försiktigt. Jag svepte frustrerat bort en tårsamling i ögonvrået.
– ”Han slog mig, så de tog honom tidigt ur mitt liv. Han blev aldrig en del av familjen igen och jag har inte sett honom sen dess.” Jag suckade mot taket. ”Poängen är att jag behövt konstruera ett gott hjärta på egen hand genom alla år och jag vet inte om bygget håller för sånt här. Jag är rädd att såra dig, Freja. Jag vill bara göra vad som är rätt.” Hennes penetrerande blick skar genom ögonlocken på mig.
– ”Du är faktiskt godhjärtad om du känner så. Jag tycker det låter som att du söker efter vägen till Elysium.” sade hon med en mild röst.
– ”Elysium?” frågade jag.
– ”Från de grekiska myterna. Det är som ett paradis för alla rättfärdiga och heroiska människor. På grund av deras godhjärtade egenskaper har de valts av gudarna att få leva vidare efter döden. Elysium är en plats av evig lycka.”
– ”Ja… lycka hade väl inte suttit fel.” anmärkte jag med en suck.
– ”Lycka är fint… men det är finare att vara den heroiska personen som vill göra det rätta. Även om Elysium inte finns så är vägen dit värd att leva efter.” Hennes ord grävde sig ner i mitt bröst. Jag vände mig mot henne och vi kysstes. Vi smektes. Vi delade blickar tills ögonlocken föll, och vi somnade.

- – - – - – - – - -

Ovanpå dess rygg kände jag den kolossala vargens muskler arbeta som ett synkroniserat maskineri. Jag greppade hårdare om den sträva nackpälsen och bet ihop genom vinden av djurets våldsamma språng. Vi flög fram genom en skållande saltöken belamrad med skelettdelar. Värmen pinade min nakna hud när vi for över vidsträckta dynor och ut i en kylig träskmark inlindad i vitt dis. Den abrupta temperaturförändringen rammade mina sinnen. Under oss, ut genom träskets välling av smutsvatten, sträckte sig kritvita händer som förgäves försökte greppa mina fötter i vargens framfart. De sjönk sedan sakta ner under ytan igen när jag blickade tillbaks.

Plötsligt slog bestens trampdynor ned på bruten asfalt och klorna skrek mot det orubbliga underlaget. Vi for genom ett sargat, öde stadslandskap där skyskrapor med gapande fasadsår och utblåsta fönster sträckte sig mot skyn, likt en sista ansträngning att bevara sin prestige som arkitektur. Vägen var täckt med grå aska, övergivna bilar, bussar, mopeder, cyklar. Vargen flög graciöst över alla hinder i vår bana och jag fick stålsätta mig för kollisionerna mot marken.

I en blinkning omgavs vi av brutala vågor på ett stormande hav. Djurets galopp höll sig stadigt på vattenytan och den sicksackade med resolut övertygelse mellan de värsta svallen. En änglalik ballad av toner uppstod och jag såg sirener flyga upp ur vattnet och dyka ner i djupet igen. De följde oss genom stormen och uppenbarelsen av dem var transcendentalt överväldigande: Gudomliga, barbröstade kvinnor med pärlvit hy, underkroppen av en sjöjungfru och hår omslutet i ett gnistrande guldskimmer. Melodierna från deras läppar berusade mig och mitt grepp om vargens päls försvagades kvickt. Det var då jag såg det. I himlavalvet framför oss svävade Jorden i sin suveräna magnitud och lyster.

- – -

Jag vaknade till regndroppar i kollision mot fönsterglasen. Freja sov. Anblicken av henne var lika surrealistisk i morgonljuset, om inte mer. Jag förmådde inte sabotera den perfekta stillsamheten utan letade istället upp papper och penna för att lämna ett meddelande på kudden.

”Din sjöman har mött sin undergång.”

Tankarna stormade genom en lätt huvudvärk på vägen hem, medan kroppen mindes. Hennes säregna doft låg som ett hölje på huden, på kläderna, och jag tog emellanåt långa inandningar från ärmen. Hade hon åstadkommit det otänkbara? Var jag verkligen fast i hennes grepp eller växte det bara nya naiva föreställningar i mig som ogräs i hjärtkammaren? En rädsla tog över när jag insåg att jag inte mindes hur det BORDE kännas – hur det verkligen kändes med Charlotte. Jag kom inte ihåg, som att det aldrig hade hänt.

Jag var aldrig den typ som ville göra mig påträngande hos andra, allra minst de jag intresserade mig för på intima plan. Istället lät jag allt som oftast den andra kontakta mig, som ett tecken på att jag var välkommen. Minuterna växte till timmar som i sin tur växte till dagar, men något ord från min siren kom inte. Hennes frånvaro på internet var den största närvaron jag någonsin upplevt. Jag började uppleva hennes doft i trapphuset, i mataffären, bland yttergårdens lövverk, i mitt eget vansinne. Efter åtta dagar sände jag iväg ett frågande sms, ”Är allt okej? Du har försvunnit.”, varpå hon svarade ”Förlåt mig. Jag har sorg, det finns ingenting du kan göra.”

Senare den kvällen tog hon kontakt på Messenger och förklarade kort att hon var bipolär. Hennes definition av sorg var ett mörker av själslig smärta som slukade henne från tid till tid.

Freja: Tänk dig att världen omkring dig krymper
av allt lidande vi orsakar varandra. Ett lidande som fyller
verklighetens tomma utrymmen med svärta och smutsar ner dig,
förorenar luften och kväver dig långsamt genom andras synder.
Mina lungor kollapsar under vikten av all denna sorg.
Förlåt. Du är inte bortglömd. Jag hör av mig.

Det var då jag insåg att Frejas inre var skadat liksom mitt eget, möjligtvis ännu mer. Det var svårt att föreställa sig vilka plågor hon genomlevde i ångesten som sjukdomen orsakade, men om det fanns några inblickar att skaffa sig så levde dem i hennes texter. Våndan och lidelsen hade fått sin förklaring, och hennes psykiska skörhet drev min lust ännu hårdare. Jag ville beskydda henne, trots det lönlösa i ett sådant begär. Det fanns dock ingenting att göra mer än att vänta. Så jag väntade.

- – - – - – - – - -

Skulle jag säga något om ödet så hade jag anmärkt på dess precision; på hur fulländat uträknade utfall livets förgrenande vandringsleder besitter. Från en eller annan riktning porlar våra individuella existenser fram till en punkt på tidsaxeln där allting plötsligt känns rimligt. En punkt där pusselbitarna slutligen kompletterar varandra och all smärta, alla tårar och alla plågor genom åren känns berättigade. I detta epicentrum av acceptans och visdom har vi gjort våra erfarenheter till en nödvändig del av livet, en essentiell del av vår utveckling, och däri ligger ödets inre mekanismer. Däremot, och mycket viktigt att poängtera, så väntar det ingen punkt på vår tidsaxel om vi vägrar acceptera de stigar som livet lett oss in på. Att förneka våra erfarenheter leder till ofrånkomlig sorg.

Juli hade presenterat sin andra hälft och dess form karaktäriserades av en ständig hetta. Inte en dag hade passerat utan att tankar på Freja hade strövat hand i hand med de svagaste stunderna. Det var i denna masugn av värme, minnen och längtan som hon ringde – och som ödet presenterade ännu en väg.
- ”Hej min tappra sjöman.” sade hon försiktigt med ett mått av glädje i rösten.
– ”Men hej!… Gud, hej!” svarade jag men tyglade genast min förvåning och fröjd.
– ”Hur har du haft det?” frågade hon.
– ”Det har varit bra, inte så mycket att göra kanske…” Det hade inte varit ”bra”, och mitt inre hade haft fullt upp med att sakna henne men det var inget som kändes rätt att säga efter alla de veckor som passerat. Jag frågade heller inte hur hon mådde och hon utvecklade heller inte sitt tillstånd; jag gladde mig bara åt att hon lät livligare.
– ”Vill du följa med till Danmark på fredag? Min syster har pluggat färdigt till läkare där och ska ha en bjudning. Det blir mat och dricka! Och dans!” Hennes fråga överrumplade mig. Tillställningen lät inte som något jag skulle trivas i, samtidigt som den pessimistiska föreställningen retade mig. Jag förblev tyst ett ögonblick. ”Du skulle få träffa min mamma och pappa också. Kom igeeen! Jag har ingen att gå med…” fortsatte hon, och med detta var det klart.

Vi möttes på tågperrongen och kramades hårt. Hon kysste mig som att tiden stått stilla och smittade min världsuppfattning på bråkdelen av en sekund. Fenyletylamin. På tåget kelade vi och pratade om framtider och karriärer. Hon lade fram att hennes storasyster alltid varit den lyckade dottern i familjen, den privilegierade som undgått psykiska komplikationer och gjort något famgångsrikt av livet. Freja ville själv bli undersköterska men orkade inte satsa på studier mellan sina episoder. Sorgen hade henne i kedjor, och jag suckade sympatiskt.

Efter en irrtur bland Köpenhamns bakgator kom vi slutligen till rätt byggnad där en välklädd samling stod och pratade. Hon sprang fram och kramade vad jag antog vara hennes föräldrar. Pappan, som var en proper liten man med buktande mage, skakade min hand och presenterade sig som Henry.
– ”Har ni känt varandra länge?” frågade han.
– ”Nej, det kan jag inte påstå…” log jag.
- ”Ett tag.” log Freja bredare och tog mig under armen. Under flera års tyst beundran, tänkte jag.
– ”Man kan säga att jag är kavaljer för kvällen…” anmärkte jag osäkert när jag lika väl där och då kunde bett om deras dotters hand. Hennes mor log och tog min hand.
– ”Jag heter Elisabet. Det är roligt att du kunde komma,” inbröt hon och sade mitt namn som att jag redan var en i familjen. ”Jag hoppas att ni får en trevlig kväll.”

Kvällen bestod av ett överflöd hälsningar, små ceremonier, hjärtliga tal, skräniga sånger och en middagsaffär med tre rätter. Tiden forsade fram och jag fann mig uppskatta tillställningen mer än väntat, den främmande ensemblen till trots. Vi åt och skrattade, hjälpte till i köket med disk och efterrätter, fuldansade ensamma på dansgolvet och lekte med mobilerna. Jag upptäckte med tiden att Freja gick på det lättåtkomliga rosévinet mer offensivt än jag och tanken slog mig att hon kanske fann situationen obekväm. Frågan uppstod aldrig.

Senare under festligheterna gick jag ut på bakgården för att fly de kvava lokalerna en stund. Till synes hade samma kallelse drabbat Elisabet som satt bland gräset på en sjabbig träbänk med ett vinglas i handen. Vi hälsade och jag slog mig ner bredvid. Jag kunde inte se likheterna inom familjen, vare sig mellan Freja och systern, eller deras mor. Min siren överträffade dem alla.
– ”Har ni det trevligt?” frågade hon med det mildaste leendet.
– ”Jodå, det är en fin kväll. Det var kul att bli inbjuden.”
– ”Vi är glada att du kom. Vi var lite bekymrade att Freja skulle behöva åka ensam.”
– ”Jaha, hurså?”
– ”Man kan väl säga att… Hon har alltid känt sig underlägsen i familjen, och ja, på grund av saker som du säkert redan känner till.” Jag nickade lite och såg upp mot de stirrande stjärnorna. ”Men det har gjort att vi älskar henne desto mer, vår Freja…” fortsatte hon.
– ”Jag tror att livet har ett syfte med det mesta som händer oss. Det är sällan rättvist och vi mår dåligt emellanåt, men vad vi alltid glömmer bort är stundernas mindre biroller i den större kontexten, och att varje dålig erfarenhet är en tillfällighet att växa och läka som person.” Hon såg på mig efter mitt utlägg.
– ”Det var ett fint sätt att se allting på. Hon är mitt uppe i en ömtålig läkeperiod. Hon behöver läka. Jag vill så gärna tro att hon mår bättre för varje dag som går.” Det kändes som att jag hade planterat ett frö av hopp i hennes skendystra inre.

Plötsligt snubblade Freja ut genom dörren och föll ned på grusplanet. – ”Men himlar, Freja!” utbrast Elisabet och skyndade fram till henne.
– ”Jag är okej!” blev det sluddrande svaret och jag såg hur full hon var. Jag gick fram och hjälpte henne upp.
– ”Dags att åka hem nu, mm?” antydde jag, och riktade blicken mot hennes mor. ”Vi kan ta en taxi till stationen.”
– ”Ja det blir bäst. Gå till framsidan så ringer jag efter en.” sade hon och skyndade in i lokalen. Med en arm runt midjan gick vi lite svajigt genom det surrande folkvimlet.
– ”Ska vi redan hem!? ÅÅÅH…” utropade Freja. ”Jahaaa, hejdå allaa, HEJDÅ LÄKARSYSTER!”

Ute på asfalten lindade jag in henne i mina armar och kysste den bleka pannan. Hon var trött och fåordad, svajade litegrann och mumlade något obegripligt. Insikten slog mig plötsligt att vi befann oss i Danmark och hade en lång väg hem. Henry kom plötsligt ut ur den musiktäta byggnaden. Han tog en titt på sin dotter och omfamnade henne med en kyss på kinden för att sedan vända sig till mig.
– ”Jag litar på att du får hem henne säkert?” frågade han med samma genomträngande ögon Freja kunde få.
– ”Du kan lita på mig.” sade jag och frågade mig själv vilken tröst ett sådant påstående var. ”Jag bryr mig verkligen om henne…” fortsatte jag i en oväntad utveckling av samtalet, ”Jag ska se till att hon är trygg.” Henry greppade min axel med en faderlig övertygelse i handen.
– ”Tack.” Därefter kom taxin och vi var borta från scenen.

Nattåget var fullt och pyrde av en aggressiv stämning då två individer i vagnen munhöggs om något trivialt. Jag hade tidigare bett en person offra en plats åt Freja, och nu satt hon där vit som ett sagoväsen och gungade till spårens kurvor. Jag befann mig nedböjd på ett knä mitt emot henne i gången och kunde inte få min konversation med Henry ur huvudet: ”Jag ska se till att hon är trygg… Att hon är trygg… Att hon är trygg…”
– ”Mår du illa?” frågade jag. Hon nickade med ett avtöcknat leende. Jag reste mig upp och såg på det dåsiga folket i vagnen. ”Ursäkta, har någon möjligtvis en påse att ge oss, det vore…” De två bråkande karaktärerna överröstade mig med sina vresiga utrop. Jag höjde rösten, ”Förlåt, har någon…” men drunknade återigen i volymen. Mina ögon föll på Freja och temperamentet slog om tvärt. Jag vände mig till bråket. ”KAN NI HÅLLA KÄFTEN?!” De tystnade abrupt och stirrade. Alla stirrade. ”Skaffa lite jävla perspektiv på livet istället för att stå här och mala om skit som i själva verket inte betyder något!” röt jag kallt och översvämmades av en diger stillhet i hela vagnen. Plötsligt bröts tystnaden av någon.
– ”Här, ta den här…” sa en äldre kvinna några säten bort. Jag tackade för påsen och slog mig ner framför Freja igen.

Det var endast ljuden från tågets arbetande leder som hördes, och jag visste att passagerarnas blickar låg på oss två efter urladdningen.
- ”Här,” sade jag och höll fram påsen, ”säg till om du behöver den. Jag kan hålla.” Då drog hon till sig påsen och kräktes. Rosévinet forsade ur henne tyst och stillsamt som en kaskad av smälta rubiner medan påsen blev varm och mjuk. Jag tänkte att hon skapade surrealism igen, och övertygades om att passagerarna var lika slagna av den bisarra trolldomen som jag. Forsen tog snart slut. Jag frågade om det var allt, varpå hon nickade med ett trött leende. Min hand lät smeka hennes kind och fälla in en förrymd hårlock bakom örat. Jag gav ett osäkert leende tillbaka, och när hon slöt ögonen för att vila huvudet mot tågfönstret föll blicken ned i golvet. Jag belastades med en själkarvande tyngd. Jag insåg vad jag behövde göra.

- – - – - – - – - -

Den täta, familjära ensamheten slukade min närvaro när jag kom innanför dörren. Läpparna smakade salt. Jag ställde mig framför badrumsspegeln och dök i de blanka, tomma ögonen för att sedan begrava ansiktet i det iskalla kranvattnet. Kylan tog mig tillbaks en timme i tiden.

Sensommarnattens svalka hade fått Freja att vakna till. Vi lämnade perrongen och satte oss på en stentrappa inför bussarna som slutat gå för länge sedan. Hon höll hårt om min arm. Min blick trängde sig in i stadens livlöshet och jag stängde ögonlocken för att trubba av situationen. ”Hon behöver läka…”; Elizabeths ord hängde som fallfärdiga kulisser över mitt sinne.
– ”Freja…” sa jag med allvar i tonen. Jag märkte att hon tittade upp på mig. ”Vi kan inte göra något av det här. Av oss två. Vi är inte redo.” Mina ord kändes som cancer i en vacker kropp. Vi var båda tysta en stund.
– ”Så kommer du som en skugga bakom stängda glas för att tillvaratas i min oas… Men oasen var en hägring. Och du… du var bara en skugga.” sade hon tyst, knappt så det hördes, och stärkte greppet runt min arm. Tårkanalerna fylldes.
– ”Förstår du vad jag menar?” frågade jag.
– ”Ja, och du har rätt. Tiden är inte nu. Vi kunde varit perfekta för varandra men tiden är inte nu.”

Vi höll varandras hand i den sista taxin hem till hennes, bägge med blicken ut genom varsin glasruta. Vid porten omfamnades vi en lång stund, vad som kändes som en evighet i väntan på ett minimalt ögonblick vari alla omständigheter stämde. Ögonblicket kom aldrig. Hon grät och jag stålsatte mig i beslutet; Freja behövde bli trygg i den här världen och allra minst kunde hon bli det i min opålitliga, ovärdiga hjärtkammare vars svaga ljus hon tänt med surrealism och trolldom. Jag lät mina händer kupera sig kring det vackra ansiktet och kysste den blöta kinden. Sakta flöt vi sedan ifrån varandra som två kontinenter på drift.
– ”Du kommer att hitta ditt Elysium.” sa hon och log genom tårarna. Jag svarade med samma uppsyn, och slutligen de ord som fällde våra kulisser.
– ”Du kommer att få läka nu.”

Sängen tog emot mitt fall. Bränslet var slut i kropp och själ, och täcket omslöt min utmattade kropp. Sömnen tog tag.

- – -

Granträdens dalande grenar piskade mot huden i vår rasande takt genom den täta och dunkla urskogen. Aromen från vildmarkens grönska injicerade mina system med ett transcendentalt välbefinnande.
– ”Ser du öppningen?” frågade vargen med sin avgrundsdjupa röst. Jag spände blicken förbi träden och såg hur ett ljusskimmer pressades in genom gliporna. ”Vi är framme,” fortsatte djuret, ”din resa är snart över.” I en explosion av solljus anlände vi på en väg omringad av ändlösa fält förgyllda med havre. Den enastående marken och hela dess omnejd sken som ädelmetaller under solen och jag bländades svårt.

Vargen saktade plötsligt in och stannade just när mina ögon återfick fokus. Himlen spände sig klarblå och innehållslös. Över oss höjde sig en massiv, gigantisk port i gnistrande guld, utan några tillhörande väggar. Jag klev av min bestialiska följeslagare och närmade mig den kolossala synen. Med ett ekande dunder öppnade sig en av portdörrarna på glänt och utstrålade ett dansande spektrum av ljusa nyanser. Jag vände mig mot vargen och såg vädjande in i dess gröna ögon.
– ”Jag saknar tillträde här. Oroa dig inte, vi kommer att mötas igen.” Med dessa ord vände den om och sprang tillbaks in bland träden, djupare in i skogen tills mina sökande ögon förlorade kontakt med varelsen.

Jag satte riktning mot porten. Fem steg. Tio steg. Femton steg. Mitt hjärta blixtrade till i svallvågen av ljuset. Genom dörrgläntan passerade jag, och allt blev vitt.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (39 röster)
Vägen till Elysium, 3.8 out of 5 based on 39 ratings

2 kommentarer

  1. Lisa P Skriver:

    Trodde aldrig den skulle få mig att fälla såna här tårar. Otroligt välskriven / berörande. Bravo!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Jenny Skriver:

    oj lång, men så sjukt värd o läsa!
    älskar den <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.