Tills döden skiljer oss åt – en tonårsförälskelse

Det var en vanlig morgon. Allt var vanligt, jag bäddade sängen som vanligt. Åt samma frukost som varje dag och gjorde sakerna jag gör varje dag. Jag kände hur jag lite, lite började hata mitt liv och det är inte bra sak tänkte jag. Efter att jag har diskat klart och plockat undan disken så gick jag upp till mitt rum och började att drömma, mina dagdrömmar som får mig att klara mig genom dagen utan att skada mig själv. Jag blundade ögonen och tänkte lite på vad jag ville drömma idag och det tog lite tid men jag till sist så kom jag på det. Jag ville drömma om riktigt kärlek, kärlek som man inte hittar varje dag. Jag började:
tänk dig att du ligger på stranden med personen du älskar och ni håller varandra i handen. Han säger ”Midea” och du svarar medan du vrider på dig så att era blickar möts. Han kollar osäkert på dig och säger ”jag älskar dig”………
”Nej stop” sa jag till mina tankar. Jag vill ha en annan sort kärlek att tänka på idag, en förbjuden kärlek. Det tog nån minut innan jag kunde återgå till mina drömmar och jag började igen.
”Tänk dig att du är kär i din svenska lärare” sa mina tankar. ”Tänk dig att du precis har slutat första året i gymnasium och att du var extra snygg idag. Känn stämningen runt omkring dig och nu så kan du fortsätta själv” sa min hjärna till mig. Jag kollade på mig själv och på allt runt omkring mig så att kan fortsätta. Jag hade på mig mina svarta kängor som jag älskar så mycket med en snygg blommig klänning och min nya jeansjacka. Håret är uppsatt i en snygg rosett. Jag var nöjd med mig själv och det var bra. Om jag inte kunde vara nöjd med mig själv i verkliga livet så kunde jag i alla fall vara det i mina drömmar tänkte jag. Jag började gå mot min bästa vän Sofia, som stod några meter framför mig. Bredvid henne så stod en snygg kille som skulle kunna vara i 25års åldern. Han var ju sjukt läcker och jag kunde nästan känna hur mitt hjärta ville springa bort från mitt bröst. Då visste jag att han är killen jag är kär i, min svenska lärare. Jag var tvungen att ta en liten paus från drömmen så att jag kan tänka vanliga tankar lite. Jag frågade mig själv, vad ska han heta. Jag tänkte efter ett passande namn och till sist fick det bli Niklas. Jag själv fick heta Midea, mitt vanliga namn och är som vilken svensk tonårig tjej som helst. Jag gillar att läsa och skriva, det mesta jag gillar är att vara med min bästa vän, Sofia som jag skulle kunna dö för.
Tillbaka tänkte jag och nu så stod jag hos Sofia och Niklas. Jag hälsade och kollade noga på hans ansikte, jag studerade det och från ingenstans så kom känslor fram som om det var verklighet. Jag fick lugna mig själv lite för att en sak har jag lovat mig själv, att jag ALDRIG blir fäst vid en dröm. Jag får bara inte göra det, jag skulle kunna skada mig själv om jag gjorde det.
”Är det något frågade” han och jag fick ta och skärpa mig tänkte jag. ”Nej svarade jag det är bara att jag har annat att tänka på” svarade jag och hoppades på att han inte förstod vad jag menade. Han log mot mig och jag kände hur mitt hjärta ville springa ännu fortare nu och sa ”vad du ska göra under sommarlovet Midea”. ”Jag måste komma på något” sa jag till mig själv, ”något snabbt”. Medan jag tänkte så vände jag mig till Sofia och gav henne en blick, hon förstod direkt och började att babbla om hennes planer inför sommaren. Äntligen tänkte jag men han var inte nöjd utan han vände sitt ansikte mot mig när han hade pratat klart med Sofia. Nu var det jag som log nervöst och inom mig så frågade jag han ”varför plågar du mig”, men jag fick inget svar. ”Du ska ju dansa idag” sa Sofia och gav mig en lätt knuff med armbågen. ”Ja juste jag ska ju dansa solo idag för första gången sen jag skadade mitt ben förra sommaren och annars så blir min sommar vanlig, sol och bad”. ”Vad ska du göra Niklas” frågade jag men han brydde sig inte utan fortsatte att snacka om mig och nu så ville jag verkligen fråga han varför han gör så mot mig, men orden kommer inte fram. Han frågade vilken dansstil jag dansade och om man fick komma och kolla på idag. Jag svarade att jag hade hållit på med balett sen jag var tio och att han fick komma om han ville, jag ägde ju inte lokalen sa jag tyst för mig själv. ”Balett”,jag visste inte det” sa han och gav mig en blick som var full med nyfikenhet. ”Mm” sa jag och jag önskade att han kunde gå nu för att jag orkade inte längre, det såg ut som om Gud hade hört min bön för att just denna sekund så ropade någon på han och han var tvungen att gå. Efter att han har tagit några steg och jag hade redan börjat gå så vände han sig och sa ”Midea” och jag vände på mig, ”vi syns idag på scen” sa han och sen så log han brett som om han ville se mig misslyckas. Jag var tyst i en sekund innan jag svarade ”jag det gör vi”. Jag tänkte på hans leende resten av dagen och ju mer jag gjorde det så mådde jag bara sämre. Jag vill inte att han kommer tänkte jag, jag vill inte ha honom där.
Nu så skulle jag ut på scen och dansa. Jag kände hur det blev pirigt i magen och hur svetten rann ner för pannan. Det kändes som första gången jag skulle dansa för en publik när jag 11år, jag kommer ihåg hur orolig jag var den dagen. Jag var rädd att det skulle hända något men inget hände utan dansen blev sjukt bra och alla klappade åt mig. Jag log lite när jag kom ihåg hur glad jag var över mig själv den dagen och det borde jag vara nu också.
Jag dansade som om jag aldrig har dansat förut, jag gav allt och jag kunde. När jag var bakom scenen så kunde jag höra hur alla jublade och klappade. Min lärare var tårögd och kunde inte prata utan hon bara gav mig en kram och visade tummen upp. Alla samlades runt omkring mig och gratulerade mig, vanligtvis så gillade jag uppmärksamheten men just nu så kändes det som om den kvävde mig och jag var tvungen att ta en nypa frisk luft. Jag sprang ut och började andas djupa andetag. Ordet Niklas poppade fram i hjärnan och jag tänkte på att jag inte hade sett han, ”det är bättre” sa jag fortsatte att andas. ”Jag kanske skulle kunna glömma han under sommarlovet ”sa jag till mig själv. Det kändes skönt att veta att jag skulle försöka att glömma bort han, men mina tankar tog en paus för att jag kände hur nån la sin hand på min axel. Jag vände mig om och såg att han stod där, Niklas och jag kände hur jag kvävdes igen att jag fick påminna mig själv att andas. Han gav mig en kram och frågade om jag kunde följa med och sitta på bänken där, bara några meter ifrån oss. Jag var osäker men vad skulle kunna hända tänkte jag och sa ok varför inte. Han promenerade före och jag några sten bakom och då frågade jag han ”du kan säga vad du vill här” sa jag. Han svarade inte utan fortsatte att gå och struntade i mig. Jag stannade och började prata igen, ”ärlig talat så har jag inte hela tiden i världen du kan bara säga vad du vill så att jag kan gå”. Jag kunde se att jag hade fångat hans uppmärksamhet för att han vände på sig och hade samma breda leende på munnen som irriterade mig. Han började att gå långsamt fram till mig och jag fortsatte, ”jag har folk där inne som väntar på mig och så slösar jag min tid här med dig”. Nu så var han nära, jätte nära att jag kunde känna hans andedräkt mot mitt ansikte. Den luktade mynta och det var gott, men nu så sket jag i lukten för att han stod här framför mig, nära mig. ”Vad gör du” frågade jag och han svarade inte utan han tog fram sina händer från byxfickorna och höll mig om kinderna sen så böjde han sitt ansikte och kysste mig. Jag stelnade till, jag hade inte sett det där komma men jag måste njuta tänkte jag. Med min vänstra hand så la jag den runt hans hals och med den högra lekte jag med hans perfekta blonda hår och besvarade kyssen. Vi kysste i några minuter till jag var tvungen att backa bak ett steg och andas igen. Han skrattade och frågade ”tycker du fortfarande att du slösar din tid när du är med mig”. Jag skämdes och rodnade samtidigt, ”jag menade inte det utan jag var tvungen att slippa vara ensam med dig för att jag inte skulle klara det”. Vi stod där i några minuter och kollade varandra djupt i ögonen och skrattade tills han bröt tystnaden och sa ”vad tycker du, ska vi sticker här ifrån?”, ”gärna” svarade jag. ”Min bil är på andra sidan vägen jag ska hämta den vänta här du min prinsessa”. Han började att gå och jag fick vända mig om så att han inte kunde se när jag skrattade för mig själv och fick glädjetårar. Jag kunde inte sluta le och jag var tvungen att säga till han att jag älskar han så jag vände mig och ropade ”Niklas min prins” och han vände sig om och svarade ”ja”. ”Jag älskar dig” ropade jag högt. Han stod där i en minut innan han ropade tillbaka, ”jag älskar d”
BOOOOM hörde man bara. Allt jag kommer ihåg var att en bil kom och sen så var det en massa blod på platsen där Niklas stod innan jag svimmade.
När jag öppnade ögonen igen så var jag i sjukhuset och då fick jag beskedet att Niklas dog. Jag fick inte fram en ända tår utan jag bara låg där tyst och nu några år senare så har jag inte gråtit en ända tår för han. Ibland så brukar jag promenera till platsen han dog i och vänta på att hans ska komma tillbaka till mig och hålla min hand, men han gör inte det. Jag känner bara en stark vind blåsa förbi mig och då förstår jag att han alltid finns med mig. Jag brukar alltid säga ”du är död men döden har inte skiljt oss åt utan jag älskar dig fortfarande min prins”. Sen så känner jag hur tårarna börjar rinna.
Midea vakna hörde jag någon ropa och det var min mamma. Jag måste ha somnat medan jag fantiserade mig en kärlekshistoria.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (12 röster)
Tills döden skiljer oss åt - en tonårsförälskelse, 3.5 out of 5 based on 12 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.