Tavlan av perfektion

Fåglarna sjunger sin vardagliga melodi från sina grenar i de nyblommade körsbärsträden. Med en klinga så himmelsk att man kan tro att det är änglarna själva som sjunger lugnar de parkens besökare och dess själar. Lika enkelt som att kärleken släcker hjärtats törst mättar deras sång min själ.

Dessa under som fåglarna åstadkommer är de helt omedvetna om. Så kommer det också att förbli. Inte kan de förstå oss. Inte heller kan de tala med oss. Fast dessa hinder på kommunikation mellan oss lyckas de kommunicera med våra själar. Denna kommunikation är i sig ett eget mirakel. Precis som två vilsna själar som finner varandra i mörkret finner deras sång oss. Vart vi än befinner oss och vad vi än gör finns fåglarna där. Åh ack, dessa magnifika varelser vi kallar fåglar.

Medan jag skriver detta känner jag vindens omfamning. En gång i tiden var denna omfamning något oönskat. Kall och oförutsägbar var den. Precis som en oönskad besökare. Varför finns den? Denna kalla och hårda vind som slår oss i ansiktet när vi minst anar det. Det jag inte förstod då var att vinden var en gåva från moder natur.

Med dess kalla och oförutsägbara omfamning hjälper den oss att faktiskt inse att vi är levande. Den icke levande får inte gåvan att känna av den. För dem har tiden stannat. Så kommer det också att förbli. I motsats till dem står inte tiden stilla för oss. Dag och natt, sol och regn, lycka och sorg och vindstilla till blåsten i ansiktet. Allt det är bevis på att vi lever och att tiden går. Nu för tiden, är vinden mer av en omfamning än en oönskad besökare för mig.

Bakom mig hör jag röster. Från det jag hör kan jag tolka att det är ett par. Skrattandes av lycka hoppar de i varandras famn medan de går mot solnedgången. Jag följer med blicken deras ryggar som mer och mer börja likna en enda rygg.

Om man har tur får man uppleva minst en gång i sitt liv den sanna kärleken. Med andra ord den sortens kärlek där din själ finner en gemenskap i en annan själ. Din vilsna själ är i vilt sökande efter sin andra del. Utan den kan den aldrig bli hel igen. När den väl har funnit sin andra hälft kommer den att aldrig släppa taget om den igen. Precis som floden som rinner ner i havet rinner kärleken för din andra hälft ner i din själ.

Trött som jag nu är i handleden, tillåter jag mig att titta upp ur detta häfte. Framför mig väntar en levande tavla fylld av alla sorters färger. Jag kan se allt från svart till vitt i tavlan. Hur lång tid det än kommer att gå kommer denna tavla att aldrig förändras i mina ögon. En dag kommer denna tavla var ett bevis på perfektion av drömmar. Jag har aldrig känt mig mer levande.

***

Av: La Fata

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (1 röst)
Tavlan av perfektion, 4.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.