Stockholm innan solen gått up

Götgatan gick som en reva igenom den kantiga labyrint som var Stockholms gator. Det lyste ännu inte i skyltfönstren och man såg inte en människa.
Solen hade inte gått upp, gatlyktornas gulaktiga borttynade ljus flöt ut och blandades med morgonljuset som började synas, långt innan solen gjorde det.
All smutsen, alla cigarettfimpar och lukten av avgas som lagt sej som en tjock dimma precis ovanför trottoaren. Trots allt var det vackert. Stockholm är vackert.
Jag fortsatte gå. Det var mörkt i nästan alla fönster. Jag hade gått hela natten. Kunde inte sova. Skulle i alla fall inte kunnat sova om jag hade försökt.
Jag fortsatte gå. Förbi Hötorget, Kungsgatan. Olof Palmes gata med den bronsfärgade gatstenen med texten ”HÄR MÖRDADES SVERIGES STADSMINISTER OLOF PALME. DEN 28 FEBRUARI 1986”
Det är något med en plats där något stort har hänt. Bra eller dåligt. På den här platsen. Precis där jag står. 20 över elva den 28 februari 1986 kom en inte ont anande Olof Palme tillbaka från att ha sett ”Bröderna Mozart” med sin fru.
Jag står precis på den gatan. Den gatstenen. Det är något i luften. Det är överallt. Man känner att platsen betyder något. I huvudet bygger jag upp hela scenariot, hela scenen. Jag kastar mej på marken så hårt att det gör ont. Lägger handen mot brösten. Stönar och ojar mej. Kvider och halvt skriker.
-Jag är träffad!
Rullar runt. Blundar. Andas in smutsen på marken. Försöker tänka mej. Försöker göra precis vad Olof Palme, vår älskade stadsminister gjorde sina sista minuter i livet. Bäst som jag ligger där och ojar mej ser jag i ögonvrån en joggare i femtioårsåldern. Han stirrar på mej som om han sett ett spöke. Jag ligger kvar på marken med handen mot bröstet. Funderar över mitt nästa drag. Beräknar. Fortsätter mitt skådespel. Rullar runt igen. Kvider. Andas högt och sedan drar jag mina sista andetag. Sträcker ut tungan och gör en överdriven gest med handen. Sluter ögonen och väntar på att joggaren ska springa därifrån. Det gör han också efter en stund.
Det tar ett tag innan jag inser hur hysteriskt komiska föregående fem minuter måste sett ut.
Jag börjar skratta. Hejdlöst skrattar jag. Högt och gällt. Skrattar så jag får ont i magen. Skrattar och skrattar tills tårarna rinner.
Gårdagskvällen spelas upp för mitt inre och skrattet övergår i en hysteriskt hulkande gråt. Jag gråter så jag skriker. Jag ligger kvar på marken, svävar bort. Utan att själv veta om det somnar jag. Somnar på samma ställe Olof Palme somnade för att inte vakna igen.

Jag vaknar av att solljuset försiktigt letar sej in mellan hustaken. Det är fortfarande tidigt men nu lyser det i några av fönstren. Jag ställer mej upp och borstar av grus och sand från mina trasiga jeans. Jag har ingen klocka men det är troligtvis inte långt efter sex på morgonen. Förbluffad över att jag faktiskt somnat på det hårda smutsiga underlaget står jag kvar.
Jag hade ju inte sovit mycket. Efter allt som hände trodde jag aldrig att jag skulle sova igen. Det gjorde ont på fler ställen än jag kunde räkna upp och varje steg kändes som ett hugg i knäet.
Jag kavlar upp tröjärmen och ser att det inte var en dröm.
Det är torkat blod på tröjan och på armen. Jag hade tyst och för mej själv hoppats att jag bara drömt alltihop. Såren berättar att jag hade fel.
Att jag varit klarvaken och att det faktiskt hänt. Såren bekräftar. Ärren kommer bestå.
Idag och varje dag i resten av mitt liv kommer ärren att påminna mej om kvällen jag inte Sov. Påminna mej om kvällen jag aldrig kommer att glömma. Påminna mej om varför jag aldrig någonsin kan att komma tillbaka hit. Om varför idag kommer att bli den sista dagen i Stockholm, den vackraste staden i världen.
Jag kom att tänka på den texten till en halvtaskig låt av Martin Stenmarck.

Jag kommer inte hem, i kväll.
Om jag känner mej själv.
Låt oss ta farväl, av både hjärta och själ.
Jag kan ta ett långt hårt straff, för alla stunder vi haft.

För jag kommer inte komma hem. Aldrig mer. Inte efter det här. Inte efter vad dom gjorde mot mej.
Jag ska åka. Lämna allt bakom mej. Aldrig se tillbaka. Aldrig vända om.
Man måste fortsätta framåt
Det är det enda vettiga. Det enda rationella. Det enda möjligt.
Lägga all skam och smärta åt sidan. Inte se tillbaka på minnena längre än när man ser dom försvinna i backspegeln. När dom bara är små siluetter. Små prickar för långt bort för att man ska kunna riktigt se vad det är man tittar på.
Man måste glömma.

Lär dej livets stora gåta:
Älska, Glömma och Förlåta

I den här staden har jag älskat.
Jag ska härifrån, jag ska glömma. Men jag kommer aldrig förlåta. Inte det här.
Det finns gränser. Det finns sådant man inte förlåter. Det oförlåtliga.
Förlåtelse förblir en av livets stora gåtor.

Halv sju kliver jag in på Pressbyrån. Går fram till kyldisken och tar ett paket mjölk.

-Godmorgon! Mannen i kassan hojtar sin artiga och överdrivet hurtiga hälsning. Jag förmår mej inte mer till svar än en snabb nick och ett halvhjärtat försök till leende.
-Ett paket Malboro Gold också. Det var mer än tre år sedan jag rökte.
Jag äcklades av det cancerframkallande giftet. Gillade inte smaken, gillade inte lukten. Ändå fanns det inget annat jag var mer sugen på. Inget jag längtat mer efter dom senaste tre åren. Dom fruktansvärda giftfria åren. Jag tänkte att med ett nytt liv, en nystart, måste man ju hitta lite nya dåliga vanor.
-Ska bli, har du en legitimation jag kan kika på?
Det var löjligt. Jag var trettiotvå och ingen hade bett att få se en legitimation sedan jag var tjugo, högst. Trots det lirkar jag upp körkortet ur plånbokens trånga kortficka med ett litet småleende på läpparna. Han tittar knappt på åldern. Sneglar bara på bilden och småler för sej själv.
-Sextiosex kronor blir det då. Han låtsas inte se hur jag hajar till över vad cancerpinnarna kostar. Jag lägger fram en hundring och blir stående medan mannen försöker få kassaapparaten att lyda.
-Trettiofyra kronor, vill du ha kvitto?
-Nej det kan du få behålla
-Då gör jag det, ha en bra dag
En en gång nickar jag bara till svar. Har ingen lust med överflödiga artigheter. Och nej, det kommer inte bli en bra dag. Det är dagen då jag ska åka. Lämna allt bakom mej och hoppas att jag en dag ska glömma.

Utanför Pressbyrån stannar jag till en stund. Funderar över vart jag ställt bilen och när jag tankade senast.
Jag blir tvungen att gå till parkeringsplatsen utanför lägenheten. Kanske ska jag bara gå in och hämta en väska med det viktigaste. Några underkläder och en tandborste.
Nej.
Det går inte. Jag har pengar sparade så det räcker i alla fall ett tag framåt.
Som om jag vetat. Som att jag vad förbered.
Som om man någonsin kan vara förbered på allt som hänt det senaste dygnet.

Jag vrider om nyckeln och lägger i fyrans växel. Jag kör ut från parkeringen och rätt ut på motorvägen. Radion var på när jag startade bilen och när dom spela Alicia Keys på mix megapol skruvar jag upp volymen.

She’s just a girl and she’s on fire. Hotter than a fantasy, lonley like a highway. She’s living in a world and it’s on fire. Feeling the catastrophe, but she knows she can fly away.

Jag kan inte låta bli att sjunga med trots att jag lovat mej själv att sluta göra sådant. Det blir så pinsamt om man råkat klämma i ordentligt i sticket på en Queen låt i ett desperat försök att få tiden att gå i en seg bilkö.
Rätt som det är upptäcker man att kärringen i Priusen till höger har sitt fönster nervevat och sitter och stirrar som att man är någon slags nöt.

Bilresan blir längre än vad jag tänkt men tiden går ganska fort och när jag kört i drygt fem timmar kommer jag fram till ett stort hus med skylten motell på framsidan.
Jag går in och bokar ett rum för en natt. Jag får en nyckel som sitter fast på en gräsligt ful nyckelring med numret 524 på. Jag letar upp mitt rum och slänger mobilen och plånboken på sängen. TV:n funkar knappt och jag kan bara få in ettan och tvåan. Det är den första TV:n på många år jag sett med kaninöron. Sådana finns ju inte ens i Simpsons längre.
Jag tröttnade ganska fort och bestämde mej för att det fick räcka för idag.
Jag tog av mej allt utom trosorna och gled ner mellan lakanen. Dom kändes svala mot min hud och jag tackade högre makter för att det inte var varmt i rummet.
Jag trodde att det skulle bli lätt att sova, så trött som jag var. Det blev det inte.
Så fort jag stängde ögonen hände allt igen. Det var som en film som spelades upp om och om igen. Det fanns inget sätt att stoppa den. Jag försökte ha ögonen öppna men så fort jag slumrade till, slöt ögonen så hände allt en gång till.

Jag stod i tvättstugan och väntade på torktumlaren att bli klar med mina lakan. Den bullrade något hemsk och jag hörde inte när dom kom.
Dom dumma.
Jag vände mej mot torktumlaren som hade börjat pipa otåligt. Det första som slog mej var doften. När dom klev in i tvättstugan kunde man direkt urskilja deras dofter från den fräscha doften av tvättmedel.
Dom luktade smuts och blod.
Jag visste utan att se på dom vilka dom var och vad dom ville.
Jag visste att dom skulle göra mej illa.
Den längre av dom två männen tog två långa steg mot mej. Längdskillnaden var påtaglig. Det var mer än två huvuden som skiljde och det gjorde att han kändes ännu mer hotfull. Ännu grymmare.

-Hej där gumman, saknat oss?
Så fort han började prata kunde jag placera hans ansikte. Jonte hette han, han var en av dom första jag sålde till. Det var rösten. Hes efter alla cigaretter men klok på något sätt. Överlägsen.
Jag skulle aldrig glömma den rösten. Toaletten på kulturhuset. Han sa vad jag skulle göra. Jag gjorde det.
Innan var han snäll. Han pratade med mej. Frågade om skolan. Skolan. Fan vad ung jag varit. Frågade hur jag mådde och han sa att jag var söt.
När jag gjort mitt jobb. När han inte längre behövde något från mej var han inte snäll längre. Han slog mej. Han tog på mej utan att jag gått med på det. Han betalade inte ens alltid.
Ibland slängde han bara några hundralappar på mej. Aldrig att han räckte mej dom. Han kastade dom alltid på mej. Spottade mej i ansiktet, slog mej över brösten och sa att det var det horor gillade. Det var ju det jag var en hora.
Jag hade ett pris. Jag var till salu. Inte värd mer än några hundra.
Jag var smutsig.
Jag skulle aldrig glömma rösten.

Det var förut, det visste jag. Då och inte nu.
Nu hade jag haft ett riktigt jobb. Ett café jobb. Jag fick betalt för att diska och göra smörgåsar. Inte suga av sliskiga gamla gubbar på äckliga handikapptoaletter.
Jag fick betalt för att vara trevlig mot kunder och ingen slängde pengarna på mej. Ingen spottade mej i ansiktet.
Det var så länge sedan. Jag hade vuxit. Skaffat ett riktigt jobb. Ett riktigt liv.
Allt hade gått så bra fram tills igår.
Han slog mej i ansiktet.
Jag hade inte ens hunnit öppna munnen. Jag var inte längre mej själv.
Jag var den lilla osäkra femtonåringen som var så besatt av bekräftelse att hon var villig att gör nästan vad som helst. Hon som ligger med första kille som säger att hon är snygg.
Hon som inte kostar mer än några hundra.
-Ställ dej på knä. Det var inte en fråga. Jag hade inget val.
Jag gjorde som han sa. Ställde mej på knä. Tittade ner i golvet. Försökte att inte gråta.
Tänkte glada tankar. Glada, glada tankar.
Solsken. Solen. Solsken.
Han gjorde som alla gånger tidigare. Som att det inte gått mer än femton år. Han drog ner byxorna och jag visste vad jag skulle göra.
Jag visste vad han skulle tvinga mej att göra.
-Snälla…började jag men han inte längre. Den kortare mannen vars ansikte jag inte kände igen tog min arm. Höll den hårt, så hårt att det skulle göra ont.
Han tog fram en lite stilett och började, utan att säga ett ord, karva loss delar av min arm.
Han gjorde inga futtiga små hål. Han verkligen skar.
Skar bort delar av mej.
-Snälla..sa jag igen. Han var inte snäll.
Jag gjorde vad han sa åt mej. Jag gjorde allt han ville.
Sen slog dom mej. Igen.
Värre än någonsin förut.
-Vi kommer att ses igen. Vi tar med några polare. Du kommer att göra precis som vi säger. Fattar’u? Han höll hårt i mina axlar och ruskade om mej.
-Fattar’u?
Jag fattade. Jag fattade vad jag behövde göra. Jag fattade att dom inte skulle lämna mej ifred om jag inte gjorde det.
-Vi ses.
Dörren gav ifrån sej ett olycksbådande ljud och så fort den gått igen helt började jag gråta. Jag grät för första gången på så länge.

Jag grät så mycket när jag var ung att tårarna tog slut.
Det fanns fortfarande sorg och smärta men tårarna torkade bara.
Det fanns inget kvar att gråta.
Jag behövde verkligen en cigg.

Jag sov inget den natten. Jag struntade i att checka ut, struntade i att ens lämna in nyckeln.
Jag satte mej i bilen och körde iväg.
Nu var det slut med tårar. Slut med att sälja värdigheten för pengar.
Slut med livet i världens vackraste stad.
För trots allt är Stockholm vackert. Den vackraste staden i världen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (7 röster)
Stockholm innan solen gått up, 3.1 out of 5 based on 7 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.