Så som vi minns

Jag klunkar i mig ett glas vodka utspäd med fantaexotic och gör en äcklad grimas när vätskan bränner på väg ner i min strupe. Snabbt häller jag upp ett glas vatten och halsar i mig för att skölja bort smaken. Jag sätter osäkert ner glaset på bordet bredvid mig och tar några vingliga steg ut i rummet som är fullt av halvfulla tonåringar. Jag känner redan att dem två utspädda vodka glasen har börjat värka och ångrar mig med detsamma. Jag söker med blicken i folkmassan för att hitta min kompis som har festen men kan inte se henne någonstans, faktiskt så ser jag ingen jag känner just nu, eller ingen jag vill gå fram till och skämma ut mig inför i alla fall. Jag tar ännu ett par steg ut i rummet, det snurrar till i huvudet och jag känner mig illamående, typiskt. Jag scannar omgivningen runtomkring mig och ser en trappa, jag vinglar upp för den och hamnar i en lång korridor. Med staplande steg går jag förbi dörr efter dörr tills jag kommer längst ner i korridoren, där möts jag av en liten brunbeige sova som står i ett dunkelt ljus, perfekt. Jag sjunker ner i den och lutar mig tillbaks, här uppe hörs bara basen av musiken och jag kan koppla av. Jag blundar och eftersom jag är lite påverkad flyter mina tankar iväg i banor som jag helst undviker. Jag tänker på hur alla mina tre bästa kompisar har pojkvänner, på hur jag aldrig ens har kysst en kille, på hur blyg jag är och känner mig med ens deppig. Jag som trodde att alkohol gjorde dig fnissig. Plötsligt rycks jag ur mina tankar, och tur var väll det, av en mörk röst. Jag slår upp ögonen och ser framför mig en lång kille med ljust spretigt hår, blåa ögon och ett urgulligt leende. Jag sätter mig käpprakt upp i soffan och fruktar att jag ser helt nyvaken ut. -kan jag sätta mig här? frågar killen och nu känner jag igen honom, han går i en av mina parallellklasser, Jonte heter han nog. Han ler sådär urgulligt igen och jag kan inget annat än att le tillbaks. Han sätter sig i andra änden av tvåsittsoffan, alltså såpass nära att jag blir pirrig i hela kroppen, och pustar ut. – Vad skönt det var här uppe, säger han och ler. – Aa man blir ju nästan döv där nere, krystar jag fram. Jonte ler, jag skäms. – Såå… har du någon pojkvän eller? Jag kollar förvånat på honom, här var vi rakt på, tänker jag. Troligtvis var min förvåning uppenbar för han flinar generat, -Jag är nog lite full tror jag, säger han och ler charmigt. Jag känner hur ett härligt skratt bubblar upp ur mig, ett sådant hade jag inte känt på länge. – Men har du det? Frågar han allvarligt, eller allvarligt och allvarligt, han putar med underläppen och vidgar ögonen typ. –Nää har du? –Nej jag är hetero, flinar han till svar. Jag slår till honom på armen, -flickvän menar jag ju? Han skakar på huvudet till svar. Några hemska sekunder är det pinsamt tyst mellan oss och jag kollar ner på mina torra nagelband, sedan brister jag ut i ett hysteriskt fylleskratt, Jonte kollar frågande på mig sedan börjar även han skratta, the glory of alkohol. Efter några hysteriska minuter förvånar jag mig själv med att bryta tystnaden , -vill du dansa? Jonte kollar frågande på mig, -här? –Där nere bland dem andra, säger jag och känner mig lite blyg igen. Kanske börjar alkoholruset försvinna. –Visst min sköna, säger Jonte och tar tag i min hand. –Lets dance, säger han och drar med mig genom korridoren. Hans alkoholrus är inte över än, det är en sak som är säkert. Fnissandes springer jag efter honom ner för trappan och in i det stora vardagsrummet. Där inne dansar svettiga kroppar tätt ihop och nu ser jag många jag känner. En av mina bästa kompisar dansar tätt ihop med sin brunhåriga pojkvän, hon vinkar glatt när hon ser mig och jag vinkar tillbaks, när hon ser Jonte som fortfarande håller min hand ser hon förvånad ut. Jag ler stolt mot henne sedan kollar jag upp på Jonte och känner hur några fjärilar vaknar till liv när han ler. Vi går längre in i rummet och hamnar mitt i folkmassan, musiken dunkar runt om oss och vi trängs bland alla glada människor. Precis när vi ska börja dansa slår musiken om och ur högtalarna strömmar en lugn tryckarlåt . Typiskt filmscenario. Snabbt blir dansgolvet näst intill tomt, bara jag och Jonte. Mitt på golvet. Jag känner den välbekanta hettan på kinderna och jag vänder mig om för att gå åt sidan, jag vill slippa att bli förödmjukad. Plötsligt känner jag att ett par långa fingrar flätas ihop med mina och stannar mig mitt i ett steg. Handen som håller i min drar mig tillbaks och jag snurrar runt och hamnar med min fria hand mot en bröstkorg, Jontes bröstkorg såklart. Hans händer greppar min midja och mina händer letar sig upp runt hans hals. Någon av dem som inte dansar busvisslar men det känns så otroligt långt borta, i min värld är det bara jag och Jonte. Han drar mig tätt intill sig, så tätt att jag kan känna hur hans hjärta dunkar . Efter vad som känns som efter några snabba sekunder dundrar en skrikig house låt ut i rummet men Jontes händer vilar fortfarande på mina höfter. Fjärilarna fladdrar omkring i min mage och jag vill aldrig lämna hans famn. Min blick vandrar upp och letar upp Jontes. Jag känner att nu händer det och jag hade rätt. Jonte böjer sig ner och våra läppar möts.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Så som vi minns, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.