Så omöjligt att det inte fanns

Det var så otroligt galet så man kunde inte ens tro det. Det skulle inte kunna inträffa, inte på en skola, i 6an. Detta handlar inte om en Justin Bieber konsert, eller något sånt. Detta är en sak som hänt mig, på riktigt. Något som ärrat mig sen det hände.

Efter mycket om och men tog det slut mellan mig och min dåvarande pojkvän. Och den första jag sa det till, var han. Han tittade på mig med sina djupa ljusblå ögon länge efteråt, medan jag torkade tårarna som sakta rann ut ur mina ögon. Vi pratade om det efteråt. Och det var nu allt startade.

Han kom närmre mig, bokstavligen. Den tisdagsmorgonen, när jag tog på mig just den tröjan. Och drog mascaraborsten på just de fransarna kunde jag aldrig fantisera om vad han skulle göra med mig.

Den var otroligt fin den tröjan, och jag hade använt den oftare om den inte skrek skam åt mig. Om alla minnen inte satt kvar i det aprikosa tyget.

Jag hade suttit med den öppna ryggen mot han, och han frågade om han fick massera mig. Klart han skulle få det. Hans varma händer knådade mina ömma axlar medan jag lyssnade på vad våran bildlärare hade att säga. Han masserade ner för mina armar, och ner på ryggen. Han gick över från massering till smekning. Han smekte midjan och mina höfter. Han smekte uppför ryggen och fram på mina bröst. Jag ryckte till och vände mig om för att blänga på honom. Han viskade i mitt öra ”Lita på mig, slappna av.” Och det gjorde jag. Men det var fel. Han tog mig på rumpan, och plötsligt var inte min kropp längre privat. Det kändes som att han kände till varje del på min kropp. Jag tittade på hans bästa vän som satt och stirrade på oss. Han frågade, inte med ord men med blicken. Och han visade genom att smeka mig. Han tittade på mig som för att ha ett svar, men jag stirrade rakt fram. Tankarna trasslade till sig och jag blev instängd inuti och hittade inte vägen ut. Bildläraren avslutade lektionen och jag cyklade hem i den snabbaste fart jag hade. Vinden fångade upp mitt hår, och jag visste inte om jag var glad eller riktigt ledsen. Jag kände fortfarande hans händer runt min midja och det kändes som att de aldrig skulle försvinna. Jag försökte skaka av mig de, men de satt som med ett järngrepp, runt midjan, på min rumpa, och på min BH.

Dagen efter fortsatte likadant. Vi tittade på en film på engelskan, och vi satt tillsammans. Jag höll hans ena hand medan den andra smekte varenda liten cell på min kropp. Och på rasten satt vi tillsammans. Han bad mig att titta på han, och det gjorde jag. Han böjde fram huvudet och jag vek undan lika snabbt. Det var som om mina tankar skrek ”Han försökte just kyssa dig, eller hur?”. På vägen in från rasten, kände jag mig illa till mods. Jag var ju glad eftersom jag alltid känt något tillsammans med han, men jag ville ju aldrig erkänna eftersom vi båda redan hade en partner. Han sa när vi var helt ensamma i en av korridorerna ”Titta på mig”. Jag vågade inte men han insisterade och jag gjorde det. Och han försökte kyssa mig igen. Men jag kom undan genom att ge honom en kram. Han andades tungt och hans andedräkt värmde min kalla nacke. Man kunde se besvikelsen i hans ögon. Men bara om han tittade noga. För han var expert på att dölja hans känslor, han log med läpparna. Men inte med ögonen, där kunde man se en ordentlig mix av ilska, skam, ånger men samtidigt vilja. Vi gick snabbt upp till klassrummet och ingen av oss sa något om det som just hänt för just då kom alla andra upp för trappan. Vad hade hänt om han kysst mig? Och alla hade sett oss? Jag undrade om det jag just gjort var rätt eller fel. Jag nobbade två kyssar. Jag kunde inte ens föreställa mig hur han kände sig. För jag visste inte om jag ville kyssa honom eller inte. Jag bara kunde inte, eftersom i mitt huvud ekade rösten som sa att han fortfarande bara var en vän.

Saken är den att det var inte detta som gjorde mig ledsen. Det som gjorde mig ledsen var att efter allt detta, ignorerade han mig fullständigt. Han kallade mig idiot vid flera tillfällen. Och han slog till mig. Snärtet på kroppen gjorde lika illa som det i hjärtat. För under dessa dagar, så hade jag fått känslor för honom. Men han krossade dom lika fort som dom uppstått. Han krossade mig. Resten av terminen gick jag i skuggor, och höll fast vid varenda ord som lämnat hans läppar. Jag blundade för att aldrig glömma bilderna. Jag ville stanna där, och inte här. I verkligheten. Där han hatade mig.

Efter någon månad av många olika känslor, bara några dagar innan skolan slutade, hade vi en festival på skolan. Solen stekte på asfalten och jag fick syn på en kille. Jag hade aldrig sett han förut men han såg otroligt bra ut.

Han såg att jag tittade på den andra killen. Och då började han om igen. Med allt. Jag hade nyss nästan nässlat mig ur alla känslor, men nu tog han hinken och öste de över mig igen. Men den här gången gjorde det inte lika ont. För jag hade insett vilket sorts svin han var. Vad han var ute efter, varför han gjort det han gjorde. Och jag var trots allt det, omöjligt förälskad i honom. Och det kommer jag nog alltid vara.

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (76 röster)
Så omöjligt att det inte fanns, 3.2 out of 5 based on 76 ratings

1 kommentar

  1. Emmi Skriver:

    My god vad detta träffade mig. Sjukt bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.