Regnet sveper över Stockholm

Regnet sveper över Stockholm. Jag är på väg hem, och det enda som gör mig sällskap i natten är ljuset från lyktstolparna och min skugga. Jag räknar mina steg medan jag går hemåt. Jag känner mig uttråkad över att behöva gå ensam på gatan. Jag tar upp min telefon och sätter hörlurarna i öronen för att överrösta ensamheten. Den första låten som kommer upp är ”nothing can compares to you”. Passande låt för mig, tänker jag. Tankarna börjar dra igång. Inte för att jag har någon koppling till låten, utan för att den har en så sorgsen klang. Hon sjunger så sorgset, hennes röst överväldigar mig. Jag börjar tänka på mitt liv och om jag är nöjd med den jag är. Är jag där jag vill vara? Knappt 17 år gammal, men jag känner mig olycklig. Mitt uppe i mina tankar blir jag överraskad av en fotgängare som passerar min väg. Jag vänder mig om och följer hans steg med trötta ögon. Jag lägger huvudet på sned för att jag antar att man får in intryck lättare på det viset. Han går med raska steg och har händerna i fickorna. Han är helt svartklädd, precis som mig själv. Jag känner en samhörighet, fastän jag inte känner honom. Jag känner en samhörighet pga färgen på hans kläder. Jag tror att han känner som mig själv. Mörkt. Kanske inte. Men jag vill intala mig det, för jag vill springa och ge honom en kram. Min kram är av självisk själ. Jag vill bara bli kramad tillbaka, jag vill bara höra: ”Det ordnar sig”, fastän han inte känner mig. Jag orkar inte berätta min historia. Jag vill bara att någon ska säga att det ordnar sig. Någon okänd. Jag vill att de ser det på mig, att jag är stark nog att ta mig ur min olycka.

Jag vaknar upp med ett dunkande huvud. En än gång sveper ångesten över mitt rum. Jag greppar tag om telefonen. Klockan är för mycket. Fan! Jag sätter mig upp och försöker spärra upp ögonen. Det svider. Jag försöker hålla ögonen öppna, men ju mer jag försöker desto mindre fungerar det. Jag kliver upp från sängen för att tvätta ansiktet och borsta mina tänder. Jag möter min mamma i hallen. Hon ger mig en besviken blick och frågar mig vart jag har varit.
- ”Jag har varit hos en kompis, det blev sent, vi kollade på film och jag somande”
- ”Mhm.”
Jag vet att hon har genomskådat min lögn. Det gjorde hon innan jag gick hemifrån. Hon visste att jag inte skulle sova hos en vän, men lät mig gå ändå.

-”När ska du växa upp och börja sköta dig? Jag orkar inte mer. Du splittrar vår familj. Min olycka är ditt fel!”
Hon pekar finger igen, och jag tycker innerst inne att jag förtjänar det, delvis för att jag finns och dels för att jag är en jobbig unge att leva med, antar jag.

Jag svarar inte utan går in på toa och låser dörren. Jag drar ner mina trosor för att kissa. Det gör ont. Det känns torrt. Jag river av lite papper för att torka mig. Jag har en äcklig vana att alltid kolla på pappret när jag kissar, innan jag spolar ner det. Blodet har lagt sig på pappret. Det är inte mycket blod. Det ser torrt ut. Jag har ont i mitt underliv. Det svider bara jag rör vid det. Jag tar av mig kläderna och ställer mig i duschen. Jag försöker tänka, men det känns omöjligt. Det känns som att mina tankar och känslor har blivit bortblåsta. Det känns som att jag tappade allt igår kväll. Jag gråter inte ens. Det enda jag tänker på är det blodiga lakanet jag har i min väska. Jag vet inte egentligen varför jag tog med mig det. Kanske för att dölja spår. Spår som ingen annan kommer få reda på, vilket jag själv vill. På något sjukt sätt tänker jag att en del av mig inte får vistas hos honom. Jag är orolig för att hon ska hitta lakanet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Jag vet att jag vill slänga det, men jag har inte gjort det ännu. Inte för att jag inte velat, utan för att jag inte vet vart jag slänga det. Det känns som att den är säkrast hos mig. Efter några minuter i duschen börjar jag känna en känsla. Äckel. Jag är äcklig. Jag vill inte ens ta mig själv på kroppen. Jag vill inte ens tvätta av mig. Jag mår illa när jag kollar ner på min kropp. Jag sträcker ut min hand från duschen för att greppa tag om min handduk. Jag kliver ur duschen och sveper handduken runt min nakna kropp. Jag öppnar badrumsdörren och går in på mitt rum. Jag hinner inte ens torka av mig. Jag sätter på mig mina kläder. Jag sätter mig på sängkanten och håller för mina öron och lägger huvudet mellan mina knän. Jag gör det för att jag tror att mina tankar ska tystas ner på det sättet. Min mamma kommer in och frågar om jag vill äta. Hon kollar på mig en stund och frågar om jag mår, hon tycker att jag ser orolig ut. Jag mår bra, säger jag. Jag kommer snart. Jag samlar kraft för att gå ut till köket. Jag samlar kraft för att låtsas. En kraft som länge funnits hos mig, men denna gång måste jag anstränga mig en extra gång. Min pappa är hemma för en gångs skull. Även om det är söndag eftermiddag är det ovanligt att han vistas i hemmet. Han kollar på mig och hälsar. Jag möter inte hans blick. Jag möter inte hans blick för att jag är rädd att jag ska bli blottad. Jag har aldrig gillat att ha ögonkontakt, det säger för mycket om en person. Jag blir äcklad av att jag sitter i samma rum med någon som har en kuk. Jag flackar med blicken och känner mig illamående. Jag börjar reagera. Illamående, illamående och illamående. Det känns som att jag vill spy över hela bordet och golvet. Det känns som att jag börjar förlora kontrollen över mina tankar. Det är första gången det händer, någonsin. Jag har alltid känt att det är ok att inte vara ok. Men jag kan inte känna det nu. Jag reser upp från bordet och går ifrån bordet med en klump i halsen. Jag vill spy. Jag springer mot toan och tar tag i handtaget och får upp dörren. Jag sätter mig på golvet och hukar mig fram mot toaletten. Jag spyr. Jag börjar gråta. Jag gråter för att jag tänker att det är ännu en hemlighet som jag får bära med mig. Jag reser ensam, jag kommer göra det under hela livet. Jag kommer aldrig dela mina känslor för någon. Jag är svag om jag gör det. Jag tycker inte om att gråta framför någon. Det är ett tecken på svaghet. Att vara stark innebär att du reser genom livet ensam, med dina egna problem utan att dela med dig av dem till någon annan. Det är så jag har växt upp. Jag orkar inte, det är det enda jag tänker när jag ligger på golvet. Det skulle kännas som att jag bedrar mig själv om jag skulle berätta om mig själv till någon. Jag har inte begått ett brott. Jag finns bara, jag finns tack vare någon annan. Jag finns inte till för att jag valde att finnas till. Jag finns till för att någon annan ville det, utan att fråga mig om jag ville finnas till. Jag känner mig sviken fastän jag vet att det inte är upp till mig att välja livet. Inte när jag blir till. Jag har det alternativet att ta mitt liv när jag vill det, när jag känner att tiden är inne, och det är jag tacksam för.

Jag försöker kämpa igenom gymnasiet utan resultat. Jag konsumerar alkohol precis som en knarkare missbrukar droger. Jag dödar min smärta med alkohol, är vad jag tror. Men det enda som händer är att alkoholen bringar mig ännu mer smärta. Smärta som känns skönt när jag väl känner det. Smärta som i vanliga fall vilar djupt inne, inom mig. Smärta som i vanliga fall känns så långt bort, men ändå så nära. Jag känner den, jag känner hur den omfamnar mina tankar. Jag känner hur jag hatar mig själv. Hatar. Hata är ett stark ord om man inte är van vid det ordet. Jag har blivit van vid att leva med hat. Hat som jag får höra dagligen. Glåpord. Hat som vill förvandlas till kärlek, genom materiella ting. Jag godkänner det varje gång. Jag godkänner det för att det ger mig hopp. Ett steg närmare lycka. Jag har lätt för att förlåta för att jag är i ett desperat behov av kärlek. Kärlek, som jag en gång i tiden kände, när jag var liten. Ändå togs det ifrån mig när min mamma reste hem till sina föräldrar för att komma bort från mig. Jag kröp till toaletten och bankade på badrumsdörren för att jag visste att min mamma brukade spendera sina nyvakna minuter på toaletten. Jag bankade och bankade, jag ville så gärna ta tag i handtaget, men det kunde jag inte. Jag nåde inte upp. Jag skrek av förtvivlan för att jag visste att hon inte var där inne. Jag visste redan då att jag var övergiven. Jag var inte fysisk övergiven, utan psykisk övergiven. Jag fick höra att jag egentligen borde dött. Att jag var den största besvikelsen. Att jag var det största misstaget någonsin. Jag kan inte vara ett misstag om du har valt att behålla mig. Du är ett misstag för mänskligheten, mamma. Du är den som valde att föda mig och fostra mig. Jag är fortfarande förstörd pga din psykiska misshandel. Jag vet att du var/är sjuk, jag vet att du var olycklig och att du är det fortfarande. Men var jag verkligen så hemsk? Jag beklagar i sådana fall. Förlåt. Jag var ett barn. Jag fick ingen manual, ingen sade åt mig hur jag skulle bete mig. Jag visste inte hur jag skulle föra mig. Jag födes som en individ med en personlighet. Jag var tillbakadragen och skygg som liten. Det är fortfarande spår av min barndom kvar i min vuxna ålder. Jag uppfattas som nonchalant och dryg. Förlåt! Jag gör det inte med flit. Jag är den jag är. Jag önskar att jag var som någon annan, vem som helst. En person som genuint kunde skratta i en folkmassa och vara den personen som var i centrum.

Mina år i gymnasiet var ett helvete för mig. Det var ett helvete för att det var 3 år av skådespeleri utan uppehåll. Jag fick låtsas genom hela akten, steg för steg, minut för minut. Mitt psyke svek mig för varje dag som gick. Jag låg helst i sängen i mitt rum med persierna neddragna. Jag älskade mörkret. Mina ögon ville inte möta solljuset. Jag älskade när jag inte visste vad klockan var, för det kändes som att jag inte levde. Att vara död och fem meter under jorden, det var det jag ville. Jag ville vara under jorden.

Jag tror att det var år 2010 jag försökte begå självmord. Jag var ensam hemma. Det var en fredags kväll. Min mamma och min lillebror var bortresta. Dem befann sig i Iran hos mina släktingar, och min pappa brukade träna på gymmet i slutet av veckan. Jag visste att min mamma hade all typ av tabletter. Jag valde att ta antidepressiva och blanda dem sömntabletter, på det drack jag alkohol. Jag minns att jag lyssnade på evenescenes – my immortal. Det var mycket som jag kunde koppla ihop med den låten. Jag satt i köket och grät besinningslöst. Jag hade ångest över vad min familj skulle känna. Det kan inte vara lätt att hantera en familjemedlems död. Den andra delen av mig brydde sig inte. Jag tänkte inte på att det kunde bli bättre. Jag ville bara dö. Jag hade datorn framför mig. Jag valde att inte skriva ett avskedsbrev, för jag visste inte vart jag skulle börja och hur jag skulle förklara mig. Jag tyckte att det ansvaret var för mycket. Det var värre än att min pappa skulle hitta mig död på köksgolvet. Jag kommer ihåg att jag skrev till min bästa vän som befann sig i Turkiet. Jag förklarade för henne att jag inte orkade mer och att hon skulle hälsa min familj att jag älskade dem. Hon fick tag i min pappa i sista sekund. Bokstavligen. Jag var yr och dåsig när han kom hem till mig. Jag mumlade. Jag minns inte vad jag tänkte. Det enda jag kommer ihåg vad att han fråga mig ”Varför?”. Jag minns även att han satt och sa att allt det här var hans fel. ”Det här är mitt fel”. Jag förklarade att jag älskade honom men att jag inte ville finnas. Det var första gången jag sa att jag älskade honom. Han hade ringt ambulansen. Jag hörde sirenerna nedifrån. Jag ville inte gå ner. Jag grät för att jag visste att jag till och med hade misslyckats med ett självmordsförsök. Om jag inte kan ta livet av mig, vad kan jag då lyckas med i livet? Att ta livet av sig är det lättaste som finns. Det är ett val en människa tar. Om jag inte kunde utföra ett självmord, vad skulle jag då lyckas med? Jag vägrade gå ifrån köket. Han fick släpa med mig. Han höll mig i handen. När vi väl stod i hissen så kramade han om mig. Vi gick ut till gården där ambulansen befann sig. Jag satte mig på marken. Jag vägrade. Jag kunde inte vägra även om jag ville, det var inte ett val jag hade. Ambulanspersonalen tog ut båren och lade mig på den äckliga sängen. Dem ville att jag skulle prata med dem. Jag kommer ihåg att jag fick en lätt örfil. Jag såg dimmigt, jag sluddrade. Jag minns inte vad jag sa. Hans ansikte var sluddrigt. Han gjorde sitt bästa för att prata med mig. Jag var trött, jag orkade inte. När vi väl var framme vid akuten var det en äldre sjuksköterska och en yngre läkare som tog hand om mig. Dem kopplade olika sladdar till mitt bröst. Jag fick höra skällsord från sjuksköterskan. Den unga läkaren såg skärrad ut. Han måste vara ny, en läkarstudent. Jag vet inte om jag var hans första. Han verkade förvirrad. Den gamla sjuksköterskan berättade för mig att jag borde vara glad att de inte behövde magpumpa mig. Om jag hade kommit någon timma försent så hade dem varit tvungna. Om ingen hade hittat mig hade jag troligtvis varit död. Död. Jag ville vara död. Varför kändes det som att hon menade att jag borde känna tacksamhet? Jag kände inte tacksamhet. Jag kände mig förråd. Sviken. Det var det jag ville, att dö. Jag ville dö. Jag har rätt att ta mitt eget liv, men jag har även rätten till att överleva livet. Jag vet fortfarande inte om jag vill välja döden eller livet.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Regnet sveper över Stockholm, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.