Passion-Violetta

Under mina första år som student besökte jag ofta det stora, i mitt tycke underbara, studentkaféet. När jag gick dit för att fika var jag för det mesta ensam. Jag tog en runda bortåt schackdomänerna, spelade någon gång ett parti, köpte kaffe och chokladboll, och satte mig på en strategisk plats. Hela livet har jag haft lätt för att umgås med mig själv. Egentligen har jag sällan längtat efter diskussionspartners, eller folk att utbyta åsikter med. Jag trivdes utmärkt att sitta själv och filosofera och ta emot intryck som jag bearbetade på mitt eget sätt utan att dela med mig, och utan att låta mig påverkas. Jag älskade att vara åskådare och se mig runt omkring, bland annat in i den delen där hippies brukade sitta, men även andra delar av det vidlyftiga kaféet. Jag tyckte det var fascinerande. Jag lärde mig känna igen många individer som regelbundet satt i ”hippiehörnan”, och jag drog slutsatsen att många av de unga kvinnorna älskade med tre-fyra olika män varje vecka. Det var som att iaktta ett tjäderspel eller en operett. Jag var svartsjuk men för blyg för att delta i spelet. Jag hade velat, ömt och varsamt, klä av någon av de sensuella kvinnorna jag också. Samtidigt visste jag att dessa kretsar inte passade mig. Visserligen var mitt hår långt, och ibland växte skägget någon månad, men innerst inne var jag helt bestämd att inte slösa bort livet på att passa in i någon trend, vilken det nu än vara månde. Jag kunde länge inte bestämma mig för om jag var ledsen eller tacksam för det.
En kväll satt en ny ung kvinna i den del av kafféet där förträdesvis hippies vistades. Hon var lite äldre, såg ut kring 30. På många sätt passade hon in i omgivningen, men samtidigt såg hon betydligt mer dyrbar ut än omgivningen. Inte på något pråligt sätt, men hon var mån om sig själv, man fick intrycket att hon tog väl hand om både sitt yttre och sitt inre. Hon tyckte om sig själv, hon såg ut att vara tacksam mot ödet. Långt hår, hårband i regnbågens alla färger, vackra halskedjor, lång kaftan som gjorde det omöjligt att se ens en antydan av figuren. Hon hade ett antal iögonfallande ringar på de vackra men inte påtagligt långa fingrarna. Håret var underbart kolsvart med mörkt rödaktiga slingor. Hon hade vacker hy som om hon vore kaukasier med ett stänk av iranska, eller möjligen romska gener. Hon var sensuellt sminkad med läppstift, och ögonbrynen var mycket markerade, vackert och omsorgsfullt målade. Hon satt i en soffa med benen behagfullt uppdragna, och hennes högklackade blanka och vackra kängor stod prydligt på golvet. Inga andra kvinnor i den delen av kaféet hade högklackat. Likaledes var hon ensam om att ha bländvita, jämna tänder. Hon var makalöst vacker. Att se henne var en närmast uppfordrande upplevelse. Jag kände som att hon tillät mig se henne, och att hon förväntade att jag visade en seriös attityd till förmånen. Det verkade inte som att någon kände henne, och ingen vågade närma sig. Hon satt ensam i sin soffa, alla andra soffor i omgivningen var packade. Det var som ett vakuum omkring henne. Vad jag kunde se rökte hon inte, och hon drack bara vatten med is och citron, som om hon inte ville smutsa ner de vackra tänderna och läpparna. Hon läste tidskrifter med starka färger och blankt papper. Jag satt och betraktade henne i smyg åtminstone en timme. Därefter sträckte hon på armar och ben, tog på kängorna, la tidskrifterna i en troligtvis exklusiv axelväska, reste sig upp, satte en stilfull bredbrättad hatt på huvudet, tog på eleganta skinnhandskar, och gick sin väg med lugna steg och stolt hållning. Hon var lång. Många blickar följde henne beundrande. Tänk om hon kunde tappa kaftanen så att man fick se figuren! Tanken var hisnande och gjorde mig svag i alla leder. Jag fick just vid detta tillfälle nöja mig med att drömma och gissa.
Nästa kväll såg jag till min besvikelse inte till den vackra när jag kom in i kaféet. Jag spelade ett miserabelt parti schack, köpte kaffe med tillbehör, och satte mig på en bra plats och läste en dagstidning. För tillfället hade jag en kurs i fysikalisk kemi inom blocket för medicinsk kemi. För en matematiskt lagd person som jag var kursen utomordentligt lindrig. Elementär gymnasiematte samt förståelse för ett par ekvationer. Många kamrater tyckte det var en riktig mördarkurs. Jag behövde nästan inte plugga alls. Jag hade gott om tid de här veckorna. Jag kunde dagdrömma och njuta av livet. Jag fyllde på kaffe och köpte ytterligare en chokladboll. Så kom hon! När hon gjort entré såg hon sig omkring, framför allt åt höger mot den plats där hon suttit kvällen innan. Även om där inte var fullt, satt där mest typer som såg rätt störiga ut, flera av dem sannolikt ordentligt på dekis. Hon såg bekymrad ut, gick framåt i lokalen och mitt hjärta höll på att stanna när hon satte sig i hörnet av en soffa inte mer än två meter från mig. Jag kände doften av en lätt, frisk, sensuell parfym. När hon satt sig tillrätta tittade hon sig omkring, mötte min blick, och nickade vänligt utan att säga något. Hon hade kraftfullt mörkt bruna ögon. Jag brukar sällan komma ihåg vad kvinnor har för färg på ögonen, men detta möte var ett undantag. Jag satt och hoppades hon inte kunde se rakt igenom mig och läsa mina tankar och mitt sinnestillstånd! Mitt inre var i uppror. Hon satt med sidan mot mig, med mig i ögonvrån, så jag måste avstå från att stirra. Hon hade samma underbart vackra hatt, och samma kaftan och kängor som förra kvällen. Hennes kläder var bohemiska och hade en dragning åt hippiestilen, men samtidigt var det ingen tvekan om att allt hon hade på sig var mycket dyrbart och av toppkvalitet. Så som hon nu satt i soffan med benen i kors och en fot i golvet kunde man se att hon hade icke åtsittande linnebyxor som inte avslöjade benens former. Hon var mycket elegant och verkade världsvan. Hon läste en bok, uppenbarligen mycket snabbt för hon vände blad klart snabbare än vad jag gör, och jag anses vara en snabbläsare. Fingrarna var ljuvligt vackra, inte redskap för hårt arbete.
Jag hade en vag men samtidigt tydlig känsla av att jag sett denna vackra kvinna innan. Inte så att jag suttit nära henne på detta sättet någon gång, och självklart inte talat med henne, sådant skulle jag utan tvekan kommit ihåg. Har jag sett henne i en tidning eller till och med flyktigt på TV? Jag letade i minnet men kunde till min irritation inte plocka fram var eller i vilket sammanhang jag sett henne.
Efter en knapp halvtimme kom tre herrar in genom dörrarna. Jag såg dem direkt, de var obekanta för mig. De gick sakta in i lokalen och sökte runt med blicken. De såg självsäkra ut, en skulle kunna vara skandinav eller tysk, de andra två såg mer ut som sydeuropéer. De fick se den vackra, gick fram till henne. Hon reste sig upp och utbytte kindpussar med alla tre. Sättet de hälsade tydde på att hon kände dem väl, att hon förväntat de skulle komma, samt att ingen av herrarna var hennes älskare. Åtminstone inte just nu.
De började tala, och nu fick jag höra hennes röst. Min ryggrad försvagades och jag var ur stånd att föra kaffekoppen till munnen. Hennes röst var mycket beslöjad, närmast hes, kanske skulle man kunna säga defekt. Dock, defekt på ett alldeles remarkabelt vackert och sensuellt sätt. Trots att den ljuvliga rösten var så beslöjad, gick hennes tal fram alldeles knivskarpt i den ganska bullriga miljön. Nu satt jag nära, men jag tänkte att den rösten går fram till alla hörn av den stora lokalen, trots att hon talade lågmält. Det var något alldeles fantastiskt speciellt och sensuellt med hennes stämma. Hon talade tyska med den ljuslagde mannen, engelska och franska omväxlande med de två övriga. Hennes engelska hade tydlig tysk brytning. Franskan kan jag inte uttala mig om. En av herrarna sa på bruten engelska
”Kära Violetta, nu låter Du ju sagolikt bra igen. Det kommer att gå utmärkt i morgon.”
Violetta! Violetta X! Är det verkligen Violetta X? Javisst! En operastjärna inne i en raketartad internationell karriär. Fransyska. Av många spådd att utvecklas till halvseklets största röst. En kvinna med en remarkabel framtid. Jag har sett henne på bild i tidningars musikspalter, samt på någon affisch i musikaffärer som säljer klassisk musik. På bilderna oftast klädd i scenkläder inte alls lika dessa hon nu bär. Svår att känna igen så jag är ursäktad. Opera hade dittills inte alls fångat mig, men visst har jag läst och hört talas om den vackra och ultrabegåvade Violetta X. Det har hela eliten i vår kulturkrets. Herregud! Här sitter en celebritet.
Violetta svarade på tilltalet
”Ja, jag låter bra. Jag sjöng upp och läste högt en stund i eftermiddag och jag lät utmärkt. Det kommer att gå bra om bara inte det här förbaskade klimatet attackerar mig igen.”
Jag blev helt uppjagad av den sensuella rösten. Den liknade ingenting jag hört. Så skön! En sådan utmaning att lyssna till. Så alldeles enastående sensuellt hon låter! Ett uppträdande i morgon! Jag måste till varje pris ta reda på var. Knappt hade jag tänkt så förrän en känd lundafigur uppenbarade sig och närmade sig gruppen.
”Hej B”, sa alla de fyra mer eller mindre unisont, ”välkommen! Du kom hit i alla fall.”
”Med tvekan”, sa nykomlingen. ”Jag tycker inte om stället. Här finns alldeles för många knarkare. Jag tycker helt enkelt inte om det.”
”Jag förstår Dig” nästan viskade Violetta, ”men vad ska man göra? Detta problem har vi ju överallt. Här inne finns ju åtminstone en variation.”
”Jodå, jag hängde här nästan jämt till för omkring ett år sedan. Sedan har atmosfären kommit att stå mig upp i halsen. Hur är det med rösten, min vackra?”
”Jo tack. Den är utmärkt igen. Jag tror det går bra i morgon.”
B fick se mig. Vi var ytligt bekanta. Han var sydeuropé och drev ett litet radikalt avantgardiskt galleri. Jag gick till galleriet på alla utställningar och på alla andra evenemang också när möjligt. Senast hade en ukrainsk pianist och kompositör spelat mycket märklig repetitiv musik i galleriet på ett mycket litet men välstämt piano. En säregen upplevelse man aldrig glömmer. Pianisten var oerhört skicklig. En mer omöjlig, samtidigt charmerande, konsertlokal får man leta efter. Pianisten/kompositören hade till och med uppkallat en komposition efter galleriet. Galleristen hyste en varm uppskattning för alla trogna besökare, jag var dessutom medlem i stödföreningen, och skänkte 25 kr varje månad. Vi hade aldrig pratat något mer djuplodande. Jag kunde aldrig säga något intressant om den för mig oftast obegripliga konsten, men jag uppskattade i alla fall företeelsen. B var själv fåordig och begärde inte heller några som helst analyser, i själva verket tyckte han inte om analyser av konst. B såg att jag satt ensam bara två och en halv meter bort. Han nickade och log åt mig som han brukade och sa på sin mycket brutna engelska:
”Nej men hej A! Vill Du inte göra oss sällskap. Dessa besökare kan behöva träffa en seriös människa här i staden så att de inte får intrycket att alla här är knäppa!”
Jag var överlycklig och tackade inombords B för omtanken, samtidigt som jag darrade av nervositet. Jag gick runt och hälsade, och under tiden sa B
”A är en trogen besökare på mitt galleri, intresserad av allt, öppen för allt, och ingen vän av struntprat. Samtidigt en seriös medicinstudent. Jag uppskattar honom mycket.”
Jag blev häpen. Aldrig hade jag föreställt mig att B hade något som helst intryck av mig över huvud taget. När jag hälsade på Violetta hade jag en känsla av att min hand var genomblöt, och att jag hade svårt att inte skaka. Hon log vänligt. Jag var ju minst tio år yngre än den yngste av de andra. Jag förstod egentligen inte varför B bjudit in mig. Jag skulle ju bara göra samtalet mer komplicerat, och under inga omständigheter kunna tillföra något. Jag informerades om att sällskapet tillhörde en tysk-fransk-spansk performansgrupp som skulle uppträda i Konsthallen nästa dag. Gruppen bestod av nio personer; två saxofoner, fagott, två klarinetter, horn, trumpet, bas och Violetta som sångerska och röstaktör. Dessutom hade de en tekniker med som framför allt hade ansvar för att Violettas utrustning fungerade och att balansen mellan röst och instrument var korrekt. Utan att jag förstod hur det hänt blev jag under samtalets gång helt lugn och självsäker. Jag förvånade mig själv med att efter ett tag utan att darra på rösten säga till Violetta
”Så klart har jag känt igen Dig Violetta X. När jag hörde att Ditt namn var Violetta, då föll bitarna på plats. Naturligtvis har jag läst om Dig och att Du är på väg att utnämnas till halvseklets bästa röst, även om opera inte är min grej än så länge. Din röst när Du talar är alldeles sagolikt vacker och spännande. Det förvånar mig inte att Du är professionell med Din röst. När man hör Dig tala går det ilningar genom kroppen.”
”Oh, tack! Inte trodde jag man skulle komma hit till detta kyliga klimat och få en så passionerad komplimang av en ung student. Tack! Jag uppskattar det mycket.”
”Passa Dig A”, sa en av musikerna. ”Violetta tänder lätt. Nu har hon ett gott öga till Dig.”
”Skojare”, sa Violetta. ”Nu ska jag inte säga mer i kväll. Jag har varit på gränsen till att vara förkyld och måste spara rösten till i morgon och till senare i veckan. På onsdag ska jag sitta i Paris och läsa dikter och även ett par prosastycken direkt i TV och på fredag ska jag vara i London och läsa in bilreklam åt amerikanare på fransk engelska. Om två veckor har jag sopranstämman i Verdis Requiem i München, direktsändning till fem länder, en vecka senare Beethovens nia i Rom. Veckan därefter åker det här gänget till USA och Kanada för sex konserter, och fler turnéer håller på att planeras. Så ska jag träna in Mahler i New York för konserter och skivinspelningar tre veckor senare. Jag har dessutom ett kontrakt liggande därhemma om att göra Nattens Drottning om nästan två och ett halvt år i Paris. Det är svårt och jag måste öva mycket men jag är helt säker på att rösten då kommer att vara perfekt för den rollen. Det är bara att hålla tummarna och hoppas att min goda hälsa håller i sig. Käre A, hoppas Du kommer i morgon. Gör Du det? Det vi gör är ju helt annat än opera. Jag tycker själv mycket om detta. Om Du kommer ska min röst vara extra vacker och jag ska klä mig så att Du tycker om mig.”
”Sopranstämman i Verdis Requiem!? Från München direkt i radio, eller var det TV! Beethovens nia! Mahler! Hon sitter faktiskt mitt emot mig. Och i går satt hon med benen i kors bland vilsna ungdomar. Jag tyckte väl det såg ut som om hon ägde världen! Men på ett bra sätt. Jag har alltså en stjärna, en etablerad kulturelit framför mig. Hon sitter här och andas samma luft som jag. Hennes stämband sätter luften i vibrationer som når fram till mig. Det låter så bra.” Nu hade plötsligt hennes engelska en mycket markant fransk brytning. Av någon anledning tog jag hennes intima ton, och insikten om hennes storhet, som naturlig och blev inte ett dugg förlägen. Jag bara log världsvant. Sällan dittills hade jag mått bättre än i hennes närhet. Jag försäkrade att inget skulle kunna hejda mig att komma. Inte ens den jobbigaste tenta. Vi satt ytterligare nästan två timmar utan att Violetta sa ett ord. Man var mycket vänlig mot mig och ställde hela tiden frågor om allt. Mina drömmar, min uppväxt, mina åsikter om allt mellan himmel och jord. Man var intresserad av en skogarnas son. Jag kände mig för första gången i livet exotisk. Dessutom var jag själv i utmärkt form. Jag var djärvare än någonsin i samtalet och kontrade med många frågor och påståenden. Jag hade en känsla av att Violetta många gånger såg rakt igenom mig. Hon betraktade mig mycket oblygt. Ibland omtänksamt, ibland spefullt. Jag klarade av hennes blickar bra. En gång fick jag för mig att hon putade med läpparna som om hon ville kyssa mig. En sådan skrattretande självöverskattning jag ägnar mig åt ibland! Gränsande till galenskap. Så klart såg hon min nästan plågsamma upphetsning och ville retas. Jag trodde kvällen varit en dröm när jag tog mig hem på min cykel i den kyliga kvällen.

2.

Nästa dag, en lördag, skulle föreställningen gå av stapeln klockan sju. Detta råkade vara min 20-årsdag. Jag kom till Konsthallen i god tid, en halvtimme före start, men fick inte en helt bra plats. Längst ut till vänster på tredje raden. Flera kända kulturjournalister och musikrecensenter satt längst fram. Man kunde påtagligt känna en atmosfär av förväntan och närmast högtidlighet i luften. Detta var en konstform jag inte kommit mycket i kontakt med, så jag måste konstatera att jag skulle ha missat detta om jag inte hade haft turen att stöta på gruppen genom B:s försorg.
De åtta musikerna kom ut och ställde sig i en konkav rad var och en med notställ framför sig. Ett mikrofonställ var placerat i centrum. De inledde med ett arrangemang av en stor del av en sats ur Mozarts Gran Partita. Det lät fantastiskt trots den ofullständiga besättningen. Någonstans gled musiken närmast omärkligt bort från Mozart och in i ett snarlikt men mycket mer dissonant nyskrivet verk. Inledningsstycket var långt, minst sju-åtta minuter och ytterst effektfullt och skickligt komponerat och framfört. Var och en av dessa musiker var helt professionell. Stormande applåder. Mycket av musiken var specialskriven för gruppen av en av klarinettisterna samt av en annan fransk kompositör. Musikerna väntade ut applåderna, det var uppenbart de ville ha total tystnad. Basen och fagotten började på ett dämpat, suggestivt stycke som krävde full uppmärksamhet från publiken. En klarinett anslöt. Det var lågmält och ytterst raffinerat. Så uppenbarade hon sig genom en dörr i högra hörnet av salen, snett bakom musikerna med en mikrofon i handen. Jag, och tror jag hela publiken, tappade andan fullständigt. En fulländad skönhet. Hon hade en svart dress med överdel och långbyxor i ett. Enkelt, bekvämt och mycket vackert. Byxbenen var av smalt snitt men inte tajta. Violettas perfekta figur framträdde inte direkt påträngande, men var omisskännligt antydd. Svarta matta skor med mycket hög bred klack. Det var liknande klädsel som på de två affischer som satt upphängda ute i foajén. Det långa, underbara, kolsvarta, tegelrödmelerade håret var uppsatt med en klämma. Skenbart uppsatt i en hast, men troligen med stor beräkning. Dressens överdel var ganska generöst urringad så den slanka graciösa halsen, med det inneboende undersköna instrumentet, var frikostigt exponerad, prydd med ett pärlhalsband. De vackra fylliga läpparna var starkt målade, och de hade linjer som gav ett intryck av vänlighet men också totalt bergfast självförtroende. Hon stod stilla just innanför dörren några takter så att samtliga i rummet rimligen hade full uppmärksamhet på henne. Hon förde så mikrofonen alldeles intill läpparna och började sjunga lågmält och entonigt till det intrikata ackompanjemanget. Eller snarare talade hon ordlösa vokaliser. Här ville hon demonstrera sin grundklang. Utan några ansträngningar. Hon sjöng lågmält men volymen på den förträffliga ljudanläggningen var högt uppskruvad, och hon höll mikrofonen helt intill munnen, samtidigt som musikerna spelade dämpat, varför den ljuvliga rösten helt fyllde rummet. Ett naturligt tonläge närmast övernaturligt vackert. Rösten var helt underskönt smekande, mångfasetterad, komplext draperad. Instrumenten slingrade sig kring rösten så att det hela blev smärtsamt vackert. Hon gick, medan hon sjöng, avspänt och behagligt längs med hela raden av musiker, sakta tillbaks till centrum, och stannade upp bakom mikrofonstativet. När hon väl stannat fortsatte hon gott och väl ett par minuter att helt enkelt låta publiken höra rösten medan ackompanjemanget spelade de underbara lågmälda slingorna. Hon gled därefter ner i styrka, delvis genom att avlägsna mikrofonen från munnen ett par centimeter, men också genom att långsamt och succesivt övergå till ett viskande. Hon tystnade, fäste mikrofonen i stativet, medan instrumenten ökade intensiteten något och den andra klarinetten, hornet och en saxofon anslöt närmast omärkligt. Violetta höjde nu de befriade armarna utåt sidorna snett uppåt och stod så tyst flera takter. Hon höll huvudet högt som om hon särskilt ville fästa uppmärksamhet på den mycket sensuella och sköna halsen. Hon lät sig beskådas. När hon föll in i sången igen hade hon skärpt klangen en aning och stannade så småningom på en något högre ton, fortfarande i en ordlös vokalis. Slöjan på rösten blev annorlunda, mer markant, den lät sårbar men var samtidigt helt stabil, rund och mjuk. Hon var en fenomenal virtuos, utrustad med en Stradivarius i den vackra smäckra halsen. Jag var helt perplex. Någonting så sagolikt vackert hade jag inte upplevt. Jag hade flyttats till en ny och annorlunda nivå. Publiken var helt trollbunden. Hur är det möjligt att en mänsklig varelse är så överbegåvad? Detta första stycke var en demonstration av röstens skönhet i dess grundläge. Violetta såg ut att njuta gränslöst av att sjunga. Läpparnas krusning antydde att hon var helt nöjd med hur hon lät, så avspänt nöjd med klangen. En sådan upphöjd upplevelse detta måste vara för en sångerska, så fullständigt beroende av sitt ömtåliga instrument. Att så totalt förföra en publik med röstens klang i ett helt avspänt tonläge, ledsagad av instrumentella virtuoser. Att helt fylla ut ett rum med sensualitet och skönhet. Hon hade all anledning att känna sig som universums mest gynnade kvinna.
De två följande sångerna demonstrerade mera ett makalöst register, expressivitet, och teknik. En var på tyska, en på franska. Det var komplicerad men inte direkt svårlyssnad musik. Instrumenten hade stämmor ibland som en perfekt fuga av Bach, ibland i dissonans som hos Schönberg. Violetta var totalt tonsäker, och hade varje sekund full kontroll över färgen på klangen. Hon hade ett stort omfång. Hon kunde gå uppåt och låta som en skarp mycket hög sopran, men också på något sätt lägga på en slöja ända högst uppe på ett sätt jag aldrig hört. Hon hade också ett märgfyllt lågt register. Hon kunde knarra och knastra, ibland undrade man om hon visste vad hon gjorde. Tål verkligen rösten detta? Men så kom hon tillbaks till den sagolika runda smekande fylliga klangen utan minsta skråma. Hon bjöd på sig själv i allra högsta grad. Samtidigt såg hon lugn och samlad ut. Armarna hängde oftast helt avslappnade längs sidorna. De brunsvarta brinnande ögonen var öppna. Hon gestikulerade inte utan var helt fokuserad på rösten. En hårslinga föll ner över ansiktet men föreföll inte genera henne. Kanske till och med var det planerat att hårslingan skulle falla ner, för det var mycket sensuellt och effektfullt. Hon hade åtta fullblodsproffs som ackompanjerade, men när hon stod där med sin nakna röst, fyllde hon upp rummet helt och totalt. Efter dessa tre sånger, den inledande vokalisen och de båda följande, närmast lyfte taket av ovationer. Violetta tog därefter en paus och instrumentalisterna spelade ett långt mycket vackert stycke där en saxofonist och den virtuose hornisten hade huvudrollerna. De övriga gav understöd via en märklig repetitiv tonväv. Vi upplevde en magisk atmosfär. Jag visste att Violetta sett mig, och jag fick för mig att hon under ett par takter, då instrumentalisterna hade ett mellanspel, putade med läpparna på ett sätt som var avsett för mig. Jag hade troligen blivit galen. Hornisten och de två saxofonisterna var de som varit på Atén kvällen innan, och de nickade vänligt åt mitt håll och blinkade. B hade som vanligt kommit sent och satt på en av de bakre raderna.
Man tog nu omkring 20 minuters paus. Där fanns vin, kaffe, affischer och kassettband att köpa. Jag växlade några ord med B, men han försvann nästan omedelbart backstage. Han erbjöd mig följa med, men jag avböjde. Jag var inte så mycket för att tränga mig på. B hade förunderligt omfattande kontakter inom den europeiska konst- och kulturvärlden. Det visade sig nu att han var mycket god vän med klarinettisten Jean Claude som också var en av gruppens tonsättare. Det var mycket tack vare deras vänskap denna konsert kunde anordnas. B:s galleri var en alldeles för liten lokal för konserten, varför kommunen i sin godhet ställt Konsthallen gratis till förfogande. Jag köpte ett glas vitt och gick runt och tittade på den pågående utställningen. Riktigt vackra, nonfigurativa oljemålningar. Starka färger vilket jag tycker om. ”Pråligt, ytligt och alltför kommersiellt. Visst det skickligt, men just det intresserar mig inte”, var Bs omdöme under den minut vi talades vid. ”Jag bryr mig om den själsliga avsikten, om den frihetliga driften bakom allt. Violetta har en stark frihetlig drift, och så råkar hon vara planetens vackraste kvinna som dessutom har den vackraste rösten som någonsin klingat. Jag har respekt för henne trots att hon är så prålig. Hon är helt enkelt extremt begåvad även enligt kommersiella kriterier, och det kan man ju inte kritisera henne för. Om Du lär känna henne kommer Du att finna att hon är mycket bra.”

3.

Publiken satte sig tillrätta efter pausen. B kom fram ur de bakre rummen och hade nu fått en plats på första raden. Musikerna kom fram och ställde sig på samma sätt som vid första setet. Mikrofonstativet stod på sin plats, nu med mikrofonen i hållaren. Musikerna stod på sina platser på ett nästan högtidligt sätt. Atmosfären höjdes ett par nivåer, och fullständig tystnad infann sig. Dörren i hörnet bakom musikerna öppnades. Jag, och säkert många med mig, blev alldeles glödhet. Hon hade klätt om och hade nu en kort svart behagligt åtsittande klänning med bara smala band över axlarna, och svarta strumpor. Klänningen slutade tio centimeter ovan knäna. Blanka svarta skor med mycket höga klackar. Hon stod stadigt, och bekvämt som det såg ut, i de mycket eleganta skorna. Mörkrött läppstift, en halskedja av guld med någon sten, på vardera örsnibben satt en pärla. Hon hade släppt håret, rufsat till det något, och det hölls borta från ansiktet med ett svart diadem som hade ett svagt gitter. De vackra fingrarna var klädda med åtminstone sex ringar, vissa mycket konstfulla. Nagellack i samma nyans som läppstiftet. Detta var ingen tanig kvinna. En fantastisk skönhet. Som om hon tränade kroppen på gym för att bli perfekt kvinnlig. Inte mer, inte mindre. Hon ville vara just så här. Underbar harmoni mellan axlar och höfter. Hon gick sakta och avspänt fram till mikrofonen. Hon såg ut att njuta av varje steg. Armarna och axlarna helt avslappnade. Hon ställde sig med fötterna ihop rakt fram, armarna avspänt hängande. Benen var kvinnliga, underbara. Fylliga, långa, med mycket strama vrister. Vad var det hon sagt? ”..och jag ska klä mig så att Du tycker om mig.” Hade hon genomskådat min passion för vackra ben och i själva verket nu visade upp sig speciellt för mig? Allt tydligare var jag på väg mot en patologisk självöverskattning. Men det är ändå remarkabelt hur olika saker passar ihop. Och jag är nästan säker på att hon flirtade med mig igår på kaféet då hon absolut skärskådade och dissekerade min karaktär under tystnad. Ingen tvekan att hon intresserade sig för mig i går kväll. Jag var mindre tvärsäker att hon flirtade med mig nu under konserten, men jag fick absolut känslan. Hon formade läpparna på ett sätt jag inte tror hon gör utan anledning. Det gick inte ihop med musiken.
Efter att Violetta intagit sin plats bakom mikrofonen infann sig total tystnad under gott och väl en halv minut innan Jean Claude med handrörelser startade musiken. Alla instrumenten involverades. Stycket påminde om det första de spelade men här fanns inget Mozart-intro. Nu var alla instrumentalister involverade, och man lade an en skarpare, kanske grällare, klang. Ett kraftigare ljud. Instrumenten spelade gott och väl två minuter medan Violetta stod helt stilla med högt huvud och lät sig betraktas. Musiken var invecklad och inte lätt att lyssna till. Jag tänkte ”Vad i hela världen kan en röst åstadkomma här?” Så kom hon in i ett högt sopranläge. Återigen en ordlös vokalis. Hon sjöng på olika vokaler och varierade röstens klang och beslöjning på ett sätt som var outhärdligt sensuellt. Jag blev svimfärdig. Stycket var långt, åtminstone 8 minuter, ordlöst. Hon låg hela tiden på nästan samma mycket höga tonläge. Emellanåt var rösten fylld av vibrato, skarp och genomträngande och jag tänkte ”var för Guds skull rädd om Ditt förföriska instrument Du underbara”, för att snart vara smeksam, jämn och mjuk. Hon hade mikrofonen något längre från läpparna än före paus. Hon rörde inte benen eller armarna utan såg helt avspänd ut. Även käkarna såg helt avspända ut och hon såg ut att ha det skönt och hon såg njutningsfull ut även när hon låg allra högst upp, när sången rimligtvis måste ha varit mycket krävande. Hon var makalöst skicklig. Man såg bara andningsrörelserna. Teknikern såg till att balansen mellan rösten och musikerna var perfekt. Rösten var Venus i sin fullaste glans, instrumenten var de omgivande stjärnorna. Ibland tog något instrument på sig rollen som Jupiter, letade sig nära Venus, och smekte henne, dock blygsamt, såsom med andlös respekt och totalt förförd. Hon tonade bort genom att förflytta sig ett steg bakåt från mikrofonen, och samtidigt göra en dykning ner i ett klangfyllt altläge för att långsamt tystna. Utan att man märkt det, hade instrumenten under styckets gång ökat i intensitet, möjligen i tempo. Nu stegrades kraften, och den sista minuten blev en uppvisning i virtuositet och otrolig samspelthet. Vid sista tonen flög publiken ur stolarna. Violetta såg glad ut. Jo, nu är det ingen tvekan. Hon sneglade åt mitt håll, hon vred inte på huvudet, det skulle ha varit alldeles för påtagligt, men pupillerna gled utan tvekan åt mitt håll. Och varför göra en så sensuell rörelse med läpparna om flirten inte har någon adressat?
Nu satte teknikern fram en låg stol, flyttade bort mikrofonstället, och gav mikrofonen i till Violetta i handen. Hon drack en klunk vatten och satte sig på stolen. Det högra benet över det vänstra. Hon satte vänster fotsula i golvet varvid vänster vrist blev mycket sträckt, och muskulaturen i vänster vad mycket markerad medan höger vad förblev avspänd. Dessa ben med svarta strumpor var den vackraste syn jag dittills upplevt. Sexiga, sensuella, kurviga, smidiga. Nästan hela låren var exponerade när hon satt så. Nu började orkestern spela en lugn dämpad melodi. Alla åtta musiker deltog. Nu läste Violetta ett diktverk på franska till musiken. Förförisk talsång. Hon höll mikrofonen alldeles intill läpparna. Rösten var så mjuk och så varierad i sin timbre. Hon satt stilla, gestikulerade inte. Det var bara rösten som talade. Några i rummet förstod franska, de flesta dock inte mycket alls. Jag brydde mig inte. Jag lyssnade till den sagolikt vackra rösten och var förhäxad av de fulländat sköna benen. Det var återigen ett långt stycke med flera strofer. Satsmelodi och musik var intimt sammanflätade. Särskilt en av klarinetterna var tätt intill rösten. Under någon strof var rösten vass och skärande, under större delen ljuvligt mjuk, fyllig och mörk. Under en strof var den hes och lät trasig. Publiken var helt absorberad. När stycket var slut verkade det som att ingen ville störa magin med applåder, dessa kom igång trevande med fördröjning, och växte till orkan. Hon reste sig upp först efter en halvminut och tog emot ovationerna med armarna korslagda just under brösten.
Varför hade hon suttit så och varit så klädd? Varför hade hon inte vida långbyxor med pressveck? Om poesin hade något budskap har det ju gått förlorat även för dem som förstår franska eftersom de vackra benen så uppenbart avsiktligt exponerade fick själarna att koka oberoende av texten. Jag, och säkert många med mig, drevs till en upphetsning som var på gränsen till olidlig. Detta var naturligtvis avsikten. Det var helt uppenbart. Hon valde troligen det franska språket eftersom hon visste att bara ett fåtal skulle förstå lyrikens innebörd. Hon gjorde så just för att röstens klang och benens skönhet skulle få den fulla uppmärksamhet och effekt de nu verkligen fått. Röstens klang och benens kurvor var en konstnärlig enhet, texten bara en kuliss. Var detta möjligtvis riktat mot mig? ”..och jag ska klä mig så att Du tycker om mig.” Undrar om hon brukar göra så här? Jag ska minsann fråga någon.
Nu gick Violetta back stage och instrumentalisterna spelade två nyskrivna stycken. Jag tyckte mycket om detta. Ska man sätta någon etikett blir det inslag av Eisler, Hindemith och Bach. Korsning av allt. Ljuvliga harmonier och intrikata nästan matematiska stämmor som Bach, emellanåt uppbrutna av spännande disharmonier av en typ som åtminstone jag inte hört Bach ge sig in på även om hans musik också är fylld av icke perfekta harmonier till dess man oftast till slut finner den punkt där allt stämmer. Det var vackert. Inte överdrivet svårlyssnat, inte heller musik som skulle få mycket stor publik. Inga kioskvältare. Det blev allt mer uppenbart att en av klarinettisterna var en avancerad virtuos. Lika flyhänt som någonsin Benny Goodman eller Johnny Dodds, lika vanmäktigt smärtsam som Syd Bechét kunde vara.
Violetta kom tillbaks. Hon hade tagit på en djupt vinröd, genomskinlig sjal. Knappast för att hon frös, det var varmt i rummet. Den var prydnad och hölls ihop framtill av ett guldspänne. Sjalen skymde en del av halsen, så på sätt och vis var nu benen ännu mer framträdande. Hon såg helt enkelt fantastisk ut. Tillfreds, stolt högdragen. Nu lämnade musikerna utom basisten podiet. Violetta stod tyst och stilla med avslappnade axlar och armar. Hon skulle sjunga utan mikrofon. En fallen knappnål hade hörts som ett pistolskott. Basisten började med långa stråkdrag. Sällan har jag hört en så mäktig och avgrundsdjup klang från en akustisk bas. När Violetta kom in trodde man inte sina öron. Hon låg oerhört högt uppe. Denna vackra kvinna har en helt sagolik sopran. Vad man gjorde var ett genialt arrangemang av Ständchen av Schubert, det kanske vackraste stycke musik som någonsin komponerats. Man hade höjt och modifierat röststämman och sänkt, och totalt transformerat, ackompanjemanget så lågt som en kontrabas förmår. Trots att hon låg så högt kändes det hela inte tillgjort eller som billigt effektsökeri. Det lät fullt naturligt och hon såg helt avspänd ut. Hon hade helt enkelt den rösten inom enkelt räckhåll. Den var mjuk och rund trots höjden, samtidigt kristallklar. Inget vibrato. Stycket var kort, högst tre minuter. Återigen ville publiken nästan inte förstöra stämningen med applåder. Atmosfären var förtätad.
Nu följde två avslutande sånger med hela gruppen. Kvällens näst sista var på engelska och den mest jazziga under kvällen. Violetta sjöng med en helt annan klang på rösten, nere i ett annat register. Hon använde mikrofon, och i denna sång var hon mer en i gruppen än tidigare. Hennes röst var ett instrument som smälte in med de övriga. Det var till och med så att hon ackompanjerade de övriga, särskilt hornisten i några ovanliga passager. Hon rörde sig längs med raden av musiker. Att se benen från sidan när hon rörde sig avslappnat men ändå stramt och distinkt var en närmast outhärdligt sensuell upplevelse.
Den sista sången var ett arrangemang av en spansk renässansmadrigal. Violetta stod återigen ungefär i brännpunkten framför musikerna. Mikrofonen satt i mikrofonstället så att armar och händer var fria. Framförandet var en uppvisning i virtuositet från alla instrumentalister och från sångerskan. Hon sjöng i högt sopranläge blandat med en fyllig rund mezzo. Under en del av sången var rösten skärande gäll på höjden. Violettas röst var inget mindre än ett mirakel. Under ett mellanspel då instrumenten spelade själva ett par takter höjde hon armarna snett uppåt så att klänningen lyftes upp. Den hade inte kunnat vara en enda centimeter kortare. De underbart formade benen. Nästan hela tiden under konserten, när hon sjöng stående, stod hon stilla med fötterna rakt fram. Nu emellertid, i detta mellanspelet, närmast poserade hon som om hon gjorde reklam för skor och strumpor. Jag förstod inte texten, men den var inte mjuk och vänlig. Efter sista tonen reste sig publiken upp och applåderade, stampade och ropade. Eufori i rummet. Violetta gick backstage igen, och instrumenten spelade ett avslutningsstycke. Här började man med slingrande intrikata stämmor med alla involverade, men efter en god stund insåg man plötsligt att man befann sig inne i den magiska andantesatsen ur Gran Partita.
Applåderna ville inte upphöra. Artisterna kom fram fyra gånger och tog emot ovationer. Violetta tog mikrofonen. Hon tackade och sa att konserten hade blivit en av hennes bästa upplevelser, att publiken varit helt underbart receptiv och lyhörd. Jag kände detsamma. Jag var stolt över att tillhöra denna publik. Respekt och uppskattning på ett sätt som alldeles tydligt smittat av sig på artisterna. Hon fortsatte ungefär
”Jag hade så gärna sjungit ett extranummer men jag har bestämt mig för att avstå. Jag känner att mina stämband är en aning ansträngda, och med tanke på ett par viktiga engagemang de närmaste veckorna måste jag helt enkelt spara mig. Jag hoppas Ni har förståelse för det. Det blir så klart ett extranummer ändå av mina fantastiska medmusikanter. Tack, och jag hoppas komma hit igen. Alldeles speciellt tack till vår gode vän B som framför allt är den som gjort detta möjligt.”
Nej, ingen tog illa upp av att hon inte deltog i extranumret. Så klart måste hon vara rädd om rösten, det ljuvliga och dyrbara instrumentet. Hon hade verkligen varit generös, gett precis allt. En makalös konsert. Hon gick fram till B och gav honom, under dånande applåder, en kram och en puss på kinden. Därefter, jag blev omväxlande iskall och glödhet, gav hon mig en slängkyss, helt öppet så att alla såg det hela. Helt tydligt riktad mot mig. Nu var i alla fall alla tvivel borta.

4.

Violetta, och även alla de andra musikerna, stod länge och signerade kassetter och affischer. Hon log vackert mot alla och tillät folk ta fotografier. Folk öste komplimanger över henne. Hon var generös med tiden men sparsam med rösten. Jag tog mod till mig, lyckades komma fram bakom henne och frågade halvt viskande nästan in i hennes öra om jag kunde få växla något ord med henne efteråt. Hon vände sig, såg nästan barnsligt glad och förtjust ut och nickade ivrigt. Jag kunde egentligen inte förstå hur jag fick mod i mig till vara så oförvägen. Det senaste dygnet hade något hänt med mitt självförtroende. Det kan inte mer än gå åt skogen, ”so what?”. Säger hon nej och skrattar ut mig så överlever jag väl det! När äntligen sista beundraren fått sin signatur stod jag och pratade med B och ett par av musikerna. Violetta kom fram och bad mig vänta ett par minuter till. Hon försvann backstage och kom tillbaks efter ungefär fem minuter iklädd en nästan fotsid svart kappa, varm halsduk, skinnhandskar, och en varm mössa i skinnimitation som täckte öronen. Senare såg jag att hon hade höga svarta läderstövlar, mjuka och sköna om de fylliga vaderna och strama vristerna. Övriga tillhörigheter, sannolikt bland annat den svarta läckra klänningen, låg i en snygg liten väska.
”Bra vår sköna” sa B, ”var rädd om Dig. Du var fenomenal i kväll. Din röst blir ju bara bättre och bättre.”
Hon mimade ett tack, vände sig till mig, tog mig i armen och drog mig ett par meter år sidan. Hon frambringade ett mellanting mellan viskning och mim.
”Du ville säga något?”
Hon såg vänligt på mig, och på de sköna läpparna lekte ett sensuellt leende. Jag kände på mig att vi ville samma sak. Jag var inte det minsta osäker
”Får jag följa Dig till Ditt hotellrum? Jag ska inte tvinga Dig prata ett dugg.”
Hon nickade ivrigt och verkade inte alls förvånad. Hon tog mig under armen, och vi passerade hennes kollegor. En viskning igen
”A följer mig och skyddar mig på vägen till hotellet. Så oroa Er inte. Vi ses till frukost.”
Vi gick som ett etablerat par arm i arm genom den lilla mysiga staden den korta vägen till hotellet. Tio minuter högst. Hon hade ett behagfullt sätt att gå. Snabbt med ganska långa steg. Hon bestämde takten och farten och jag anpassade mig till henne så att vi blev synkroniserade. Ingen av oss sa ett ord förrän vi kommit in i hotellets varma luft. Nu viskade hon inte längre utan använde den ytterligt beslöjade talröst som så förhäxat mig kvällen innan.
”Nu ska jag inte vara alldeles tyst längre. Visst måste jag vara rädd om rösten men det är ju trams att jag måste vara helt tyst. Tvärtom är min röst mycket stabil, tack min skapare. Jag sa så bara för att Du och jag kunde komma iväg någorlunda snabbt. Jag är inte så mycket för sällskapsprat. Jean Claude förstår detta mycket väl, men B är godtrogen och lättlurad som ett barn. Tänk på det, han tror alltid blint på alla vad man än säger. Men det där med extranummer var helt uppriktigt mot publiken. Det extranummer vi förberett är mycket krävande för mig så det hade varit dumdristigt och hade kunnat stå mig dyrt. Jag känner att stämbanden är en aning ansträngda. Jag kan inte sjunga något halvhjärtat så jag hade kunnat skada mig.”
”Du var fantastisk i kväll! Fantastisk! Du har en underbar röst! Hur kan Du gå så högt och sekunden efter jättelågt? Och inte bara det. Vackert och mjukt när Du vill det, och skarpt och skärande när det är det Du vill. Och nu när Du talar! Aldrig har jag hört en så vacker och mångfacetterad talröst.”
”Tack! Ja, jag har en gåva som jag försöker förvalta efter bästa förmåga. Dessutom älskar jag när folk ser och hör mig.”
Violetta gick fram till receptionsdisken, hämtade den gammaldags stora tunga nyckeln, och beställde upp en flaska Gewürztraminer från Alsace till rummet. Hon bad att få den levererad så snabbt som möjligt. Vi gick uppför den breda svängda trappan upp till tredje våningen, längst bort i korridoren, och steg in i Violettas ganska lilla men mycket ombonade rum. Jag överfölls av tvivel på att jag inte helt enkelt drömde och när som helst skulle vakna upp i min lilla säng i studentrummet. Hur övertygar man sig själv om att man inte drömmer när man tycker sig hamna i en osannolik situation? Nypa sig i armen är ju en beprövad metod, men jag vaknade inte av det. Violetta vände sig till mig med allvarlig min.
”Käre A, jag längtar så efter att vi ska klä av oss tillsammans, men vi måste prata en liten stund först. Tyvärr. Sedan får Du välja om Du vill gå med hela vägen.”
”Javisst, några ord behövs nog, men jag har redan bestämt mig. Såvida förstås Du inte har något mycket överraskande att säga.”
Jag lyckades samla mig och någorlunda världsvant hjälpa henne av med kappan och hänga den på en galge. Hon satte sig i en fåtölj och erbjöd mig dra av stövlarna. Hon hade dressen på som hon haft under konsertens första halva. Jag kunde inte avstå från att krama lätt med handen om baksidan på en vad. ”Får jag göra så?”
”Mycket mycket gärna. Du har bra händer, Du borde spela piano. Men vi sätter oss först en stund i fåtöljerna.”
Vi satt tysta en stund. Hon fortsatte
”Det är följande jag måste säga; om vi nu är tillsammans och älskar, så måste Du inse att det inte nödvändigtvis betyder något för framtiden. Jag vill absolut inte binda mig känslomässigt i något förhållande. Det kan hända att jag älskar med någon annan nästa vecka. Kanske ses vi igen någon gång men det är absolut inte säkert. Ställer Du upp på det?”
”Det gör jag. Jag är inte heller ute efter att gifta mig ännu. Jag är naturligtvis nyfiken på varför Du låtit mig följa med hit upp till Ditt rum. Du, ymnigt begåvad kulturelit från Europas hjärta. Jag känner mig en aning simpel vid Din sida.”
”Dumt! Du är minst av allt simpel och det vet Du. Hoppas jag. Jag lade märke till Dig redan i förgår kväll när jag satt ensam i soffan på kaféet och Du satt en bit bort. Det var på vippen jag gått fram till Dig för att säga något. Dock, då var jag riktigt rädd för att jag var på väg att bli förkyld, så jag ville verkligen inte prata.”
”Vad skulle Du ha sagt i så fall?”
”Först pratat lite med Dig, och om jag funnit Dig trevlig och så seriös som Du ser ut skulle jag ha bjudit upp Dig till rummet för att ha sex. Så klart.”
”Oj! Och varför gjorde Du inte det i går?”
”Jag kan inte ha sex dagen före en konsert. Blir det häftigt så bär inte rösten på minst 24 timmar. Tro mig! Jag har provat, och det gick inte alls. Däremot blir rösten bara bättre om jag vet att jag ska älska precis efter ett framträdande. Längtan och upphetsningen är bra. Jag vet, för jag har provat det också. Mer än en gång.”
”Som nu till exempel” sa jag och hon log och nickade. ”Men fortfarande har Du inte sagt vad jag har som har fått Dig att låta mig komma hit.”
”Det är uppenbart att Du är seriös gentemot livet. Det samtal Du hade med mina vänner igår, då när jag satt tyst, var nog det bästa samtal jag hört. Dessutom är Du glödande passionerad. Så klart såg jag hur jag påverkade Dig. Dina svala blå ögon glöder. Jag tycker om den kombinationen. Du ser också bra ut i största allmänhet vilket är utmärkt.”
”Så bra. Jag är emellertid mycket oerfaren. Jag skulle tro Du är van vid att få det Du vill ha. Är Du en bortskämd kvinna?”
”Mycket. Utan tvekan har jag varit priviligierad hela livet. Jag brukar få precis det jag vill. Jag är född under en lycklig stjärna, och har väl egentligen aldrig drabbats av några motgångar bortsett från pappas tidiga bortgång. Jag älskade pappa och har alltid en amulett jag fått av honom närmast hjärtat. Jag gråter en skvätt ibland och besöker hans grav minst en gång i veckan när jag är hemma. Så mycket större tur att jag fick en så sagolikt underbar styvfar. Jodå, jag tror jag kan förföra precis vem som helst som jag skulle bestämma mig för att fånga. Jag vill bara säga detta till mitt försvar; jag undviker alltid gifta män eller män med fasta förhållanden. Jag vill inte förorsaka olycka. Vilka yttre attribut hos en kvinna lockar Dig mest?”
”Benen och rösten. Jag är tokig i vackra ben. Ibland har jag nästan varit orolig att jag har en rubbning. Jag är utseendefixerad och jag kan inte hjälpa det. Hoppas jag mognar. För övrigt, jag har inget förhållande. Jag är helt obunden.”
”Så bra för mig. Rösten är ju bra, och jag vet jag har mycket snygga ben också. Det säger alla som sett mig. Faktum är att jag är lika nöjd med mina ben som med min röst.”
”I kväll har Du ju verkligen visat upp dem. Jag har inte sett något så vackert någonsin. Du har underbart vackra ben.”
”Tack, det tycker jag om att höra. Jag klädde mig som jag gjorde enbart för Dig. Annars brukar jag behålla byxdressen, eller också byta till någon lång snäv klänning i pausen. Kort klänning har jag bara när någon jag vill förföra sitter i publiken. Ja, inte om det är en kyrkokonsert förstås. Alla mina älskare har varit tokiga i mina ben. En sak till A; Dina passionerade ögon är mycket genomskinliga. Tänk på detta, kvinnor är uppmärksamma och har som regel ett sjätte sinne. Tror Du inte jag sett vilka delar av kroppen blicken dras till? Jag tycker om detta, men ett råd är kanske att Du försöker behärska blicken lite bättre. Dämpa Dig absolut inte för mycket. Var tacksam för Din passion. Du har ingen rubbning! Tvärtom! Sedan måste man så klart kunna uppskatta annat än skönhet också, men det är ju alltför självklart för att man ska behöva prata om det.”
”Är jag verkligen med om detta? Eller drömmer jag? Får jag ta av Dig kläderna nu?”
”Det får Du. Min kära. Faktum är att jag inte alls hämtar upp en ny älskare vid varje konsert. Det händer sällan även om detta inte är första gången. Och hittills aldrig en så ung man som Du. Jag är kräsen, och jag är mycket attraherad och imponerad av Dig. Hur gammal är Du förresten?”
”Tjugo idag!”
”Oh, Du menar inte det! Jag fyller trettio om tre månader.” Hon skrattade och gick fram till mig och kysste mig intensivt. Jag kände hennes tunga mot min, lätt och intensivt. Läpparna var mjuka. Hon tryckte brösten mot mig. Hon korkade upp vinet och hällde upp i två glas.
”Skål min underbara erövring! Jag önskar Dig allt gott i livet!”
”Skål själv. Hoppas Din röst följer Dig och förför oss riktigt länge.”
Jag höll armarna om henne. Våra läppar nästan rörde vid varandra.
”Får jag verkligen kyssa Dig? Får jag vara så nära Dina stämband”
”Ja, det är tillåtet. Min röst är högt försäkrad, men i villkoren står inget om att kyssar är förbjudna. Konstigt nog. Jag måste enligt försäkringen gå på kontroll hos en specialist var sjätte vecka. Mina stämband är de vackraste och friskaste de sett. De säger faktiskt så.”
Jag klädde av henne. Huden var slät, blank och vackert brun. Figuren var fyllig, brösten vackert runda. Vi hade en kärleksnatt som var sagolik. Vi gjorde allt tänkbart till dess vi somnade av utmattning. Jag var ju helt oerfaren, men som av en lycklig slump hade jag läst tre böcker om kärleksliv och sexualteknik under de senaste veckorna. Jag var teoretiskt förberedd. En annan lycklig slump var att jag klippt mig bara fem dagar innan Violetta såg mig för första gången. Håret var fortfarande långt, men välvårdat och, tyckte jag själv, mycket snyggt. Jag var dessutom slätrakad och mer propert klädd. Jag betvivlar att Violetta släppt mig inpå livet om vi träffats en vecka tidigare. Jag levde nu för första gången ohämmat ut min passion för vackra ben. Jag rörde försiktigt vid hennes ben, lyfte dem, smekte dem, kysste dem varsamt, öste komplimanger över henne hur fulländat vackra benen var. Hon älskade detta. Jag satte mig så att jag kunde känna benen vila mot mitt bröst med en vrist på var sida om min hals. Jag kysste försiktigt fötter och vrister. Jag förflyttade mig en meter bort och bad henne posera benen, och det gjorde hon makalöst sensuellt. Jag smekte henne med händer och tunga så att hon fick de ljuvligaste serier av orgasmer. Hennes ömmaste punkt var enormt stor, våt och hård. Detta var för mig en omvälvande upptäckt. Den föreföll stå i kontakt med alla kroppens muskler. Att känna hennes kropp vibrera och skälva under mina händer och vid min tungas beröring var magiskt. ”Oh, käre A! Hur gör Du? Du är underbar och skicklig! Älskade! Detta är fullkomligt! Hur kan Du?” Jag njöt av hennes skönhet utan att lägga band på mig, och kysste henne över hela kroppen utan att lämna märken. Hon smekte mig precis till gränsen, hon visade ideligen upp sina ben. Hon älskade min passion. Hon läste en kärleksdikt på franska med sin vackraste röst under tiden hon poserade med benen. Hon sjöng en sång lågmält i mycket högt läge så att orden porlade som de renaste pärlor ur hennes mun. Vi njöt i extas. Hon trollade fram en kondom och jag trängde in. Hon höll händerna om min nacke och förde mig till henne i en kyss med tungan långt inne i mig, och kramade mig hårt med benen om mitt ryggslut. Utlösningen kom nästan omedelbart, men fantastiskt nog fick hon häftig orgasm samtidigt. Benen släppte skälvande greppet och sjönk ner på lakanet.
Tursamt nog hade Violetta beställt väckning till klockan sju. När telefonen ringde sov vi vår djupaste sömn. Först kunde jag inte orientera mig. Minnet klarnade. Eller var det minnet av en dröm? Nej, när jag vände mig såg jag Violettas just uppslagna bruna ögon. Jag vidrörde henne. Hon var verklig. Hon kröp intill mig och kysste mig innerligt. Hon la sig ovanpå mig och kysste mig igen. Dessa läppar. Kommer jag någonsin igen att få känna något så underbart?
”Käre A. Vem är Du egentligen?”
En knapp timme senare kysstes vi farväl innan vi lämnade rummet, och innan hon lagt på läppstift. Jag hade en tydlig känsla av att avskedet var svårare för henne än för mig. Jag kände inte så lite av triumf över hur natten hade avlöpt. Jag såg natten som en sällsam ödets gåva, och var totalt förälskad i hennes kropp och röst, men nu måste jag ner på marken och fortsätta mitt liv. Det var självklart för mig att vi inte var något för varandra på längre sikt eller på ett djupare plan. Detta var ett nattfjäriljsäventyr för oss båda. Ingen gång hade jag tänkt något annat. Hon var mer känslosam och höll länge om mig. Det kändes som att hos henne tårarna var nära, men jag tänkte att det måste väl ändå vara inbillning från min sida. Jag tog mig hem för att tentamensläsa, och Violetta gick till hotellets frukostsal för att träffa sina medmusikanter och ytterligare en timme senare sätta sig i taxi till flygbåten och vidare till flygplatsen.
Fyra år senare fick jag ett brev från Violetta. Karriären gick strålande vilket jag visste eftersom jag följde recensioner i internationell press så gott det gick. Jag köpte en och annan skiva. Rösten tjänade henne på absolut bästa sätt. Ständigt höjdes hon till skyarna på ett omtumlande sätt av de mest tongivande recensenter. Buenos Aires, New York, San Fransisco, Tokyo, Singapore, Sidney, Milano, Paris, Berlin. Violetta hade varit berömd redan vid konserten i Lund, men nu fyra år senare var hon en etablerad världsstjärna. En internationell megastar. I brevet bjöd hon in mig till en föreställning på operan i Köpenhamn. Hon var mycket rakt på sak och skrev att hon gärna skulle vilja uppleva någonting liknande som fyra år tidigare. Hon skulle ha ett stort fint hotellrum i Köpenhamn i fyra nätter. Hon skrev dessutom att hon ofta tänkte på mig med kärlek och längtan, och faktiskt skrev hon också att benen var lika bra nu som när jag såg dem. Minst. ”Jag minns febrigt Din passion.” När jag fick brevet hade jag just blivit pappa för första gången och var inne i ett passionerat förhållande, och snart äktenskap, med Vivianne, en underbar och ömtålig kvinna utan stort självförtroende. Jag var mycket lycklig, kär och förälskad. Jag var ömsint. Jag svarade Violetta, beskrev hur allt utvecklat sig, och att jag inte tänkte dyka upp i Köpenhamn. Jag vågade inte, jag var osäker på hur Vivianne skulle klara av situationen, och för mig var det otänkbart att åka till Köpenhamn i lönndom för att träffa Violetta. Förvisso var jag även osäker på hur jag själv skulle klara av ett eventuellt möte. Skulle jag ha kraft att motstå Violettas helt unika attraktionskraft. Nej, jag ville inte ta risken. Det jag hade var alltför dyrbart. Jag bestämde mig för att aldrig tala med Vivianne om Violetta.

5.

Trettionio år efter den sagolika kärleksnatten på min 20-årsdag satt jag i ett plan på väg till Paris för att träffa Violetta. Hon var inte varskodd. Skulle det visa sig att hon inte var hemma, hade jag tre dagar på mig att turista ensam i den gamla kolonialhögborgen, så fylld av stöldgods och minnen från gamla tyranner.
Jag hade tur. Violetta var hemma och hon blev förtjust när jag ringde och frågade om jag fick komma upp till henne. Jag var redan i Paris när jag ringde. Hade hon inte varit hemma hade jag fått ägna mig helt åt vanlig turism på några muséer jag inte besökt på flera år, möjligen hälsa på min kollega och mycket gode vän Hugues även om jag inte hade lust att vara alltför seriös. Söka upp en del mindre gallerier med spännande utställningar som jag letat upp på nätet. Bara strosa runt på stan vilket är min favoritsyssla. Jag låg nyduschad och vilade ut på mitt hotellrum på rue St Anne. Jag skulle kunna vara hos Violetta inom 15 minuter. Hon hade sålt sin enorma trevåningslägenhet där jag varit så många gånger till en stiftelse för en symbolisk summa, och numera drevs där ett härbärge för hemlösa. Jag hade inte besökt hennes nya bostad men visste den låg bara några kvarter bort från mitt hotell, på en tvärgata precis på andra sidan av Avenue de l`Opera.
”Ja, ja, käre A. Äntligen! Jag hoppades så att detta skulle hända till slut. Jag är helt matt och darrig av glädje. Jag brukar använda torsdagar till att klämma in så många elever som möjligt och idag har jag faktiskt fyra. Vi har tur att Du ringer precis i en paus. Låt se, kan Du komma upp halv sex? Då kan vi prata en stund och gå ut för att äta en bit. Kanske på någon av de små japanska precis utanför Ditt hotell om vi kan tränga oss in. Det är ju nästan bara tvärs över l`Opera härifrån. Maten är nyttig och god. Och, ja, så får vi se. Tack A att Du tänkte på mig. Om Du bara kunde föreställa Dig så glad jag blir.”
Det var närmast olidligt spännande och sensuellt att lyssna på Violettas röst, till och med i telefonen. Denna underbara stämma som så förfört en hel värld, denna Nattens Drottning, denna så intimt integrerade del av Violettas vackra kropp. Nu hade stämman bytt skepnad. Violetta var så ytterligt medveten om hur hennes röst klingade vid minsta ord. För Violetta var det en sensuell upplevelse att låta sina stämband vibrera, och att känna resonansen. Hon kände varje nyans i hela kroppen. Jag är så utomordentligt mottaglig för hennes röst och för hennes attityd till rösten. Att höra henne uttala det enklaste ord är en ljuvlig, nästan outhärdligt eggande upplevelse. ”Violetta! Du låter ju helt underbart. Din röst har bytt förklädnad. Där bakom finns ju hela djupa avgrunden!”
”Oh, om Du visste så det ryser i mig att höra Dig säga så. Jag vill Du ska lyssna på mig. Jag vill veta hur det känns i Dig när Du hör min röst. Jag ska visa upp mig. Jag ska läsa och sjunga för Dig. Det verkar som att alla Frankrikes unga författare vill ha mig att läsa deras verk. Jag har så mycket inbokat. En kul sak: Jag deltog för bara en månad sedan i ett TV-program i kanal ett, direktsändning inför publik, som handlade om en uppsättning av Trollflöjten på Parisoperan när jag var 32 där jag gjorde Nattens Drottning för första gången. Någon frågade mig när vi satt där i direktsändning, mest på skämt tror jag, hur min röst fungerade nu för tiden. Det var ingen inrepeterad fråga. Utan att tänka mig för gav jag mig in i en jazzlåt, en välkänd enkel evergreen, a capella sittande där i soffan. Jag använde bara ett fåtal toner i närmast talläge, men lyckades få mycket bra, ganska hes klang med en hel del knastrande. Sista versen chansade jag och gick upp några tonsteg och det hela blev helt fantastiskt. Jag lät otroligt bra. Jag satt ner och sjöng vilket jag aldrig brukar göra. Jag har alltid velat stå för då kan armarna vara totalt avslappnade. Dessutom känner man benen bättre när man står. Känslan i benen är mycket viktig för mig när jag sjunger. Men nu satt jag och det gick utmärkt. Det blev absolut knäpp tyst i studion, och när jag var klar kom ingen sig för att säga något på bortemot en halv minut. Då blev det fart på kollegor och på publiken. Inslaget har visats säkert hundratals gånger i förmodligen världens alla länder och finns på Youtube. Jag var själv mycket nöjd över hur bra jag lät. Numera vet jag aldrig säkert hur det blir när jag läser eller sjunger. Vid det tillfället hade jag en störning i stämbanden, som när man inte får in en radiostation perfekt. Det kändes underbart och jag vibrerade mycket påtagligt i vissa av kroppens känsliga delar särskilt förstås när jag gick upp en bit. Nu erbjuds jag en turné till flera jazzklubbar här, i London och i New York med de bästa ackompanjatörerna. I går hörde arrangörer från både Warszawa och Moskva av sig till agenterna. Återhållet piano och en helt fantastisk basist. Inga trummor. Vi håller på att träna in ett program. Vi ska öva två timmar på lördag. Om Du vill får Du gärna sitta med och lyssna. Jag tror jag ska börja röka och äta krita så blir det nog ännu bättre.”
Hon berättade vidare att hon första halvan av förförra veckan varit nere i Spanien och hälsat på Marie. De hade haft en underbar tid. Maries mycket goda vän Ayisha var också där men var inne i en produktiv period så hon satt mest på sitt rum med datorn och skrev noveller.
”Vi åt middag på kvällarna vi tre tillsammans i närmaste lilla stad. Vi hade fantastiskt trevligt. Marie har det otroligt bra och hon är glad och harmonisk. Och ännu vackrare än innan vilket man väl inte trodde var möjligt. Vore man religiös skulle man tro att en gudomlig hand skyddar hennes kropp. Hon ser ju egentligen inte yngre ut än hon är, i alla fall inte i ansiktet. Det är något magiskt. Hennes skönhet tilltar för varje dag. Hon älskar Dig, var så säker. Det gör jag också.”
Violettas lägenhet låg högst upp på åttonde våningen i vackert gammalt hus mitt emellan Avenue de l`Opera och Place Vendôme. Ett mer exklusivt område får man leta efter. Hon hade ringt och bett mig komma först halv sju. Lektionen med dagens sista elev hade dragit ut på tiden. Jag fick portkoden och vi kom överens om en speciell morsekod jag skulle knacka på hennes dörr som saknade ringklocka. På dörren liksom nere vid ytterdörren mot gatan stod bara VX.
Jag var nervös. Violetta förväntade sig mycket av vår träff, och det gjorde ju i högsta grad jag också. Naturligtvis var vi båda medvetna om att önskan var densamma, nämligen att tillbringa natten inslingrade i varandra. Vilken skulle vägen dit vara? Violetta öppnade och jag drog efter andan. Hon var barfota och hade en mycket enkel elastisk mörkblå klänning som elegant följde kroppen ner till halva vaderna. Hennes fötter och vrister är oerhört vackra. Hon känner så väl till mina svagheter. Hon hade gått ner i vikt. Höfterna och benen fylliga och mjuka som de alltid varit, men övre halvan av kroppen hade blivit smalare utan att man kan säga hon var mager. Undantaget var läpparna som var fylliga och fortfarande vid 69 glödande sensuella, målade mörkt röda. Håret var långt med stor volym och utgjordes av ett virrvarr av rödsvarta och grå helt naturliga slingor. Hon hade stora blanka örhängen med, som jag förmodar, romska mönster. I övrigt inga smycken. Hon såg underbar ut, påtagligt bohemisk.
”Kom in kära Du. Så underbart Du är här.”
Hon gick runt mig med mjuka behagliga steg, stängde dörren och låste. Jag hade fått tunghäfta. När jag hörde rösten var det som en varsam men samtidigt skoningslös hand gripit tag i mig. Vi stod och såg ömt på varandra.
”Violetta. Jag är starkt tagen av att vara här hos Dig. Att se och höra Dig. Bara Du och jag. Jag är tagen. Jag kan knappt stå upprätt, än mindre prata.”
Jag kände att jag talade stötvis och hade behov av att klara strupen vilket jag inte ville göra. Violetta gick fram och ställde sig på tå och så fick jag mitt livs kyss. Inte så hård, men dessa mjuka läppar! Tungan intensiv men inte aggressiv. Hon höll armarna under mina, händerna på baksidan av mina skuldror och tryckte brösten mot mig. ”Jag älskar Dig! Äntligen! Du behöver inte prata. Jag är lycklig.”
”Violetta. Ska vi lägga oss och kramas direkt. Jag kan inget annat. Jag är så överväldigad.”
Hon bara nickade, tog mig i handen och förde mig till sovrummet. På vägen dit passerade vi genom musikrummet med den stora flygeln. Jag hann lägga märke till att en vackert inramad reproduktion av en sensuell nakenstudie av Marie och Violetta stående sammanslingrade, målad 12 år tidigare av en mycket känd konstnärinna, hängde på väggen bland flera andra mycket vackra, mestadels abstrakta, tavlor. Jag tyckte mig också se ytterligare en tavla föreställande Marie, men jag orkade inte fokusera. Violetta klädde av sig. Hon drog klänningen långsamt uppåt så att kroppen gradvis avtäcktes. Under klänningen hade hon bara trosor. Jag kunde inte röra mig. När hon var helt naken fick hon börja hjälpa mig. Jag var som paralyserad. På grund av mitt extrema stånd var det svårt för henne att få av mig underbyxorna.
”Tycker Du om att se mig käraste?”
”Du är så vacker. Och höra Dig. Din röst och Din kropp går inte att skilja åt.”
”Jag har ju nästan inte alls hunnit visa upp min röst. Jag hade tänkt både läsa och sjunga för Dig.”
”Violetta. Först i telefonen och så dessa underbara minuter. Du har visat upp Dig. Jag vill ha mycket mer av Din röst men just nu orkar jag bara inte. Jag upplever något så starkt när jag ser och hör Dig Violetta. Nu äntligen vågar jag släppa fram känslan fullständigt.”
”Så underbart älskade A. Jag har inte älskat på ett halvår och jag visste inte om jag hade förmågan. Nu vet jag. Jag känner som Du.”
Hon vek täcket på den stora dubbelsängen åt sidan, hjälpte mig lägga mig på rygg, la sig ovanpå mig, förde in mig. Hon var helt våt och stenhård. Hon rörde sig mycket lätt. Jag hade inte en chans att fördröja, utan jag kom inom ett par sekunder. Mirakulöst fick hon en orgasm bara en kort stund efter. Inte så allomfattande, men hennes inre darrade pulserande mycket tydligt. Musklerna i slidan kontraherade kraftfullt i några pulser. Hon kved länge. Jag minns jag tänkte ”Var rädd om Dina gudabenådade stämband min vackraste”.
När jag vaknade tre timmar senare låg jag på min vänstra sida med mina armar om Violetta och hennes vänstra ben vilade i min midja om min höft. Jag kände varje millimeter av hennes kropp. Hon var vaken. Hon låg helt stilla med vidöppna ögon. Att höra hennes vackra lugna andhämtning och känna hennes luft mot läpparna fick hela min kropp i uppror där jag låg utan att röra mig. Hon förde ner handen och hjälpte mig in i henne igen. Vi låg stilla flera minuter. Vi såg varandra i ögonen utan att säga något. Jag blev alltmer okontrollerbart upphetsad, och jag försökte pulsera inne i henne.
”Min älskade A så skönt Du gör för mig. Jag är en lycklig kvinna.”
Det fick mig att tippa över. Denna magiska röst. Ett trollspö som glittrar så mycket mer komplext och oförutsägbart än för något decennium sedan. Hon njuter själv så mycket av rösten. Hon vet att den trollbinder omgivningen. Hon vet numera inte alltid säkert hur hon ska låta, men är alltid saligt nöjd och tacksam efter att hon alstrat ett ljud. Hon har vetat hela livet att hennes röst äger magi. Hon är lycklig. Jag somnade.
När jag vaknade låg Violetta en liten bit ifrån mig med ryggen mot. Hon andades lugnt och verkade ha det mycket bra. En mycket dämpad belysning i det mest avlägsna hörnet av det stora sovrummet gav ett behagligt ljus. Jag hade ingen aning om vad klockan var, men troligen var det någonstans mitt i natten. Jag hade en brännande lust att söka upp henne och smeka hennes allra ömmaste punkt. Att ge henne det absolut bästa och mest kärleksfulla som står i min makt. Att ge henne en fantastisk, en himmelsk, njutning. Min älskade. Jag vill Du ska ha allt. Alltid.
Jag reste mig till halvliggande och vidrörde hennes axel. Hon skruvade på sig. Jag sökte med handen stillsamt upp skötet och kände mig för. Hon sa inget men kroppsspråket avslöjade att hon gärna ville ta emot. Hon rörde låren så att mina fingrar fick plats. När jag vidrörde hennes centrum gick en skälvning av yttersta välbehag genom den underbara kroppen. Hon la sig tillrätta på ryggen, sträckte armarna så att de vilade på lakanet över huvudet. ”Oh ja älskade, ja.”
Jag smekte henne med tungan. Jag är en skicklig och öm älskare. Hennes kropp vibrerade i varje muskel. Jag lyckades hålla henne precis på gränsen just lagom länge för att inte trötta ut henne, utan tvärt om låta henne stegra och så släppte jag henne över kanten precis i rätt sekund. Orgasmen var stillsam men outgrundligt djup och kraftfull. Hela den så begåvade kroppen greps tag i ända inne i det innersta djupet. Munnen var öppen och hon var tyst. Hon såg mig stillsamt i ögonen när jag reste mig upp stående på knä och lutade mig över henne. Hon domnade bort. Helt upplöst. Jag älskade henne så mycket. Min underbara Violetta, en av hela världens allra mest gynnade kvinnor! Du ska få ännu mer än vad Du trodde var möjligt just på grund av att Du förtjänar endast det allra bästa och för att det är så underbart att ta för sig av Din kropp och av Din röst. Ditt liv ska bli det mest kompletta och det mest underbara. Endast Marie och BM ska veta vad detta är. De förtjänar det också, och jag älskar Er alla tre totalt förbehållslöst och gränslöst. Ni har gett mig så mycket.
När jag vaknade var det tidig morgon att döma av det skira ljuset. Jag tänkte efter, jo, fredag är det nog. Åtminstone var det torsdag kväll när vi la oss i denna underbara säng. Violetta hade till synes inte rört sig det minsta, utan låg så som när hon domnade bort. Hon andades stillsamt, som att hon njöt gränslöst av varje andetag. Jag fick omedelbart kraftigt stånd. Jag förflyttade mig mot henne och nuddade vid hennes läppar med min tunga. Hon öppnade ögonen till hälften och nickade knappt märkbart. Jag placerade mig över henne stödd på armbågar och knän så att jag inte belastade hennes underbara mjuka kropp för mycket. Hon makade på sig för att underlätta att jag kom på plats, och så hjälpte hon mig in. Vi låg länge och rörde oss lugnt och stillsamt. Jag kom allt närmare klimax men försökte förlänga det underbara. Hon såg mig i ögonen. Hennes armar och ben hade knappt kraft men kramade mig kärleksfullt. Vi kysstes ideligen, musklerna i slidan blev alltmer okontrollerade. Jag viskade hela tiden i henne öra ”Älskade, Din röst smeker mig så att jag nästan inte står ut. Hela jag vibrerar när jag hör Dig. När vi älskar tänker jag hela tiden på Din röst. Dina vibrationer. Du låter så underbart. Du är vacker.” Efter flera minuter kröktes hennes läppar långsamt till ett hänfört uttryck som ett förebud om att en kraftfull orgasm tog herraväldet över henne. Hela hennes kropp hamnade i konvulsioner som pulserade i gott och väl femton sekunder. Kvinnan med den makalöst vackra, sensuella, outgrundliga och konstfulla rösten. En sådan obeskrivlig upplevelse för mig, hennes älskare. Vi somnade igen.
Mitt plan ner till Sevilla skulle gå från Orly fem i tio på söndag morgon. Direkt, bara drygt två timmar. Violetta hade en hel del inbokat fram till dess; repetition inför jazzklubbsturnén, träff med en poet vars verk hon skulle läsa i TV i direktsändning om bara fem dagar, möte med en bankman, egendomligt nog på lördag eftermiddag klockan fem, familjelunch på familjens restaurang på lördag klockan två med Violettas 87-åriga mor Krista som residerande värdinna. Jag hängde med på allt utom på träffen med bankmannen då jag satt inne på en pub vägg i vägg med banken och tog ett glas rött, och vi hann dessutom med att promenera på stan ett par timmar lördag kväll och göra strandhugg på några kaféer. Violetta sa en gång:
”Att träffa Marie första gången i Milanos katedral var så speciellt. Hon är utan varje tvekan den vackraste kvinna jag sett och samma tycker ju faktiskt hela världen. Dessutom hennes attityd till sin skönhet och till omgivningen. Precis som jag till min röst och till livet. Jag visste direkt att jag äntligen fått en tvillingsyster. Jag älskar Marie. Mellan oss kan aldrig finnas minsta skugga. Inte av något slag.”
Att träffa Violettas mor var en upplevelse. Vid en första anblick tänkte man att två till utseendet mer olika människor än Violetta och hennes mor kan inte finnas. Modern, som med dottern talade en för mig svårbegriplig tyska, var liten och tunn och mycket ljushyad. Läpparna var tunna och bleka. Dock, när Violetta presenterade mig förärades jag ett leende, och då såg jag direkt mycket slående varifrån Violettas så sensuella sätt att föra sina läppar kommer. Mycket karakteristiskt. Även när den gamla damen kom gående över golvet i det stora rummet för att överblicka sällskapet såg man definitivt släktskap i det så typiska avslappnade sättet att röra armarna, något så svårförklarligt behagfullt. Intrycket av att njuta av livet och av sin kropp varje sekund, av varje steg. Mjuk och skön hållning trots åldern. Modern föreföll totalt kristallklar i tanken. Familjelunchen var minnesvärd. Fem av Violettas sex barn var där, flera av hennes halvsyskon och bonussyskon, kusiner, morbröder, farbröder, senare generationer. Flera ur kökspersonalen deltog också, släkt eller inte vet jag inte. Jag presenterades slumpmässigt för dem som råkade befinna sig i närheten. Hela lunchen var ett underbart kaos. En kakofoni som för en balanserad skandinav var omtumlande och förvirrande. Ljudnivån var hög och den enda jag förstod någorlunda var Violetta, vars ljuvliga röst, trots att hon var mycket beslöjad, på ett märkligt sätt ändå hördes tydligt, ja till och med knivskarpt. Ett sådant fantastiskt instrument hon besitter! I alla situationer.
”Violetta, jag njuter av Din röst.”
”Älskade, det är så skönt att prata när Du säger så.”
Man höll till i ett mycket stort oregelbundet rum en trappa upp, och man serverades en delikat buffé med gott bordsvin eller bubblande vatten. Långt ifrån alla hade plats att sitta. Violetta och jag stod och åt med våra vinglas stående på ett gammalt serveringsbord. Jag råkade få ögonen på ett inramat fotografi som hängde på väggen över serveringsbordet. Ett ungt par stående framför en bardisk med en liten flicka sittande mellan dem på bardisken. Mannen hade kockutstyrsel, hans hud var mörkbrun, han var lång och stilig och såg stolt ut. En mycket vacker man. Kvinnan hade svart elegant halvlång klänning och något som såg ut som en bländvit stor tygservett hängande över ena underarmen. Hon var ljus, spröd, men såg samtidigt exekutiv ut. Violetta med mamma och pappa, utan minsta tvekan. Där såg man var resten av Violetta kom ifrån. En sådan otrolig likhet. ”Du förstår säkert att det är jag med mamma och pappa. Jag var två år. Taget nere i barsektionen ett knappt år efter att mormor och morfar köpt stället åt dem. De jobbade alltid men det gick också mycket bra för dem. Mycket är uppsnyggat nu men bardisken är densamma men förlängd. Käraste pappa! Mamma och jag går till graven varje söndag. Min underbare styvpappa ligger på samma kyrkogård. Han fick ju ett långt liv. Hon klär sig så fin. I morgon alltså. Älskade, vi har denna lunch första lördagen varje månad, nära och avlägsna släktingar och all personal. Mamma bjuder. Jag blir ledsen när jag måste utebli. Marie älskar det mycket. Hon har varit med många gånger. Hon stannar gärna en dag extra för just detta. Hon är mycket bra kompis med mamma, och hon känner många av de andra. Hon är som en i familjen. Jag presenterar Dig inte som Maries man eftersom nu är Du ju min också. Mest Din egen förstås. Jag säger inget om vem Du är eller vad Du gör. Vi har inte vanan att fråga efter sådant. Alla här förutsätter att Du är min älskare och alla är glada och tycker det är hög tid jag har en man med efter François bortgång. Tillfällig älskare eller inte, och i så fall hur tillfällig, skulle de aldrig drömma om att fråga.”
Hon tillade efter fem sekunder
”och jag är så klart Din också men mest min egen.”
Mina älskade! Har jag verkligen förtjänat denna fenomenala tur?
Under detta mitt besök i Paris fick jag rikliga tillfällen att njuta av Violettas röst och hennes skönhet. Jag vacklade omkring som berusad hela tiden. Att bevista repetitioner med pianisten och den virtuose långhårige basisten var överväldigande. Violetta satt barfota och barbent iklädd samma klänning hon hade när hon öppnade dörren för mig, på något som likande en barstol, och hade texthäftet stående bredvid på ett notställ. Vissa låtar sjöng hon stående. Nu höll hon armar och händer på varierande sätt, ibland alla tio fingrarna instuckna i håret uppe på hjässan. Hon sträckte på halsen på olika sätt. Hon sjöng med en för mig överraskande röst. Hes och, kan man nog säga, oren. Ibland nästan gnisslade rösten. Dock totalt tonsäker. Någon sång i häpnadsväckande högt tonläge. Makalöst sensuellt. Det lät som att hon inte alls hade kontroll över kvaliteten på ljudet, men nästan säkert var detta fullt avsiktligt. Hon ville uppnå just den effekten. Jag satt som på nålar. Efter ett tag fann jag, eller blev medveten om, den ljuvliga timbre som låg stabil under skorrandet. Hon såg ofta åt mitt håll och log mycket vackert. Kanske ville hon göra mig näst intill tokig av upphetsning. Hon känner mig ju så väl. När hon läste lyriken framför författaren och TV-producenten, den senare dök upp oanmäld, stod hon upp med texten på ett notställ. Hon var nu dessutom klädd just som hon skulle vara vid direktsändningen. ”Min röst påverkas av vad jag har på mig, så nu måste vi göra ett riktigt genrep.” Rikligt med smycken, mycket röda läppar, ett antal ringar på fingrarna, flera armringar. De romska örhängena. Den figurnära svarta klänningen slutade på halva vaden. Stadiga skor med mycket höga klackar. Stadiga, men samtidigt exponerades mycket av de undersköna fötterna. Att se Violettas vrister och kurvorna upp mot de mycket fylliga vaderna var nästan för mycket. Hon hade till och med ett par fotringar på vänster vrist. Skulle verkligen TV-tittarna kunna koncentrera sig på lyrikens innehåll? När hon läste hängde armarna fullständigt avslappnade. Nu samlade hon ihop rösten på ett helt annat sätt. Rösten var helt enkelt vacker, mycket beslöjad, kanske kontrollerat hes, men ren. Möjligen med en ytterst lätt och raffinerad störning, omöjlig att helt definiera. Även detta satte mig i brand. Den kvinnliga poeten och den manlige producenten verkade mer än nöjda. Det var inte svårt att se att producenten var påverkad på samma sätt som jag.
Violetta småsjöng och talade till mig när vi var själva. Ibland med läpparna tätt intill mitt öra. ”Du har känslig hörsel min älskade. Så bra för mig!” Jag förvandlades i stort sett varje minut om och om igen till en ledlös geléklump vilket Violetta förnöjt konstaterade med en krusning på läpparna. Vi hade älskat oss till utmattning natten mellan torsdag och fredag, varför vi de följande två nätterna mest låg och kramades och kysstes, även om jag vilade inne i henne långa tider. Violetta måste kunna behärska rösten och hon måste kunna stå stadigt på sina ben när hon träffade musiker och författare. Jag tog för mig av hennes vackra kropp. Vi var fanatiskt förälskade. Jag smekte och kysste benen, läpparna och brösten. Vidrörde halsen precis vid stämbanden med min tunga när jag låg still inne i henne samtidigt som hon liggande talade en dikt till mig.
”Min älskade jag känner hur Du vibrerar. Jag är oändligt försiktig. Detta är det allra vackraste. Jag är djupt förförd av Din röst.”
Livet och tiden smeker Violetta där hon känner det som allra mest. Alltid. Varje sekund. Hon är så underbart mottaglig för varje beröring, varje komplimang, och varje bevis för att hennes förförelse har framgång.

***

Av: PAX Andersson

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (9 röster)
Passion-Violetta, 3.2 out of 5 based on 9 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.