Noveller

tittar mig runt på alla främmande ansikten som för mig smetas samman till ett
jag känner mig udda
kanske det är mina dr Martens jämfört med deras tolv centimeters klackar
kanske är det bara jag
För några år sedan var alla de här ansiktena familjära för mig
jag kände till varenda en

De symboliserade självförtroende som för mig var något unikt och nytt
De här tjejerna var kroppar jag själv skulle vilja vara i
Deras ansikte utstrålade kaxighet och kanske var det drömbilden av mig själv jag såg i deras ögon

Men något har hänt
kanske är det jag som vuxit till
kanske är det dom som bleknat
jag vet inte

men det jag vet är att jag inte ser något längre
jag ser inte det jag en gång såg

De står inte över mig, de är inte bättre än mig

Jag kollar ut i folkmassan som trängs på dansgolvet
musik som man hört så många gånger förut dånar i mina öron

Jag ser tjejerna som en gång i tiden var någon form av den avbild jag ville vara stapla runt
osäkra och förstörda
Jag ser hur de tittar upp på mig
fastän de är mer än ett huvud längre
deras ögon speglar någon form av förnekelse av hur dom egentligen ville vara
Jag känner hur hela jag växer flera centimeter
hur jag på något sätt ställer mig upp och sträcker på mig

knyter till mina skor och går ut
går rakt ut i folkmassan som om jag ägde hela stället
så som det samman smetade ansiktet en gång i tiden gjorde framför mig

Jag bara går rakt fram utan att vända mig om förrän jag är framme vid andra sidan av det dånande rummet
sakta lutar jag huvudet åt sidan för att se
för att se det jag aldrig någonsin trodde jag skulle få uppleva
Ögon som isar i min rygg, händer som sträcks efter mig
Jag visste
att
det var såhär det kändes att vara oövervinnerlig
och aldrig någonsin ska jag se upp till människor som ljuger för sig själva med en avtagbar personlighet

aldrig.