När du minst anar det

Ibland händer det att man tycker om någon extra mycket. Det kan vara att den luktar på ett speciellt sätt, säger det där som får alla att skratta eller bara har en naturlig utstrålning. Det är sällan som den snyggaste personen är den mest omtyckta. I det här fallet så blev han den snyggaste för att han hade alla de här tre egenskaperna.

Första gången som jag såg honom så viste jag att han var speciell. Han var inte snygg, men han stack ut från mängden. Han hade fint tjockt hår som jag bara ville dra fingrarna genom och han hade en mysig hoodtröja och lätt slitna jeans. Lång, och smal som man oftast inte är när man har passerat 30.

Jag började prata med hans kompisar, och så småningom honom. Vi hade inte speciellt mycket gemensamt, men han hade en otrolig god doft som gjorde det svårt att lämna honom ifred. Jag satte mig oftast bredvid honom och räknade samma tal som honom och hade långa diskussioner om saker som var oklara. Han skrattade mycket, och det fick mig att känna mig lugn och avslappnad. Trots det var det ändå alltid en utmaning att se in i de bottenlösa bruna ögonen som fick mig att flamma upp. Jag försökte alltid tänka lugnande tankar innan jag inledde ett samtal med honom, men det slutade ändå alltid på samma sätt. Mitt hjärta bultade så kraftigt att jag trodde att det skulle hoppa ur min bröstkorg, mina händer svullnade upp och temperaturen inom mig påminde om en bastu. Jag insåg att så här kan jag inte ha det.

Jag började undvika hans blick. Lämnade honom ifred och höll mig för mig själv eller var med någon av de andra.

Han var en av de som oftast pratade så det fanns alltid ett gått skäl till att se på honom. Han var alltid glad och sa de mest roande sakerna man kan tänka sig. Han talade högt och tydligt och såg på alla som lyssnade på honom, vilket fick mig att frysa till is när han kom till min blick. Jag kunde inte fightas med hans blick i mer än ett par sekunder fören jag var tvungen att bryta vår ögonkontakt. Till slut var det så jobbigt för mig så jag slutade gå till skolan, försökte göra mig så osynlig som möjligt på föreläsningarna och slutade tro på mig själv. Så jag gick inte några fler kurser som innebar att träffa honom.

En dag hör jag av mig till honom för att se om han ska skriva en tenta vars lokal jag inte hittade till. Han var mycket positiv till att ha tagit upp kontakten igen och frågade varför jag aldrig var i skolan. Jag berättade att jag hade bytt program och fick ett oväntat trevligt bemötande. Ännu en gång föll jag i fällan. Han hade en positiv inställning till att träffas och ville dessutom ta steget längre. Det fick min värld att snurra!

Killen som jag drömt om ville ha mig. I alla fall för den tiden som det tar att utföra ett samlag då. Men jag blev helt bubblig inombords och insåg samtidigt att jag verkligen inte ville göra bort mig. Jag var redan med en kille, så att vara med honom var en uppoffring från min sida. Men jag kunde inte släppa det. Jag ville inte släppa det! Mitt liv hade fått en så stark kick av det och jag kunde inte annat än le när jag tänkte på det. En annan sak som jag snabbt insåg var vilken otrolig bekräftelse han hade gett mig utan att ens ha rört mig eller träffat mig. Bara genom ord som han hade skrivit och sent till mig. Det var otroligt! Det räckte också för mig. Jag kände mig så nöjd med mig själv och så nöjd med min kille, som jag inte svikit på något sätt. En så liten upplevelse som meddelanden kan förvärva kan vara just det man behöver i stunden, utan att veta om det innan det sker.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.