Namnlös novell

Jag vet inte hur det hände eller varför du gjorde som du gjorde. Kanske var det jag som gjorde fel eller kanske så var det du. Det spelar ingen roll längre för faktum kvarstår att det bara finns en av oss kvar, och att det inte var någons fel. I efterhand tänker jag på alla gånger jag bara velat knuffa dig framför ett tåg, packa ner dig i en låda för att skeppas till Alaska. Jag vet inte riktigt varför, kanske bara för att du gick mig på nerverna eller för att jag helt enkelt älskade dig för mycket. Kärlek och hat, det var allt på samma gång. Men det var inte för min hand som du föll, i vilket fall så jag saknar dig och kommer aldrig glömma dig.

Orden såg så fula ut på pappret. Hur skulle jag någonsin kunna beskriva dig eller hur mycket jag saknar dig? Jag stirrar ut genom fönstret, det är grått ute och sakta men säkert börjar de första dropparna av regn falla. När läraren knäpper med fingrarna framför mina ögon återvänder jag till lektionen från mina dagdrömmar. Jag hör ljudet av mina klasskamrater skratta, antagligen åt mig men det rör mig inte i ryggen.

Det ringer ut och jag börjar gå ut ur klassrummet. ”Kan du stanna kvar en minut?”, frågar min lärare även om jag förstår att det är en fråga som jag inte ska svara på utan bara en artighetsfras. Jag nickar och sätter mig på en stol. Han sätter sig framför mig och frågar varför jag inte har skrivit klart min uppsats och kärlek. Jag rycker på axlarna även fast svaret är självklart, han tar av sig sina svarta tjocka hornbågade glasögon och gnuggar sig i ögonen. Han ser trött ut, och väntar sig ett bättre svar. Vad vill han att jag ska säga? Vilket svar är det han vill ha? Vill han ha mitt riktiga svar eller bara en simpel ytlig ursäkt om hur mycket jag har haft att göra. Jag tittar på honom utan att säga någonting.

Jag kan inte skriva en text om kärlek och vad det betyder för mig, för om ni fick höra vad kärlek betyder för mig skulle ni inte se på mig på samma sätt igen. Jag betvivlar starkt att någonting skulle bli bättre av att jag berättade mina känslor och minnen för dig eller någon annan. Jag mår illa när jag tänker på de medlidande blickarna jag skulle få, över klappen på axeln av dig. Men om jag verkligen skulle berätta vad kärlek är skulle jag bara berätta om dig. Berätta om gångerna vi sprungit över gräset på åkern, om ditt skratt och kanske sen om hur jag förlorat dig till dig själv. Berätta om hur jag såg mörkret ta över dig utan att göra någonting. Jag försökte så klart, försökte få dig att sluta, men du lyssnade inte längre på någon annan än dig själv.

Men det sa jag såklart inte till honom, för han skulle aldrig förstå. Kanske var det bara min hjärna som spökade eller så var det verkligen du, men jag såg dig stå en bit bakom honom och du log. Han skakade på huvudet och reste sig upp, du står kvar och det lyser om dig. Du har ett inre sken, det har du alltid haft, ärren på dina armar är borta lika så alla märken av ditt gamla liv. Det ända som finns kvar är samma tomma blick i dina ögon som du hade dagen då jag hittade dig. Jag minns det som om det var igår, hur du låg där på badrumsgolvet. Men du ser fridfull ut där du står, fridfullare än jag sätt dig på länge.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Namnlös novell, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.