Namnlös

Allt han sa krossade mig. Jag var hemsk och värdelös. Varje dag kämpade jag för att ens kunna andas när alla hans ord kom som slag.
Jag försökte vara allt jag skulle vara, de förstörde mig. Jag trodde att jag var lycklig, det var ju så det skulle vara.
Ung och kär. Snarare Ung och dum.
Slag efter slag, hur hittar man styrkan att gå när allt man har kommer att försvinna. Man blir blind, ser inte alla sår, blundar för allt. Det är okej, det blir bättre.
Hur glömmer man den som kastede ens hjärta på marken och spottade på skärvorna?

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (8 röster)
Namnlös, 3.1 out of 5 based on 8 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.