Mitt Utopia

Denna morgon var inte som de andra.
Det låg fortfarande kvar den där speciella lukten av regn i luften, när jag öppnade fönstret och lät morgonbrisen fylla rummet. Långt bortifrån hördes ljudet av en tutande båt, förmodligen någon som ville passera bron borta vid kanalen. Fiskmåsarna kunde inte få nog av att skrikande cirkulera runt hamnen, likt gamar som väntade på att att få sätta tänderna i ett nyligen avlidet kadaver. Morgonsolen sände blygsamt ut sina svaga strålar ut över hustaken, och försänkte allt under dem i skugga. Solen värmde knappt, trots att våren var långt gången, och i skuggan var kylan nästan lika bitande som en iskall decemberdag.
Jag undrade varför jag inte hade kommit längre än där jag nu stod och betraktade himlen och fåglarna som fritt seglade fram över den. Varför jag inte var lika fri som dem.
Jag borde egentligen gett mig av till jobbet för länge sedan.
Motvilligt slet jag min blick från fiskmåsarna, som den var hypnotiskt fastnaglad vid, och tittade på klockan. 9.00.
Vid dethär laget stod nog chefen vid mitt skrivbord och undrade var jag höll hus. Antagligen kliade han sig bakom örat som han alltid gjorde när han var förvirrad, vilket han var ganska ofta. Men denna morgon var inte som de andra.
Jag såg mig om i rummet. Natten hade varit som en kalldusch, den hade spolat bort alla små oviktiga saker och fått mig att vakna till. Hur såg mitt liv ut?
I änden av sängen låg Louis. Min stackars utmagrade katt, som alltid fått lida av mina sena kvällsstudier som jag läste parallellt med arbetet, och därför sällan fick mat förrän efter tio på kvällen. Jag borde egentligen skickat honom till katthemmet för länge sedan, men det var ännu en sådan sak som jag skrev upp på en post-it lapp, för att sedan bli bortglömd under tusen andra saker på mitt skrivbord.
I ena hörnet av rummet stod skrivbordet, överbelamrat med studieböcker, papper, en fax, tre häftapparater och en hel drös av stiftpennor med olika företagsloggor på som jag fått gratis, kanske som kompensationspresent för alla de gånger jag varit tvungen att genomlida konferenser och föreläsningar under mina år på jobbet.
Det, plus en papperskorg och en kal glödlampa som dinglade i taket, var mitt rum. Inga personliga saker. Inga affischer, inga tavlor, inga egna små konstnärliga projekt som jag visste att mina vänner hade stående här och var.
Inte ens en bokhylla fylld med mina favoritböcker eller cd-skivor. Det var som att allt arbete hade bildat ett svart hål, som sugit upp all personlighet ur rummet, och endast lämnat kvar några fakturor och obetalda räkningar.
Förvånad över denna plötsliga insikt, riktade jag än en gång blicken mot himlen, och mot fiskmåsarna som så obekymrat dök ned mot havet och flög upp i luften igen. Jag visste vad jag skulle göra, och satte mig bredvid Louis på sängen.
- Dags att vakna, grabben. Du hör inte hemma här, eller hur?
Han tittade upp på mig med sina trötta ögon. Sedan slöt han dem och fortsatte sin sömn.
Jag skrattade och kliade honom bakom örat. Stackaren skulle inte behöva dras med mig längre. Dessutom var jag ingen kattmänniska.
Samtidigt som jag ringde katthemmet för att höra om de hade plats att ta emot Louis, passade jag på att rensa upp mitt skrivbord. Jag slängde alla oviktiga papper, några viktiga också för den delen, gjorde mig av med två av häftapparaterna och kastade alla stiftpennor.
Det var som om en vårvind hade kommit på besök mitt i den eviga vinter som var mitt liv, och den yrde runt och fick mig att sprudla som aldrig förr. Energi jag inte visste att jag besatt dök upp, och fick mig att ta tag i alla de saker jag aldrig fått mig för att göra innan.
På en timme hade jag hunnit skaffa Louis ett nytt hem, sagt upp mig från jobbet, ringt några telefonsamtal, sett över hur mycket pengar jag hade på kontot, och köpt en enkelbiljett härifrån.
Vårvinden fortsatte att yra inom mig hela morgonen. Jag öppnade alla fönster, vädrade ut alla mörka hålor som aldrig fått se solens ljus. Min energi verkade smitta av sig på Louis, för han började jama och stryka sig mot sina ben, något han aldrig brukade göra förr.
Äntligen började jag förstå uttrycket ”Livet är som en dans på rosor”.
Jag kunde inte förstå hur jag i tjugofem år kunnat sitta instängd på samma gamla rum, bakom samma gamla väggar, som om jag varit en inlåst fånge i mitt egna hem. Isen som legat runt mig under alla dessa år hade äntligen börjat släppa. När hade jag senast känt mig såhär fri? När hade jag senast gjort det jag velat, och inte bara det jag varit tvungen till?
Plötsligt verkade det så löjligt, som att jag vandrat i en dimma i hela mitt liv och äntligen kommit ut i solen. Jag tittade mig i spegeln, och blev chockad över min egen uppenbarelse. Aldrig hade jag sett mig själv på dethär viset, men det var en definitiv förbättring. Ögonen som lyste bar på ett sprudlande hopp, samma hopp som jag kände inom mig.
En gäll signal skar genom luften, och jag dröjde lite innan jag svarade. Det var min arbetskamrat Ingemor. Hon verkade inte ha blivit informerad om att jag avskedat mig själv från det fängelse till arbete som jag haft. Istället började hon mala om en faktura som inte blivit ifylld korrekt, redan innan jag hunnit svara ”Hej”.
Jag avbröt hennes trista monolog med ett triumferande:
- Jag har slutat! och slängde på luren med en smäll.
Sedan drog jag ur kontakten ur jacket, för säkerhets skull.
Snart var det dags att ge sig av. Jag kastade en sista blick på mitt rum, som nu var städat och rengjort, som att det hade förberett sig på att bli övergivet för en väldigt lång tid.
I högerhanden höll jag min plånbok och en biljett, i vänsterhanden låg Louis i en bur.
Utan att se mig om ännu en gång, stängde jag bestämt ytterdörren, låste och tryckte upp hissen.

När jag klev på bussen började jag för första gången titta mina medresenärer i ögonen, och slogs av en förundran. De flestas ögon såg tomma och uttråkade ut, de undvek ögonkontakt eller stirrade tomt ut i luften. En kvinna i femtioårsåldern stod och utbytte ovesäntligheter med en lite äldre man, och med jämna mellanrum uppfylldes deras samtal av pinsamma tystnader. Mannen skrattade ansträngt när det passade in i kvinnans berättelse, och nickade eller kom med ett ”jaha”, när han fann det lämpligt. Jag tror inte någon av dem egentligen skulle velat stå där och prata med varandra, om de fått välja. Jag fortsatte betrakta människorna i vagnen, och fann att inte en enda person i vagnen såg lycklig ut, trots ansträngda skratt. Den enda som såg glad och lycklig ut i sin oskuld var en liten flicka som satt i en barnvagn, och tittade upp på mig med stora blå ögon.
Varför skulle livet vara såhär? Skulle den lilla flickan också växa upp till att bli en kvinna som stod och kämpade för att hålla ett samtal igång, med en man som skrattade ansträngt åt det hon sa, och egentligen ville vara på en helt annan plats? Skulle den lilla flickan komma att sitta instängd på sitt rum, spendera sitt liv på ett arbete hon avskyr och växa upp och bli gammal utan att ens varit ung, ända tills hon en dag inser att livet hade passerat förbi, och hon aldrig gjort det hon verkligen velat?
De grå betonghusen som passerade utanför fönstret ingav inte mer hopp. Deras mörka fönster blickade ut över världen som tomma ögon i ett ansikte som för länge sedan glömt vad lycka var. Hade världen redan förlorat allt hopp? Hade människorna bara gett upp, tänkt att det varit försent? Jag såg ner på den lilla flickan, och hennes stora nyfikna ögon mötte mina igen.
Hur mycket nederlag, ilska och mörker skulle de ögonen få se? Hur mycket orättvisor skulle få dem att fyllas med salta tårar? Men inte skulle en stark människa ge vika för det. Nej, de stora blå ögonen skulle uppfatta mer av världen, och även få möta omåttligt med lycka, glädje och kärlek.
Flickan log mot mig, kanske som i samförstånd. Båda av oss kände den där spirande känslan av att något nytt och fantastiskt låg framför oss, för hennes del livet, för min del mitt nya liv.
Bussen var framme, och jag steg av.
Några mörka moln, ett spår av regnvädret som dragit fram över natten, syntes borta i horisonten, men himlen ovanför mig var ljust blå, och solen som glatt sken ned på jorden bländade mig.
Vid tågcentralen vimlade det som vanligt av folk, men istället för att bara passera alla som om de tillhörde en grå, mumlande massa, betraktade jag istället lugnt vilka människor som egentligen utgjorde denna klump av stress. Jag såg en medelålders man med panik i blicken, en laptop i högerhanden och en liten gråtande pojke i vänsterhanden. Jag såg även två av mina barndomskamrater från grundskolan, som jag tappat all kontakt med under åren. Deras blickar var riktade framåt, och de skulle nog inte sett mig även om jag gått rakt på dem.
Plötsligt tittade jag på klockan, något jag inte gjort sedan imorse, och det hoppade till i magen. Snart skulle tåget gå.
Jag försökte så snabbt som möjligt hitta platsen jag skulle till i detta inferno av springande människor som inte lydde annat än djungelns lag.
Jag boxade mig fram längs perrongen, varifrån tåget skulle avgå om två minuter. Det skulle vara bortom förargligt att missa det. Detta var min chans, kanske min enda, och om jag inte tog den nu visste jag inte om jag någonsin skulle våga igen. Det var nu eller aldrig. Jag fick inte komma försent.
Plötsligt stannade jag med ett leende, andades ut. Fjärilarna i magen fullkomligt exploderade. Vid vagn fjorton stod han, klädd i sin lite för stora arméjacka. När hans ögon mötte mina bröts hans ansikte upp i ett strålande leende. Jag skrattade, kastade mig i hans famn, och klev sedan in i tågvagnen med honom tätt bakom mig.
Sakta sattes tåget i rullning. Utan vemod tittade jag ut genom fönstret och såg min hemstad svischa förbi, med varje sekund som förlängde avståndet mellan oss. Det var inte längre mitt hem, för denna morgon hade inte varit som de andra.
Mitt nya hem fanns på plats 47 C, och satt på sätet bredvid mig i en lite för stor arméjacka.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Mitt Utopia, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.