Löftet!

Hon promenerade längst träden som nu hade börjat tappa alla sina blad inför hösten. Stigen gick in mot en kyrkogård, hon fortsatte följa den, tårarna rann nerför hennes kinder medans hon fortsatte. Hon tänkte tillbaka.. Flera år tillbaka på första gången hon såg honom, då var hon bara 14 och fortfarande en oskyldig flicka, redan då fick hon en sådan konstig känsla av honom vid den tiden förstod hon inte vad de berodde på. Två år senare träffade hon honom igen. Då hade hon utvecklas och allt som fanns i hennes huvud var kärlek! Hon drömde sig alltid bort i längtan efter att träffa den rätta. För henne var kärlek något underbart som i sagorna. Hon gick runt och fantiserade om sin drömkille, de perfekta drömbröllopet. Så när hon då träffade honom igen allt hon ville var att hitta den kärleken hos han, och han uppvaktade henne länge, gick långsamt framåt. Och under hela den tiden föll hon för honom. Hon blev kär och kände något så fantastiskt som hon aldrig hade känt förr. Hon kände sig som världens lyckligste, allt var så magiskt. Det gick inte en enda sekund då hon inte hade hans namn Yousef i sitt huvud. Hon började älska någon på riktigt för första gången. Den tiden var den bästa. Hon kände hon hade hittat den rätte, han var så underbar så speciell, och hon kände sig så älskad. Han gjorde allt för henne, varje dag ringde han henne hela tiden, och det gick inte en enda minut utan att hon fick sms om att han saknade henne, tänkte på henne eller ville träffa henne. Hon visste han kunde skita i allt för henne, så många gånger som han hade stuckit från jobbet eller hemmet för att träffa henne och sedan fått höra en massa från chefen/familjen. Men han brydde sig inte allt som spelade roll var hon.

Hon återvände till verkligheten, kände en kall vind mot ansiktet, torkade bort tårarna. En man satt vid en grav och planterade om blommorna, hon fortsatte gå..

Och tänkte bort sig igen..

Ett minne dök upp i hennes huvud, från när de var i bilen, han låg mot hennes bröst och hon satt med handen i hans hår. Han höll på och somna och hon väckte till han men han vaknade inte till helt. Hon blev då panikslagen och de första hon fick upp i sitt huvud var att han var diabetiker han behövde kanske socker i sig. Hon letade genom bilen desperat efter något hon kunde ge honom att äta, men de fanns inget. Hennes tårar rann och hon visste inte vad hon skulle göra, hon var redo att köra ifrån till närmaste mack och köpa något fast hon aldrig hade kört bil innan. så stark som hennes kärlek var för honom i de ögonblicket hade hon kunnat göra exakt allt för att rädda honom. Men hon hittade till slut dextro tabletter som fick upp hans sockervärde direkt, men hon var fortfarande så skräckslagen då hon hade han i sin famn levande hennes tårar slutade inte rinna och de ögonblicket förstod hon att hon hade blivit så starkt förälskat att hon inte längre kunde styra sina egna känslor, att hon hade fallit så djupt att hon inte trodde hon kunde ta sig upp igen, att hon kunde inte se ett liv framför sig utan honom vid sin sida, att hon skulle dö utan honom. Hon insåg då att hennes liv skulle antingen vara med honom eller inget liv alls, och hon lovade sig själv att alltid vara vid hans sida, vara den bästa flickvännen, att alltid finnas i hans liv och ta hand om honom, att aldrig låta någonting någonsin hända honom.

Ett annat minne dök upp i hennes huvud..

När hon låg i sängen en kväll och grät ihjäl sig, hon försökte lugna ner sig och få slut tårarna men de fortsatte rinna och rinna. Hon var förkrossad. Hennes älskade hade berättat han hade skitstarka känslor för sitt ex fortfarande, att de två var inte ett avslutat kapitel. Att han älskade dom båda och inte visste vad han skulle göra, att när han träffade henne trodde han att han kom över sitt ex men att känslorna aldrig hade försvunnit. Att han aldrig skulle glömma glömma Zara exet och han skulle alltid vilja ha dom båda. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till, han hade sagt att hon nu fick göra vad hon ville, han skulle inte hindra henne om hon ville gå, men han skulle aldrig kunna ge henne 100% kärlek och lycka. 50% av hans hjärta, kärlek skulle alltid Zara äga. Tusen tankar flög omkring i hennes huvud, skulle hon lämna honom, hur skulle hon klara sig utan honom, hon hade en gång gett ett löfte om att aldrig lämna honom, men hur skulle hon kunna leva med en kille som inte var helt hennes som aldrig skulle kunna ge henne hela sitt hjärta, all kärlek. Hur skulle hon kunna lämna honom när han var sjuk, vem skulle ta hand om honom, tänk om något hände honom då skulle hon inte kunna göra någonting förutom att veta han led. Hon bröt ihop.. hon gjorde allt för att glömma honom, komma över honom, gå vidare men ändå gick hon tillbaka till han om o om igen. Hon visste hon inte kunde leva utan han, hon visste hon inte kunde glömma honom. För han var hennes stora kärlek, han var den rätte för henne, men hon var även medveten om att hon inte var den rätte för honom.

Hennes kärlek var så stark för honom att hon inte kunde kontrollera den själv, den fick henne att stanna hos honom. Tiden gick och hon lärde sig att kärlek har sina motgångar, att drömkille, äkta kärlek livet ut allt bara existerade i sagor. Att kärlek sårar men samtidigt ger så mycket lycka. Hon förstod att livet inte var rättvist, man fick inte allt man ville. Att man var tvungen att kämpa för det, kämpa för sina rättigheter för sina mål i livet. Att man måste kämpa för sin kärlek!

Hon stannade till kom tillbaka från tankarna och genom tårarna såg hon att hon var framme. Framför henne fanns det en grav det stod ”Yousef Ahmad 1987-2020” Älskad son och man..

Hennes tårar öste ner och hon såg hela sitt liv i flashback.. Första gången hon såg honom, första kyssen, alla gånger han sa Jag älskar dig”, hon såg när hon stod brud bredvid den killen som hon band sig med livet ut. Deras smekmånad, alla stunder de varit lyckliga och skrattat tillsammans, hon såg framför sig när han blivit sämre sakta sakta, när hon gjorde allt för han för att han skulle bli bra, kämpade dag och natt. Men till slut var det ändå hon som förlorade trots allt hennes kämpande.

Det sista hon såg var när han låg vid sängen men läkare överallt och hon höll hans hand hennes ögon var blodssprängda av allt gråtande och hon kysste honom, på pannan, på näsan, på kinderna, på ögonen och till sist på munnen, hon viskade jag älskar dig, lämna mig inte, du lovade att aldrig lämna mig, Och han sa ja lämnar dig inte, jag finns hos dig alltid i ditt hjärta glöm aldrig det. Han tog ett djupt andetag, stängde ögonen, öppnade dom efter en stund och mumlade Why did you leave me, i still love you i always will Zara. Hennes hjärta stannade för en sekund, hon kände en känsla hon aldrig känt, hon släppte hans hand och hindrade sig själv från att falla ihop och gråta ihjäl. Hennes tårar rann och rann hon vill bara glömma det hon hört, det gjorde så ont hon klarade inte den smärtan. Hon tog hans hand igen. Men den var iskall, hon kände inget liv i den, hon började skrika gråta helt hysterisk läkarna kollade han puls, hans hjärta försökte få liv i honom men.. det var försent.. han var redan borta.

Hon föll ihop vid graven, kunde inte hindra tårarna, hon sa om och om igen ”Varföör?” Varför yousef, varför?

Hon visste inte vad hon skulle ta sig till, det hade gått tre år sen han försvann, ändå hade smärtan inte minskat alls, hon kände fortfarande att livet var hopplöst utan honom. Att hon inte hade något att leva för längre. Hon såg han framför sig, den långa muskulösa kroppen, det vackraste ansiktet hon visste, dom fina läpparna, de underbara bruna ögonen hon alltid drunknade i, det fina svarta håret hon älskade. och hon tänkte att hon hade misslyckats, att hon inte fullföljde sitt löfte, att hon inte hade varit den bästa flickvännen/frun, att hon inte hade kunnat ta hand om han så bra, hon hade lovat sig själv att aldrig låta någonting någonsin hända honom hon klarade inte hålla de.

Hon var förkrossad, hon visste att så som älskade honom skulle hon aldrig någonsin kunna älska någon annan. Att så mycket kärlek som hon hade gett honom och hade kvar att ge skulle han aldrig kunna få av någon annan. Hon hade älskat han utan att någonsin ifråga hans kärlek till henne, hon hade tagit det hon fått med så mycket glädje att det inte gick att beskriva. Hon hade aldrig bett om något mer, utan bara gett så mycket utan att ta.

Hon reste sig upp vände sig gick några steg, vände sig tillbaka och kollade på graven än en gång sedan gick iväg med raska steg. Och allt hon tänkte var jag måste klara mig igenom detta livet, för hans skull. Jag måste fast jag får leva hela livet själv. För hon visste att Yousef var hennes första kärlek och sista kärlek, hennes enda kärlek!

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (61 röster)
Löftet!, 3.2 out of 5 based on 61 ratings

1 kommentar

  1. Lise-Lott Skriver:

    Underbar!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.