Kärlek i tusen år

Ett stjärnfall! Jag skyndade på att blunda hårt och knäppte händerna och ur det varma, bultande och pumpade hjärtat kom min önskning, färdig och serverad på en silvertallrik. Jag visste redan vad jag ville. Min dröm hade förföljt mig genom barndomen och nu in i puberteten. Detta var det tredje stjärnfallet som jag hade sett under min tid och det har alltid varit samma önskning. Den enda skillnaden var bara att drömmen växte med tiden och blev större. Jag satt varje dag på den röda stolen som jag en gång hade köpt åt mamma på morsdag, på myrorna och tittade ut från balkongen. Jag tittade på den klarblå himmelen och tog ett djupt andetag. Luften var fräsch och kall mot min hud. Jag hade suttit kvar i balkongen cirka 15 minuter efter stjärnfallet innan jag kände att jag höll på att frysa ihjäl. Jag hade inte märkt att det var så kyligt förrän jag hörde höga röster komma från trottoaren. Det hördes som ett fyllo som irriterade folk som gick förbi. Stackaren. Jag tyckte rätt synd om folk som drack sig fulla på gatorna och som sedan fick svårt att ta sig hem. Jag ställde mig upp och gick in till den sköna värmen. Det kändes som att jag varit en isbit som höll på att smälta. Så jag småsprang till mitt rum och kröp in i den varma och härliga sängen som jag älskade över allt annat i mitt sovrum. Mörkret var så mysigt, det fick mig att somna omedelbart.

* * *

Dagen därpå skulle jag träffa honom, min enda kärlek. Det hade varit ett långt tag sedan vi möttes. När jag såg honom där vi hade bestämt träff, vid långbacken sjön var det bara att flyga fram och hålla om honom. Vädret var vackert och skönt. Jag hörde hur löven virvlade i träden som fanns så långt som ögat kunde se. Träden stod så att de bildade en väg. Adams värme fick mig att sluta ögonen. Hans värme lindade in mig i den romantiska kärleken. Jag ville aldrig släppa taget om honom. Vi var födda för varandra, vi skulle aldrig ångra vår härliga kärlek. Efter ett tags mysande i varandras famn så lyfte Adam mitt huvud från hans axlar och tittade djupt in i mina ögon.

”Rousi?” frågade han med en bekymrad min.

”Ja?” svarade jag glatt.

”Det är en viktig sak som jag måste berätta. Men du måste lova mig att du inte ska avbryta mig och låta mig prata till punkt. Du måste också lova mig att aldrig ge upp om vår kärlek och alltid kämpa för att uppfylla vår dröm” Nu tittade jag inte på honom utan jag glodde.

”Adam, du gör mig orolig, berätta vad som har hänt” sa jag med ett hårt bultande hjärta och orolig min. Han såg ut att vara osäker på vad han skulle säga. Jag ville inte stressa honom så jag satt där och lät honom samla ihop sina ord. Adam såg nervös ut. Då tänkte jag att jag kunde göra nästan vad som helst för att få veta så snabbt som möjligt vad som fick honom att bli så nervös. Så nyfiken var jag. Nervositet var verkligen inte likt Adam. Men hade jag vetat att det han skulle säga skulle förändra våra liv så mycket, hade jag inte bett honom berätta.

* * *

”Nej du kan inte göra så mot mig Adam” sa jag med låg och ledsen röst. Han satt bara där bredvid mig och tittade framför sig utan att svara med någonting. Det kändes som om jag allt omkring mig var stilla, som att jag var i min egen stora, ensamma värld helt utan rörelser. Jag var någonting som man just kallar för chockad! Fast egentligen så kändes det som att jag knappt kunde tänka, veta vad som pågick omkring mig eller känna ifall det var kallt eller varmt. Jag tror att jag hade varit mer än bara chockad. Då kunde jag inte heller fastna i djupa tankar som andra människor blir när de blir chockade av någon anledning. Jag var i något slags vakuum. Just ingenting mänskligt alls. Det var så det hade känts iallafall.

* * *

Adam hade brutit den långa tystnaden. Jag vet inte hur länge jag var borta i just ett vakuum (ingenting). Det kändes som inget så jag kunde knappt gissa heller. Adam stirrade på mig ett tag. Jag visste verkligen inte var mina ögon hade hamnat men de hade inte hamnat på honom. Kanske hade de följt med de kraftiga vågorna som kämpade fram i vattnet.” Rousi, jag är verkligen ledsen men jag har inget annat val. Jag lovar att jag inte kommer att låta något annat än döden att skilja oss åt. Jag att älska dig förevigt. Dig och absolut ingen annan.

Jag visste att han inte ljög. Det gjorde han aldrig. Men jag kunde ändå inte vara lugn och sluta vara så förvirrad. Jag tittade bort från och tittade på Adam. Han såg ut som ett oskyldigt barn. Jag ville säga något. Men mina läppar ville inte röra sig och det kändes som att jag fått en knut i tungan. Så jag lät mina ögon tala för mitt hjärta och mina läppar. Just nu var de mitt hopp. Hoppet om att han också skulle förstå mig. Vi tittade varandra i ögonen. Hans ögon såg sorgsna ut och jag visste att han kände likadant. ”Förstår du mig?” frågade jag efter en stund fastän jag inte behövde svar. Han sträckte fram sina armar och kramade om mig hårt. Det var som om hans armar var som ett mjukt rep, tillverkat av kärlek. Jag kunde höra hans hjärtslag. Tryggheten och värmen slingrade sig runt våra huvud och ner till vår tå. Jag hade fått tillbaka känseln och ville aldrig tappa den igen. Jag kände hur mina ögon var fulla av tårar som bara ville forsa ut. Äntligen kunde jag gråta. Hans famn var som en tröst för mig. Adam smekte mig mjukt på kinden och torkade mina tårar med sin hand och sedan kysste han mig på pannan.

”Jag kommer alltid att finnas his dig Rousi. Jag åker bort men mitt hjärta och mina tankar stannar hos dig älskade.” började han.

”Rousi, jag kommer tillbaks om några år. När jag kommer tillbaka ska vi gifta oss och uppfylla alla våra drömmar ihop. Men nu är jag tvungen att flytta till Syrien med familjen som behöver mig. Jag kan inte klara mig ensam utan de heller. Jag är 20 år men jag är ännu inte beredd på att bo ensam och lämna min familj. Vi ska inte tappa kontakten. Det tar bara några år tills jag är klar med min utbildning i Storbritannien och sen ska vi gifta oss och leva tillsammans.”

Jag kände mig glad efter allt han sagt. Jag hade ett stort hopp kvar. Som ett brinnande ljus i ett mörkt rum. Jag hoppades att han inte skulle svika mig. ”Lovar du det Adam?” undrade jag

Han tittade på mig i några sekunder under tystnad och med en osäker min. ”Adam, lova mig” repeterade jag. ”Vi måste aldrig tappa hoppet, Rousi.” svarade han med ett leende efteråt

* * *

Jag saknade Adam redan efter att han rest på en dag. Jag kan inte tro att han är borta nu. Det känns som att jag kunde åka till honom, plinga på dörren och dörren skulle öppnas då jag skulle få se mitt favoritleende. När vi var små hade han lovat mig att han aldrig skulle lämna mig. Nu var det annorlunda. Han fanns inte där för att trösta mig. Fast känslan av att han fanns där försvann inte. Han hade verkligen lämnat sitt hjärta här hos mig. Även om jag försökte dölja det, så kände jag en rädsla av att han skulle glömma mig.

***

Han hade inte ljugit för mig. Han hade ringt redan den dagen som han anlänt till Syrien. Vi skypade varje dag och lät inga ord stanna i hjärtat utan delade med oss de. Vår dröm var ännu igång och blev bara större och större. Efter ett par månader när jag satt där i mitt rödfärgade rum, på min enkelsäng, framför datorn och väntade på att Adam skulle logga in på skype. Jag satt bara där och tittade på den blå skärmen och glodde på hans profil hela natten. Hans profil ändrade aldrig färg till grön. Den hade stått på utloggad hela natten.

Varje kväll satt jag framför den fyrkantiga datorn och försökte få tag på honom men utan någon lycka. Efter två månaders förvirring och oroande fick jag ett samtal från Adams lilla syster, Sandra.. Hon bad mig sluta försöka nå Adam för att det inte skulle leda någonvart. Vad menade hon? Hade han blivit tillsammans med någon annan? Ville han inte höra av sig längre? Hon svarade inte på mina frågor utan repeterade det hon sagt om att jag skulle ge upp hoppet om svar från hennes bror.

***

Hur kunde han be sin syster säga åt mig att glömma honom? Var han så självisk och feg? Jag kunde inte hålla mig tills hon skulle lägga på utan jag började gråta i luren. ”Säg till Adam att jag slutar vänta på hans svar ifall han ber mig att göra det personligen” skrek jag snyftande. ”Rousi, Adam kan inte säga det personligen” svarade hon lugnt. ”Är han för feg eller är det bara för att du försöker att förstöra mellan oss. Du kanske ljuger, hur kan jag lita på att du inte gör det?” sa jag med ett försök om att få veta mer.

Sandra var tyst ett litet tag och jag kände att min fråga började ge resultat. ”Adam finns inte längre Rousi” sa hon med en låg och försiktig röst. I just det ögonblicket blev allt kolsvart omkring mig och även inuti mig. Mitt hjärta gjorde ont, det blev sårat. Den röda färgen på väggarna blev mörkare, först till vinröd, mörkt brun och sedan till svart. Jag kände mig stum. ”Han blev skjuten till döds” fortsatte hon. Mitt liv var slut där. Jag blev en person med kropp men utan själ. Utan att märka eller ens känna hade mobilen glidit ur min hand och låg nu på golvet. Efter några långa sekunder befann jag mig vid den. Jag var borta i tankarna och känslorna. Det kändes som att rummet hade krympt och allt omkring mig snurrade runt åt olika håll. Jag hade klagat så mycket på varför han skulle flytta till ett annat land och sagt att jag inte skulle kunna leva utan honom. Det är nu som jag vet hur det känns att inte kunna utan någon. Hellre leva hundra tals mil ifrån mig än att inte leva alls, Adam. Vem skulle jag nu drömma med? Vem skulle jag skrika åt? Vems famn skulle jag gråta i? Vem skulle jag skratta åt, Och vem skulle jag skratta med?

Ibland brukade jag stanna i balkongen hela nätterna, titta på himmelen, prata till honom och det brukade kännas som att jag fick svar från honom på något sätt. Jag hade känt honom tillräckligt länge för att veta vad han skulle svara när jag sa en viss sak. Då tänkte jag att det var typiskt Adam svar. Jag kände mig så ensam. Jag önskade att jag skulle se ett stjärnfall så att jag skulle ångra alla önskningar och bara önska en enda önskan, att han levde.

Saknaden gjorde så oerhört ont. Jag gjorde allt för att försöka glömma den men den lämnade mig aldrig. Jag försökte att vara med andra så mycket som möjligt. Jag festade och försökte leva. Ibland när jag var med vänner och festade kunde det gå några timmar utan att jag tänkte på honom. Men djupt inombords var jag död. Människorna, skratten och livet var betydelselösa.

Nätterna var värst. Det var då ensamheten och saknaden var som starkast. Det var då såren öppnades och smärtan uppstod. Hur mycket än jag försökte att inte vara ensam så fanns det stunder då ensamheten vägrade lämna mig ifred. Känslan gnagde i mig som ett hemskt djur som gnager på något.

Alla omkring mig märkte ensamheten och förändringarna inom mig. Det räckte med att de såg sorgen i mina ögon. Tiden skulle sår. Det hade alla sagt. Det var mitt enda hopp och mål nu. Att glömma det förflutna.

* * *

”Vad är det för datum idag?!” ropade jag till mamma som stod och höll på med något i köket. Jag satt och fyllde i pappren som behövdes till min resa och boende i Storbritannien. Jag skulle åka dit och uppfylla en av mina drömmar. Just att utbilda mig till en läkare! ”Den 30.de juli!” svarade mamma med hög röst från köket. 30.de juli fyllde jag i på pappret. 30.de juli… Det var det datumet som Adam lämnat mig och rest till Syrien. Jag hatade det datumet. 4 år hade gått nu sedan han lämnat mig. ”Jag är så dum!” skrek jag irriterat. ”Men du klarar utbildningen!” Sa min syrra som jag inte märkte satte sig bredvid mig.

Åh äntligen! Jag knackade på dörren till lägenheten där jag skulle bo med andra studiekamrater. Dörren öppnades efter många sekunder och en lång tjej med blont hår och bruna ögon öppnade och såg glad ut då hon bemötte mig och bad mig stiga in. Hon var trevlig och spred glädje. Jag behövde inte vara orolig. Allt skulle gå bra, tänkte jag för mig själv.

* * *

Jag skulle bo med sju andra studenter inom läkarlinjen. Jag kände hur jag började närma mig min dröm dag för dag. Om Adam hade varit vid liv så skulle vi varit här och pluggat tillsammans. Det hade vi planerat att göra sedan vi var i 10-årsåldern.

Redan efter en vecka hade jag lärt känna alla det sju trevliga studiekamraterna. Anna, 24 år, från Göteborg blev den närmaste personen till mig. Vi var dessutom rumskamrater. Vårt rum var den näststörsta i den stora lägenheten. Väggarna var lilamålade. Två garderober stod vid dörren, en liten bokhylla stod mittemot garderoben. Vår vita våningssäng fick vi ställa vid fönstret där det stod en blomkruka med violer. Jag och Anna började dela våra hemligheter och bekymmer med varandra.

Fastän jag och Anna var olika så hade vi en hel del gemensamma saker ihop. Hon var lång men jag var mycket kortare. Hon var blond med olivgröna ögon, medans jag var brunett med bruna ögon. Anna var kristen, medans jag var muslim. Hon var från Sverige och jag var från Syrien. Vi skulle plugga ihop i sex år så vi skulle nog lära känna varandra ännu bättre.

* * *

Efter ett års pluggande skulle vi ta lov. Jag och Anna bestämde oss för att besöka Dubai ihop. Det gjorde vi också! Jag och Adam hade alltid önskat att bo i Dubai efter giftermålet. Nu när det inte blev någon resa till Dubai ihop eller något giftermål så tänkte jag uppfylla allt som jag och Adam någonsin drömt om som att utbilda sig till läkare, bo i Dubai efter utbildningen, besöka Thailand och försöka skriva en bok ihop som skulle vara baserad på vår kärlek.

Min och Annas resa till Dubai skulle pågå i två veckor. Men vårt lov skulle inte ta slut där, eftersom vi skulle åka till Sverige efteråt. Vi båda hade familjen i Sverige och det var en annan sak som vi hade gemensamt. Det var underbart att vara i Dubai och uppleva allt som man innan bara hade sett på bilder och i fantasin. Redan andra dagen i Dubai åkte vi till en av de mest kända platserna i Dubai. Nämligen Burj Khalifa, alltså Khalifatornet. Vi var uppe på den 124.de våningen som var en utsiktsplats för allmänheten. Jag älskade att åka tunnelbana då man såg att man fördes framåt och inte kunde se det man åkt förbi. Jag önskade att det var likadant med livet. Att man bara kunde se framtiden medans det förflutna bara gömdes bakom oss. Men Dubais tunnelbanor var läckra. De invigdes 9 september 2009. När jag åkte tunnelbanan med Anna satt vi där och njöt av utsikten och av de höga och lysande byggnaderna. Två av de högsta som jag älskade att glo på även fast det gick så snabbt var Burj Dubai och Pentominium.

* * *

Det var den fjärde gången som jag åkte tunnelbanan då jag såg honom. Först trodde jag att jag bara inbillade mig, precis som jag gjorde den långa perioden efter att han lämnat mig. Sedan när jag tittat ett långt tag på honom kändes det verkligt och läskigt. Ju längre tid jag tittade på honom desto hårdare och snabbare började mitt hjärta bulta. Han satt ungefär sex meter ifrån mig, bredvid fönstret och tittade ut. Anna däremot, som satt framför mig, satt med tankarna, känslorna och blickarna på utsikten av Dubai City. Hon märkte inte ens hur jag darrade av rädsla, osäkerhet och nervositet. Jag ville upp från sitsen, gå fram till honom och rycka i honom. Jag hade svårt att tro på mina ögon som många gånger tidigare lurat mig. Det kändes omöjligt att det var han även om jag inners inne ville att det skulle vara det. Efter passerandet av några stationer höll jag på att förlora vettet av förvirring och osäkerhet. Jag kämpade upp från sittplatsen och började släntra osäkert framåt, mot Adam eller kanske en person som jag trodde var Adam. Det var svaret jag gick mot just nu. Det krävdes bara några få sekunder och så skulle jag veta svaret.

* * *

* * *

Den dagen kände jag mig så himla dum. Att jag hade levt med en dröm om en oäkta person som jag litade på mer än allt och alla. Jag började ångra mycket i mitt liv. Just då ångrade jag något som alltid hade varit orsaken till min lycka. Jag hade levt med Adams kärlek inom mig, inom allt jag såg och tänkte på. Han själ fanns överallt och det var tack vare det som jag hade stått ut med att leva ensam.

Det hade verkligen varit Adam som jag hade sett i tunnelbanan. Jag hade blivit överlycklig och det kändes som världens bästa och sanna dröm. Ja, det hade känts så innan vi åkte till en cafeteria och han började berätta sanningen om hans plötsliga försvinnande. Sanningen som skulle få mina känslor och mitt hjärta att vara krossade i en oändlig framtid.

Först när han berättade hur hans pappa blivit allvarligt sjuk och dött, började jag gråta och blev sjukt ledsen över det jag hade hört. Även fast han inte tyckte att jag passade ihop med hans son och att Adam skulle gifta sig med hans favorit bror- dotter så respekterade jag honom mycket och älskade honom. Adam gav mig en näsduk som jag torkade mina tårar med. Sedan gav jag honom en blick som skulle menas med att han skulle fortsätta prata. Jag beklagade hans pappas död men det skulle aldrig kunna vara orsaken till flera års försvinnande. ”Jag beklagar sorgen” hade jag sagt medans jag smekte honom på kinden. Jag trodde att det skulle kännas naturligt att komma nära honom på det sättet, precis som när vi var ett par. Var? Är vi inte tillsammans längre? Jag visste inte svaret men jag lät bli att fråga.

”Rousi?” hade han sagt med ett frågetecken i blicken. ”Ja? Berätta!” Jag visste inte vad som väntade på mig så jag log som en liten dum och omedveten flicka. Jag såg på Adam och det såg ut som att han hade svårt att få ur sig orden. Han var försiktig och försökte berätta på ett schysst sätt, även om han misslyckades.

”Min pappa har alltid velat att jag skulle gifta mig med min kusin. Det var en tradition och är fortfarande det i Syrien. Du vet om det.” Sa han osäkert.” Jag vet, och sen då?” frågade jag oroligt. ”När han var liggandes i sängen och drog sina sista andetag så drog han mig intill sig och bad mig uppfylla hans sista önskan.” Adam blev sedan tyst och såg på mig som om han förväntade sig att jag skulle förstå resten. Jag kände på mig att jag förstod, men jag ville ändå inte bekräfta mina tankar och känslor. Adam verkade inte vilja fortsätta så jag kunde inte stå ut och behövde få det ur mig. ”Menar du att din pappas sista önskan var att du skulle gifta dig med din kusin och glömma mig? För att jag skulle göra dig olycklig, enligt honom?” Adam tittade inte på mig längre. Han tog fram sin vita IPHONE 4,klickade på skärmen några gånger, sedan vände han sitt ansikte och mobilen mot mig. Det var ett foto som var svaret på min fråga. Mitt förtroende på honom hade försvunnit. ”Grattis i efterskott” sa jag men orkade inte tvinga fram ett falskt leende. Jag kämpade så mycket för att inte fälla tårar så att det gjorde grovt ont i halsen. Det var förbjudet att visa tårarna för någon som hade svikit mig och fått mig att bli förblindad i 12 år!

”Jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte kunde berätta det personligen för fyra år och lät min syrra ljuga för dig. Jag var rädd att du skulle hata mig om du fick veta sanningen. Men jag kände att om jag skulle vara död så skulle jag vara en bra tanke hos dig. Förlåt.”

Adam såg ångerfull ut men det skulle inte förändra något. Han tittade på mig en stund och fortsatte: ”Jag önskade att jag kunde backa tillbaka tiden då min pappa mådde bra så att jag kunde övertyga honom att du skulle vara den bästa för mig. Men nu är det försent. Min fru är gravid så det blir svårare för mig att lämna henne. Du vet att jag aldrig kan älska någon annan än du Rousi. Men jag har inget val. Hur skulle jag kunna vägra uppfylla min pappas sista önskan?” Jag blängde på honom med fuktiga ögon. ”Jag då? Allt jag offrat för din skull och för vår kärlek gick till spillo.” Det kändes som att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Jag stod upp från den bruna stolen, önskade Adam ett lyckligt liv och började gå min väg. Jag gick utan mål men jag hade bestämt mig för vad jag ville göra av med mitt liv. Jag skulle snart glömma honom och skaffa mig ett starkare hjärta och bara tänka på min framtid. Jag skulle aldrig någonsin göra om mitt misstag att lägga min lycka i någons händer.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (64 röster)
Kärlek i tusen år, 4.0 out of 5 based on 64 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.