Kära dagbok

Bandet började spela upp ett långsamt dans publiken njöt av det underbara musiken. Han stirrade fortfarande på henne. Dränker henne med hans kalla blick . Dessa gröna ögon mörknar med av en känsla av lust. Hon hade den plötsliga känslan av att han skulle rycka henne till honom och kyssa henne hårt utan att tala ett enda ord ”får jag lov” sa hon mjukt .jag leker med elden , med nånting som jag inte förstår ,tänkte hon plötsligt .och i denna ögonblick insåg hon att hon var skräck slagen . Hennes hjärta började dunka våld samt . Det var som att dessa gröna ögon talade till någon del av hennes begravde djupt under ytan och denna delen skrek ”fara” åt henne lite instinkt äldre än civilnationen berättade till henne att hon ska vända sig om och börja fly men hon va lika still som en ask . Med var enda steg kunde han höra hennes bultande hjärta av rädsla . Med ett smidigt slowmotion steg lutade han sig mot hennes öron medans han smekte henne på axeln och sa du vet vad jag är viskade han med ett leende. En odödlig varelse som livs när sig av människoblod som inte kan leva vid solljus .Hon blev alldeles för varm i kroppen hennes hud började producera så mycket svett som en människa. Hon hade denna markliga känslan av rädsla men samtidigt trygghet. Hon kände hans kalla andedräkt ovan på hennes nacke plötsligt vände hon sig om men han försvann inom publiken som en pinne i ett buske var det svårt och betrakta honom.

När hon kom tillbaka hem kunde hon knappt öppna dörren eftersom hon var alldeles för utmattad, med släpande takt gick hon upp för trapporna ända tills hennes rum .

Hon låg på sängen och funderade på vad som hade hänt denna kväll och hur ovanligt det var . Hon tog ut hennes dagbok och började skriva kära dagbok nånting hemskt kommer att hända i kväll sedan strök hon över den och fortsätt skriva ” jag har ingen aning om vad jag gör jag vet inte ens varför skrev jag det . Det känns helt galet det finns ingen anledning för mig och bli ledsen men ändå här är jag snart kl 3.00 sitter här helt ensam och är rädd .kära dagbok ikväll har hänt nånting som är helt oförglömligt. Jag kan inte sluta tänka på honom. Hans gröna ögon hade nånting och säga någonting viktigt .Han gav mig denna otäcka känslan han tilltalade till mig utan och öppna käften

det är helt ofattbart liksom och vad menade han med att han är ”en odödlig varelse” ? Jag måste få svar jag kan inte bara låta bli. Jag har känslan att hur långt än jag är i från han känns det som att jag kan hitta honom .

Hon tyckte att hon förtjänade åtminstone en förklaring om varför hon hade denna markliga känslan om honom,och vad menade han med de orden han viskade på hennes öron .Så hon sprang ut för att ta lite luft. Då såg hon en liten stuga som låg vid floden den verkade vara övergiven så hon ville kolla hur den såg ut.

Hon kom in i stugan smygande hon gick upp för trappan som låg strax framför dörren plötsligt hörde hon skumma ljud. Hon orkade inte med all pressen så hon stack där ifrån med darrande ben. Men medan hon sprang fick hon syn av ett glimt av nån slags ljus som lyste vid floden. Hon stannade och ville kolla närmare .Där stod han med blinkande kristall aktigt hud under moln skenet . Hon närmade sig ännu mer de började stirra på varandra lusten och passionen ökade med takten de närmade sig mot varandra .Hon kysste han med hennes mjuka läppar han tittade på henne oskuld fullt hon insåg att hon var döds kär i han .Och jag som inte i hela mitt liv trodde på kärlek i från första ögon kastet . Sen sa han så här

han_ Nej jag kan inte göra så här det får inte hända.

hon_ Hända vad då? inser du inte att jag är otroligt kär i dig. Sen dansen hade jag dessa märkliga känslor om dig och nu vet jag varför men mitt fråga till dig är, känner du det jag känner för dig?

han _ Nej ! Skrek han med ilske jag får inte vara kär.

hon _ Lögn skrik hon tårögd,hur kan du vara en sån hjärtlös?

han _ Jag är kär i dig men enligt min typ av varelse får vi inte bli kär. Sen vi föddes är vi helt ensam utan kärlek…

hon_ Varför får ni inte vara kära ?

Helt plötsligt ramlade han på marken och såg alldeles blek ut och svarade därför

vår hjärta är för svag och kan inte hantera kärlek .

Tiden hade gått snabbt det var redan kl 6.00 på morgonen solstrålarna kastade sig på vatten ytan och där låg de två unga fina kroppar utan själ håller i varandras händer och har ett leende på ansiktet och ingen vet tills idag hur det blev till så men de vi vet är att de lämnade jorden med ett leende .

VN:F [1.9.11_1134]
2.4/5 (34 röster)
Kära dagbok, 2.4 out of 5 based on 34 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.