Inte tillräckligt

Det är mörkt, som i en ändlöst djup sjö.
Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar jag kommer ändå inte upp.
Det känns som om jag ska kvävas.
Sen vaknar jag, kallsvettig, för en sekund lättad över att det bara var en mardröm.
Innan jag inser att den verkliga mardrömmen är att behöva vakna, behöva gå igenom samma helvete varje dag.

- Älskling, du måste kliva upp nu!
Det var mammas rop som väckte mig. Om jag inte går ner till henne kommer hon att komma upp. Hon vågar aldrig lämna mig ensam.
Klokt av henne.
Jag kliver upp klär mig lite snabbt i första bästa jag hittar. Det var länge sen jag slutade bry mig om vad jag hade på mig, insåg att det inte skulle förändra någonting alls.
Jag ignorerar rösterna när jag snabbt ser mig i spegeln, jag vet ändå vad de kommer säga.
”För spinkig, för fet, galning, du är bara en börda för de som tror dem älskar dig, du gör aldrig något rätt, vad du än säger kommer du såra de, mobbarna har rätt, du har ingen plats här”
Mammas steg i trappan får mig att skynda på. Hon tittar in, verkar lättat över att jag gör något helt normalt som att klä på mig.
- Frukosten är klar, säger hon och stannar i dörröppningen.
Jag suckar och går före henne ner. Det är lite irriterande att hon måste hålla så hård koll på mig, fast samtidigt gör det mig lättat.
Det betyder att hon inte helt har gett upp hoppet om mig.
Antar jag.
Frukosten är samma som alltid; gröt, bröd och mjölk.
Jag äter snabbt upp det, ser mammas oroliga blick över att jag som vanligt tydligen äter alldeles för lite.
- Jag, eh måste skynda mig, jag nickar mot klockan och tar min väska, nästan springer ut genom dörren.
Hon säger något, säkert att det inte alls är bråttom, jag har nästan en halvtimma på mig. men jag orkar inte lyssna. Det är så mycket enklare att bara skita i saker när de blir för jobbiga.
Jag går ut genom dörren till det fula, gula, gamla tegelhus som vi bor i. Inget speciellt där. Vi skulle kunna vara en helt normal familj.
Om det inte vore för mig.
Svår depression, är i alla fall vad läkarna och psykiatrerna brukar säga om mig.
Stackars mamma, att hon orkar. Fast på sista tiden verkar hon ha accepterat att det inte blir bättre. Snarare sämre. Det kan jag till och med fatta själv, den enda som vägrar fatta är Mik.
Just när jag tänker det hör jag någon ropa på mig.
- Ni! ropar någon andfått bakom mig.
Mik, såklart, ingen annan kallar mig längre för `Ni´ det låter så barnsligt, Nina är i och för sig inte så mycket bättre..
Jag stannar, låter honom komma ikapp och vänder mig om.
Han håller om mig och jag kramar tillbaka. Önskar att jag kunde stanna så här förevigt, innesluten i hans famn, oförmögen att höra eller se något annat.
Men inget varar någonsin förevigt, han släpper mig fast håller kvar min hand och börjar gå mot skolan. Drar hastigt med fingrarna över min handled, över ärren, några gamla bara små vita streck, andra nyare knappt läkta.
Jag känner hans muskler spänna sig, snart kommer han säg något. Han andas in och börjar sen prata och det hörs tydligt att han har tänkt igenom det.
- Du vet.. det finns en ny medicin, han tvekar. Du kanske skulle testa? Det är inget konstigt bara ett piller varje morgon.
Jag är tyst, så var det dags igen. Ett nytt piller som ska göra mig frisk.
Jag nickar lite för att han ska fortsätta prata. Men jag lyssnar inte.
Det kommer inte fungera, har aldrig gjort det. De där pillrena är för att folk ska bli friska, men jag är inte `sjuk´ , jag har bara förstått sanningen.
Men för deras skulle så låtsas jag, låtsas att jag fortfarande tar de dumma pillrena, lovar psykiatrikerna att verkligen försöka, låtsas att jag inte redan har gett upp.
- Tror du att du kan testa de? frågar Mik och jag hummar lite medhållande, säger att det kan jag väl.
Han ler uppmuntrande och lägger en arm om mig när vi kommer in på skolans område.
Hur kan det finnas nån som han, vi blev tillsammans innan min.. depression, slog ut på allvar och trots att han vet, ungefär, hur illa det är så vägrar han göra slut. Jag har till och med bett honom, vill inte dra ner honom i mitt träsk. Men han vägrar och jag skulle aldrig ha styrkan att be honom gå.
Så nu klamrar jag mig fast vi honom medans vi går genom skolans korridorer, försöker att ignorera blickarna som oundvikligt söker sig till mig, dömer, tänker ut spydiga kommentarer och elaka rykten de kan säga så fort Mik inte längre är där.
Vi kommer fram till mitt skåp och Mik måste skynda sig till sin lektion. Han kommer ändå bli sen.
Jag öppnar mitt skåp försöker gömma mig bakom skåpdörren, men stänger det lika snabbt igen när jag ser vad som ligger där. Det är Lappen, det började för någon vecka sen med en liten lapp med några hastigt nedklottrade ord på. Nu har den växt och det är flera som har skrivit det syns på handstilarna. Det är helt enkelt ett A4 med elaka ord och kommentarer, för det mesta samma sak som rösterna brukar säga. Jag orkar inte läsa den, knycklar bara ihop det till en hög och slänger den i papperskorgen bredvid.
Första lektionen är matte, det är bra då kan jag gömma mig bakom min bok längst bak i klassrummet och hoppas att ingen ska se mig. Det brukar fungera, ibland.
Men inte idag.
I samma stund som jag sätter mig ner och hukar bakom boken kommer en av killarna fram. Jag orkar inte ens tänk deras namn när jag ser de längre, det är lättare att bara kalla dem för `killarna`.
Det finns faktiskt kraft i namn, de framkallar minnen.
Idag går han bara lugnt upp till min bänk, böjer sig fram och sliter upp mina tröjärmar. Han säger inget. Det behövs inte, alla tittar och alla ser ärren på mina handleder. Ett litet fniss hörs från någon, och killen flinar. Sen släpper han mina ärmar och går tillbaka till sin plats.
Han skulle väl bara demonstrera sin makt, eller nåt.
Sen kommer läraren och lektionen börjar. Jag får faktiskt vara ifred hela resten av matten och engelskan efter. Om man inte räknar blickarna men de börjar jag vänja mig vid. Det är bara att titta åt ett annat håll. Orden är svårare att komma ifrån, de slinker in och skadar även om jag håller för öronen.
- Nu vill jag att ni alla ska lyssna, säger engelska-mannen i slutet av lektionen. Det har skett en liten ändring i schemat, ni ska alla gå till aulan och rektorn ska hålla tal.
Suckar från de flesta men alla går lydigt dit, slänger sig ner på en stol och börjar prata högljutt. Det krävs en hel massa hyschande från lärarna för att det ska bli tyst. Jag söker med blicken efter Mik. Alla från sista årskursen skulle vara där, jag ser honom på andra sidan tillsamman med sina killkompisar. Han verkar inte ha sett mig.
Rektorn kommer in och börjar babbla på om att vi måste skärpa oss, det har visst varit mycket stök och vi måste tänka på våra slutbetyg och allt sånt. Hälften nickar nonchalant, jovisst, jovisst de vill ha bra betyg för att komma in på universitet och sånt. Några verkar ärligt intresserade och så är det såklart de som ropar snuskiga kommentarer och annat skit för att visa hur litet de bryr sig. Rektorn låtsas inte om de, hon fortsätter prata. Jag lyssnar inte så noga, det är inget nytt hon kommer med, det är väl ungefär samma sak som alla lärare har sagt någonsin.
Utan att jag märker det har ett gäng killar och tjejer smugit upp bakom mig, innan jag hinner se de sticker någon av de en nål lät i sidan på mig, jag är vanligtvis känslig för beröring och det hastiga sticket får mig att skrika högt. Vilket naturligtvis var precis den reaktion de hade hoppats på. Alla vänder sig om och stirrar på mig, så jag ställer mig helt enkelt om och går rakt ut ur aulan. Så fort dörren har stängts bakom mig börjar jag springa. Inte hem, där är säkert mamma och även om hon kommer att få veta vill jag inte vara hemma då. Jag springer in mot stan, gömmer mig i folkvimlet.
Men innesluten i alla människor som stressar omkring, alla med ett mål, blir jag stående. En våg av nedstämdhet kommer över mig.
Alla de här människorna vet var de är på väg, just nu och senare i livet. De har ett mål, något de ser när de tänker på framtiden.
Men inte jag, jag kan inte ens föreställa mig morgondagen. Det är som om jag inte har någon framtid.
Jag sjunker ner på knäna på den våta asfalten. Jag tittar upp, hoppas att få se solen eller nån liten ljusglimt. Men ingenting. Det är gråmulet precis som igår.
En ung tjej kommer fram till mig.
- Ursäkta? Är du okej? hon säger det med vänlig nyfikenhet och sträcker fram en hand mot mig.
Förvånat tar jag hennes hand och ställer mig upp.
- J..ja jag mår bra.., jag nickar försöker låta övertygande.
Hon ser inte ut att tro mig, utan står kvar efter att jag rest mig upp.
- Är du säker? frågar hon. Jag heter Emily förresten.
Jag nickar och inser lite sen att jag borde svara.
- ehm..jag heter Nina.., jag försöker le mot henne.
Hon ler stort tillbaka och jag förstår för första gången vad folk menar med att ett leende kan lysa upp.
Hon står lugnt kvar verkar inte ha något intresse i att gå.
- Vad gör du här? frågar hon, fortfarande vänlig.
Jag bestämmer mig för att tala sanning.
- Jag skolkar.
Hon verkar inte alls förvånad, det syns nog att jag är så pass ung att jag går i skolan. Folk säger alltid att jag ser yngre ut än vad jag är.
- Ok, Emily börjar gå och utan att jag tänker på det följer jag efter.
Hon pratar på om allt möjligt som inte har någon mening alls, jag nickar bara lite för att hon ska fortsätta. Det är faktiskt trevligt att gå med henne, allt hon gör är så självklart. Plötsligt stannar hon framför ett litet hyreshus. Det är rött tegel med en stor fyra på.
- Tja, det är här jag bor, säger hon. Rum nummer två på andra våningen.
Jag nickar, inser att jag borde gå. Det börjar bli sent. Mamma är säkert orolig, och Mik förstås.
- Jag…måste hem, mumlar jag utan att röra mig.
Hon nickar och ler sen sitt solskensleende.
- Okej, du kan väl komma förbi nån gång, rum nummer två, andra våningen och det står Karlsson på dörren.
Precis som allt annat hon har sagt kommer det helt naturligt antagligen i samma stund som hon tänkte det.
- Kanske det, svarar jag osäkert.
Hon börjar gå in.
- Du kan väl komma förbi om det blir för jobbigt i skolan eller hemma, säger hon innan dörren slår igen bakom henne.
Hur kunde hon veta!?
Fast det gjorde hon nog inte, det var nog en gissning. Med tanke på att hon visste om att jag skolkade och hon hittade mig ståendes på knä mitt inne i stan.
Nej, det var nog ganska uppenbart att allt inte var perfekt.

Jag börjar gå hemåt, det känns inte lika tungt som tidigare. Men när jag kommer in genom dörren står mamma där. Tydligen såg hon mig från fönstret och har stått och väntat på mig.
- Var har du varit? frågar hon upprört. Först får jag höra från Mik att du stack från skolan och sen kommer du inte hem på flera timmar!
Jag suckar, låter henne få ur sig allt hon ville säga innan jag börjar förklara, tyngd av skuldkänslor för att jag oroad henne.
- Förlåt mamma, säger jag. Men jag har bara varit på stan lite, orkade inte stanna på skolan.
Hon verkar vänta på ett bättre svar men jag har inget. Hon kommer ändå få veta varför jag stack från skolan snart.
Jag tar mig en macka i köket och springer upp på mitt rum. Utan att kunna hejda mig ställer jag mig framför spegeln.
Nu är din mamma orolig igen, hon var stressad hela dagen, Emily brydde sig egentligen inte om dig.
Som vanligt blir rösterna starkare när jag är ensam. Jag slår händerna för öronen försöker stänga de ute, men man kan inte koppla bort sin egen hjärna.
Jag sjunker ihop på golvet med ryggen mot spegeln, tar upp min mobil; 10 Missade samtal.
Säkert från Mik. Jag borde ringa honom, och säga… vad? Att jag är hemma igen, varför jag smet från skolan, kanske berätta om Emily. Men jag kommer mig inte för att ringa, han kommer att komma förbi imorgon innan skolan.
Men jag mår inget vidare nästa morgon, det bränner i halsen när jag sväljer och jag hostar. Mamma ser bekymrad ut, jag kan inte gå till skolan så nu kommer hon bli tvungen att lämna mig ensam. Som hon hatar att tvingas till det. Men hon kan inte skippa jobbet för att vara hemma med mig och ingen annan kan heller.
Det gör mig glad, jag tycker om att vara själv. Då behöver jag inte anstränga mig så mycket.
Mamma far så sent hon kan, säkert blir hon sen på grund av mig, jag borde nog ha farit till skolan ändå. Nu kommer alla tro att jag är hemma på grund av det som hände igår.
En skarp signal får mig att vakna till, tydligen hade jag somnat. Det kommer från min mobil som ligger bredvid mig på mitt lilla sängbord.
Jag ser att det är Mik som ringer så jag svarar.
-Nina? han låter orolig.
Vem annars?
- Ja, hej, svarar jag. Jag kan inte komma till skolan idag.
Han är tyst, väntar säkert på en förklaring.
- Jag mår inte så bra…säkert feber, fortsätter jag.
Det verkar duga för honom.
- aha, okej, syns sen då. Jag kommer förbi efter skolan.
Jag nickar och lägger på. Inser sen att han naturligtvis inte hörde min nickning i telefonen.
Strunt samma, han vet att han alltid får komma förbi.
Resten av dagen halvsover jag, med konstiga drömmar säkert på grund av febern.
Det är jag, fast ändå inte, jag skrattar och är glad tillsammans med Mik och ett gäng tjejer. I drömmen är jag lycklig men när jag vaknar försvinner det så fort jag inser att det var en dröm.
För det var ändå inte riktigt en dröm, det var snarare vad min framtid skulle ha varit, om jag inte vore…jag.
Jag tittar på klockan och inser att jag borde äta lunch, men när jag kommit mig upp ur sängen blir jag så yr att jag måste lägga mig ner igen. Det gör att jag inte kommer mig för att äta vilket inte hjälper på yrseln.
Några timmar senare kommer Mik. Han öppnar den olåsta dörren, tydligen glömde mamma att låsa, och går in.
- Hallå, Nin? ropar han på nedervåningen.
- Här uppe, ropar jag tillbaka och skyndar mig att gömma handlederna under täcket. Även om han vet om det är det en reflex att inte visa såren.
Han kommer upp och har med sig ett glas vatten, jag tar emot det och dricker snabbt, fortfarande noga med att inte visa handlederna.
- Jag går ner och gör en macka du har väl inte ätit, han nickar mot mig.
Jag skakar på huvudet och fortsätter dricka medans han går ner.
Du klarar ingenting själv, alla måste hjälpa dig, utan de vore du död, det skulle vara bättre för alla.
Jag slår händerna för öronen och begraver ansiktet i kudden, men det hjälper naturligtvis inte den här gången heller.
När Mik kommer tillbaka uppför jag mig normalt, låtsas att rösterna inte skriker åt mig hur hjälplös och patetisk jag är.
Han verkar stressad och jag ser på hur han tittar mot klockan att han är sen någonstans.
- Du kan gå, säger jag och försöker le. Jag klarar mig.
Han ser tveksam ut men nickar sen och skyndar iväg.
Nu blev han sen på grund av dig, missade säkert bussen, han…
- JAG VET! skriker jag plötsligt. Håll! Käften! Jag vet redan!!.
Jag slår mot mitt huvud och faktiskt tystnar rösterna, men inte ångesten.
Nu är jag verkligen sjuk, galen, skriker åt mig själv…
Ibland tror jag att det vore bättre om jag anmälde mig själv till någon, blev intagen på psyket.
Fast det skulle inte vara lätt för mamma eller Mik. Det bästa vore väl om jag dog, då skulle de kunna glömma mig fort och gå vidare med sina liv.
Som alltid när jag få självmordtankar fylls jag av en rädsla, en rädsla för att jag kanske inte kommer att kunna hejda mig, kanske kommer jag att stanna kvar på järnvägen en dag eller falla ut över stupet borta vid havet, och det finns en liten del av mig som skriker i rädsla för att dö.

Men den delen är så liten.

När mamma kommer hem har jag somnat så jag märker inte hur hon tar bort det tomma glaset från mitt sängbord och lägger om mina handleder.
Inte förrän jag vaknar sent på kvällen, och då fyller skuldkänslorna mig.
Har jag någonsin tackat henne för att hon finns, för att hon hjälper mig.
Troligen inte.

Nästa dag mår jag bättre så jag går till skolan igen. Väntar på Mik vid skolgården men han syns inte till. När jag kommer in i klassrummet inser jag mitt misstag.
- Var det du som skrek så fin i förrgår, flinar en av killarna.
Troligtvis han som stack mig med nålen. Utan ett ord sätter jag mig ner och försöker att inte bry mig.
- Men visst var det du? resten av klassen skrattar.
Jag lyckas ganska bra med att inte bry mig om dem. Det går bra under första lektionen men sen orkar jag inte med spydigheterna mer.
Jag springer ut från skolan, skyndar mig för att ingen ska kunna stoppa mig, och innan jag hinner tänka på det står jag utanför Emilys dörr. Då ångrar jag mig, hon menade knappast det där hon sa om att jag kunde titta förbi. Precis när jag beslutar mig för att gå därifrån öppnas dörren.
Det är Emily, hon verkar vara på väg att ut för att slänga soporna.
- Oj, hej! hon låter förvånad.
Jag tittar ner i marken.
- hej..
Emily öppnar direkt dörren lite mer.
- Du kan väl komma in?
Jag nickar och går in, Emily verkar inte alls irriterad över att jag är där.
Fast det kan ju vara fejk.
- Jag bara…eh.. jag rycker lite på axlarna, egentligen har jag ju ingen anledning till att komma dit.
Emily verkar dock inte bry sig om varför jag är här, hon bara nickar åt mig att komma in i hennes kök/vardagsrum.
Hennes lägenhet är en etta, jättesnyggt och smart inrett, så som jag önskar att mitt hus kommer att se ut när jag flyttar hemifrån.
Om jag någonsin gör det.
Det är väl troligare att jag hamnar på psyket.
Eller aldrig når den ålder att jag får flytta hemifrån.
Emily räcker mig ett paket kakor och ler.
- Ta för dig, säger hon och sätter sig ner i soffan.
Jag sätter mig bredvid och tar försiktigt en av kakorna.
Plötsligt känner jag mig så vilsen, vad gör jag här egentligen? Hon måste ju fatta att jag skolkar.
Du bara går rätt in i människors liv och förstör, nu är hon ju tvungen att vara snäll mot dig.
Rösterna hörs än men här inne låter de inte lika högt. Det är lätt att inte visa att jag hör dem.
- Skolkar du igen? frågar Emily flinande.
Fast det är ett vänligt flin
Hon säger det på ett så vänligt sätt att jag fattar att hon inte tänker skvallra för någon.
- Ja…förlåt, jag orkade inte vara kvar på skolan så jag gick hit, jag inser hur konstigt det låter, vi känner ju knappt varandra.
Men hon verkar inte bry sig om det.
- Jag förstår, vill du berätta vad som hände? hon pratar med låg vänlig röst.
Jag skakar på huvudet, egentligen skulle det vara skönt att få prata om det men, mina problem är mina och hon ska inte behöva bli indragen.
För om jag börjar kommer jag att berätta allt, och då kommer hon att bli indragen vare sig hon vill eller inte.
Men på något sätt, utan att jag inser det, lirkar hon försiktigt och långsamt ur mig vad som hänt.
Jag inser det inte förrän jag sitter och berättar om det som hände i aulan. Då blir jag tyst, vill inte säga mer.
Nu kommer hon att tycka ännu mer synd om dig, hon tycker att du beklagar dig.
- Det kan inte ha varit så kul, hon ser faktiskt ut som om hon bryr sig.
Jag skakar på huvudet.
- Nej det var det inte, mumlar jag.
Plötsligt får jag så mycket skuldkänslor för att jag sitter och beklagar mig för Emily, hon vet ju egentligen inget annat om mig än det här, så jag lyssnar inte på henne när hon säger varför jag inte borde bry mig.
Det spelar ingen roll.
Jag vet vad hon säger; ”Men de menade säkert inget illa, de ville bara busa lite. Om du tycker att det var så jobbigt måste du tala om det för de så kommer de att sluta.
För hur även om hon är den snällaste och roligaste personen jag någonsin pratat med så finns det inte en chans att hon är annorlunda än andra på den här punkten.
-…men det där har du säkert hört förut, hon flinar lite ursäktande.
Jag nickar, det finns ju ingen mening med att ljuga.
- Men, det är ju inte så lätt, hon sträcker ut sig i soffan.
Jag nickar lite, vet inte vad jag ska säga.
- Fast du har fel, mumlar jag plötsligt.
Sa jag just det där?
- De ville inte alls bara busa! De var elaka för att de hatar mig! För att de älskar att trycka ner mig! jag inser att jag skriker åt henne.
Nu är det kört, hon kommer att köra ut dig, hon försöker ju bara vara snäll det är du som är elak.
Emily sitter stilla och väntar på att jag ska skrika klart.
- Förlåt, viskar hon sen när jag står och stirrar på henne chockad av mig själv. Jag förstod inte att det var så illa.
Sen ställer hon sig upp och kramar mig medan jag står helt lamslagen.
För en sekund överväger jag att krama henne tillbaka.
Men jag törs inte.
Jag är rädd att drömmen kommer att brista, hon kommer skrika något och slänga ut mig.
- Jag borde inte ha skrikit.., mumlar jag tillbaka till mig själv igen.
- Ibland är det bra att skrika, hon ler lite. Det vet jag själv.
Jag ser förvånat på henne, hon som verkar så lugn.
Hon sätter sig ner i den vita soffan igen, drar ner mig bredvid.
- Du vet…jag hade inte den lättaste uppväxten heller, börjar hon berätta.
Jag lyssnar tyst medan hon berättar om hur hon blev mobbad i skolan, om det ena kurator samtalet efter det andra, och ingen som förstod.
Jag nickar andlöst, det är som en berättelse om mitt liv.
Förutom att hennes slutar lyckligt.

- Jag vet inte riktigt när det ändrades, en dag bara kändes allt lättare och sen…tja, hon rycker på axlarna och pekar på sin lägenhet.
Jag tittar ner, önskar mig in i framtiden, önskar mig en dag när jag kan sitta så här med någon och berätta om mitt liv.
Och mest av allt önskar jag att jag kommer kunna göra som henne, rycka på axlarna och visa att det är över nu.
Yeah, keep dreaming.
Men hon får mig att må bättre och när jag tillslut måste gå känns det lite, lite lättare att andas.
- Du kan komma tillbaka när du vill, jag är nästan alltid hemma, Emily vinkar åt mig när jag går.
Det där menade hon inte och det vet du, du borde inte gå tillbaka
Jag kommer hem, går in genom dörren… och blir överfallen av mamma.
- Var har du varit!? Fattar du inte att du inte bara kan gå från skolan så där!
Hon fortsätter i samma stil, jag var visst borta längre än jag trodde. Klockan är nästan åtta.
- Du kunde ju åtminstone ha haft mobilen med dig! hon skriker nästan.
Skuldkänslorna bränner, jag har gjort henne orolig igen. Hon kommer säkert inte kunna vara lugn på jobbet längre om hon inte kan vara säker på att veta var jag är när hon kommer hem.
- ..förlåt, viskar jag och tittar på mina fötter.
Hon lugnar sig lite.
- Vart var du då? Varför gick du från skolan?
jag skakar på huvudet, av någon anledning vill jag inte berätta om Emily och om skolan kan jag inte säga något för då kommer hon fatta att det är värre än vad jag har låtsas om.
- Har du ingen anledning? Skolkade du bara för att du ville!? nu skriker hon igen.
Det kan hon väl få tro, de flesta tonåringar har skolkat någon gång.
- Jag blir så trött på det här! Du kan inte använda det som en ursäkt för allt! hons er ut att vilja strypa sig själv så fort hon sagt orden.
Jag stelnar till, hon sa det inte rakt ut men hon kunde lika gärna ha gjort det.
”du kan inte tro att du kommer undan med vad som helst bara för att du är psykiskt instabil”
Så hade hon kunnat säga, meningen hade varit densamma.
Och min reaktion.
Där ser du! Till och med din mamma är trött på dig, på dina problem som aldrig blir bättre.
Rösterna ropar triumferande.
De har ju rätt, det var det hon sa. Jag börjar helt plötsligt skratta okontrollerat, galet.
- Precis! skriker jag till svar medans jag skrattar. Det kan jag inte!
Mamma ser riktigt…rädd ut faktiskt.
Ser ut som jag känner mig, jag kan inte kontrollera det galna skrattet, har ingen koll på vad jag säger.
Så jag kryper ihop i ett hörn av mitt medvetande och hoppas att jag inte kommer säga något oförlåtligt.
Jag stormar uppför trappan och smäller igen min dörr.
Då släpper det, jag får kontroll över mig själv och faller ihop på golvet.
Inte ner på knä eller nåt jag bara sjunker ihop, som en hoppborg man tömmer på luft.
Ligger där på golvet fortfarande skrämd av mig själv.
Försiktigt vågar jag titta upp, sneglar på min spegelbild rädd att det kommer vara ett främmande ansikte som stirrar tillbaka.
Men det är bara jag, samma glanslösa hår, vattniga ögon och bleka hud.
Nu är du körd, hon skickar dig till psyket, de kommer att få leva resten av sina liv och undra vad de gjorde för fel, hon gråter säkert nu, du skrämde ihjäl henne med ditt galna skratt, det vore bättre om du inte fanns.
Rösterna pratar högt, avbryter varandra, gör det omöjligt för mig att höra något annat.
Och jag lyssnar, håller med där jag sitter i mitt mörka rum.
En lätt knackning på dörren får mig att flyga upp.
-Nin? det är Mik som försiktigt öppnar dörren.
Snabbt gömmer jag kniven under sängen och drar ner ärmarna.
- Varför sitter du i mörkret? han tänder lampan och kommer in.
För att jag inte ska se hur patetisk jag själv är kunde jag ha svarat. Men jag säger inget.
Han ser sig om i mitt rum, det är fruktansvärt stökigt för jag orkar aldrig städa.
Sen tar han ett steg fram och kramar om mig hårt.
Jag kollapsar nästan i hans armar och börjar gråta. Han står stilla och håller om mig vaggar lite fram och tillbaka. Det är så skönt att stå så, jag gråter tills jag inte har några tårar kvar.
Men då kommer smärtan tillbaka, det är som en kniv i magen.
Jag knuffar bort honom, känner honom sucka. Men det går inte, jag älskar honom och så men jag kan inte låta mig göra det, då kommer han att dras ner med mig.

Han pratar, försöker få mig att lyssna men jag vill inte.
Som en treåring håller jag för öronen tills han går. Då börjar jag gråta igen. Tyst så att ingen ska höra.
Jag sätter ett klumpigt förband runt mina handleder och går och lägger mig
Samma mardrömmar.
Jag är ensam ingen vill prata med mig, jag kan inte andas.
Samma ångest när jag vaknar.
Går upp, klär mig, äter lite, går till skolan, står ut ännu en dag, går hem, äter middag, sover.
Idag
Imorgon
Måndag
Tisdag
Onsdag
Torsdag
Fredag
Lördag
Söndag
Vecka efter vecka
Inget förändras, jag flippa ur ibland, skrämmer slag på alla, beter mig som en zombie, ibland är det lättare ibland svårare. Men egentligen förändras inget.
Sommarlovet börjar närma sig, och innan det studenten.
Alla är exalterade, pratar om framtidsplaner; någon ska läsa vidare, andra starta eget, plugga utomlands, vissa ska inte göra något alls.
Ingen har tid för mig, jag finns där som en patetisk bakgrund.
Mik och mamma är de enda som pratar med mig.
Och Emily, när jag stötte ihop med henne på stan igen praktiskt taget släpade hon iväg mig, och jag berättade allt igen. Hon lyssnade och förstod, sa precis vad jag behövde höra just då. Men så fort hon stängt dörren efter mig försvann den lilla känslan av glädje.
Jag brukar gå till henne på fredagar, då har jag längst tid efter skolan. Jag går dit trots att rösterna säger åt mig att lämna henne ifred.
Imorgon är det fredag.
Jag ligger i min säng och halvslumrar, hör Mik och mamma prata där nere.
Vänta, varför är Mik kvar?
De pratar med låga röster men jag hör ändå vad de säger.
-…är du säker på det? frågar mamma viskande.
- Jag kan inte lämna henne, Miks svar är lika lågt.
En tyst minut.
- Men…, börjar mamma.
- Jag kan börja nästa år, då kanske hon mår bättre, avbryter Mik.
´Hon` det måste vara jag…
- De kanske inte har några platser nästa år! mamma verkar irriterad.
Varför bryr hon sig så mycket om…vad det nu är Mik vill göra?
- Skolan kommer att ha platser nästa år, jag kan inte åka så långt nu, inte lämna henne ensam.
- Du får inte slösa bort din chans, hon klarar sig! mamma låter nästan arg.
Då förstår jag vad de pratar om.
skola, börja nästa år, flytta långt, inte lämna henne.
Orden faller på plats.
De pratar om skolan som Mik ville börja på, någon slags sport-högskola. Att döma av vad de säger har han fått en plats men kan inte åka för att den ligger långt bort och han kan inte lämna henne ensam.
Henne, alltså jag.
Han kan inte börja på den skolan han vill för att jag inte skulle klara att han åkte.
Jag förstör hans framtid. Kanske kommer han inte in nästa år, kanske är det en once-in-a-life chans. Och på grund av mig kommer han att slösa bort den!
Rösterna är tysta, de behövs inte jag förstår så väl själv.
…bättre om jag inte fanns..
Ett beslut växer fram inom mig. Fröet har funnits där länge, långsamt grott, men nu slår den ut i blom.
Om jag inte fanns
Då skulle Mik åka till den skolan han vill.
Mamma skulle inte behöva oroa sig.
Emily skulle inte behöva ha mig på halsen.
Allt skulle bli bättre för alla.
Visst skulle de sörja ett tag men sen skulle de gå vidare och få det mycket bättre än de någonsin skulle kunna få med mig.
Jag har bestämt mig.
Men fortfarande finns den där lilla rösten som är livrädd för döden, som vill ta en ny chans försöka igen, och igen och igen.
Men det finns inga fler chanser. Imorgon innan skolan, innan någon hinner vakna, då kommer de inte kunna hejda mig. Inte förrän det är försent.
Jag somnar på något sätt tillfreds med mig själv.
För första gången på åratal är rösterna helt tysta, och jag är säker på mitt val.
Lika säker är jag när jag vaknar nästa morgon.
Som i en dröm klär jag mig, städar mitt rum så att allt ser prydligt ut och går nerför trappan.
Klockan är nästan fem och solen står precis över horisonten.
Jag smyger ut genom dörren och ställer mig på trappan.
Det har regnat under natten och gräset är fortfarande vått. Solen får allt att framträda glasklart.
Det är så vackert.
Innan jag hinner ångra mig springer jag mot skogen. Mina fötter följer vant den slingrande stigen.
Här är jag uppväxt.
I den här skogen lekte jag många varma sommardagar.
Men den här gången vänder jag inte när jag närmar mig branten.
I alla år har vuxna varnat mig för den, aldrig har jag vågat stå här och titta ner på vattnet som virvlar mot klipporna.
Det ser inte alls farligt ut, morgonljuset speglas i vattnet och skapar vackra färger.
Jag placerar försiktigt ena foten på kanten, låter tårna krama runt. Så andra foten lika försiktigt.
Ett steg och det är över, snart.
Jag står stilla med ögonen vidöppna, jag tänker inte missa en sekund.
- Nina! ropet skär genom tystnaden.
Mik, självklart. Han rusar mot mig och jag vänder mig om, skakar på huvudet.
- Snälla Nina nej! han skriker medans han springer.
Precis när han når fram till mig sträcker jag ut en hand och nuddar vid hans kind.
Han är så vacker.
Tyngdkraften drar mig neråt.
Nu.
Nu måste jag falla.
Annars kommer jag ändra mig.
- Jag älskar dig, viskar jag låter min röst bäras bort med vinden.
Den kommer alltid finnas kvar, de orden kommer för alltid att eka mellan klippväggarna. En liten bit av mig kommer att finnas i min röst som ekar mellan klipporna.
Hans hand sträcks ut mot mig.
Om jag skulle gripa tag nu, skulle jag bli räddad än finns en chans. Men jag tänker inte ta den.
Nu är det försent.
Mina fötter lämnar klippan. Jag faller genom den varma luften ner mot havet.
Det sista jag ser är ljuset i hans ansikte.

Jag visste inte att vatten kunde vara så hårt.

***

Av: Ida Hedkvist

VN:F [1.9.11_1134]
4.1/5 (23 röster)
Inte tillräckligt, 4.1 out of 5 based on 23 ratings

1 kommentar

  1. ... Skriver:

    Super bra! Men är inte detta snarare en roman?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 1.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.