Han är efter mig

Det hela började en helt vanlig torsdag för några veckor sedan. Jag öppnade ytterdörren till kontorsbyggnaden, snubblade över den stora fula dörrmattan och tvingades göra en smått imponerande steppdans för att hålla mig på benen. Precis som vanligt. Jag var trött, ja fullständigt utbränd efter min arbetsdag. Precis som vanligt. Mitt jobb gick kort sammanfattat ut på att sitta bakom ett litet och gammalt skrivbord fullsmockat med papper och ta emot samtal från giriga gamla gubbar som var ”alldeles jätte-super-duper-säkra” på att det fanns en nolla för mycket i brevet de hade fått hem med posten. Ja, jag jobbade med skatter. Inte stora glimrade skatter fyllda med guld och ädelstenar om det var det du trodde, utan ännu större skatter, utskrivna på ett papper, fyllda med siffror och en massa andra grejer som ingen förstod sig på. Och det var därför de ringde till mig. Och det var därför jag åtta timmar per dag,fem dagar veckan satt på en stol , vid mitt gamla och lilla skrivbord, på den sjätte våningen i ett höghus i centrum. Sjätte våningen? Bra utsikt tänker du säkert. Men nä. Det enda man såg från det lilla fönstret på kontoret var en stor jäkla byggarbetsplats där man för tillfället byggde ÄNNU en kontorsbyggnad, så att ÄNNU fler människor kunde tillbringa sina liv vid små, gamla skrivbord på den sjätte (eller tredje eller fjärde elle femte) våningen i ett höghus i centrum. Nå, det gav mig i alla fall bra med pengar. Det var lönen som hade betalat för min bostad i ett villaområde i förorterna, dit jag nu var på väg, sittande i min nya BMW, också den betalad med hjälp av lönen.

Allting fortsatte precis som vanligt när jag kom hem. Den äldre mannen i huset bredvid stirrade på mig med öppen mun, dreglade lite, tog sin tidning och gick in utan att bry sig om min vinkning. Själv körde jag upp på uppfarten utanför min bostad. Bostaden var ganska enkel: efter att man gått upp för de fem trappstegen och öppnat dörren kom man in i en hall som övergick till en korridor en bit längre fram. Efter att ha gått genom korridoren kunde man antingen gå uppför trapporna på höger sida, och komma upp till mitt lilla kök, mitt ännu mindre badrum och så till sist sovrummet, eller så kunde man istället ta till vänster och komma till rummet där jag tillbringade den största delen av mitt lediga liv: vardagsrummet. Jag bodde helt ensam, ända tills för tre år sedan hade jag haft en hund, en liten söt terrier, men han var död nu. Någon sambo hade jag inte, och inte heller några barn. Trots det trivdes jag rätt bra, och när jag nu lade mig i soffan med en kall oöppnad ölburk i handen kunde jag nästan glömma jobbets bekymmer. Jag slog på TV:n och zappade genom kanalerna. Klockan var fem, och nästan det enda som sändes var en massa olika såpor. Plastikopererade kvinnor som lipade för att någon slätrakad snygging valde en annan, ännu mer opererad kvinna. Jag tog en klunk av min öl och bestämde mig för att välja nästa program som dök upp. En såpopera. Halleluhja. Jag lade den tomma burken på bordet och lutade mig tillbaka. Kvinnan i bild var i alla fall inte plastikopererad. Istället var hon väldigt fet. Hennes motspelare var någon Don Juan med svart hår och prydlig mustasch. Jag slöt ögonen, och snart hörde jag bara avlägset hur de sjöng någonting om hjärta och smärta.

Jag vaknade med ett ryck. Jag hade somnat. Jag vände sömnigt på mig och tittade mot klockan ovanför TV:n. Kvart i nio. Jag hade sovit i över tre timmar. Min blick blev kvar vid TV:n. Den feta tanten och Don Juan hade bytts ut mot en betydligt yngre kvinna som log ett felfritt leende mot kameran medan hon sträckte ut handen efter en liten boll i en skål. Hon tog upp bollen och läste högt ”Tre. En trea.” Bingolotto. Jag stängde av TV:n och satte mig upp. Huvudet värkte som om hjärncellerna utkämpade andra världskriget där inne. Jag kände också hur illamåendet sköljde över mig. Jösses, inte kunde väl det här komma från ölen. Jag hade ju bara tagit en burk, precis som vanligt. Nå, hursomhellst så skulle jag på jobb dagen efter och jag bestämde mig för att gå till sängs. När jag gick uppför trapporna märkte jag att det hade börjat ringa i öronen. Ju högre upp jag kom desto mer ringde det. Vad fan var det som hände? Inte kunde väl skriktanten och Don Juan gett mig tinnitus med sitt infernaliska skrikande. Då jag kom upp till köket gick jag fram till skåpet och tog fram ett glas och fyllde det med vatten, i tron att det skulle hjälpa mot huvudvärken. Jag tog även fram en huvudvärkstablett och svalde den. Istället blev allting värre. Hjärncellerna hade avslutat andra världskriget och istället gått över till ett fullt kärnvapenskrig. Jag mådde så illa att jag trodde jag skulle spy och ringningen var outhärdlig. Det var då jag såg honom. På andra sidan vägen, ungefär vid grannens uppfart stod en lång och ljus man. Eller man och man, hans ben var onaturligt långa, och hans händer… De nådde nästan till marken. Han var klädd i en svart kostym, svarta byxor, en vit skjorta och en röd slips. Han stod så långt ifrån mig att jag hade svårt att urskilja några ansiktsdrag. När han vände sig om förstod jag varför. Han hade inget ansikte. Det var det sista jag tänkte innan smärtan blev för stor och slog mig till marken. Sen var den borta. Han var borta. Garageuppfarten var lika tom som man förväntar sig att en garageuppfart ska vara den här tiden på kvällen. Allt var tyst och stilla. Kunde jag ha inbillat mig? Nej, värken var nog så riktig. Det var något skumt i göringen. Jag snörvlade och till min förvåning fick jag blodsmak i munnen. Jag förde handen mot näsan. Näsblod. Jag skakade av mig alla tankar på mannen och gick och borstade tänderna, klädde av mig och lade mig i sängen. Trots att jag hade sovit tre timmar redan var jag fortfarande trött. Jag somnade snabbt, men jag sov inte gott. Mina drömmar hemsöktes hela natten av en lång, vit man i kostym med onaturligt långa armar.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (69 röster)
Han är efter mig, 3.4 out of 5 based on 69 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.