Gammal kärlek rostar aldrig… eller?

Maria slog upp fönstret på vid gavel och andades in den bedövande doften från havet.Hon hade anlänt till ön föregående eftermiddag och hade nu två veckors semester att se fram emot. Hon hade föräldrarnas sommarställe helt för sig själv och det skulle bli helt underbart.

Hon hade inte varit på ön på flera år och hon hade känt en nästan barnslig förväntan när båten lade till vid bryggan. Här hade hon tillbringat sin barndoms lyckligaste somrar. Här hade hon blivit förälskad för första gången. Han hette Anton och var jämngammal med henne. Han brukade tillbringa somrarna hos sina morföräldrar som var bofasta på ön. Dem hade varit nästintill oskiljaktiga och haft mycket kul ihop. Dem hade blivit förälskade den sista sommaren på ön. Känslorna fanns nog ännu tidigare utan att någon av dem kunde klä dem i ord. Dem hade sökt in på samma gymnasium och i tre år hade dem varit tillsamman i stort sett både dag och natt. Tre år av intensiv kärlek och lycka. Visst hade dem sina gräl och bråk som alla andra, men inget allvarligt. Förhållandet hade tagit slut strax före studenten. Två starka viljor som ville olika saker. Ingen av dem kunde kompromissa. Det var ett svårt avsked och det var många tårar som fälldes. Hon hade ingen aning om var han befann sig idag. Eller vad han sysslade med.

Efter att ha intagit en rejäl frukost ute på altanen bestämde hon sig för en liten promenad. Hon gick ner till den lilla badviken där hon och Anton hade brukat bada. Vattnet var alltför kallt för att hon ens skulle fundera på att ta sig ett dopp. Hon klättrade upp och satte sig på klipporna ovanför badviken. Hon blundade och insöp den härliga havsluften. Ett rogivande lugn kom över henne. Det här var precis vad hon behövde för att ladda batterierna. Hon lät solens varma strålar smeka hennes kropp. Plötsligt hörde hon en hund skälla och på avstånd såg hon en man som lekte med en hund. Hon tyckte för ett ögonblick att det var något bekant över mannen men hon viftade bort det som ren inbillning. Att dem båda två skulle råka befinna sig på ön samtidigt efter så många år verkade högst osannolikt. Efter en stund försvann han bort längs klipporna. Sommarturister intalade hon sig.

Det satt en lapp på ytterdörren när hon kom tillbaka till stugan.

Maria!

Välkommen på middag ikväll klockan sju.

Greta och Henry

Greta och Henry tänkte hon och log vid minnet av det äldre paret. Antons morföräldrar. Där hade hon tillbringat åtskilliga timmar under sina vistelser på ön. Vem kunde tacka nej till Gretas goda mat.

Inför kvällens middag satte hon på sig en nyinköpt sommarklänning och en kofta. Hon lät det långa ljusa håret hänga fritt ner på axlarna. Sandaler på fötterna och hon var klar.

-Kära barn, sade Greta när hon öppnade dörren och tog emot sin gäst. -Så roligt att se dig igen. Lika vacker som alltid.

-Tant Greta, sade hon och kramade om kvinnan. Greta var sig lik, förutom håret som nu var grått och inte brunt som hon mindes det. Lite mer rynkor och linjer annars var det samma hjärtliga och varma Greta som förr. -Maria, utbrast Henry med bullrande röst. Det var inte igår. Henry var en storväxt man med vitt hår och ett yvigt vitt skägg. Även han hade åldrats, men han var fortfarande samma gamla Henry. Du har vuxit upp till en vacker kvinna. Jag minns en tanig flickunge som sprang runt här på ön med vår Anton. Maria log vid minnet.

- Hur skulle vi klara oss utan honom, sade Greta.

- Hej! Sa plötsligt en röst bakom henne. Hon hade inte märkt att ytterdörren hade öppnats bakom henne. Hon vände sig hastigt om och där stod mannen som lekt med hunden på klipporna och log mot henne.

-Anton! sa hon överraskat och stirrade in i ögonen på sin ungdomskärlek.

Han var lång, vältränad. Hans hår hade mörknat en aning och var klippt i en snygg kort frisyr. Hans ögon lika blågrå som ett stormande hav. Han hade varit snygg som tonåring men nu var han farligt attraktiv och hon kände hjärtat ta ett extraskutt.

Han tittade på kvinnan som stod framför honom och tänkte på flickan som han förälskat sig i för många år sedan. Han mindes hennes långa blonda hår som hade fladdrat i vinden och hennes stora violblå ögon. Hon var ännu vackrare nu.

Det blev en mycket trevlig och uppsluppen kväll. Det kändes nästan som i gamla tider igen. Man hade många gamla minnen att prata om.

-Följ nu Maria hem, sade Greta förmanande till sitt barnbarn när det var dags att bryta upp för kvällen.

-Ska vi ta en promenad? Undrade han.

-Gärna det, sade hon.

Dem vandrade iväg i den ljusa sommarkvällen och utan att dem hade tänkt på det befann dem sig plötsligt vid den lilla badviken.

- Jag hade glömt hur underbart det är här, sade hon.

-Det finns inget annat ställe jag hellre skulle vilja vara på just nu, sade han.

-Berätta om dig själv, sa han. Vad har du gjort under alla dessa år sedan vi tappade kontakten?

- Efter några år i London flyttade jag tillbaka hem igen. Jag fick jobb som inköpschef på ett medelstort företag i Stockholm. Mina planer på att se och upptäcka världen kom inte så långt.

-Privatlivet då? Undrade han.

-Ja ett och annat förhållande. Inget allvarligare. Jag har gått helt upp i mitt arbete.

-Själv har jag väl bara haft ett mer seriöst förhållande, sade han. Vi bodde ihop ett tag men det funkade inte. Liksom du har jag haft ett tidskrävande arbete.

-Du då, vad har du gjort under alla dessa år?

Efter tandläkarutbildningen jobbade jag på en klinik i några år innan jag öppnade eget. Det har gått bra. Jag köpte Anderssons stuga här på ön för några år sedan. Jag har ägnat all ledig tid åt att renovera den. Annars har jag en liten lägenhet i stan också.

Det kändes underligt att vara här tillsammans med honom igen. Underligt och härligt, tänkte hon. –Jag blev glad när jag hörde att du skulle komma hit i sommar, sade han och log mot henne. –Jag är glad att jag kom hit, sade hon och log tillbaka. Jag visste inte att jag hade saknat ön så mycket. Saknat ön och honom tänkte hon. Hon kände en kittlande förväntan när hon tänkte på att dem båda befann sig på den ö där dem en gång blivit vilt förälskade. Vem visste vad sommaren skulle ha i beredskap åt dem.

Följande morgon efter frukost begav hon sig ut på klipporna för att leta upp en bra plats för några timmars sol. Hon bredde ut strandmadrassen och satte sig ner. Allt som hördes var måsarnas skrik. Hon smörjde omsorgsfullt in sig med solkräm och la sig ner på rygg och slappnade av. Underbart, tänkte hon. Hon var långt borta i sina tankar när hon plötsligt hörde en röst.

-Hallå där! sa Anton. Hon satte sig hastigt upp.

-Jag brukar också välja den här platsen för att sola på sa, han. Gammal vana antar jag.

Utan att tänka på det hade hon valt den plats som dem hade haft som favoritplats bland klipporna. Varför hade hon inte tänkt på det.

-.Får jag slå mig ner undrade han försiktigt.

-Visst, sa hon.

Dem tillbringade några timmar tillsammans i solen på klipporna innan Maria kände att hon fått nog med sol för en dag.

-Kom över på middag ikväll, sade Anton.

-Tack! Det gör jag gärna. Vilken tid?

-Passar det vid sju snåret?

-Passar bra.

Hon valde klädsel med stor omsorg. En nyinköpt ljusblå klänning som passade hennes långa blonda hår och som framhävde hennes blå ögon. Håret fick hänga löst över axlarna. Ett par silvriga sandaler på fötterna och en vit kofta ifall det skulle bli kyligt.

-Välkommen! sade Anton när han leende öppnade dörren.

Hon steg in i den lilla hallen. Och följde med honom genom köket och ut på verandan. Det luktade härligt. Två stora biffar låg på grillen. Han hade dukat vackert och romantiskt och hon kände att förväntningarna steg inom henne. Han hällde upp vin i ett glas som han överräckte till henne. -Skål, sa han.

-Vad ska vi skåla för? sa hon undrande.

-För att vi har träffats igen efter alla dessa år, sade han och log mot henne så att hon kände sig alldeles varm inombords.

-Skål, sade hon.

Dem blev sittandes och småpratade till fram på småtimmarna. Anton följde henne tillbaka till stugan i den ljusa sommarnatten.

-Tack för en mycket trevlig kväll, sade hon.

-Tack själv, sa han och log. Jag tänkte ge mig ut med båten imorgon. Du kanske har lust att hänga med?

-Varför inte. Jag har inget särskilt för mig ändå.

-Bra, sade han. Klockan tio nere vid hamnen.

Han gav henne en lätt kyss på kinden. God natt, sade han.

-God natt.

Hon såg efter honom när han vandrade hemåt. Hon längtade redan till morgonen.

Punktligt klockan tio följande morgon träffades dem vid Antons båt. Hon hade nästan förväntat sig en stor segelbåt men kände sig lättad när det visade sig vara en motorbåt av modell större. Hon var inte speciellt förtjust i segelbåtar. Hon blev mäkta förvånad när hon såg båtens namn. MARIA II. Hon tittade frågande på Anton.

-Hoppas du inte har något emot det, sade han och tittade avvaktande på henne.

-Jag har aldrig fått en båt uppkallad efter mig tidigare men jag tycker det var rart av dig. Men varför?

- Tiden med dig var den bästa i mitt liv. Namnet var självklart.

Maria kände sig rörd av hans svar. Hon visste inte att han kände så.

Han hjälpte henne ombord på båten och räckte henne en flytväst. Anton var van vid båtar vilket märktes tydligt på hans skicklighet att manövrera båten. Det var härligt att se båten plöja genom vattnet. Dem gjorde strandhugg för att inta den picknickkorg som Anton hade gjort i ordning. Dem njöt av maten och varandras sällskap.

-Så här skulle man ha det jämt, sa hon och suckade.

-Visst är det underbart, sa han.

-Jag visste inte hur mycket jag hade saknat det här, sade hon med en suck.

Det var redan sen eftermiddag när dem kom tillbaka till ön.

-Jag hoppas du har haft det lika trevligt som jag har, sade han och drog henne hårt intill sig när han hjälpte henne ur båten.

-Underbart, sade hon och såg upp i hans ansikte.

Han drog henne ännu närmare och kysste henne ömt på munnen. Hon besvarade kyssen.

Han förtöjde båten och sedan vandrade dem iväg längs klipporna.

Dem träffades så gott som varje dag förutom när Anton fick något akutfall och var tvungen att åka in till kliniken. Lika oskiljaktiga som förr tänkte hon. Det skulle bli svårt att resa härifrån, svårt att lämna Anton. Dem hade kommit varandra så nära de här dagarna. Hon kände sig inte redo att ge sig av än. Hon visste inte vart deras nyfunna romans skulle leda men hon ville gärna ta reda på det. Dem badade i viken, tog färjan in till fastlandet och gick på bio, åt god mat på restauranger, shoppade eller bara strosade runt i stan.

Anton såg att hon ibland försjönk i tankar och att hon fick ett bekymrat ansiktsuttryck.

-Vad tänker du på, undrade han.

-På hur underbart det är här. Snart är min semester slut, suckade hon.

-Stanna här hos mig, sade han allvarligt och tittade på henne.

-Jag har ett arbete som väntar på mig, sade hon. Jag är tvungen att resa tillbaka.

-Jag kan inte bara ge upp allt jag har där borta, protesterade hon. Eller kunde hon det?

-Jag har varken arbete eller bostad här, sade hon.

-Jag menade naturligtvis att du skulle flytta in hos mig. Och vad gäller arbete så har jag kontakter och jag är säker på att det ordnar sig.

-Åh Anton! Sade hon. Det låter verkligen lockande men….

-Maria! Jag älskar dig. Vi är ämnade att vara tillsammans. Efter så många år har vi hittat tillbaka till varandra, till kärleken. De lyckligaste och bästa stunderna i mitt liv har varit när jag har varit tillsammans med dig. Jag har aldrig varit så säker på någonting i hela mitt liv som jag är när det gäller mina känslor för dig. Bilden av dig har aldrig suddats ut. Förstår du inte? Alla andra kvinnor har bleknat i jämförelse med dig.

-Anton! Sade hon. Överväldigad av hans ord. Jag älskar dig också. Det har jag alltid gjort. Jag lovar att tänka på saken, sade hon.

-Alltid något sade han. Och hon kunde inte undgå att höra stänket av besvikelse i hans röst.

Hon förstod hans besvikelse. Hon skulle också ha blivit besviken om rollerna varit ombytta, Erbjudandet var verkligen frestande och ett liv med Anton det vore himmelskt.

Anton hade rest med morgonfärjan in till fastlandet eftersom han hade ett akutfall att ta hand om. Han skulle ta sista färjan tillbaka på kvällen. Maria bestämde sig för att åka in till staden för lite shopping och sen överraska Anton vid färjan så att dem kunde åka tillbaka samtidigt,

Det var en gråmulen dag men än så länge var det uppehåll. Hon strosade planlöst omkring i staden. Satte sig på en liten uteservering och intog en härlig lunch. Plötsligt fick hon syn på Anton och var precis på väg att ropa på honom när en ung vacker kvinna kom fram till honom och slog armarna runt hans hals. Han drog henne leende intill sig och gav henne en hastig kyss på munnen. Så det var akutfallet tänkte hon och kände en obeskrivlig smärta sprida sig genom kroppen. Tårarna brände bakom ögonlocken och hon kände sig så förtvivlat ensam och övergiven. Hon såg Anton och kvinnan vandra iväg Anton hade armen runt kvinnans midja.

Maria satt som förstenad och visste först inte vad hon skulle göra. Springa efter dem och konfrontera honom. Nej det var inte hennes stil. Åka ut till ön och vänta på honom och ställa honom mot väggen när han dök upp. Hon funderade under tiden hon skyndade till färjan. Hon hann precis innan båten skulle lägga ut. Tårar av sorg och förtvivlan rann nedför hennes kinder hela resan ut till ön.Hon bestämde sig för att ge sig av. Hon orkade inte se Anton i ögonen efter vad hon bevittnat. Hon ville bara härifrån så fort som möjligt. Om hon skyndade sig skulle hon hinna med nästa färja som gick om en halvtimme.Hon packade snabbt ihop sina tillhörigheter och städade undan efter sig. Hon låste dörren och lade nyckeln under blomkrukan på trappan. Hon hann precis med färjan innan den skulle avgå. Hon tog ett djupt andetag av lättnad.

Tågresan till Stockholm kändes som en hel evighet. Lägenheten kändes instängd och varm och hon öppnade alla fönster för att få in lite luft. Hon tog med sig en flaska vin och ett glas och satte sig i soffan och satte på tv:n. En gammal kärleksfilm. Toppen, tänkte hon och kände återigen tårarna som trängde fram. Mobiltelefonen ringde och en blick på displayen visade att det var Anton. Hon stängde av telefonen, vad fanns det att säga. Det var mitt i natten när hon plötsligt vaknade av en ihärdig signal på dörrklockan. Vem. ringer på mitt i natten, tänkte hon irriterat. På ostadiga ben vinglade hon iväg till dörren. Anton! Utropade hon överraskat. Vad gör du här?

-Vad gör du själv här, sade han argt.

-Jag bor här sade hon.

-Har du druckit, undrade han.

-Hurså? Det är väl min ensak. Precis som vad du gör är din ensak.

-Maria! Vad har det tagit åt dig. Varför gav du dig bara av så där och varför svarar du inte i telefon? Förstår du inte hur orolig jag har varit.

-Jag trodde du hade fullt upp, sade hon

-Du visste att jag hade ett akutfall. När jag kom tillbaka till ön var du borta. Ingen visste någonting.

-Jag tog min egen båt till fastlandet och därifrån bilen hit. Vad är det som händer.

-Ja vad är det som händer upprepade hon hans ord. Jag var också i stan igår.

Jag tänkte överraska dig och ta sista färjan tillbaka tillsammans med dig. Men det var jag som blev överraskad istället.

Han tittade frågande på henne.

-Jag såg er, sade hon argt.

-Såg oss, sade han häpet.

-Du vet mycket väl vad jag menar, sade hon argt.

-Ni kunde inte hålla fingrarna från varandra.

Först blev han lättad sedan blev han arg.

-Du har fått allt om bakfoten, sade han. Det är inte alls som du tror.

-Jag vet inte vad jag ska tro men jag vet vad jag såg.

-Du såg mig och Rebecka, sade han.

-Jaha, det är så hon heter.

-Jaa, sade han. Det var ett tag sedan vi sågs och vi står varandra väldigt nära och det brukar bli känslomässigt när vi äntligen ses.Tårarna rann nu nedför hennes kinder. Varför hade han gjort sig omaket att resa hela den här vägen för att strö ytterligare salt i hennes sår. Förstod han inte hur illa han gjorde henne.

-Jag förstår inte hur det kan göra dig så upprörd.

-Skulle inte du ha blivit upprörd om du hade sett mig i en liknande situation med en annan man?

-Maria! Rebecka är min lillasyster. Hon ringde mig när jag var på kliniken och sade att hon var på väg.

-Lillasyster !?

Hon tänkte efter en stund. Hon mindes en liten flicka med flätor. Men inte kunde det väl vara….Eller? Hon tittade frågande på Anton som nickade åt henne.

-Åh, du din!! Så dum hon kände sig.

Han drog in henne i sin famn.

-Lilla toka, sade han ömt. Tror du att jag så mycket som skulle titta åt en annan kvinna när jag äntligen har fått dig tillbaka. -Det är sant att jag hade ett akutfall på kliniken, men jag hade även att annat viktigt ärende att uträtta. Han stack ner ena handen i byxfickan och drog upp en liten ask. Hon drog djupt efter andan när hon förstod vad det var. Han öppnade asken och visade henne en mycket vacker ring med en diamant.

-Den har tillhört min farmor, sade han.

Hon tittade på ringen med uppspärrade ögon.

-Anton! sade hon andlöst.

Han gick ner på knä och hon kände att hon blev blossande röd om kinderna

- Maria! Vill du göra mig till världens lyckligaste man och gifta dig med mig, sade han.

-Ja, ja, sade hon högt och tydligt innan han trädde den gnistrande ringen på hennes finger. Hon kastade sig i hans armar och dem förenades i en kärleksfull kyss.

Gammal kärlek rostar aldrig, sade han kärleksfullt. Det är vi ett ypperligt bevis på.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (44 röster)
Gammal kärlek rostar aldrig... eller?, 3.5 out of 5 based on 44 ratings

4 kommentarer

  1. Michaela Skriver:

    Jättebra :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.0/5 (4 röster cast)
  2. anonym Skriver:

    JAG ÄLSKADE DIN NOVELL DEN VAR JÄTTEBRA NÄSTAN SÅ MAN BÖRJAR GRÅTA JAG FICK BILDER I HUVET :D :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Josefin Skriver:

    Underbar! :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. Isac Skriver:

    Den var ok 10/10

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.