Flickan med dem vita ögonen

Vi hade precis slutat när klockan slog tre. Mia skyndade sig ut för att ta sina
saker.
Skynda er annars hinner vi inte till stugan! Sa Mia.
Hon tog på sin sina skor och jackan. Hon skynda sig ut.
Skynda skynda!
Jag och Elin tyckte inte det var lika spännande, bara en vanlig
stuga i skogen, det ska bli roligt men efter denna dan så är jag
bara trött. Efter att vi hade tagit på oss så gick vi hem.
Vi träffas utanför Stora huset, jag ska packa mina saker, sa jag.
Ses. Sa alla.

Jag sprang till huset för att ta mina saker, sprang upp och innan jag tagit ett steg.
Sara! Kom hit, ropade mamma.
Jag stannade tveksamt och gick sakta ner.
Jag vill bara säga ha det så kul, sa hon lugnt.
Jaja okej mamma, sa jag.
Jag kramade mamma sa hejdå ,sen gick jag ut.

Vi skulle träffas vid stora trädet klockan sju, alla vet var stora trädet ligger. Jag minns hur vi brukade leka och klättrade där det var nånting som vi hade gemensamt.
När jag kom fram till trädet så såg jag att dem inte var där. De kommer nog snart klockan är bara tre minuter i sju.
Jag satt där och väntade, gick runt trädet och fördröjde tiden. Jag såg mig runt det var mitt på hösten. Jag har tjatat så mycket för mamma att jag ville gå ut och göra nånting med mina kompisar, ta ansvar, jag är ju ändå 14 nu.

Klockan var kvart över sju, dem hade inte kommit än. Jag väntade och väntade inte ense en människa syntes till. De har säkert redan gått dit redan. Jag bestämde mig för att gå dit själv.

Klockan var halv åtta och det hade börjat mörkna. Jag gick genom den mörka skogen, det ända jag hörde var suset i träden och en uggla som hoade. En liten stig mitt i skogen. Tänk om det hade hänt något, att det kanske hände nånting med dem. Med varje steg tvekade jag av rädsla och ånger.

Den lilla stigen slutade med en bro, det var en liten trä bro och en stor flod, tveksamt gick jag sakta över bron.
Nej! Hördes det.
Jag stannade snabbt. Vem var här? Har jag blivit förföljd? Var det första jag kom och tänka på. Jag vände mig om och såg en liten flicka, hon hade svart rakt hår, ganska trassligt men rakt. Hon hade en svart tjock tröja med hål i. Hennes hår täckte för ansiktet så det var svårt att se henne.

Jag gick av bron och gick fram till henne.
Hon tittade upp på mig, hon blundade. Hon var säkert blind, tänkte jag.
Gå inte dit. Sa hon tyst.
Men..
Jag har varnat dig, sa hon avbrytande.
Hon försvann lika snabbt som man glömde bort henne. Jag fattade ingenting, det började bli riktigt läskigt här.

Jag fortsatte över bron, jag struntade i den där stugan, det ända jag ville var att hitta mina vänner. Klockan var åtta, och det var kål svart, det ända jag kunde se var ett ljus, det var säkert stugan äntligen var jag framme. Jag gick fram till stugan. Stugan var målat halvt i svart och ett fönster knarrade fram och tillbaka i vinden, ett rostigt tak men ändå tillräckligt vattentät.

En lampa lyste på övervåningen. Jag gick längre fram för att kolla in i fönstret, jag såg inte så tydligt men jag såg att det var nån som stod där. Det var flickan! Hon stod och tittade på mig, hennes ögon var helt vita. Hon skrek högt så att glaset spräcktes.
Arrrrrrrrrr!! skrek hon. Hon stampade och skrek. Jag sprang så fort jag kunde där ifrån, jag visste att hon var efter mig.

Sluta vad vill du med mig!? Skrek jag med flåsande röst.
Jag fortsatte springa över bron. Och då, plankan gick söder!
Jag drog och slet för att få loss min fot ur plankan. Jag satt fast! Jag såg hur riv märken av plankan hade gjort så jag började blöda, medan jag slet för mitt liv.. Men jag kunde inte tänka på det. Det enda jag ville var att komma här ifrån. Mitt hjärta dunkade och jag kände en hand som tog på min axel! Jag visste att det var hon!

Hon tog tag i min fot och slet i den. Hon skulle slita av min fot!
Sluta låt mig vara.
Hon tog ur min fot ur plankan och tog upp mig och la mig på stigen.
Hon kommer säkert dra ut på tiden innan hon dödar mig!
Men, istället för att döda mig så satte hon ett lindning över mina sår, för att stoppa blödningen. Hon tittade på mig med snälla ögon.
Varför är du rädd? Sa hon med en snäll och mjuk röst.
Jag tittade på henne konstigt.
Jag trodde du försökte döda mig, dina ögon är helt vita och varför skrek du?
Hon tittade på mig och skratta.
Nej då, linserna var till en pjäs som jag ska vara med i, och jag skrek för att jag tappade min häftapparat på foten, sa hon.
Men varför var du inne i vår stuga? Och varför sa du att vi jag inte skulle gå in dit? Sa jag.
Hon tittade konstigt på mig.
Det är inte eran stuga, det där är den stugan ni ska vara i, sa hon.
Hon pekade på ett hus lite längre bort på en kulle.

Du borde nog gå hem och ta hand om dina sår. Hejdå, sa hon och vinkade.
Jag reste mig upp och började gå.
Jag hade inte gått lång innan jag vände mig om.
Nej jag glömde säga ta…
Ingen var där. Hon var borta!

VN:F [1.9.11_1134]
2.9/5 (29 röster)
Flickan med dem vita ögonen, 2.9 out of 5 based on 29 ratings

1 kommentar

  1. esra Skriver:

    jag tycker att den var bra och spännande

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.5/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.