Ett kors för döden

Varför kan inte alla bara hålla käften? Måste alla tjata? Kommentera, psyka, sparka, slå.

Jag har lärt mig att härda ut, blodet går att tvätta bort. Om man gömmer ärren så märker ingen nått. Jag ramlade ju bara, en olyckshändelse, du vet. Bara klantiga jag. Morsan vet. Hon är bara för rädd för att erkänna det.

Skolan ska väl skita i mig. De bryr sig bara om jobbet. Om det inte varit jag som hade ansvar för dig så hade det gått an.

Oj, Torah, vad har du gjort på armen? Äh, det var bara katten som klöste mig. Du vet att jag finns på kontoret om du vill prata. Du vet väl att jag har tystnadsplikt? Sure.

Lärarna vet också om det. Men de bryr sig inte. Inte ett jävla skit.

Idioterna i korridoren borde också skita i mig. Freak. Fitta. Torah-Hora.

Torah-Hora är deras favorit. De har till och med gett sig tid att klottra ner hela mitt skåp med ökennamnet. Gå och häng dig. Dö. Ingen skulle ändå bry sig om du dog.

Rösterna inuti huvudet tystnar aldrig. Mardrömmarna slutar inte. Blodet droppar. Dripp dropp dripp dropp. Torah finns inte mer.

Du skulle kunna anpassa dig lite, tycker morsan. Vara mer som de andra.

Man får skylla sig själv, om man har svarta kläder. Svart smink. Henne kan man inte vänta sig mycket av. Ett problembarn.

Toaletterna är stället där jag kan låsa in mig och vara ifred. Om jag hinner dit slipper jag alla äckliga händer som fäktar efter mig. Det gör inget om de kastar in saker på mig, skriker och bankar på dörren. Det är värst när man kommer ut. Efter ser man svarta hårtussar och blod på toalettgolvet. Men det är borta dagen efter. Städtanten gör sitt jobb.

Just denhär dagen orkade jag inte gå till skolan. Hela kroppen var slapp. Jag drog fram skolådan jag hade under sängen. Jag strök med fingret över rakbladet jag tagit upp. Tårar rann stillsamt över mina bleka kinder. Mörkrött blod rann sakta nerför armen.

Jag satt i bara underkläder. Jag tittade ner på mina ärrade lår. Ett kors, för döden. En stjärna, för att jag överlevt.

Morsan och farsan jobbade som vanligt. De far tidigt på morgonen. Väcker lilla Torah innan de far, glöm inte tandläkaren idag, Torah!

Jag lät blodet rinna. En röd flod. I den forsar all psykisk smärta tillfälligt bort. Psykisk smärta gör ondare än fysisk. Den fysiska försvinner. Men inte den psysiska. Man kan bara välja en sak. Psykisk eller fysisk.

Jag fick en idé. Jag sprang till toalettrummet, greppade farsans rakapparat och sprang till stora spegeln i hallen. Ingen skulle kunna slita i mitt hår… om jag inte har något hår! Jag slog på apparaten. Det surrade obehagligt. Jag snaggade varsamt av det långa, svarta håret.

Jag kan fortfarande vinna.

Nästa dag har jag på mig svarta tights med hål. En stor, svart huvtröja och en svart mössa. Jag sitter i ett hörn på golvet i korridoren. Idioterna låter mig vara. Tittar bara snett ned på mig. Jag stirrar på mina smutsiga händer. Jag har dragit upp tröjärmarna. Stryker över såren. Ärren. Vad fan har jag gjort?

Vattenfast maskara. Varje dag. Förberedelser.

En kille spottar bredvid mig. Idiot, väser jag till honom. Han skrattar och går vidare. Jag är väl ingen jävla apa som folk kan gå och stirra på. Jag stirrar tillbaka på alla som går förbi. De flesta tittar bort efter en medlidsam blick. Idioter. Ni ska fan inte tycka synd om mig.

Efter första lektionen sitter jag kvar i klassrummet så länge som möjligt. Det känns tryggare där. Men långt ifrån säkert.

Jag greppar spänt mig ryggsäck och springer i riktning i toan. Första håltimmen är alltid värst.

När jag kommer in i det ljusa toalettrummet överraskas jag av äckliga händer som sträcks efter mig. Jag skriker till av förskräckelse. Jag försöker vända tillbaka. De hinner gripa tag i mig. Jag kastas ner på golvet. Känner redan bulan svälla. Två stinkande idioter till killar. Den ena sparkar och spottar på mig. Magen. Ryggen. Han slutar och den andra tar över. Efter ett tag tycker kille ett att de ska gå. Någon kan ju höra. Nej. Fittan ska få vad hon tål. Dö. Torah-Hora. Dö. Kille ett svär och går därifrån. Han som är kvar rycker hänsynslöst upp mig. In i närmsta bås. Fummel med blixtlåset. Jag gråter. Försöker kämpa emot. Ingen idé. Stön. Gråt. Stön. Gråt. Han drar upp byxorna och försvinner. Lämnar mig ensam kvar. Jag klär snabbt på mig. Glömmer säkert nått. Vem bryr sig. Jag springer hulkande ut ur toaletterna. Ut ur skolan. Ut från helvetet. Alla stirrar. Igen. Bort. Bort. Bort.

Hemma. Sitter och skakar. Orkar inte. Orkar inte. Skakar för mycket för att göra något. Några timmar senare slutar skakandet. Jag tar farsans nya videokamera.

Hej mamma. Hej pappa. Jag orkar inte mer. Ni förstår det va? Jag orkar inte. Idioterna är idioter och kommer för alltid förbannas av dåligt samvete när jag är borta. Hej då mamma. Hej då pappa. Jag älskade er. Men nu finns inget älskvärt kvar på jorden. Därför säger jag hejdå. Bättre om jag inte finns. Ett kors för döden. Och ingen stjärna. Hej då.

Kroppen hittades av Torahs mamma, flera timmar senare. Videokameran var fasttejpad i hennes hand. Fötterna ovanför marken. Toalettrummet var inte ens låst.

VN:F [1.9.11_1134]
2.7/5 (6 röster)
Ett kors för döden, 2.7 out of 5 based on 6 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.