En utväg genom droger

”Var är du, du skulle ju vara här!?”
Beroendet får mig att bli illamående och kallsvettig. Jag känner hur allt bara försvinner och hur ångesten kommer tillbaka. Jag har letat överallt. I mitt belöningssystem, andningscentra och jag har kollat efter mitt blodtryck men det enda jag hittar är bara spår efter dig.
”Jag måste hitta henne, hon måste hjälpa mig!” tänker jag om och om igen.
Jag befinner mig i mitt rum där depression och ångest täcker de större delarna och hopp ligger som trasor på hela golvet.
Paniken finns där och abstinensen ökar i takt med mitt bultande hjärta.

”Hjälp mig att försvinna!? För en sista gång!” Ropar jag med gråten i halsen ut i den tomma luften.

Men inget händer. Inget finns där. Det var bara jag.

Det knackar på dörren i mitt belöningssystem och jag hoppar till.
”Vem där!?” Ropar jag, men får inget svar tillbaka. Ingen brukade komma hit, ingen visste var jag befann mig förutom hon. Det var bara hon som visste. Jag smyger spänt mot dörren och kikar ut ur ett av de tiotal sprickor som finns; men ingen står utanför.
Jag öppnar dörren för att ta en noggrannare titt och då kliver hon fram. Nu var hon vackrare än någonsin. Hon var som en ängel som skulle hjälpa mig hem och det var precis det jag ville. Hon fick mitt hjärta börja slå igen.
Hennes varma ögon tittade rakt in i mina och hon sa; ”Jag är här nu min vän, jag ska hjälpa dig.”
De orden, som kom ifrån hennes mun svepte in mig i en trygghet som jag bara har känt av från henne. En trygghet där man kunde få vara vem man ville och få vara lycklig för en gångs skull.
Jag kramar om henne av lycka och märker hur hon släpper lös alla dessa endorfiner som flyger runt som vackra fjärilar i solen och hur ångesten bara slängs i soptunnan. Känslan var underbar.

Nu är jag världens lyckligaste människa, som jag alltid blir när hon hälsar på. Så lycklig att jag kan se ljuset i tunneln som leder till den paradisiska himlen. Ljuset är så lockande att jag inte kan stå emot, men varför skulle jag? Nu skulle jag snart vara hemma på riktigt.

Jag tittar runt. Jag ser en påse som är kopplad till min hand. ”Dropp” vilken överraskning, jag överlevde. Känslan av misslyckande svämmar över mig som en tsunami. Jag ville inte vara här, jag ville försvinna. Vad har jag gjort för fel?
Sjukhusrummet är tomt, vitt tråkigt pensionärsrum. Inte så mycket att lägga märke till, det ser ut som vilket sjukhusrum som helst.
Jag hör ett knack på dörren och min såkallade mor kliver in. Jag känner redan nu att hon har druckit. Stanken av alkohol gör mig illamående även om jag tycker att jag borde blivit van vid det här laget. Mamma och pappa har varit riktiga alkisar så länge jag kan minnas. De startade på morgonen när jag gick till skolan och slutade på kvällen när de däckade.

Mamma märker att jag är vaken och brister genast ut i gråt.
- ”Vafan håller du på med Joakim!? Du kunde ha dött! Var det första hon fick ur sig.
Jag bara tittade på henne, tom i blicken och uttryckslös. Varför skulle jag svara henne? Varför bryr hon sig? Det har hon aldrig gjort innan. Alla dessa frågor som dyker upp gör mig förbannad men samtidigt så orkar jag inte bry mig. Hatet mot henne är stort sedan länge och nu när hon sitter här vill jag bara skrika. Jag vill be henne dra åt helvete och få bort henne härifrån. Och det är precis det jag gör.

De grymma orden får henne att titta på mig med ögon som djävulen själv. Hon blev alltid aggressiv när hon druckit så det var något jag förväntade mig. Hon reste handen och plötsligt växte smärtan i min kind.
Efter smällen gick hon med bestämda steg ut ur rummet och jag blev kvar ensam, precis som jag ville.
Jag ligger här tillsammans med sterila lakan och dropp i väntan på att läkaren ska komma in och ge mig beskedet att allt kommer bli bra. Läkaren kommer också att nämna att jag kommer bli tvungen att skickas till ett behandlingshem där de ska få slut på mitt missbruk. Men det var inte det jag ville.
Heroinet var min käresta, min ängel som skulle hjälpa mig.

Ett ögonblick efter tittar jag ut genom det stora fönstret till vänster om mig och kollar upp mot den blåa himlen. Det jag såg förut, vägen till himlen, det var på riktigt och dit ska jag.
Jag ska lämna denna plats för att komma till en bättre.

-” Så vi ses snart igen min kära.”

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
En utväg genom droger, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.