En morgon på väg till jobbet

Vindrutetorkarna viftar effektivt undan regnet från rutan. Skolbarn
står i regnkläder och paraplyer på busshållplatserna utefter vägen.
Skönt att vägen är fri så det går att dra på lite. Jag är sen och nu
börjar nyheterna på radion. Irriterad letar upp Bandit Rock och AC/DC:s
gamla ?Thunder struck dunkar fram. Jag höjer volymen och trummar takten
med fingrarna på ratten. Den gamla rockklassikern frestar mig att öka
farten ytterligare.
Men nu kommer jag ikapp en bil med släp. Tydligen tungt, för jäklar
vad långsamt det går. Knappt enligt hastighetsbegränsningen. Krokig och
backig väg jag växlar ned och lägger mig strax bakom beredd att köra om
när tillfälle ges. Kilometer efter kilometer följer vi
hastighetsbegränsningen med god marginal. Efter en kurva ser jag
plåtsligt min chans. En sträcka med någorlunda bra sikt och ingen
mötande bil syns så långt jag ser vilket jag bedömer som troligen
tillräckligt. Jag växlar ned en växel och trycker gasen i golvet
samtidigt som jag styr över bilen till det vänstra körfältet. Det här
är lugnt. Motorn varvar ilsket upp när jag kommer jämsides med
släpvagnen. Dags att växla upp.
I samma ögonblick fångas min blick av en harunge sittande på
vägkanten längre fram med frambenen lyfta. Öronen spelar lite den
verkar tveka över vad den skall göra. ?Hoppas för sjutton att den
sitter stilla tills jag är förbi? tänker jag. ?Jag vill inte ha bilen
bucklig och blodig av en hare?. Men lite spännande är det att se vilt
så nära även om det bara är en harunge. Haren sätter ned frambenen och
tar några skutt längs vägrenen. Precis samma beteende såg jag hos en
hare några månader tidigare. Den gången hade haren hoppat upp framför
bilen så jag hade varit tvungen att panikbromsa trots att jag saktat
ned då jag först sett den och var på min vakt. Då haren försvann ur
synfältet och inte dök upp igen fast jag stannat, klev jag ur för se
hur det gått med både bilen och haren. Någon stöt hade jag inte känt.
Haren låg stilla framför vänster framdäck. Den hade tydligen snuddat
ena skärmen eftersom det satt en liten pälstuss i en plåtskarv. Men
haren klarade sig. Plötsligt hade den fått liv och skuttat in i skogen
på friska ben. Nåja, denna gång skulle jag inte ha tid att bekanta mig
med haren hur det än gick. Farten ökade fortfarande och jag var nu
jämsides med dragbilens motorhuv. Då ser jag fronten på en bil komma
upp ur en svacka i vägen. Nu måste jag helt koncentrera mig på att
komma om så fort som möjligt och hinna väja för den mötande. Som tur är
verkar föraren med släpet uppfatta situationen och saktar in.
Ytterligare.
En snabb rörelse i ögonvrån splittrar min uppmärksamhet. Harens
ulliga kropp skjuter ut över vägen med ett par snabba skutt. Dunk! En
stöt och bilens högra framhjul guppar till. Den mötande bilen växer sig
snabbt större och blinkar med strålkastarna. Nu är jag förbi bilen med
släpet Jag styr in framför släpvagnsekipaget så snävt jag vågar. ?Puh,
det var en pärs?, tänker jag. I backspegeln ser jag hur släpet kränger
till av inbromsningen och hur även denna föraren blinkar med helljuset.
Allt händer samtidigt och haren, hur har det gått för haren. Jag får i
det kaotiska ögonblicket för mig att trycka ned sidorutan för att få en
glimt av haren bakom mig. Radion dunkar ut AC/DC i omgivningen. Jag når
äntligen den högra vägbanan vid en busshållplats. Där landar mitt högra
framhjul i en stor vattenpöl som bildats av regnet. En kaskad av
oljeblandat lervatten sköljer över den lilla gruppen skolbarn som står
väntande på skolskjuts. Inga paraplyer eller regnkläder i världen kan
skydda dem från att bli genomblöta av den flodvåg jag skapar. Generad
sneglar jag mot dem och ser hur de pekar mot en punkt bakom mig med
öppna munnar och hukar för vattensprutet.
Jag slänger en blick i backspegeln och ser en blodig päls ligga
platt i vägbanan jag just lämnat. Jag stänger av radion och trycker upp
sidorutan för att tänka. Vad kunde ha hänt? Jag märker hur jag darrar
lite. Jag känner att jag nog skall vända för att ta reda på haren, även
om det troligen inte finns något hopp för att rädda den. Men med tanke
på barnen borde man nog visa att vuxna tar ansvar, det kan ju tänkas
att den bara är skadad. Men vad skall jag göra då. Nåja, det får lösa
sig jag bestämmer mig för att vända.

Så småningom hittar jag en avtagsväg men platsen medger inte att jag
säkert kan vända runt. Nu blir jag ännu senare. Jäkla hare! Jag kör in
på den och vänder vid en garageuppfart vid ett hus. Ut igen på vägen,
jag får vänta på en buss. Men nu då. Snabbt ut och tillbaka till haren
jag svänger runt bilen och ställer den på den nu tomma busshållplatsen.
Snopet granskar jag platsen där jag kört på den. Borta? Bara en blodig
fläck syns. Och inga barn att förklara olyckan eller ursäkta
vattensprutet för. Nej de var naturligtvis på bussen som jag fick vänta
på. Kan det ha varit busschauffören som tagit hand om haren, eller han
med släpet eller? Olusten växer i magen men det är inget annat att göra
än att åka därifrån med oförrättat ärende. Innan jag åker granskar jag
fronten på bilen bussen hinner jag troligen inte ifatt ändå. Under
vänster strålkastare syns blodfläckar och en pälstuss har fastnat i en
plåtskarv.

Framme vid jobbet ser jag till att ställa bilen med fronten mot en
husvägg för att inte skylta med spåren av haren. Nu måste jag
koncentrera mig på att göra ett gott intryck på mina nya kollegor. Jag
öppnar dörren till lärarrummet med ett, mera spänt än avslappnat, ?
Tjena!? Blickarna riktas mot mig men till svar får jag bara några
mumlanden. Nu ser jag att rektorn som anställde mig är där. Han kommer
fram till mig och handhälsar sedan han slängt en blick på klockan.
? Välkommen!
? Ursäkta jag är sen det var en?
? Det gör inget. Vi fann det lämpligt att hålla en liten
andaktsstund för en påkörd hare innan lektionerna börjar idag. Några av
barnen blev vittne till olyckan på väg till skolan se. En rätt otäck
händelse efter vad de berättade. Det var tydligen en riktig fartdåre
som körde över den han stannade inte ens för att kolla om haren dog
eller inte. Dessutom sprutade han ned barnen när han körde förbi
busshållplatsen i en vattenpöl. Det är inte klokt vilka nonchalanta
människor det finns. Det var förresten barn ur den klass du skall ha.
Du får väl ta tillfället i akt och ta upp det som ett varnande exempel
på ett pedagogiskt sätt. Haren var förresten död, busschauffören tog
reda på den. Vaktmästaren grävde ned den en bit in i skogen bakom
skolan, barnen ville gärna ha med den hit och det kan man väl förstå.
Vi går bort och tittar.
Tvekande och med kinder blossande av skammens rodnad följde jag med
rektorn ut till gruppen av lågstadiebarn runt en lärarinna en bit
bortom skolan i en skogsdunge. När vi kommer fram möts vi av
vördnadsfull tystnad och böjda huvuden. Men också av misstänksamma
blickar från ett par barn som viskar och pekar åt mitt håll. Då känner
jag hur min telefon vibrerar i fickan och min ringsignal AC/DC:s ?
Thunderstruck? skrålar sönder andakten.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (99 röster)
En morgon på väg till jobbet, 3.0 out of 5 based on 99 ratings

4 kommentarer

  1. 3DD13 Skriver:

    Den var bra, och spännande!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Johan Skriver:

    Tycker kite svår att förstå i mitten. Annars grym !!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Mikaela Skriver:

    Du skriver så bra!! Jag skulle gärna vilja läsa en till av dig!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  4. anna Skriver:

    jag tycker att den var en detaljerat novell och väldigt bra sammanhang. det du behöver tänka mer på att beskriva personerna ännu mer så att man kan hänga med novellen bättre. men annars var den perfekt och värdigt genomtänkt.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.