Den sista utsikten

Där stod han. På toppen av berget och tittade på allting han hade skapat. Alla minnen, alla vägar han
hade tagit, alla människor han hade mött, alla stunder han hade upplevt, all natur han hade sett och
alla djur, alla känslor han hade känt, alla val han hade gjort och konsekvenserna av dem.
Allting var så fint.. Den varma färgen på himlen som skapades av solens nedgång bakom de
genomträngliga molnen,. Den varma men svagt susande vinden som svalkade mot hans ansikte och
hans kläder, det ekande ljudet av en örn långt bort i fjärran och suset från träden, buskarna och
naturen runt omkring honom.
Han greps av det storartat magnifika med hela hans resa. Allting var för stort för att greppa
och skulle aldrig kunna summeras i någon form på ett behändigt sätt, någonsin. Livet i sig självt var
för stort, upplevelsen av det befann sig utanför universums expanderande väggar och skulle för
alltid förbli så. Det var helt enkelt någonting varje människa måste få uppleva själv, och det visste
han. Allting han kände i just detta ögonblick skulle han aldrig kunna återge till någon om han skulle
återvända från sin sista vila, och samtidigt som det störde honom, fyllde det upp honom med en sån
obeskrivlig eufori att han blev tårögd, samtidigt som han också plågades av det faktum att han var
färdig med sin resa och förmodligen aldrig mer skulle få uppleva denna värld fysiskt en gång till.
Han var rädd och glad, orolig och lugn men samtidigt lättad. Lättad över att han hade funnit
acceptans i att han snart skulle bli tvungen att vända ryggen till allt detta som han nu tittade tillbaka
på, förmodligen för evigt. För han visste någonting, han visste att det skulle komma fler människor
till denna värld som skulle få vara med om en liknande resa som han hade varit på, om än inte lik på
det fysiska planet någonstans, så skulle den vara det känslomässigt, och han visste att alla
möjligheter att utforska denna fina värld skulle finnas även för efterkommande människor och
generationer. Och den tanken, samt att han ändå på något sätt för alltid kommer dela något med
människor han aldrig kommer att få träffa efter honom, gav ett lugn.
Stressen, de negativa känslorna släppte och en första tår rann nedanför hans kind. Musklerna
i hans kropp slappnade av, och han tittade ut över utsikten än en gång. På träden, berget och vyn
nedanför han stod på, horisonten, den varmt färgade himlen, fåglarna som flög sporadiskt utspridda
och vingade fram i luften samt stigen han hade gått på. Han tänkte tillbaka på alla de fina stunder
han hade delat med alla i hans liv, han tänkte på alla de dagarna han mindes, de dagarna som
skapade hans liv och hur allting hade gått den vägen det hade gått. Han ångrade en del men han
visste det, att om han skulle göra om allting igen, skulle han inte göra en enda sak annorlunda.
För det är snedstegen likväl framgångarna på alla plan i livet som gör det, och gör du ingenting som
du ångrar kommer varken du eller människorna som du interagerar med i ditt liv lära sig någonting
heller från dig, och det är det livet går ut på. Ingenting går som man vill eller blir perfekt, men det är
vad du gör utav det som händer som räknas och hur du tar dig vidare från det. Den svärtan är vad
som gör livet värt att leva, och det finns ingenting som kan hindra dig från att leva så som du vill
eller göra det du vill. I den här sista stunden finns det ingen som kan döma dig, moralisera över dina
livsval eller hur du har spenderat din tid på den här planeten. Enbart du står till svars för dig själv..
Så det finns egentligen ingen anledning att vara rädd. Oavsett om du tror på det eller ej, är du en del
av ett större system än du någonsin kan greppa, du är ingen isolerad varelse från resten av världen.
Vi är alla en del av ett kretslopp där vissa möjligheter presenteras på ett annat håll när det tas ifrån
på ett annat håll. Ta för dig och njut av livet, gör det värt att leva. Varje sekund är värd sin vikt i
guld och du vet aldrig när du kommer få bevittna den här fantastiska världen en gång till om du ens
kommer det för det första..
Han tog sakta ett steg bakåt. Torkade bort sina tårar och vände sig sakta om. Steg efter steg gick
han, medan han tittade upp mot skyn. Fåglarna flög över honom. Nästan som i en symbolisk
handling, och gav honom ett lugn.
Han log. Han tittade framåt. Han tog steg efter steg. Medan världen runtomkring honom
sakta fortsatte att existera. Barn föddes, djuren fortsatte att leva, växterna fortsatte leva i sitt
kretslopp, vattnet fortsatte att ge vika för gravitationens krafter och solen fortsatte att gå upp och
ner. Han gick längre och längre längs med berget han gick på, tills han inte längre syntes mer. Kvar
vara bara de varma färgerna på horisonten om än aningen mörkare, och allting annat som
fortfarande hade turen.. Turen att få bevittna denna fantastiska tid på våran planet vi ska vara rädda
om.. Allihopa..

VN:F [1.9.11_1134]
2.0/5 (2 röster)
Den sista utsikten, 2.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.