Den Sista Dagen

”Äntligen! Äntligen är denna pissdag över!” utbrast Niklas för sig själv när han efter en lång dag satte sig i bilen och smällde igen bildörren. ”Om idioten bara kunde anställa en enda person till så hade vi inte behövt jobba över varenda jävla kväll.”, mumlade han irriterat för sig själv. Det hade blivit väldigt mycket övertid den senaste tiden och det började ta ut sin rätt på humöret. Han vred om nyckeln till tändningen och efter två försök startade bilen motvilligt. Niklas var utsvulten. Som alltid när Niklas jobbat över körde han mot Sibylla för att köpa med sig mat som han kunde äta i bilen på väg hem. Niklas var där så ofta att han lärt känna de anställda väl. Ikväll jobbade Amir, det visste han. ”Tjena Nicke! Det vanliga?” frågade Amir så fort Niklas steg in genom dörren. ”Ja, 150 med ost och en Cola. Ingen gurka.” svarade Niklas. ”Javisst. Jobbat sent igen?” frågade Amir. ”Mm”, svarade Niklas. Amir förstod att Niklas var för trött för att småprata, så istället stekte han hamburgaren så snabbt som möjligt och packade ner den i en papperspåse åt Niklas. ”Tack, vi ses.” sade Niklas och gick tillbaka till bilen. Fan vad kallt det var. ”Egentligen borde man dra en månad till Thailand.”, tänkte han. ”Men då blir det väl ett jävla liv på frugan.”. Niklas hade tidigare varit på smekmånad i Thailand när han gifte sig med Caroline 2001, men har sedan fått höra av henne att Thailand är ”kåtbockarnas paradis”. Caroline har gjort klart för honom att det inte kommer bli fler resor dit.

Huttrande satte sig Niklas återigen i bilen och lade papperspåsen på sätet bredvid sig. Han hade precis svängt ut på motorleden när mobiltelefonen ringde i fickan. Niklas letade i fickorna för att hitta telefonen samtidigt som han försökte hålla blicken på vägen. Det började bli halt ute. Han fick till slut fram mobiltelefonen och såg efter om det var ett telefonnummer han kände igen. Det var det inte. ”Ja, det är Niklas?”, svarade han med en tillgjort trevlig röst. ”Ja, hej. Mitt namn är Martin Bengtsson och jag ringer från Stockholmspolisen. Är detta Niklas Nyfors?”. Niklas tog ovanligt lång tid på sig att svara på den egentligen enkla frågan. ”Eh, ja. Ja?”, svarade Niklas. Tusen tankar virvlade redan runt i hans huvud. Vad hade han gjort? Tänk nu. Nej, han kunde inte komma på någonting alls. ”Jo, det är så att jag ringer till dig angående en händelse som gäller din fru, Caroline Nyfors.”, sade mannen i andra änden. ”Jaha. Vadå?”, svarade Niklas otåligt och nervöst. Pulsen hade redan stigit till skyhöga nivåer och Niklas kände sig plötsligt väldigt vaken och alert. Tröttheten var som bortblåst. ”Jo, det är så att vi tyvärr har väldigt tråkiga nyheter. Caroline har ikväll hittats intill ett tågspår i Tumba. Hon är inte längre i livet.”. Niklas svarade inte. Han kunde knappt hålla i mobiltelefonen. All hans kraft försvann ur kroppen inom loppet av en tusendels sekund. Han fick inte fram ett ord. Hans fot trampade inte längre på gaspedalen, utan vilade bara på den likt ett livlöst ting. Niklas blick var fäst på vägen, men ingenting av det han såg registrerades i hans hjärna. ”Jag förstår att detta är chockerande för dig att höra.”, sade mannen i telefonen. Niklas sade fortfarande ingenting utan lät istället bilen stanna till intill vägkanten. Niklas lade på luren och lade telefonen ifrån sig. Hans händer skakade. Hans mun var torr. Han fick ingen luft. En isande känsla spred sig genom hela hans kropp, från händerna upp genom armarna, ner i magen, ner i benen och ända ner till fötterna. Den tidigare aptitliga doften från maten i papperspåsen bredvid honom förvandlades nu istället till en kväljande stank som aggressivt trängde in i Niklas näsborrar och ner i hans hals. Han behövde kräkas. Niklas försökte desperat få upp bildörren. Det var för sent. I en kraftig sprutkaskad kräktes Niklas upp det lilla maginnehåll han hade över insidan av bildörren och arbetsbyxorna. Stanken av spya var vämjelig och stickande i luften. Niklas satt hukad i framsätet med ångande spya över låren. Han tittade upp för en sekund och såg plötsligt sin egen spegelbild i sidobackspegeln. Det var det värsta han sett. Han var likblek. Håret var ovårdat. Han var orakad. Hans läppar var kritvita och han hade droppande spya i mungiporna. Hela hans liv hade vänts upp och ned av ett enda kort samtal. Av en enda mening. Niklas stirrade på sig själv i spegeln men kunde inte sortera ut en enda klar tanke. Telefonen ringde igen. Niklas vände blicken mot den. Det var samma nummer som tidigare. Han stirrade på den ringande telefonen. Han kunde inte ta i den. Han lät den ringa. Istället försökte han få upp bildörren för att få luft. Han fick upp dörren och steg ut ur bilen. Han lämnade dörren öppen bakom sig. Hans ben orkade knappt lyfta honom. Knäna ville ge vika. Nattluften var iskall och det enda ljud som hördes var mobiltelefonens ringsignal inifrån bilen och suset från skogen runt honom. Himlen var fullständigt täckt av stjärnor. Han började gå. Vad som hände nu spelade ingen som helst roll. Det fanns ingenting kvar.

***

AV: CB

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (3 röster)
Den Sista Dagen, 3.0 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.