Den långa vägen hem

Björn Anderhage var på bra humör. Inte nog med att det var en vacker augustidag med strålande solsken och 22 grader varmt, idag skulle han äntligen lämna sin lilla tvårumslägenhet och flytta till en stuga på landet. Möblerna och flyttkartongerna var redan på plats, så han hade tillbringat den sista natten i lägenheten sovandes på golvet.
Det var drygt två år sedan han hade avslutat sin anställning på den lilla plåtverkstaden i samhället och istället valt att tillbringa sina dagar med att läsa böcker, skriva noveller och dricka alldeles för mycket kaffe och Lord Calvert. Detta till trots, behövde Björn inte bekymra sig om vare sig pengar eller att någon gång behöva jobba igen. Efter att hans föräldrar hade omkommit två och ett halvt år tidigare i en trafikolycka, kunde Björn titulera sig ekonomiskt oberoende.
Det var inte ett liv han trivdes med, men som han nu så smått hade börjat acceptera. Han hade stått sina föräldrar väldigt nära så naturligtvis skulle han ha gjort vad som helst för att byta arvet mot att få sina föräldrar i livet igen. Men han levde i alla fall ett någorlunda normalt liv igen och hade planer på att skriva en bok i framtiden.
Björn satt i skräddarställning på köksgolvet och drack kaffe ur en engångsmugg. Han brukade alltid ha en liten skvätt whisky i sitt kaffe men eftersom han snart skulle köra bil så avstod han nu den lyxen. Man kunde anklaga honom för att dricka för mycket alkohol men inte anklaga honom för att vara ett rattfyllo.
Han tänkte på den dagen för snart två månader sedan när han hade sett annonsen på stugan för första gången. Det var en stuga på 65 kvadratmeter med ett sovrum, vardagsrum, kök och ett badrum. Den låg dessutom på en drygt två hektar stor tomt med endast en granne inom synligt avstånd. Eftersom han varken hade fru eller barn och trivdes med lugn och enskildhet, så passade den honom perfekt. Han hade ringt mäklaren samma dag och lagt ett bud på en miljon kronor över begärt pris utan att ens sett stugan mer än på några bilder. Så mycket ville han ha den och han blev överlycklig när mäklaren ringde samma dag och berättade att säljaren hade godtagit hans bud.
Han smuttade lite på sitt kaffe och önskade att han hade haft en smörgås till den heta drycken. Han hade inte ätit något sedan lunchen föregående dag, så magen hade börjat protestera högljutt.
Björn hade endast besökt stugan två gånger tidigare. Den ena gången var direkt efter att han varit på banken och gjort klart affären och den andra var igår när han hade hyrt en mindre lastbil och flyttat dit det mesta av sina möbler och sina saker. Kvar i lägenheten fanns nu bara en väska med lite kläder och en kartong som innehöll hygienartiklar, en bärbar dator och lite livsmedel. Han var nu redo att lämna sitt tidigare liv och det kändes väldigt välbehövligt med förändringen som flytten skulle innebära.
För första gången på väldigt länge så log Björn och han visslade muntert för sig själv när han bar ut de sista sakerna till sin Kia Sorento, en bil han hade köpt fabriksny för fjorton dagar sedan. Tidigare hade han inte känt något behov av en bil, men eftersom han nu skulle flytta drygt fyra mil från det lilla samhället, var bilen ett nödvändigt ont. Björn hade inte mycket till övers för bilar sedan hans föräldrars olycka.
När han hade lämnat lägenhetsnyckeln till sin (före detta) hyresvärd stannade han till på den lokala mataffären och köpte livsmedel som skulle ha räckt till en tvåbarnsfamilj i flera veckor. ”Man ska inte handla på tom mage”, tänkte Björn när han packade in matkassarna i sin bil. Nu hade han bara ett ärende kvar innan han kunde sätta kursen mot sitt nya hem, och det var att köpa några flaskor av den dryck som hade blivit hans bästa vän och tröst de sista åren, whisky.
En timme senare svängde Sorenton upp på den kilometerlånga grusvägen som ledde till stugan. Björn parkerade bilen framför den förfallna carporten som tillhörde stugan. Att både tomten och stugans underhåll var eftersatta var inget som bekymrade honom. Han var inte den som var rädd att spotta i nävarna och kavla upp skjortärmarna när det behövdes. Den förra fastighetsägaren var en äldre man som uppenbarligen inte hade velat eller orkat ge fastigheten den kärlek som den förtjänade de sista åren. Björn klev ur bilen och andades in den friska luften och njöt i fulla drag. Äntligen kände han sig hemma och äntligen kände han sig levande igen. Äntligen.

~~~

Milla kände sig förvirrad och rädd. Hon visste inte var hon befann sig och inte vart hon skulle. Vart hon än tittade så dominerade ett nattsvart mörker så hon trodde sig nu veta hur en blind kände sig. Små patetiska gnyenden hördes bara några meter ifrån henne men eftersom hon nästan inte såg något visste hon inte vem, eller vad, som låg bakom ljudet. Långt bort hörde hon något som lät som en vargs ylande och ett tag tyckte hon sig höra ett barns snyftande under sig. Allting kändes surrealistiskt och förvirrande och hon upplevde en stark känsla av ångest och förtvivlan som gömde sig i mörkret. Hon höll upp sin gamla och skrynkliga hand framför sina ögon och förundrades hur suddig den såg ut. Hon trodde att hon befann sig i en lång tunnel men det kunde lika gärna vara en stor krater i helvetet. Ibland stötte hon emot en massiv vägg av dimma som hon inte kunde ta sig igenom. Då fick hon byta riktning för att kunna fortsätta sin långsamma frammars. Hon antog att hon drömde för hon mindes inte hur hon hade hamnat i denna mardrömsvärld. Det enda hon var riktigt säker på var att hon ville härifrån fortast möjligt. Hon ville så gärna vakna men mörkret ville inte släppa henne.

~~~

Björn satt i soffan i vardagsrummet med ett glas whisky i sin hand, kaffet hade han struntat i den här gången. Han hade precis avslutat en lunch bestående av en rejäl sandwich med både skinka, ost, sallad och gurka på. Den hade han sköljt ner med både ett stort glas apelsinjuice och en mugg varm choklad. Han funderade på om han skulle börja packa upp lite saker eller om han bara skulle ta det lugnt och njuta av nuet. Han bestämde sig för det senare alternativet. Kanske skulle han lite senare gå ut och utforska sina ägor men just nu kände han inte för att utforska något annat än sitt glas.
Vardagsrummet var litet men i gott skick. Vitlaserad träpanel täckte väggar och tak, golvet var ett trägolv som såg ut att ha blivit slipat och lackat för inte allt för länge sedan och eftersom de två långväggarna pryddes av två stora fönster vardera upplevdes rummet som både ljust och en aning större än det egentligen var.
Björn hade ställt en furubokhylla mot den ena kortväggen och bredvid den stod en blå tygsoffa i vilken han nu hade parkerat i. Att rummet var fyllt till bristningsgränsen med flyttkartonger var inget som bekymrade honom i nuläget. Han skulle ha all tid i världen för att packa upp sakerna senare.
Han smuttade på whiskyn och kände hur hans kropp fylldes med värme och hopp.
Just nu förstod han inte hur han hade klarat av att bo i lägenheten så länge efter sina föräldrars död. Han hade fått lägenheten av dem på sin tjugoårsdag och kanske hade han tyckt att det vore ett svek mot dem att flytta. Men efter deras bortgång hade tvårummaren mest känts som ett fängelse så det var inte en dag för tidigt att han bytte bostad. Han önskade att de var med honom nu. Om än inte kroppsligt så i alla fall på ett andligt plan. Gud i himmelen vad han saknade dem. Han ställde ner whiskyglaset på det lilla glasbordet framför soffan och lutade sig tillbaka mot ryggstödet. Han slöt sina ögon och försökte pressa tillbaka tårarna som envist fyllde hans ögon. Tio minuter senare hade han somnat och vaknade inte ens när en av flyttkartongerna for i golvet med ett brak.

~~~

Milla fortsatte att treva sig fram i mörkret. Ljuden omkring henne hade tystnat och nu var det istället onaturligt tyst, det var som hon befann sig i ett vakuum. Hon gick fortfarande långsamt framåt samtidigt som hon försiktigt kände sig för med sina händer. Ibland kände hon en vägg och då drog hon snabbt tillbaka händerna. Det var inte väggar av massivt trä eller betong utan kändes mer som att luften bildade en tät och ogenomtränglig massa. Hon var fortfarande lika rädd och förvirrad och hon kunde inte längre riktigt minnas vem hon var. Hon visste inte hur länge hon hade irrat omkring eftersom hon helt saknade tidsuppfattning på denna avskyvärda plats.
Så för ett ögonblick lättade mörkret en aning och hon tyckte sig urskilja en liten tunn strimma ljus längre fram. Hon gick mot ljuset och kände för första gången hur en liten gnista av hopp tändas inom henne. Ju närmare ljusstrimman hon kom, ju lättare kändes luften att andas. Ångesten och förtvivlan hade minskat och nu kunde hon höra ljud igen. Till en början hördes åter ett barns snyftade men ju längre hon gick ju fler barn kunde hon höra. Och nu var de inte bara under henne utan även på sidorna och ovanför. Vissa snyftanden hade övergått till gråt och i vissa fall även till små tunna skrik.
Milla ökade takten och fortsatte att stirra rakt fram mot den tunna strimma ljus som såg så välkomnande ut. Hon skulle bara dit till vilket pris som helst. Av någon anledning kände hon att ljuset var räddningen och att allt skulle bli underbart bara hon nådde fram.
Så plötsligt gick hon in i något hårt, tappade balansen och föll handlöst framåt. Ingen fast mark eller golv stoppade hennes fall utan hon fortsatte ner i mörkret. Det lilla ljus hon tidigare hade sett var nu borta och återigen hade en total tystnad tagit vid. Hon försökte att skrika men inte det minsta pip kom från hennes stämband. Nu var hon säker, detta måste antingen vara en mardröm eller självaste helvetet.

~~~

Björn drömde att han befann sig i baksätet i sina föräldrars bil på olycksdagen. De satt och språkade ivrigt om det kundmöte de var på väg till. Björns föräldrar hade arbetat med att utveckla affärssystem för bland annat industrier och livsmedelskedjor. De var riktigt duktiga på det de gjorde och hade kunder över hela världen.
De befann sig på en europaväg och körde en bit över de tillåtna 110 km/h när det plötsligt började ryka under instrumentpanelen. Det började som en tunn grå rök som de först inte upptäckte och Björn skrek från baksätet. Han skrek och grät förtvivlat men de hörde inte hans varningar utan fortsatte att småskratta och diskutera.
Sedan gick allt mycket fort. Under instrumentpanelen bolmade det nu ut tjock svart rök som snabbt rökfyllde kupén. Björns föräldrar hostade och väste och bilen började kränga fram och tillbaka över vägbanan. Samtidigt som Björns far ställde sig på bromsen och desperat trevade efter dörrhandtaget hördes en ilsken tuta från en långtradare. Ett par sekunder senare var kollisionen ett faktum och Björn vaknade med ett skrik.
Han badade i svett och tårarna strömmade ner för kinderna. Han hade drömt den här drömmen många gånger förut men blev precis lika illa berörd varje gång.
Armbandsuret visade att klockan precis passerat fem på eftermiddagen. Han hade sovit i ett par timmar men kände sig mer som en zombie än en utvilad man.
Han trevade efter whiskyglaset men råkade med sin darrande hand knuffa ner det på golvet. Han reste sig upp och gick ut till det lilla köket och tog en flaska Lord Calvert ur kylen. Björn förvarade alltid sin whisky i kylskåp eftersom han ville ha drycken kall men utan is. Han tog en stor klunk direkt ur flaskan. Värme och hopp. Hans händer darrade fortfarande men den starka drycken hjälpte honom att slappna av så snart kände han sig lite lugnare. Han drack en rejäl klunk till och försökte att tänka klart. ”Man kanske ska söka hjälp”, sa han till sig själv men syftade inte på sina alkoholvanor utan på sina drömmar.
Han tog med sig en disktrasa och gick tillbaka till vardagsrummet där han torkade upp den utspillda drycken. Han noterade att en flyttkartong hade ramlat och att innehållet var utspritt över golvet. ”Har jag börjat gå i sömnen också”, tänkte han och gick tillbaka in i köket och sköljde ur trasan. Vad skulle han göra nu? Tankarna var fortfarande kvar på drömmen så han kunde inte koncentrera sig och försöka få något vettigt gjort. Han bestämde sig för att lämna stugan och ta en promenad. Det var fortfarande vackert väder ute så lite sol och friskt luft skulle göra honom gott. Han gick ut till hallen, tog på sig ett par svarta gymnastikskor och lämnade stugan. Han var noga med att låsa ytterdörren trots att stugan låg så avsides. Kanske var det av gammal vana sen han bodde i lägenheten, eller kanske var det för att han kände en olustig känsla över att han var bevakad.
Efter en timmes strövande konstaterade Björn att han skulle ha jobb flera år framåt med att röja sly och avverka träd på sina ägor. Det verkade som om att ovanstående sysslor inte hade varit den förra ägarens största intresse här i livet. Samtidigt kände han sig fri och lycklig, Rom byggdes inte på en dag och så småningom skulle han ha fixat så att både stugan och marken blev i toppskick. När han inte skrev, läste eller pimplade whisky så tyckte Björn om att arbeta fysiskt med sin kropp. Hans föräldrar hade ägt en gård där han gladeligen hade hjälp till med både vedhuggning, målning och diverse snickeriarbeten. Gården hade han fått ärva efter deras död men han hade valt att sälja den en kort tid därefter. Även fast den hade varit hans barndomshem, hans trygghet och hans borg så skulle han inte ha varit lycklig där utan sina föräldrar. Han bestämde sig för att gå tillbaka till stugan igen. Han började bli hungrig och dessutom mådde han mycket bättre efter promenaden och kände sig ivrig att börja packa upp saker.
Väl hemma tillagade han en tomat och baconomelett som var en av hans favoriträtter. Denna avnjöt han ståendes vid diskbänken och sköljde ner maten med en halvliter vatten. Efter att disken var avklarad så gick han till sovrummet och monterade ihop och bäddade sängen, han hade ingen lust att sova på soffan igen. Han skruvade även upp sin TV på väggen i vardagsrummet och packade upp sina böcker och ställde dessa i bokhyllan. Resten av kvällen kollade han på TV, drack Irish Coffee och åt torrostade jordnötter. Strax innan klockan tio kände han sig både berusad och trött så han bestämde sig för att gå och lägga sig. Förutom mardrömmen tidigare så var han nöjd med dagen och kände sig till freds med sitt nya liv.

~~~

När Milla landade blev hon förundrad över att hon inte kände någon smärta. Hon hade fallit i något som verkade vara en evighet men ändå landat mjukt. Det ända hon kunde se var ett totalt mörker men luften hade blivit annorlunda. Det luktade lite unket och fuktigt men det gick ändå lättare att andas än förut. Hon låg på rygg och kände försiktigt med sina händer på underlaget. Det kändes som väldigt hårt packad jord. Hon vände sig om och sniffade men allt hon kunde urskilja var samma unkna lukt fast dock lite starkare. Hon reste sig försiktigt upp och blev lite överraskad att benen fortfarande bar henne. Det måste ha varit ett fruktansvärt långt fall men ändå kände hon inte den minsta tillstymmelse till smärta. Hon trevade sig omkring men kände ingenting annat än tom luft. Försiktigt började hon att gå framåt, hela tiden med armarna utsträckta framför sig. Nu var hon även försiktigare med vart hon satte fötterna för hon ville inte snubbla eller ramla ner i något hål igen. På detta sätt trevade hon sig fram i mörkret till hon plötsligt, likt förut, såg en liten strimma ljus längre fram. Denna gång såg ljuset annorlunda ut, inte en blandning av grått och vitt som förra gången, utan mer som om det skiftade i rött, gult och blått. Hon gick långsamt mot ljuset. Inte för att ljuset kändes speciellt lockande utan för att hon helt enkelt saknade andra alternativ. Ju närmare hon kom, ju mer intressant och tilldragande kändes det. Hon såg nu att strimman växlade i regnbågens alla färger men hon kunde inte uppskatta hur stort fenomenet var. Kanske som en bil eller kanske som en fotboll, på grund av det totala mörkret runt henne var det väldigt svårt att uppskatta avståndet. Hon fortsatte att försiktigt gå framåt medan hon konstant höll blicken på färgskiftningarna. Ju längre hon gick, ju större tycktes fenomenet bli. Till en början såg det ut att vara ungefär en halv gånger en meter men när hon kom närmare hade det växt till ungefär en gånger två och en halv meter.
”Gode gud, det är en portal”, tänkte hon när hon stod bara två meter framför fenomenet. Hon visste inte varför hon hade tänkt så, men hon visste att hon hade rätt. Portalen skiftade hela tiden mellan olika färger och det hördes ett svagt frasande och knäppande. Kanske var det en portal till en ännu hemskare plats eller kanske var det självaste pärleporten. Hon gick framåt med darrande ben och klev rakt in i färgerna. Sedan var hon borta.

~~~

Björn stod i sitt badrum och borstade tänderna. Rummet var inte renoverat på många år men var i alla fall funktionsdugligt och någorlunda fräscht. En toalettstol, en duschkabin och ett handfat trängdes i det lilla rummet. Björn funderade på om han skulle låta renovera och bygga till rummet. Ett badkar och en bastu hade inte varit fel men det fick vänta, det var så mycket annat som han ville prioritera före.
När Björn kom in till sovrummet funderade han allvarligt på att sluta dricka whisky. Sängen, som han så noga hade bäddat förut, var nu i en enda röra. Överkastet låg till hälften på golvet, den ena kudden låg i fotändan och täcket låg i en hög mitt på sängen. ”Jisses”, utbrast han för sig själv. Vad var nu detta? Nog för att han hade druckit en hel del Irish Coffee och kände sig lite berusad, men inte så berusad. Han var absolut inte packad och hade inte den minsta lilla minneslucka från kvällen. Någon måste ha varit i rummet. Där fanns också en märklig lukt som han först inte kunde känna igen. En svag men ändå distinkt lukt. ”Svavel”, tänkte han för sig själv. Han kände sig inte alls trött längre utan bara skärrad och otrygg.
Fem minuter senare hade han sökt genom varenda kvadratcentimeter av den lilla stugan. Han hade kollat bakom alla flyttkartongerna och i garderoberna, till och med i köksskåpen, men utan att hitta det minsta spår av någon inkräktare. Ingenting verkade saknas och ingenting förutom sängen hade rörts. Från soffan i vardagsrummet hade han dessutom full översyn över hallen så ingen hade kunnat komma in den vägen om det inte hade skett när han hade befunnit sig i badrummet. Sovrummet hade bara två små fönster som dessutom satt högt upp på väggen, så den vägen kunde ingen förutom en dvärg eller ett barn ta sig in genom. Han gick till hallen och kände på ytterdörren som var låst. Eftersom ingen kunde gå genom låsta dörrar och han hade kollat så att alla fönsterhakar var på plats så fanns det bara ett alternativ kvar, någon förutom han själv hade en nyckel till stugan. Han satte sig i soffan men reste sig igen och gick ut till köket. Han gjorde ordning en panna kaffe och tog fram en oöppnad flaska whisky från kylen. Han bestämde sig för att inte sova något den natten men detta till trots somnade han ändå till slut av trötthet och berusning.
Björn vaknade sittandes i sin soffa. Han visste inte när han hade somnat men han kände sig relativt utvilad. Det var ljust ute och armbandsuret visade på elva minuter över tio. Det var återigen en vacker dag med strålande solsken och drygt 20 grader i skuggan.
Det första han gjorde var att ringa en låssmed som lovade att komma inom två timmar. Det andra han gjorde var att gå åtskilliga varv runt stugan för att kolla efter fotavtryck, nedtrampat gräs eller något övrigt som skulle ha bevisat att han hade haft oönskat besök kvällen innan. Han hittade ingenting förutom sina egna avtryck.
Efter att ha ätit en frukost som bestod av kaffe, juice och tre smörgåsar med ost gick han ut och högg ved. Det kändes otroligt skönt att bara stå där i solen och hugga vedklamp efter vedklamp och när väl låssmeden anlände hade han nästan förträngt hela sänghistorien.
Kort därefter var låset bytt och Björn befann sig hos sin närmaste och enda granne.
Grannen öppnade sin ytterdörr redan innan Björn hade hunnit med att ringa på dörrklockan. Förmodligen hade han kollat ut genom fönstret och blivit förvarnad av hans besök. Grannen, som presenterade sig som Danne, var en trevlig och pratglad kille på drygt trettio år. Han bjöd genast in Björn på kaffe som artigt tackade ja. Björn hade ingen som helst lust att småprata och lära känna sin granne trots att de var i samma ålder. Björn var en ensamvarg som föredrog tystnad och enskildhet, men just nu var Danne huvudmisstänk för sängskämtet.
”Riktigt jävla skoj med lite yngre folk på byn igen”, sa Danne medan han slog på kaffebryggaren och tog fram en påse med bullar från frysen.
”Henning, ja gubben som bodde i kåken innan dig alltså. Han var ju som lite eljest han. Pratade inte med någon och hejade knappt när han drog förbi. Sista åren höll han sig mest inne och lika bra var väl det. Man vart ju för tusan deprimerad av att bara titta på gubben.”
”Så ni kände inte varandra speciellt väl?”, undrade Björn.
”Nej, nej för tusan. Jag höll mig undan i den mån jag kunde. Gubben var sur som en jävla citron. Inte för att vi var ovänner eller så, men han gillade inte mig och jag gillade inte honom. Simple as that. Vi höll oss på varsin kant och det funkade bra.”
”Jaha”, sa Björn kort och tänkte att han nog kunde stryka Danne som huvudmisstänkt. Det kändes lite långsökt att han skulle ha fått en nyckel till stugan.
”Var han inte gift då?”, frågade Björn.
”Jodå, han var gift i många år men frugan stack i våras och jag förstår henne. Hon var lite knepig själv också, eller inte knepig kanske men väldigt tyst och tillbakadragen. Men hon hejade åtminstone när vi stötte på varandra. Så hon var ok. Fattade aldrig vad hon såg hos honom. Gubben måste ha varit en jävel i sänghalmen.”
Danne skrattade och Björn log försiktigt. Han började tycka om sin granne.
”Själv då?”, fortsatte Danne. ”Vad pysslar du med då?”
”Jag är författare”, svarade Björn som tyckte att det lät bättre än att svara dagdrivare. Dessutom kändes det inte som någon direkt lögn eftersom han faktiskt hade tänkt skriva en bok i framtiden.
”Åh fan, vad skriver du då? Böcker och skit eller?”
”Mest skit faktiskt”, svarade Björn och nu skrattade de högt tillsammans.
De fortsatte att småprata och tio minuter senare när kaffet var uppdrucket kändes det som om de redan kände varandra. Danne och Björn var väldigt olika till sättet men kompletterade varandra bra och trivdes tillsammans. Danne berättade att han var relativt nyskild och att han hade en dotter på sju år som bodde hos honom varannan vecka. Han jobbade som egen företagare inom byggbranschen och hade byggt sitt eget hus av lösvirke.
”Jo visst fan”, fortsatte Danne. Gubben kom och frågade om hjälp en gång när han höll på att bygga jordkällaren, men jag sa att jag inte hade tid.”
”Jordkällaren?”, undrade Björn.
”Ja, du har en jordkällare ett par hundra meter från kåken”, svarade Danne. Visste du inte det?”
”Nä, det hade jag ingen aning om. Det borde mäklaren ha nämnt”.
”De visste förmodligen inte om den”, sa Danne. Jag fick intrycket av att han ville hålla den lite hemlig. Man kan ju fråga gudarna vad han förvarade där, inte lär det ha varit vinbärssaft i alla fall. Förmodligen en massa hemkörd sprit och så. Gubben brände ju sin egen sprit och förmodligen var det därför han byggde jordkällaren så långt från kåken. I fall att snuten skulle komma och hälsa på alltså. Jag kan visa dig någon dag vart den ligger om du vill, jag upptäckte den själv av en slump en gång när jag letade svamp.”
”Gärna det”, svarade Björn. ”Vad sägs om idag?”
”Idag? Du menar typ nu?”
”Ja, varför inte? Så kan vi stanna till hos mig så bjuder jag på något lite starkare än kaffe. Dricker du whisky?”, undrade Björn.
”Nä, jag är helnykterist. Dessutom ska jag upp tidigt imorgon och åka till kyrkan, jag är djupt troende också.”
De skrattade hjärtligt tillsammans och kort därpå hade de bytt både hus och dryck. De drack en hel del whisky tillsammans och när klockan hade passerat fyra på eftermiddagen bestämde de sig för att besöka jordkällaren. Både Björn och Danne var på strålande humör och det berodde inte bara på att de var berusade. De hade funnit varandra och kände sig nästan som bröder. De hade så mycket att prata om och det blev aldrig någon pinsam tystnad som det annars så lätt kan bli när man umgås med någon som man inte riktigt känner.
Danne tog täten och gick upp i skogen bakom stugan och det var nästan så att Björn skämdes hur illa hans mark var skött. Skogen skulle behöva gallras, och det rejält. Det fanns dock en smal stig, som nästintill var omöjlig att upptäcka, och när de hade följt den cirka etthundrafemtio hundra meter så var de framme.
Ingången till jordkällaren var svår att upptäcka om man inte visste vad man letade efter. Dörren hade målats mörk grön och smälte väl in i den gröna omgivningen och ett litet ventilationsrör på taket hade även det målats i den gröna färgen.
Björn kände på dörren och konstaterade att den var olåst.
”Ska vi kliva på eller?”, undrade han.
”Men självklart, det är ju din egendom nu”, svarade Danne men både två kände sig en aning nervösa över vad de skulle finna.
De öppnade dörren och klev in. Några sekunder senare hade deras ögon vant sig vid mörkret och de kunde konstatera att källaren var tom. Rummet var drygt tio kvadratmeter och längs två av väggarna fanns det trähyllor. Det luktade unket och fuktigt och lite mögel. De pustade ut och skrattade.
”Inte den minsta lilla spritdunk här inte, vilken otur vi har”, sa Danne.
De skrattade ännu en gång.
”Men hos mig finns det både whisky och mat”, svarade Björn, ”jag börjar bli både hungrig och törstig.”
Den friska luften kändes underbar och de språkade ivrigt om mat på väg tillbaka till stugan. Björn lagade till en middag som bestod av potatisklyftor, ungstekt fläskfilé och bearnaisesås. De åt mycket och länge och sköljde ner maten med starköl. När de hade dukat undan efter maten så satt de ett långt tag i soffan och kollade på tv, drack kaffe och småpratade. När Danne slutligen tackade för sig och gick hem hade klockan passerat elva och de båda kände sig trötta men glada över att ha funnit varandra.

~~~

Milla befann sig i en skog och det var den vackraste skog hon någonsin hade skådat.
Skogen var tät och bestod mestadels av granträd och marken pryddes av mossa och blåbärsris. Hon hade varit här många gånger förut, det var hon säker på. Men hon kunde inte komma på när eller varför. Hon visste fortfarande heller inte vem hon var eller vad hon hette. Och varför var hon här, och vart hade hon varit? Var det någon som saknade henne? Frågorna var många och svaren få. Eller obefintliga hade varit en bättre definition. Hon höll sina båda händer framför ansiktet och i detta ljus såg de skrämmande ut. De var inte bara skrynkliga utan kritvita också. Likbleka. Hon såg sig omkring och upptäckte en liten dörr bakom henne. Hon kände igen dörren också. Var det från den hon hade kommit? Hon hade inga planer på att öppna den för att se efter. Hon satte sig ner på en stubbe och försökte att tänka klart. Något kändes väldigt fel, förutom det faktum att hon totalt hade tappat minnet och just befunnit sig på den mest avskyvärda platsen hon någonsin hade upplevt. Så kom hon på vad det var. Hon kände inte stubben under sig. Hon hörde inget fågelkvitter, inte ljudet av något vilt djur som strök omkring och letade föda. Faktum var att hon hörde ingenting. Det var som om alla levande varelser var döda eller så hade hon tappat sin hörsel. Oavsett så var det en hemsk känsla men precis allt var bättre än platsen hon hade kommit ifrån. Hon reste sig upp och började planlöst att vandra bort från dörren. Marken under hennes fötter kändes inte alls, hade hon tappat känseln i fötterna också? Hon tittade ner och noterade att hon saknade skor. Hennes fötter var precis lika likbleka som händerna och naglarna var äckligt gula. Hon hade ett trasigt vitt nattlinne på sig men tordes inte dra upp det för att undersöka resten av sin kropp. Hon strök sin ena hand genom håret och upptäckte att det var tunt och stripigt. Om hon någonsin hittade en spegel så tänkte hon inte se in i den. Vem var hon egentligen?
Hon fortsatte sin vandring och frågorna blev bara fler och fler. Hon visste att hon måste fortsätta att röra på sig för någon ville henne illa. Eller något ville henne illa. Vad hade hon gjort för fel? Lite längre fram såg hon att skogen glesnade och ett välkomnande ljus uppenbarade sig. Dit skulle hon och där kanske svaren på hennes frågor fanns. Hon måste bara akta sig för honom. Han med det elaka skrattet och vars ögon var fulla med hat. Han som hade dödat henne. Hon sjönk ner på knä i mossan och förstod med ens vad hon var. Inte vem hon var, utan vad hon var. Hon var död.
Hade hon kunnat gråta så hade tårarna forsat som floder nerför hennes kinder, och hade hon kunnat skrika så hade hon skrikigt tills rösten tog slut. Men det kunde hon inte.
Hon kände bara förtvivlan, ångest och rädsla. Hon förstod att hon måste hitta mannen som gjort henne detta. De var tvungna att mötas igen annars skulle hon för alltid vara fången i evigheten. Hon var rädd men reste sig upp på ostadiga ben. Vart fanns han?

~~~

Björn och Danne tillbringade hela dagen därpå med att röja sly. Danne arbetade med en motorsåg och Björn drog riset till en hög som de planerade att sätta fyr på när den första snön kom om några månader. De tjockare träden kapades upp till vedklampar som skulle bli en utmärkt värmekälla när kylan kom smygandes. De höll på att göra en ordentlig stig till jordkällaren. Termometern visade på 21 grader och de starka dryckerna från gårdagen hade bytts ut mot rikliga mängder vatten.
”Du vet att det finns folk som har betalt för att göra sånt här va?”, sa Danne sarkastigt. ”Folk som inte gör något annat hela dagarna. Men du kanske inte har råd, hur går det med skrivandet förresten?”
Tonen var rå men hjärtlig och de både stortrivdes fortfarande i varandras sällskap. Björn hade ännu inte berättad om sitt ekonomiska läge, han tyckte inte att Danne hade med det att göra. Inte ännu i alla fall. Det var pengar han var glad, men inte stolt över.
”Tja, det går väl inte bakåt direkt”, svarade han. ”Men jag vill helst inte prata om det just nu.”
De fortsatte att arbete i tystnad och Danne kände att han nog hade trampat på en öm tå. När klockan närmade sig sex på eftermiddagen var de klara med stigen till jordkällaren och de satte sig ner på var sin stubbe och kände sig stolta över vad de hade åstadkommit. De satt i tystnad några minuter och pustade ut och Björn var den första som tog till orda.
”Jag tänker renovera källaren så småningom. Och använda den till det den är byggd för.”
Danne sken upp. ”Sprit, menar du?”
”Nä, sylt och vin menar jag. Och några flaskor dricka kanske.” Det känns som om den vill det.
”Förvara dricka?”, undrade Danne.
”Vill ha kärlek”, svarade Björn utan att veta varför.

~~~

”Den lilla jävla grishoran”, tänkte Henning. ”Den falska fula slynan”. Han gned sina trötta ögon och gäspade stort. Väckarklockan på sängbordet visade 03:14 med irriterande blå siffror. Henning föredrog rött. Blodrött. Han hade inte tänkt riktigt klart när han slog ihjäl henne och grävde ner den svårt sargade kroppen i jordkällaren. Han hade grävt djupt, minst en meter, men var det tillräckligt djupt? Tänkt om den nya ägaren fick för sig att riva skiten, ta dit en grävare och anlägga en pool? Högst osannolikt men risken fanns. Satan, vad han ångrade att han inte hade bränt hennes kropp först. Han måste göra om och göra rätt. Och det snart, han kände det på sig. Han gick ut till köket och satte sig vid det lilla köksbordet. Vad skulle han göra? ”Åtgärda saken förstås”, svarade han sig själv högt. Redan nästa dag skulle han påbörja jobbet även om det skulle innebära att han även var tvungen att fimpa den nya ägaren. Det skulle kunna bli riktigt roligt när allt kom om kring. Han kanske hade en massa kontanter liggandes i stugan också. Att han var rik som ett troll var inget snack om saken, så mycket hade han förstått. Överklassfitta.
Henning var långt ifrån rik men inte heller fattig. Han hade inte flyttat från stugan till en lägenhet i stan på grund av pengabrist. Han hade flyttat för att fortsätta sitt viktiga arbete, sitt livsöde. Det fann mer jobb här. Han hade haft det i sig hela livet men inte påbörjat sitt arbete förrän han var 72 år. Det hade börjat med deras hund. En ful dvärgpudel som gick honom på nerverna. Han hade besinningslöst slagit den med en sten och skickat den till ingenmansland. Skönt. När horan upptäckte honom så fick hon möta samma öde. Underbart. Det var då han insåg vad han var ämnad till. Han tände en cigarett och funderade på vilka verktyg han behövde ha med sig på nästa jobb. Han kom fram till att en kniv, tändstickor och en spade fick räcka. En skicklig hantverkare behöver inte mer. Han beslutade för att återgå till sängen. En utvilad hantverkare arbetar bättre och han hade massor med jobb som väntade.

~~~

Milla mindes allt mer nu. Inte precis allt, men det mesta. Hon mindes vem hon hade varit gift med, hon mindes var de hade bott och hon mindes det grymma öde som hon hade fått möta. När hon kom ner till stugan så var det mörkt och hade så varit ett längre tag. Inne i stugan var det också mörkt sånär som på en liten fönsterlampa som lyste välkomnande. Hon gick fram och kände på dörren men den var låst så hon gick bakom stugan och lade sig ner i gräset. Hon skulle behöva vila och samla krafter för i morgon var en stor dag. Hon visste att han skulle komma då och nu visste hon även vad han hette. Hans namn var ”Mefistofeles”, en demon av satans rike, och han var starkare och mer ondskefull än någonsin. Milla slöt sina ögon och trillade tillbaka till ett mörker svartare än natten.

~~~

Björn vaknade av att det knackade på ytterdörren. Han tittade på väckarklockan och såg att hon inte ens var sju på morgonen. Något sömndrucken och bakfull gick han och öppnade dörren, det var Danne.
”God morgon broder, sovit gott?”, utbrast han med ett brett och varmt leende.
”Tja, tills du kom och störde min skönhetssömn”, gäspade Björn fram till svar.
”Haha, ja då lär du få sova i evigheter om du ska kunna bättre på den där fula nunan. Jag ska in till stan på jobb några timmar, behöver du något från affären?”
Björn försökte att tänka efter. Han hade svårt att tänka när han var nyvaken.
”Tack, men jag tror inte det. Eller jo, köp lite kött och gott att dricka så grillar vi ikväll.”
”Fixar det broder”, svarade Danne glatt. ”Jag kommer förbi på eftermiddagen någon gång.”
”Kalas, tack ska du ha”, svarade Björn och stängde dörren igen. Vad skulle han göra nu? Nu hade han ju redan vaknat till så det var lika bra att göra något vettigt av dagen. En halvtimme senare var han påklädd och hade två muggar kaffe och en limpmacka i magen. Det kändes lite bättre men han var fortfarande sömnig så han beslöt sig för att gå ut och hugga ved. Efter tre timmar så insåg han att han borde göra något annat. Han brukade normalt tycka det var både roligt och avkopplande att hugga ved men nu gnagde sig en stor oro och rastlöshet i kroppen. Jordkällaren. Han borde ge den lite kärlek istället. Han lade ifrån sig yxan och tog fram en spade istället. Varför visste han inte men han behövde den.

~~~

Henning var inte Henning längre. Med nya arbetsuppgifter och ett nytt liv så behövde han också ett nytt namn och Mefistofeles var det nya namnet. Varför just det namnet visste han inte, men han var stolt över det. Han hade sovit till nästan klockan elva på förmiddagen och kände sig pigg och utvilad. Han gick ut till köket och slet nästan av kylskåpsdörren från sina gångjärn. Han var stark nu, starkare än någonsin men ännu hade han inte nått sin fulla kapacitet. I kylen såg han bara en sak som lockade honom, en stor rå oxfilé. Han åt den med god aptit medan han klädde på sig och gjorde sig redo för dagens arbete. Han visste att horan väntade på honom, tydligen hade han inte utfört sitt jobb tillräckligt bra förra gången. Men då var han bara Henning, en dum liten människa som var dömd att misslyckas. Han hämtade tändstickor och den största filékniv han kunde hitta i köket. Sedan gick han ner till förrådet och konstaterade att han saknade en spade. Skit i samma, överklassfittan hade säkert en som han kunde få låna.
Han satte sig i sin bil och kollade i backspegeln. Hans ögon var reptilögon som lyste av hat och vrede. Han var på väg nu, Mefistofeles var på väg.

~~~

Milla hade följt den unge mannen hela morgonen och förmiddagen. Han såg henne inte. Såklart inte, vad hade hon väntat sig? Han såg orolig och lite nerstämd ut, som om han bar på något tungt och ångestladdat. Milla ville så gärna varna honom att odjuret var på väg, men hon kunde inte hur mycket hon än försökte. Hon försökte att knuffa honom men hennes händer for rakt igenom hans kropp. Han hade varit i jordkällaren och grävt ett tag nu, innan dess hade han huggigt ved. Milla hade ingen tidsuppfattning men det hade varit ljust länge så det borde vara mitt på dagen. Och hon kände hur demonens närvaro växte sig starkare för var minut som gick. Hon följde mannen tillbaka till stugan och lyckades smita in samtidigt som honom. Han låste dörren och gick och tvättade sig. Han verkade rädd för någonting. Saker som dörrar och väggar hindrade henne fortfarande så hon kände sig lite frustrerad att hon inte kunde ta på mannen och varna honom. Hon slängde ett glas i golvet som gick i tusen bitar och mannen kom utspringandes från badrummet. Hon såg att han pratade för sig själv men kunde fortfarande inte uppfatta det minsta ljud. Tydligen så hade någon knackat på ytterdörren för han gick dit och öppnade den med en viss tvekan.
Utanför stod Mefistofeles och han såg fruktansvärd ut. Hans öron var onormalt stora och spetsiga, hans ögon och tänder var blodröda och huden hade samma struktur som på en orm. Mannen såg chockad ut när han fick en kniv i bröstet och kastades bakåt ner i golvet. Han låg på rygg med kniven kvar i bröstet och hans tröja förvandlades från vit till röd. Hans ögon var slutna och han rörde sig inte. Han såg död ut, hon hade misslyckats.
Milla förstod inte hur hon skulle kunna slåss mot detta monster men hon hade en fördel, han verkade inte kunna se henne ännu. Mefistofeles gick omkring i stugan och verkade leta efter någonting men till slut gick han ut igen. Han greppade en spade och gick med bestämda kliv mot stigen som ledde till jordkällaren. Hennes grav. Hon följde efter och kände hur hennes styrka successivt ökade och ökade. När demonen var framme vid jordkällaren så stannade den utan att öppna dörren.
”Jaså, du är här nu, hora”, sa den utan att vända sig om.
”Ja, jag är här och du ska tillbaka dit där du hör hemma”, svarade Milla som kunde prata igen. ”Endast i helvetet hör du hemma och du ska brinna i evigheternas eld.”
Mefistofeles vände sig om. Han ögon lyste inte längre av hat, de brann av hat. Han kastade sig emot henne och slog spaden mot hennes huvud. Den gick rakt igenom henne utan att hon blev skadad. Hon var starkare än honom för hon var ett av guds barn. Med hjälp av tankekraft så slungade hon iväg honom med en våldsam kraft rakt in i en stor gran. Hon hörde hur hans ryggrad gick av med en smäll. Trots detta så reste han sig upp igen och gick emot henne. Hans ögon brann inte längre av hat, de lyste av rädsla. Han blev svagare och svagare. Hon slungade in honom i dörren till jordkällaren som förvandlades till spillved. Han klev åter upp igen och gick mot henne. Hans ansikte började nu mer och mer likna den man hon en gång hade varit gift med.
”Gud vinner och du förlorar”, sa Milla och nu kände hon hur tårar strömmade ner för sina kinder. ”In i elden med dig”, fortsatte hon och nu fattade han eld. Han stannade upp och tycktes inte riktigt förstå vad som hände. Han var inte Mefistofeles längre, han var Henning. En dum liten människa som var dömd att misslyckas. Några sekunder senare var han ett brinnande inferno som sjönk ihop på marken.
Milla gick vidare mot ljuset. Hon såg sin bror och sina föräldrar lite längre bort. De ropade på henne och hon sträckte ut sina armar. Hon var en liten flicka som äntligen skulle få frid. Hon tog sin mors hand och greppade den hårt sedan försvann de alla in i ljuset. In i den slutgiltiga vilan och friheten.

~~~

Daniel Lindefors, även kallad Danne av sina vänner, förstod att något var fruktansvärt fel när han kom hem från jobbet. Utanför Björns stuga stod en okänd bil parkerad, ytterdörren var öppen och det brann i skogen någonstans vid jordkällaren.
Han sprang upp till stugan och hittade Björn i en blodpöl på golvet. Han skrek och grät om vartannat när han ringde larmcentralen och sedan sjönk han ner bredvid sin nyfunna vän och bror. Han höll och kramade Björns iskalla hand ända till någon ryckte honom därifrån och stugan invaderades av både ambulanspersonal och polis. Sedan mindes han inget mer, han svimmade.

~~~

Tre månader senare satt Björn ute på sin nya altan och läste när Danne kom förbi. Han hade fortfarande smärtor i bröstet och hade fått veta att han hade kommit undan döden med en hårsmån. Han hade legat i koma i åtta veckor men hade efter uppvaknandet tillfrisknat relativt fort. Det var andra veckan han var hemma och det var en vacker men isande kall dag i november.
”Hej broder, fortfarande nöjd med bygget?”, undrade Danne och syftade på altanen som han hade byggt som en present till Björn.
”Kan inte bli mer nöjd”, svarade Björn. ”Kan du göra något åt vädret också, det börjar bli kallt.”
De hade tillbringat många timmar i polisförhör men utredningen skulle troligast läggas ner. Björn minns inget alls från den aktuella dagen och Danne hade berättat det lilla han visste. Polisen hade hittat ben från två människokroppar och en hund vid jordkällaren.
”Mycket kan jag göra för dig, men vädret rår jag inte på”, svarade Danne glatt. ”Kom, vi går in.”
De gick in och bryggde en rejäl panna med kaffe och småpratade lite när Danne plötsligt frågade.
”Du, missförstå mig rätt nu. Men jag har noterat att du inte dricker whisky längre. Är det något förbud från läkaren eller?”
Björn tänkte efter, log och svarade.
”Inget förbud men jag behöver inte den skiten längre. Jag har hittat hem nu. Och dessutom så måste jag vara klar i skallen. Jag har en bok att skriva.”

***

Av: Nicholas Mackin

VN:F [1.9.11_1134]
4.5/5 (580 röster)
Den långa vägen hem, 4.5 out of 5 based on 580 ratings

6 kommentarer

  1. raskito Skriver:

    fyfan vad bra , blir nästan tårögd , den är så fin.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.4/5 (14 röster cast)
  2. Lise-Lotte Skriver:

    Underbar!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.7/5 (13 röster cast)
  3. Förvånad Skriver:

    Intressant med en novell med 475 röster, en överväldigande majoritet på 5 stjärnor utan en enda kommentar. Luktar fuffens, gör det inte?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.2/5 (15 röster cast)
  4. Love1horse Skriver:

    Wow! En fantastisk novell! 10 av 10! :D <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.5/5 (11 röster cast)
  5. Nico Gujer Skriver:

    Hej.

    Jag har gjort en recension och undrar vilken nation Nicholas Mackin har.

    MVH

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.3/5 (12 röster cast)
  6. Arne Fredriksson Skriver:

    Otäckt ryslig och samtidigt oerhört gripande. Två handlingar, mot slutet tre, så djup. Gillade särskilt skildringen av flickans tankar och känslor. Har aldrig läst något liknande.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.1/5 (11 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.