Brustet band

Jag och Ellen har haft problem länge nu. Vi har alltid varit bästisar alltid kunnat prata om allt. Men nu har jag märkt hur hon undviker mig, hur hon inte ser mig i ögonen när jag pratar med henne. Jag ville inte ha det så här, hon var min. Hon fick inte försvinna.
Jag ringde henne och frågade om vi kunde mötas vid bryggan, vårt eget ställe där ingen fick komma till förutom vi.
Hon svarade ja, lite tveksamt men jag bestämde mig för att strunta i det. När jag kom till bryggan var hon redan där och blickade ut över vattnet.
”Jag vet vad du vill säga.” sa hon när jag kom fram. Jag rynkade på pannan men sa inget.
”Du vill inte vara min vän längre va?” fortsatte hon och stirrade envist rakt framför sig.
”Nej, så är det verkligen inte.” sa jag. Jag var verkligen förvånad, hur kunde hon tro det?
”Du pratar inte med mig längre. Du är bara med Ida hela tiden.” viskade hon nästan som svar. Jag visste att jag hade varit mycket med Ida på sistonde, men det var bara för att Ellen inte pratade med mig, för att jag trodde hon inte ville vara med mig längre.
”Jag vet. Men du vill ju inte vara min vän heller.” sa jag och stirrade, jag också ut i vattnet.
”Va?” frågade hon och vände blicken till mig.
”Jag…jag gjorde det för att jag inte trodde att du gillade mig längre.” mumlade jag. Hon såg på mig med gapande mun och jag insåg att jag måste ha sett ut så för en stund sedan. Men samtidigt gick en lättnad igenom mig. Det vara bara ett missförstånd, allt skulle ordna sig.
”Varför sa du inte det då?” frågade hon tillslut. Jag visste redan svaret men jag skämdes för att säga det.
”För att…jag tänkte om du inte brydde dig om mig så skulle jag inte bry mig om dig.” viskade jag, knappt hörbart. Men jag visste att hon hade hört mig.
”Varför tänkte du så?” frågade hon med sammanbitna tänder. Jag svalde.
”För att jag är för stolt.” Hon såg på mig med ett tvivlande ansiktsuttryck innan hon tillslut svarade.
”Om du verkligen hade älskat mig skulle du inte brytt dig om din stolthet.” sa hon och började sakta gå därifrån.
”Nej! Det är inte alls så! Snälla, kom tillbaka! Jag älskar dig!” Ropade jag. Men hon hörde inte på. Jag visste att hon inte skulle höra på. Det var försent.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (7 röster)
Brustet band, 3.9 out of 5 based on 7 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.