Britta Maria

Jag längtade tillbaks till medicinstudierna Lund för mitt andra år. Jag kände ett, måhända övermodigt, stort självförtroende. Jag visste jag var bland de bästa i kursen, och jag hade haft den overkliga kärleksnatten med Violetta som faktiskt inte varit en dröm. Jag hängde allt mindre på studentkaféet. Jag motionerade på gym och ute i motionsspåret, och framför allt gick jag stenhårt in för studierna.
Undervisningen på kurserna var förstklassig, ofta helt njutbar. Lärarna gick in för uppgiften med glöd och engagemang. Oftast hade vi gruppövningar vid sidan av föreläsningarna för hela kursen. Till gruppövningarna fick vi till uppgift att specialstudera vissa ämnen, och sedan redogöra inför gruppen på ett pedagogiskt sätt, och även utmana nuvarande kunskap genom att peka på områden för vidare forskning. Det var mycket avancerat, och en bit ovan horisonten för många elever på kursen. Jag älskade detta. Jag njöt av att tränga in i ämnen, och att sedan undervisa. Jag kunde tillbringa stora delar av nätter, utrustad med kaffe och ett paket Ballerinakex, med att förbereda mina presentationer. På den tiden ritade man oftast med tusch på overheads. Under min tredje termin hade jag för vana att lite för ofta göra avbrott för att sätta på hörlurarna och låta någon låt ur Gary Burtons makalösa album Throb smeka och utmana öronen. Jag hade just i början av mitt andra år upptäckt LPn av en slump på det underbara nya stadsbiblioteket. Man kunde låna hörlurar, sätta sig i en skön stol, och beställa fram något ur den rikhaltiga skivsamlingen. Jag tyckte jag levde i paradiset. En närmast utopisk välfärdsstat. ”Jag ska minsann aldrig klaga på skatterna när jag själv blir höginkomsttagare!” Jag visste ingenting om denna musik utan fastnade mer för omslaget där man kan tolka en liten ruta som en vackert rundad kroppsdel. De intrikata stämmorna med vibrafon, elfiol, elgitarr, en fantastisk bas och följsamma trummor har följt mig livet igenom.
Ungefär en månad in i min tredje termin började ett nytt äventyr. I min grupp var vi 12 personer, och vi hade mycket intressanta och givande gruppövningar. Utan att skryta kan jag säga att jag och en tjej som hette Britta Maria var de lysande stjärnorna. Hon presenterade sig alltid som just Britta Maria, två distinkt separata namn. Hon hade ett ovanligt och välkänt efternamn som tydde på att hon var medlem i en känd överklassfamilj. Flera personer av typ industrimagnater, storägare av fastigheter och finansiärer hade det namnet. Jag hade i ryggmärgen en aversion mot detta, men jag kunde inte förneka att hon var mycket duktig och dessutom trevlig och sympatisk. När hon fick ordet för att undervisa oss andra var hon helt enkelt strålande. Hon kunde identifiera spännande blivande forskningsfält. Dra fram kunskapsområden där läget var oklart och där man borde försöka lära mer. När hon fick till uppgift att recensera andras presentationer gjorde hon det sakligt, skickligt, men helt utan arrogans eller överlägsenhet gentemot uppenbart mindre bemedlade och begåvade kurskamrater. Hon var vänlig och korrekt mot alla.
Britta Maria var av knapp medellängd, sval, prydlig och vacker, och man kan nog säga att hon såg ut som överklass, men utan prål. Snyggt och traditionellt klädd. Stiligt men sparsamt sminkad. Oftast var hon klädd i byxor, inte jeans, med passande snygga kavajliknande jackor. Långa vinterkappor som såg exklusiva ut, mycket vackra sjalar, stiliga hattar och mössor, inte sådana man köper på Domus. Aldrig päls eller skinn, inte ens imitationer, och jag lärde mig senare att hon var tämligen radikal i djurrättsfrågor. Någon gång kjol med klassisk längd. Man såg att benen var kraftiga och starka och de såg smidiga och vackra ut. Hon hade diskreta guldsmycken som såg dyrbara ut, bländvita, jämna vackra tänder. Munnen var bred, läpparna tunna och mycket vackert tecknade, oftast bara diskret målade. Huden var alltid ljust brun som om hon just var hemkommen från Kanarieöarna efter att ha solat förnuftigt. Håret var blont, blankt, rakt och halvlångt. Jag visste senare att hon var tre dagar yngre än jag, och ibland kunde man tycka att hon var en aning lillgammal. Hennes stil var präglad av stringent och sober elegans på ett sätt som inte var så vanligt i Sverige på den tiden hos så unga kvinnor. Lillgammal visade sig vara fel benämning. Snarare var det så att hon helt enkelt hade sin egen stil baserad på ett helt grundmurat självförtroende, och att hon inte sneglade åt något håll över huvud taget för att anpassa sig.
När jag hade min mest utpräglat hippieliknande period, från mitten av första till drygt mitten av andra terminen, satte sig Britta Maria aldrig i närheten av mig om hon kunde undvika det. När jag ser bilder på mig själv i efterhand har jag förståelse. Långt hår med slitna toppar, orakad, slafsigt klädd med kläderna hängande lite hur som helst. Urtvättade manchesterbyxor, någon gång kom jag till och med i slitna träskor till lektionerna. I efterhand har jag frågat mig hur man frivilligt kan spöka ut sig på det viset, det verkar nu i backspegeln så ytterst omoget. Samtidigt som jag blir generad när jag ser en del gamla bilder, känner jag också stolthet över det kompromisslösa engagemang mot de oacceptabla klassklyftorna som var roten till att jag en period lät mitt yttre så förfalla. Britta Maria hade en vänlig attityd men kom inte i onödan nära mig. Hon var mycket uppskattande och berömmande när jag redovisat uppgifter, eller diskuterat ett område på ett bra sätt. ”Det där var ju riktigt bra! Spännande! Jag hade inte tänkt på det på det viset.” När jag var inne i min metamorfos och började lyfta min yttre stil mot slutet av andra terminen, och ännu mer under den tredje, ändrades hennes attityd mot mig markant. Jag är mycket känslig för sådant, så jag märkte det tydligt. Hon såg ogenerat på mig utan synbar anledning, och jag tyckte mig känna i luften att ett närmande från hennes sida var nära. Allt oftare sökte hon upp mig och satte sig på platsen bredvid. Ett brett leende utan att säga så mycket. En gång när hon satte sig bredvid la hon handen på min axel när hon var på väg att sätta sig. Hon ville få det att verka som att hon gjorde så på grund av att hon höll på att tappa balansen, men jag var säker på att detta bara var ett skådespeleri, och att hon på något sätt ville testa mig. Hennes hands beröring på min axel kändes intim, och den kändes som en stöt även om den var mild. Inbillade jag mig att hon bråddelen av en sekund kramade om själva spetsen av axeln utan att det kunde ha det minsta med bristande balans att göra? Det gick en ilning igenom mig. För en sekund kände jag mig helt försvagad. När hon momentet senare satt på stolen såg hon på mig med ett alldeles förtjusande leende. Hon såg mig i ögonen som hon inte gjort innan. Blicken fick mig i uppror. Hon hade djupt blå ögon. Varma. Den blicken var inte neutral. Den var hungrig. Jag kände det intensivt. Jag blev nästan lite irriterad för jag utläste ungefär ”Jag har Dig på kornet. Jag kommer och tar Dig när jag känner för det!” Bortskämda överklassbrud! Samtidigt var jag mycket smickrad, och jag försökte dölja hettan som vällde fram. Vi var båda tvungna att vända oss framåt och fokusera på lektionen. Inom mig var svallvågorna efter Violetta fortfarande som en tsunami som gick fram och tillbaka, så jag snarast undvek Britta Maria de närmaste dagarna. Dock var jag tilltalad av henne, jag tänkte så gott som alltid på henne, och kunde inte annat än för mig själv medge att hon var en alldeles utomordentligt snygg, trevlig och smart tjej. Dessutom var jag imponerad av att hon uppenbarligen talade flytande franska. Jag satt en rast bara någon meter från en telefonautomat inne i en korridor dit hon gick för att ringa upp någon med vilken hon talade franska så fort att jag inte hann uppfatta något sammanhang med mina skolbokskunskaper. Säkert en älskare.
En novemberkväll 1970 upplevde jag en stor överraskning. Muddy Waters spelade i Akademiska Föreningens stora sal. Jag hade självklart köpt biljett. Jag kom sent så jag fick klämma mig in uppe på balkongen som löper runt den underbara salen. Jag såg ner på publikhavet som till absolut övervägande del bestod av hippies eller vänsterintellektuella/kvasiintellektuella med alla sina tillhörande klanattribut vad gäller klädstil, frisyrer och annat. Själv var jag mitt uppe i processen att strama upp min stil. Jag var lite mitt emellan, men hade kommit en bra bit. Strax innan ljuset skulle dämpas såg jag något helt annat. Där sitter ju Britta Maria! Är det inte hon? Jo absolut! Visst är det hon! Hon satt mitt i havet. Hon passade stilmässigt in ungefär som en radikal hippie passat in i en mormonkyrka fylld av missionärer. Såvitt jag kunde se var hon ensam utan kavaljer. Jag blev enormt imponerad och jag kände oro i kroppen. Detta är en människa med total integritet! Så vacker hon är och en sådan stark hjärna hon har. Dessutom, så snäll hon är. Hon är sig själv med totalt självförtroende och anpassar sig inte. Under den helt unikt förstklassiga konserten såg jag att Britta Maria blev precis lika påverkad som alla andra. Hon gungade till musiken, svängde med armarna i luften, stod upp och applåderade och ropade bifall.
En kväll ungefär en månad efter att jag känt hennes hand på min skuldra, stod jag med en nummerlapp inne på ett konditori i centrum, när jag hörde en dämpad, glad och pigg röst
”Nejmen hej A! Handlar Du godis för kvällen?”
Där stod Britta Maria strålande leende. Hon var helt osminkad iklädd träningskläder, på huvudet en toppaluva av en typ jag aldrig hade trott jag skulle få se på henne.
”Ja faktiskt. Oftast nöjer jag mig med Ballerinakex inför sena kvällspasset, men någon gång faller jag för frestelsen till någon pralin.”
”Jag behöver också plugga en hel del i kväll. Jag kommer direkt från ett tufft spinningpass. Jag tycker jag kan unna mig något.”
”Det var kul och omskakande att se Dig så här! Inte fullt så stilfull som normalt dagtid.”
Hon skrattade
”Kanske borde jag byta stil lite mer åt detta hållet? Nu när Du tagit ett stort steg åt det prydliga. Ombytta roller!”
”Nej Britta Maria, det tycker jag inte. Du har en utmärkt bra stil. Jag menar alldeles uppriktigt att jag tycker Du är mycket stilfull. Jag förmodar Din vanliga stringenta stil är den Du trivs med. Jag började vantrivas med min gamla fåniga slappa stil. Invärtes är jag nog annars ungefär densamma.”
”Snälla Du! Skulle vi inte kunna sätta oss ner och ta en kopp. Jag har duschat så jag stinker nog inte av svett. Jag bjuder så gärna. Inte länge. Vi måste ju båda hem och förbereda.”
Så kom det sig att jag plötsligt fann mig själv med Britta Maria på café med ett wienerbröd och kaffe. Inte på det radikala studentkaféet, utan ett stenkast därifrån på ett högborgerligt klassiskt konditori. Jag hade kavaj och snygga svarta byxor, hon träningsställ och sportskor. Ombytta roller. Vi hade en mycket trevlig stund. Helt kort, omkring 20 minuter. Det kändes på ett sätt som ett helt vanligt samtal kompisar emellan, men samtidigt var det mer. Där fanns en spänning, kanske förväntan. För mig kändes det som att hon pressade på medan jag försökte hålla emot. Min motsträvighet blev dock under det korta samtalet mer och mer halvhjärtad för att helt upplösas. Varför inte?
”Snälla A, jag vet att mitt namn är krångligt. Britta Maria. Men jag vill till inget pris kallas bara Britta. Jag tycker inte det är vackert. Och inte heller Britt-Marie. Däremot får Du gärna kalla mig BM. Mina nära vänner, de få jag har, kallar mig så.”
”OK! Då säger vi BM. Min nya nära väninna.”
”A, jag är så imponerad av Dig. Du är alltid så knivskarp i Din analys. Samtidigt snäll mot Dina kamrater.”
”Jag har tänkt precis samma om Dig, BM. Du är så klarsynt men samtidigt på något sätt omtänksam, och jag har en känsla av att Du håller tillbaks en del kritik. Vi har en del rätt så svaga kamrater i gruppen. De är ju snälla och kan kanske bli bra läkare för det, men knappast bra forskare.”
”Precis. Nej man måste tänka lite längre än att bara knipa billiga poänger.”
Vi satt tysta en stund. Jag blev irriterad på mig själv eftersom jag kände någon sorts tunghäfta. Tankarna rusade runt. ”Jag borde egentligen föreslå BM någonting. Bio kanske? Det måste i så fall vara en speciellt bra film. BM tar man inte på vad som helst. Teater eller opera? Malmö symfoniorkester? Men jag vet inte alls vad som är på gång. Jazzkväll på Montmartre i Köpenhamn? Nej, det vore att gå för långt redan nu. Nåja. Lugna ner Dig! Rusa inte på. Hon sitter kanske här bara för att vara artig och vänlig. Hon är ju utan tvekan mycket väluppfostrad och belevad. Men det vore underbart att sitta bredvid henne och kanske till och med känna hennes huvud mot axeln. Det var ju hon som tog initiativet till att vi sitter här, och hon vill betala. I själva verket tror jag det kokar inom henne. Jag måste nu verkligen lägga Violetta bakom mig.”
”För någon vecka sedan kunde jag ju inte undgå höra att Du verkar vara flytande på franska. Du såg väl att jag satt alldeles bredvid telefonautomaten. Men oroa Dig inte. Jag förstår franska rätt så dåligt.”
”Visst såg jag Dig. Ja, jag kan franska, kanske bättre än svenska. Min mor är fransyska och det var henne jag pratade med. Jag har gått gymnasiet i Genève och delvis vuxit upp där. Mina föräldrar bor där.”
”Jaha! Hur är det att bo och växa upp där? Är det så fint som man föreställer sig? Är det där Du lärt Din sobra stil?”
”Jodå. Det är mycket fint. Man lär sig stil om man vill. Det kan man säkert göra här också. Om man vill alltså. Och om man får tillfälle till det.”
Vi satt tysta en stund. Jag trivdes bra i BMs sällskap, och hon verkade avslappnad. Hon talade lugnt och med vacker dämpad röst, och hon satt avspänt på den lilla caféstolen med benen i kors. Hon lyssnade uppmärksamt på allt jag sade. Våra ögon möttes och hon log brett så att de bländvita jämna tänderna syntes.
”Du A. Detta är kanske djärvt, men jag tar mig friheten att bjuda hem Dig. Idag är torsdag. Varför inte redan på lördag kväll. Har Du något för Dig.”
”Nej, inget annat än att jag tänkt plugga utrustad med ett paket Ballerina. Det är nog allt. Det händer inte så mycket på stan. Konserter eller sådant menar jag. Vad jag vet.”
”Klockan sex? Vi kan laga mat tillsammans. Jag älskar att laga mat, och många säger jag är skicklig. Jag handlar allt. Jag är uppvuxen i en vinkultur och jag har ett sortiment goda viner hemma, så Du behöver inte ta med något. Ingenting.”
”Tack! Jag accepterar. Jag behöver förfina min kokkonst. Jag tar kanske med en flaska trots allt så att jag känner mig hemma. Parador kan man fortfarande få för under tian. Efter maten kan vi ju plugga tillsammans.”
BM skrattade vackert.
”Jag säger följande så att Du är lite förberedd och så att jag spelar med öppna kort: Min familj är oerhört rik, och mitt liv och mitt hem är kanske inte precis som för de flesta 20-åriga studenter. Mest på gott förstås, tro inte jag klagar. På dörren står P Andersson, ett fejkat namn. P står för Patricia vilket faktiskt är mitt tredje namn. Mor och far vill inte jag ska skylta alltför mycket med mitt efternamn, och jag förstår naturligtvis varför det kan vara riskabelt. Välkommen.”
Hon pussade mig på kinden, lätt och flyktigt som en vårbris.
2.

Strax före sex på lördagen stod jag utanför dörren med den skinande blanka mässingsskylten med P Andersson i prydliga bokstäver. Jag hade tagit BM på orden så jag hade ingenting med mig. Inte Parador, inga blommor. Det gick upp för mig att BM bodde i ett av de mest pittoreska husen i den mest pittoreska delen av gamla Lund. Bilfritt utom för boende. Urgamla kullerstenar på den krokiga gatan som var en bara 30 meter lång återvändsgränd och som slutade med en minimal vändplan. Hela området är säkert K-märkt flera gånger om. Jag hade promenerat förbi korsningen där den lilla gatan börjar många gånger. Själv tycker jag det kan bli lite för mycket av det gulligt pittoreska för att det ska passa mig när man slår knut på sig själv för att bevara gamla miljöer. Jag har själv blivit något av en urban city-boy efter min extremt lantliga uppväxt. Men visst är det charmigt, och turister drar fotograferande omkring i kvarteren. BM:s hus var blåmålat och såg från gatan rätt så litet ut. Två våningar med brant tak belagt med ny takpapp målad kolsvart, en skorsten som såg nymurad ut. Övervåningen måste ha rum med sneda väggar. Mysiga sovrum kunde jag inte låta bli att tänka. Hela huset var pietetsfullt nyrenoverat. Samtidigt som det behållit sin åldriga prägel, såg det oerhört robust ut. Fönstren måste vara nya, buktiga rutor, bågarna och karmarna var kraftiga och såg helt friska ut. Ena gaveln låg kloss i kloss med ett trevåningshus, medan den andra gavel var fristående, och mot den gaveln, utan minsta springa, började ett högt kraftigt plank ungefär fyra meter långt som nådde till gaveln på grannhuset. Planket hade en dörr med moderna låsanordningar. Dörren var bred och släppte gott och väl igenom en bil. Hela huset och planket var nymålade och gav ett exklusivt och gediget intryck.
Jag hade ju förstått att BM hade råd att bo precis enligt sina preferenser. Det var för henne att bara välja vad hon tyckte bäst om, och så köpa och låta de bästa hantverkarna renovera. Även vilket land hon skulle bo i och vilket universitet som skulle få äran att ta emot henne. Hon kunde betala för vad som helst, och hon var så pass intelligent och ambitiös att hon skulle vara elitstudent var som helst. Egentligen hade jag lite svårt att tänka mig BM boende i detta gamla hus. Eftersom hon ju uppenbarligen har råd till vad som helst borde hon ha skaffat ett arkitektritat nytt hus med spännande design istället. Eller till och med själv låtit bygga ett. Även om det var snyggt, exklusivt och vackert här, så fick åtminstone jag en känsla av mossighet. ”Men jag är kanske bara avundsjuk, jag som flyttar runt mellan korridorrum och rum med kokvrå.”
Jag ringde på BMs dörr och efter mindre än två sekunder hördes ett antal klickanden och dörren gick upp. Jag tog omedvetet ett halvt steg tillbaka. Jag vet inte hur jag betedde mig, men troligen blev jag blossande röd och blek omväxlande. Den svala sobra stringensen lyste med sin totala frånvaro. Hon hade en klänning på sig som slutade tio centimeter ovanför knäna. Klänningen följde hennes kropp perfekt utan att sitta åt, och den hade diagonala mycket breda svartvita ränder. Det såg ut som att hon inte hade bh, men klänningen var av ganska tjockt tyg så helt säker var jag inte. Hon var barbent och hade eleganta, ganska högklackade inneskor på de breda friska fötterna. Knallröda tånaglar var synliga. Klänningen hade inga ärmar utan breda band över axlarna så att de vackra kraftfulla skuldrorna var påträngande i sin sensualitet. Håret var småkrusigt, vilket jag aldrig sett tidigare på BM. Läpparna röda, mycket röda, i övrigt diskret make-up.
BM gick runt mig, drog till dörren, tryckte på en knapp varvid ett par klickanden hördes. Små röda lampor på en panel intill dörren blinkade eller lyste med fast sken. Hon vände sig mot mig med ett brett, en aning förläget, leende. Jag hade all möda i världen att hålla mig på ett någorlunda kultiverat plan. Sedan avskedskyssen med Violetta för ett drygt halvår sedan hade jag inte varit i närheten av en kvinna. Det mest intima var BM:s beröring av min axel för någon vecka sedan och samtalet på caféet. Emellanåt hade jag känt mig som en död sill, och varit orolig att någon kraft försvunnit ur mig för gott. Jag hade sett vackra kvinnor, som helt uppenbart bara väntat på ett tecken från mig, men inte brytt mig speciellt. Nu blev jag lycklig att känna att krafter som inte gick att dämpa körde runt i mig totalt hänsynslöst.
”Min kära BM så vacker Du är! Får jag kyssa Dig?”
”Det vill jag, det vill jag” sa hon, tog ett steg fram mot mig och ställde sig på tå. Jag fick böja mig en aning. Hennes tunna vackra läppar var ljuvligt mjuka, hennes tunga sökte upp min. Jag tog ett kraftigt tag med armarna under hennes armar och tryckte hennes bröst hårt mot mig. Hennes kropp var fast och kändes mycket stark. Hennes händer höll varsamt men stadigt om min nacke. Vår kyss ville aldrig ta slut.
”Så underbart! Min A, min A! Om Du visste vad jag längtat efter detta.”
Själv kunde jag inte precis säga detsamma. Möjligen var det så att jag de senaste veckorna, och i synnerhet de senaste två dagarna, halv omedvetet bekämpat de krafter som velat ta mig till just denna stunden. Men varför egentligen? Är jag inte en ytlig ynkrygg? Jag hade tänkt på den enorma klasskillnaden. Om vi blev ett par skulle jag hela tiden få anstränga mig för att
visa att jag visst det har kultiverade manér, och hon skulle få visa att hon visst det är folklig, även om hon inte har en aning om vanligt folks livsvillkor. En annan sak hade också bekymrat mig, nämligen minnet av Violetta. Det är absolut ingen tvekan om att Violetta besitter den mer sublima skönheten. Nu beundrar hela världen hennes röst, men hade hon inte haft rösten, hade hon kunnat vara superfotomodell om hon så velat. Visserligen är BM mycket vacker, men hur ska jag kunna undvika att jämföra? Det vore ju orättvist mot BM, och hur skulle jag kunna översköljas av passion när ju minnet av Violetta aldrig någonsin skulle kunna försvinna? Nu var alla dessa funderingar som bortblåsta. De kändes helt och totalt irrelevanta. Jag hade inte vågat vara så ärlig mot mig själv att jag medgett att jag längtat hett efter att se BM naken och att hamna i säng med henne. Nu var allt enkelt. Samtidigt, lyckligtvis bara en kort stund, överfölls jag av en viss avsmak för mig själv. Så fullständigt löjeväckande och oacceptabelt utseendefixerad jag är! En sådan obehaglig typ. Här håller jag till och med på med att jämföra och poängsätta två utomordentligt vackra och intelligenta kvinnor. Tänk om de visste vad jag höll på med i mitt enkelriktade huvud!? De skulle drabbas av förakt och vända sig bort från mig. Eller är det så? Passion är ju ingen viljeakt. Ibland skäms jag, ibland känner jag att jag fått en alldeles unik gåva att ta för mig av livets möjligheter. Violetta älskade ju min passion, och minsann känner jag på mig att BM kommer att reagera på samma sätt. Jag är ju snäll, och min passion för skönhet är inte alls beblandad med förakt eller nedlåtenhet mot dem som inte äger gåvan.
”BM, jag har inte direkt vågat längta utan distanserat mig från tanken och känslan. Varför jag känt så kan vi ju diskutera när vi får lust. Men nu ger jag upp. När ska vi laga mat?”
Hon släppte greppet om min nacke, slog de starka armarna runt om min hals. ”Står Du stadigt min älskling? Håll Dig i stången där!” och utan att jag visste hur, hade hon slagit benen hårt om min midja, kramade mig skönt om halsen, och kysste mig närmast våldsamt upprepade gånger. Hon var stark och vig som en panter. Jag stod stadigt, stödd med en näve runt stången avsedd att hänga ytterkläder på.
”Jo, ett infall säger mig att det är lämpligt att starta matlagningen om två eller tre timmar. Det är väl helt OK att äta runt midnatt? Tycker Du det passar?”
”Precis vad jag tänkte. Du har underbara läppar. Jag vill känna dem mycket mer. Och jag vill se Dina ben.”
Jag tog av kavajen och skorna, drog upp min kortärmade nya vita skjorta så att den hängde utanpå byxorna. Jag la mig ner på knä framför BM och smekte hennes ben med händerna och kysste dem varsamt. Jag förde försiktigt upp klänningen en decimeter så att jag kunde kyssa högre upp, och jag smekte låren med händerna ända upp. BMs ben var starka och välformade. Ganska breda vrister och knän, utsökta proportioner och kurvor. Kraftiga lår men på intet sätt vidlyftiga höfter. Allt utstrålade styrka, sundhet och god hälsa i kombination med en glödhet sensualitet. Jag hade inte vetat att så kraftiga ben kunde vara så oemotståndligt vackra. Huden hade en blank vacker lyster.
Hon tog mig i handen och ledde mig in i rummet och uppför en svängd furutrappa till övervåningen. Trappan var ingen dussinvara som man hittar i byggsatshus. Grova, en aning skrovliga plankor som var behandlade på något sätt så att de var halvblanka och behagliga utan att vara hala. Jag var med nöd och näppe kapabel att notera den underbara bostaden. Jag gick avsiktligt tre trappsteg efter henne uppför trappan så att jag kunde se musklerna i hennes ben. Den sensuella upplevelsen fick mig att gå ostadigt. Benen bar henne uppför trappan som vore hon av luft. Grace och styrka. Skönhet och elegans.
”BM, Dina ben är sagolikt fantastiskt vackra.”
Hon stannade och lät mig massera. Hon ställde sig på tå och lät mig få känna hur de var omväxlande mjuka och stenhårda. Väl inne sovrummet sparkade hon av sig skorna och drog klänningen över huvudet. Mycket riktigt, hon hade ingen bh. Bröstvårtorna var stora och hårda. Jag la mig åter ner på knä framför henne och drog varsamt ner trosorna. BM hade en underbart formad kropp. Robust, stark, men den gav samtidigt intryck av smidighet. Jag la märke till ett stort tydligt blåmärke på sidan av vänstra låret.
”Kära Du! Har Du ramlat? Eller har någon älskare tappat kontrollen?”
”Jag tränar judo, och tävlar en del också. När jag var 17 var jag schweizisk mästarinna i min ålderklass. Nu tränar jag med en klubb i Rosengård och någon gång åker jag över till en klubb i Köpenhamn. En tuff grabb i Malmö kastade mig lite vårdslöst. Jag gick på en skicklig fint, och sedan tog han i lite väl mycket. Det var en aning över gränsen för att vara träning. Jag hann inte parera och slå i golvet så som man ska. När man tränar seriöst händer sådant ibland så jag var sur en minut men nu är det helt OK. Han är väldigt intensiv i träningen men snäll som ett lamm i grund och botten. Märket kommer att bli gult innan det försvinner. Jag har erfarenhet. Hoppas Du står ut. Försöker man undvika sådant är det bättre man lägger av helt.”
Hon knäppte upp min skjorta. Lite fumligt, kanske var hon ivrig så att hon hade svårt att ta det lugnt, eller lite spänd och nervös även om man inte alls såg det på hennes uppträdande i övrigt. Kanske var hon helt enkelt okontrollerbart upphetsad. Jag masserade hennes huvud med fingertopparna, ner längs med halsen. Jag försökte vara rofylld trots att jag hade nästan plågsamt stånd. Hon löste upp livremmen och förde ner byxorna och kalsongerna vilket inte var så lätt på grund av min upphetsning. Hon såg leende upp på mig.
”Så underbart A. Jag känner samma!”
Vi lade oss i sängen utan vidare prat. Jag försökte lugna ner mig eftersom mitt intryck var att BM var mycket förväntansfull men en aning spänd. Hennes ömmaste punkt var stenhård och extremt känslig. Minsta beröring verkade gå över gränsen. Jag lämnade därför den att vila och smekte hela kroppen, höjde upp hennes ben och kysste dem, smekte dem och betraktade dem. Fötterna var breda och tårna ganska korta. Perfekt manikyr och sagolikt slät och behaglig hud. Jag levde ut min passion för andra gången i livet. Är jag egentligen riktigt klok? Jag kysste blåmärket ömt, och kysste lårens insidor så långt upp jag kunde nå.
”Min kära! Dina ben är underbara! Kraftfull sensuell skönhet.”
”Tack käraste! Det tycker jag om att höra. Jag är jättenöjd med dem. De är utmärkta till judo, starka, snabba och viga, och jag har förstått att de tilltalar män väldigt mycket också vilket jag ser som en underbar gåva. Jag älskar att känna hur Dina blickar smeker dem. Då är jag så lycklig över att jag har just dessa benen. Jag är riktigt mallig, och jag älskar dem. Jag har märkt sedan länge vart Dina blickar söker sig. Dina blickar är mycket genomskinliga.”
Hon satte sig grensle över mig och masserade hela min kropp. Hon hade starka, mjuka och sköna händer. Hon var så vacker att se där hon satt. Axlarna var breda och överarmarna mycket vältränade. Muskulösa är fel ord, men de var formade av mycken träning. Brösten var ganska stora, mycket fasta och bröstvårtorna stod rakt ut. Färgen på hela hennes kropp var en ljusbrun nyans. Håret hängde ner i ansiktet när hon lutade sig fram över mig. Hon lät brösten glida över min kropp, och smekte min lem känsligt precis där det är som skönast. Hon var skicklig. Hon la sig platt på mig och kysste mig. Jag vände sakta på mig så att vi hamnade bredvid varandra. Vi låg stilla en stund.
”Älskade BM! Så underbart! Jag älskar Dig. Jag vill känna på Dig så lätt som den lättaste fjäder.”
BM nickade och kysste mig ömt och blundade. Jag märkte hon var närmast överkänslig, varför jag förde ner handen till skötet och masserade hela hårbusken mycket försiktigt med hela handflatan. Jag förde ner handen sakta längs låret ner till knäet och lyfte hennes ben.
”Min kära BM, så underbar Du är. Dina ben är sagolikt vackra. Får jag kyssa dem?”
Hon såg hänförd ut och nickade. Jag reste mig upp och lyfte hennes båda ben, kysste dem uppifrån och ner under flera minuter och öste komplimanger över henne. Komplimanger kom från hjärtat. Benen var utsökta i formerna och i sin kraftfullhet. Komplimangerna kom också från hjärnan då jag vill få henne att slappna av, och få henne att överväldigas av vällust. Jag tänkte ”Min kära, rika, underbara BM, jag ska vara så ömsint mot Dig som jag förmår. Hela Din tillvaro ska bli ännu mer underbar än den redan är. Jag älskar Dig! Detta får ta tid.” Jag koncentrerade så småningom lätta kyssar till området kring skötet och inne i hårbusken. Hon låg med öppen vacker mun och slutna ögonlock, armarna avslappade rakt ut. Jag vidrörde henne i omedelbart i närheten av klitoris så lätt jag förmådde. Sedan lät jag min tunga, hela den flata ytan, vila mot hennes ömmaste punkt. Alldeles stilla. Bara skapa kontakt genom att röra vid. Jag kunde se på axlarna att hon spände sig. Jag låg stilla gott och väl ett par minuter, och det såg ut som om axlarna slappnade av samtidigt som hennes kropp skälvde knappt märkbart i pulser, som om hon fick flera små, små orgasmer. Hon blev efterhand helt avslappnad samtidigt som hon kved som bräddfull av njutning. Jag tryckte något lite hårdare utan att glida mot ytan. Hennes kropp skälvde till kraftigt men behagfullt, hon fortsatte vara avslappnad. Hon var sagolik. En sådan underbart känslig och intensiv kvinna! Hennes kropp är obeskrivbart skön för älskaren och för henne själv. Kraftfull och vacker och hyperkänslig för stimulans. Jag ska älska henne varsamt. ”Jag ska älska Dig så bra och försiktigt min älskade. Du ska vara övertygad om att jag behärskar gränserna och Du ska kunna slappna av helt. Du ska inte behöva tänka på något över huvud taget utan Du ska kunna ge Dig fullständigt hän. Jag ska göra allt så bra för Dig och jag ska ta emot allt Du gör med passion. Du ska älska Din egen kropp och bli överväldigad av lycka över att ha just dessa benen. Jag älskar Dig!” En så känslig och underbart mottaglig kvinna. En sådan gåva till en ung passionerad man. Jag lämnade skötet och rörde mig upp längs med hennes kropp, lade en arm under hennes hals och kysste henne. Hon öppnade ögonen.
”Min älskade, så skönt Du gör för mig. Om Du visste vad jag njuter. Kan det verkligen vara så här?!”
”Dina reaktioner är så sköna. Jag älskar Dig BM. Dessutom är jag förtrollad av Dina ben. Jag vill se dem ännu mer. Bara se dem och njuta av formerna. Och känna dem.”
Hon reste sig upp till sittande och visade upp sig. Hon smekte mig med tungan, öppnade en låda i nattygsbordet, tog fram en kondom och satte den varsamt på mig.
”Jag är precis på gränsen. Du har gjort mig tokig med Din skönhet. Jag tror jag kommer omedelbart.”
”Håll inte igen kära Du. Kom precis som det känns bäst. Jag älskar Dig och jag vill vi ska älska tusen gånger.”
Hon satte sig på mig och förde in mig. Hon lade sig ner över mig och kysste vildsint samtidigt som hon rörde underlivet i rytmiska cirkulära rörelser. Jag kom direkt.
”BM! Du underbara.”
”Slappna av käraste! Det är underbart, himmelskt. Jag älskar Dig. Vi ska inte älska tusen gånger utan minst hundra tusen gånger. Jag ska ge Dig allt jag har, jag ska visa Dig mina ben varje gång, och jag ska också ta för mig precis allt.”
Hon tog av kondomen och lade sig tillrätta vid sidan av mig. Hon la ett ben över min mage, kysste mig på kinden så att jag blev alldeles våt. Jag somnade. Klockan var bara kvart över sju.

3.

Halv nio vaknade jag av att BM helt enkelt la sig raklång på mig och kysste mig. Jag omfamnade henne och knep med mina ben kring hennes lår.
”Jag har legat och bara tittat på Dig i drygt en timme. Du ser underbar ut. Du är vacker. Något mer fridfullt har jag nog aldrig sett, totalt tömd både på kraft och annat. Du verkar vara en lycklig människa. Jag kan inte sova så här dags. Känner Du för lite arbete i köket min käraste?”
Jag fann mig snabbt.
”Javisst, det var väl därför jag kom hit.”
Vi hade en rolig och för mig lärorik stund i köket. BM hade köpt hem oxfilé och allehanda tillbehör. Hon lärde mig göra en portvinsbaserad sås som blivit till mitt eget paradnummer. Köttbitarna fick en rejäl stekyta, därpå gjorde vi en sorts Parmaskinkröra, innehållande bland annat hackade kantareller, som lades ovanpå köttbitarna i en form, och så in i ugnen med en stektermometer.”Även mästerkockar använder stektermometer, så man ska inte skämmas för det. Jag vill ha min bit väl genomstekt, 80° faktiskt.” Ett par minuter innan det hela var klart ströddes några smulor ost ovanpå. Helst en hård Amaroneindränkt italienare, men det går utmärkt med annan god smakrik ost också. I den andra ugnen, hon hade två, bakades Hasselbackspotatis. Vi läppjade på en Beaujolais under arbetet.
”Vi ska dricka denna flaskan men inte mer. Vi är ju fortfarande nästan ungdomar.”
Måltiden var den mest förfinade jag dittills ätit. Under matlagningen och under måltiden berättade vi nästan oupphörligt om oss själva. Jag hisnade. Vid 18 års ålder hade BM fått ut en del av arvet, en bråkdel, och köpt huset i Lund helt på egen hand.
”Du är nästan gränslöst smart, men jag tror inte Du kan föreställa Dig hur rik jag är. När jag köpt och renoverat detta hus märks utgiften knappast som annat än en krusning i felmarginalen på mitt bankkonto. Ändå har jag hittills bara fått ut en fraktion av mitt arv. Högst fem procent. Skrämmer det Dig?”
”Jag måste nog medge att det skrämmer mig en del. Tala om klassklyfta. Men jag trivs med Dig på något sätt.”
Huset hade varit ett ruckel när BM köpte det. Hon hade anlitat en arkitekt som fått fria händer. Hantverkare hade arbetat i 7 månader på att förvandla rucklet till en makalös bostad. Huset såg inte så stort ut från gatan, men det var mycket djupare än brett. Markplanet var egentligen ett enda jätterum, men med liksom olika avgränsade delar avskilda av pelare och korta väggstumpar. Fantastiskt mysigt, gediget och ombonat, men inte glittrigt eller överdrivet lyxigt. En kraftig oregelbunden murstock gick rakt upp och genom taket nästan mitt i rummet. I murstocken hade man öppnat en vacker inmurad öppen eldstad i vardagsrummet på bottenplan och en även i ett av sovrummen på övre plan. I ett hörn av vardagsrummet stod en liten men välklingande flygel av japanskt märke. Under en paus tog hon av sig naken och spelade Chopins första Nocturne och en stor del av tredje Balladen. ”Resten av det stycket klarar jag inte utan noter, och det väntar vi med tycker jag.” Jag blev närmast chockad. BM var en mycket duktig pianist. Hon berättade att hon tagit mycket dyrbara pianolektioner upp till sena tonåren, och att hon numera tillbringade minst en halvtimme varje kväll vid sin lilla flygel.
”Fönstren har ingen insyn utifrån. Hela huset är fullt av den absolut modernaste larmteknik. Händer något är här horder av väktare på ett par minuter.”
”Tydligen saknas ett larm för arbetargrabb i sovrummet.”
”Det kopplade jag ur när vi gick uppför trappan. Märkte Du inte det?”
En del av rummet utgjordes av matplats, en annan upptogs av två soffor och ett antal fåtöljer. Och så vidare. Huset såg utvändigt ut ungefär som i ursprungsskick, men egentligen var nästan allt nytt. Jag kunde bara gapande betrakta härligheten.
”Mina första sju år bodde vi i Gamla Stan i Stockholm, men då flyttade vi till Genéve. En slottsliknande villa med 16 rum.”
”Varför pluggar Du i Lund? Du hade väl kunnat gå på Harvard eller var som helst?”
”Det tror jag. Eller på någon berömd skola i Paris. Det hade jag nästan säkert kunnat. Min syster som är 4 år äldre läser juridik på Yale. Det låter kanske konstigt, men på något sätt vill jag inte tappa kontakten med Sverige. Lite irrationellt. Dessutom, Lunds läkarutbildning har bra rykte. Jag trivs med studierna. Bland annat eftersom Du är i kursen.”
”Nej men oj. Jag trivs också. Mycket för att jag kan vila ögonen på Dig när undervisningen blir tråkig. Jag vet ju inte så mycket om stora världen, men jag kan inte se annat än att utbildningen håller hög klass.”
”Tro mig om Du vill, men dessutom tycker jag om att leva i ett land med någorlunda välfärd för alla. Egentligen tycker jag inte om Schweiz. En skurkstat eftersom man låter skurkar gömma undan pengar. Jag tycker folk i demokratier ska betala de skatter parlamentet har bestämt. Du är ju en fattig människa. Tänk så förfärligt om Du inte haft råd att studera.”
”Tack! Ja, hade jag varit fem år äldre hade det ju knappast varit aktuellt med högre studier. Skolkarriären skulle ha slutat tidigt. Mina föräldrar hade inte haft råd att köpa böcker till hela realskolan och hela gymnasiet. Omöjligt. Är Du socialdemokrat?”
”Jag har inte röstat ännu. Det har väl inte Du heller. Min mor röstar på socialisterna i Frankrike. Jag och min syster är svenska medborgare, och Paula har röstat på sossarna. Pappa älskar mest av allt sin plånbok. Han lär vara närmast ett geni i affärer och på skatteflykt. Han skulle helst avstå att betala skatt helt och hållet och se fattiga gå och buga och bocka med mössan i hand och sopa trottoarerna framför rikt folk. Mamma är underbar.”
”Det verkar knepigt. Mitt största problem under uppväxten var att folk var så förbannat kristna och underdåniga och tacksamma. Det gjorde mig galen.”
”Du stannar väl över natten hoppas jag. Jag har långt ifrån fått nog.”
Hon satte sig på mig där jag satt i soffan med sina knän på ömse sidor om mina höfter. Hon tog ett fast grepp kring mitt huvud och kysste mig hårt med sina intensiva mjuka läppar och ivriga tunga. Vi klädde av oss, la ett gigantiskt badlakan på soffan, satte på Chopins Nocturner med Pollini, och tände brasor både nere i vardagsrummet och uppe i sovrummet. Låg och kramades, var helt avslappnade, och smekte varandra helt underbart. Vi duschade tillsammans klockan halv två, kröp in under täcket, och hade en helt ljuvlig kärleksnatt där jag lyckades bjuda BM på en resa som fick henne helt upplöst. Hon såg på mig utan att hon förmådde prata. Ögonlocken sjönk ihop långsamt.

4.

Min och BMs första afton och natt var början på en relation som har kommit att berika hela mitt liv. En underbar och ovanlig relation. Vi blev heta älskare, de närmaste vänner, kollegor. Men inte mer. Under perioder när jag inte varit bunden av andra förhållanden, och då vi inte bott alltför långt ifrån varandra, har vi träffats två till fyra gånger per månad för att laga mat eller gå på restaurang, fjällvandra, leva mulleliv i skogen, umgås med varandras barn, diskutera jobbet, eller gå på konsert, och inte minst älska helt tokigt intensivt. BM är mycket mer frigjord från konventioner än vad nästan alla andra människor är, och hon träffades gärna för kärleksmöten mitt uppe i sina äktenskap. Hon har alltid varit helt öppen med detta. ”Take it or leave it! Sådan är jag helt enkelt.” Som studenter träffades vi såväl i BMs fina hus som i mitt rum med kokvrå. BM var lika naturlig var som helst. I slott och i koja. Hon var med hemma hos mina föräldrar och mina morföräldrar. BM blev mycket populär hos alla. Hon pratade helt obehindrat med vem som helst. Vi var ute och fiskade och vi plockade lingon och kantareller. Vi rensade och grillade gäddor och abborrar. Jag träffade hennes syster, som sedermera etablerade ett advokatkontor i Stockholm, och hennes mor, dock aldrig hennes far.
En gång bjöd BM mig på två veckor på Kap Verde där hennes farbror hade ett hus avsides beläget på ön Sal. En splitter ny ökengående jeep ingick i utrustningen. Vi tog en tredagarskurs i kite-surfing på stränderna strax väster om Santa Maria, där vi började med att sitta i sanden och lära oss manövrera drakarna, för att efterhand ge oss i kast med de enorma vågorna och den ständigt starka vinden, från början med en instruktör alldeles intill. BM var mig totalt överlägsen så snart vi kom ner i vattnet. Hon var stark, vig, hade perfekt balans och blev snabbt mycket avancerad. Dessutom visade hon sig vara en mästerlig och helt orädd simmare. Med sin vackra, robusta, smidiga kropp liknade hon mest ett sjölejon i sitt rätta element, eller möjligen en sådan varelse som Vonnegut beskriver i Galapagos. Hon dök ner i vattnet långt ute bland vågorna och fångade in mitt underliv en meter under ytan. Hon var busig. Vi hyrde kitesurfing-utrustning under tre dagar direkt efter kursen. BM flög fram över vågorna, ändrade kurs helt obesvärat under de svåraste betingelser, tog sats mot de värsta vågorna och gjorde luftfärder åtminstone tio meter höga. Jag kom som vanligt långsamt efter men blev också duktig även om jag inte haft minsta chans mot BM om vi skulle tävlat. Jag var utmattad på kvällarna, medan BM verkade helt pigg. BM köpte billiga solglasögon, halsband och vackra tyger av gatuförsäljare och i små butiker. Hon försökte aldrig pruta. Hon berömde produkterna. Av en senegales köpte vi vardera två statyetter i svart trä; den ena en kvinna som sitter på knä med stolt sensuell hållning med armarna mjukt uppåt över huvudet, den andra en mager man med vandringsstav som sitter med ena knäet i marken, nersjunket huvud, kutig rygg, hopfallna axlar, mycket bekymrad men på något sätt inte helt uppgiven. Fina uttrycksfulla arbeten. Att liknande statyetter fanns att köpa i nästan varje butik intresserade oss inte. Vi ville ha just dessa och köpa dem av just den mannen. Han fick vad han begärde, och var dessutom guide en dag då vi körde runt ön. Vi älskar dessa statyetter som dyrbara klenoder. Vi blev stamgäster på en liten enkel restaurang i Santa Maria som heter Café Creol. God mat, god inhemsk öl, god grogue. Mycket trevlig personal. Deras tonfisk på ”Kap Verde – vis” är helt kulinarisk. Mycket uppmuntrande dessutom att sitta på deras primitiva uteservering vid rätt tid och se alla barn i sina skoluniformer gå hemåt från skolan i nästa kvarter. Slavättlingar, Afrika med ett stänk av Europa, precis som deras flagga. BM betalade allt. Egentligen var detta emot de principer jag föresatt mig, men studiemedlet var nästan slut vid det tillfället, och resmålet lockade mig så otroligt. Senare i livet har Marie och jag semestrat på Kap Verde flera gånger, och ett par gånger lånat BMs farbrors hus.
Under vissa perioder av livet, när BM och jag tillsammans kom innanför dörren till något av våra hem, eller när vi visste vi var ensamma, som exempelvis i huset på Sal, klädde BM alltid av sig helt naken, och jag tog av allt utom kalsongerna. Jag behöll kalsongerna på eftersom det är opraktiskt att vara helt naken och samtidigt exempelvis laga mat när man har kraftigt stånd, vilket jag alltid har när jag ser BM oklädd. Vi frossade i varandra. Under matlagningen kunde jag lägga mig på knä framför henne och kyssa hennes sköte, smeka hela henne, och hon smekte mig på allehanda sätt över hela kroppen mitt uppe i vilket som helst göromål. Vi ville dra ut på vår upphetsning så länge som möjligt. Jag kom in i henne ibland bara en kort stund under tiden någon av oss övervakade något på spisen. Vi kysstes ideligen över hela våra kroppar. Hennes tunga berörde mig överallt. Hon skaffade en pall av lämplig höjd så att det var bekvämt för oss att älska stående, och ofta klängde hon på mig med de underbara benen kring mitt ryggslut, armarna om min hals, tungan mot min, och jag inne i henne.

5.

Trots intensiteten i vår samvaro har BM och jag aldrig övervägt att flytta ihop, gifta oss, än mindre bilda familj. Jag kände att om det steget skulle tas så skulle jag helt förlora herraväldet över mitt liv. Hennes rikedom, tempot i allt hon gjorde, hennes fullständigt enastående kapacitet i vad hon än företog sig. Hon var mjuk och hänsynsfull, men samtidigt utrustad med ett självförtroende som saknade gränser. Jag skulle bli indragen i hennes värld, även om vi båda skulle ha de allra bästa föresatser. BM är tillräckligt smart för att förstå allt detta, och vi hade aldrig några problem. Vi behövde inte föra djupa och tidsödande diskussioner. Inga tårar utan bara skratt och intresse. Vi behövde inte gräva i varandras personligheter. Intuitivt visste vi förutsättningarna, och vi gav varandra gränslös glädje och njutning helt förutsättningslöst och utan baktankar.
När BM var 28 och relativt nydisputerad flyttade hon till Boston med Dan, en amerikansk post doc som jobbade i Lund ett par år. De gifte sig i Lunds rådhus med mig som vittne dagen innan de satte sig på planet. Vid det laget var jag gift med Vivianne, hade ett barn och ett andra på väg. BM log brett åt mig. Efter akten pussade hon mig på kinden. Jag kände tungan, vilket så klart Dan inte kunde se.
BM är gränslöst intelligent, kreativ, effektiv och arbetssam, och hon hade säkert gjort strålande forskarkarriär även om hon varit en fattiglapp. Dock, hennes ekonomiska oberoende har hjälpt henne mycket. Hon har kunnat göra saker utan att behöva tänka på trygghet avseende anställningar och försörjning. Exempelvis just flytten till Boston gjordes helt utan att hon hade någon inkomst säkrad. Det behövde hon naturligtvis inte tänka på. Väl framme i Boston köpte BM ett hus i ett utmärkt område, Dan hade inga större tillgångar. Redan första veckan gick BM helt enkelt ut på labbet och började jobba bland alla andra vid den institution Dan tillhörde. Efter några månader kände alla till hennes kapacitet och, pragmatiska som amerikanerna kan vara i sina bästa stunder, fick hon snart en av de bästa tjänsterna för yngre forskare. BM hade med raketfart kört om Dan i karriären. Hon och Dan fick två barn, BM var hemma bara två månader med varje, varefter hon anställde det antal barnflickor barnen behövde. Hennes forskning gick helt lysande och hon lade grunden till ett världsrykte. Dan åkte snålskjuts och var medförfattare på många publikationer, men de flesta kollegor var väl medvetna om att han inte var mer än en flitig assistent åt BM.
Jag hade på den tiden frekventa yrkesmässiga ärenden till USAs östkust, varför jag kom att ofta hälsa på BM och Dan. Det visade sig snart att Dan och BM inte passade ihop det minsta, vilket jag hade förutsett från början. Visserligen var han snäll mot BM och barnen, men en tämligen ointressant person. Han var flitig på labbet, men det var också allt. Inte minsta åsikt om politik och ingen känsla för musik eller annan kultur. BM föreslog många gånger, när hon och jag var på tu man hand, helt ogenerat, att hon och jag skulle träffas i någon hotellsvit för att återuppta våra vanor från tidigare. Jag avböjde. Visserligen knakade mitt äktenskap med Vivianne ordentligt i fogarna, men min inställning var att Vivianne förtjänade att jag var trogen till dess vi verkligen bestämt att gå skilda vägar vilket utan tvekan måste ske förr eller senare. BM blev inte sur eller ledsen eller sårad, hon verkade mest tycka synd om mig.
”Min underbara A! Du är en gammaldags trofast och trogen typ! Mycket sympatiskt! Jag respekterar Dig och jag älskar Dig! Men snälla Du, man ser ju på Dig att Du inte har det helt bra. Det är synd. Du förtjänar bättre. Även Vivianne förtjänar bättre. Jag högaktar henne eftersom hon är en alltigenom god människa. Men att hålla liv i ett misslyckat äktenskap är inte någon god gärning. Jag väntar på Dig och jag vill vara Din allra bästa vän. Och förvisso älskarinna också. I alla väder. ”
BM tröttnade efterhand fullständigt på Dan, och efter dryga fyra år skilde de sig. Barnen var tre och nästan två. Dan fick behålla huset, och han klagade aldrig över skilsmässans villkor. BM köpte en femrummare precis mitt i centrum. Både Dan och BM verkade helt nöjda med allting. Jag meddelades skilsmässan när jag var med de båda ute på en skaldjursrestaurang i Boston. Dan verkade gladare och mer avslappnad än på länge, han blev ganska berusad, och BM behandlade honom näst intill kärleksfullt. De båda skålade för varandra och för sina barn. De skålade även för mig och jag för dem båda var och en.
Ett år senare upphörde mitt äktenskap med Vivianne. Äntligen skulle man kanske säga. Jag var ordentligt nertryckt i skorna, och plågades svårt av dåligt samvete mot Vivianne, men ännu mer mot våra barn. Varför var jag inte nöjd med livet? BM var mitt stora stöd. Hon föreföll ha skaffat klippkort Boston – Köpenhamn. Hon hälsade på i min enkla bostad strax utanför Lund i genomsnitt en gång i månaden. Jag var dessutom ofta i Boston. Hon uppmuntrade mig på alla tänkbara sätt, professionellt och personligt. Vi älskade sagolikt intensivt. Hon tog för sig. Hon var vildare och vackrare än någonsin, också varm och kärleksfull, hon träffade mina barn och var underbar mot dem. Tack min allra bästa fantastiska BM! Du måste vara helt fullständigt unik. Samtidigt presterade hon världsklassforskning på sin avdelning i Boston, och under dessa år etablerade hon sig slutgiltigt bergfast i den absoluta internationella toppen. Hur allt detta kunde fungera är gåtfullt. Hon har ett obegripligt tempo och en fantastisk kvalitet i allt hon gör, samtidigt som hon är livsnjutare och förefaller helt lugn och eftertänksam. Hon är ett geni.
Trots att jag hade BM som älskarinna och väninna, och egentligen ett fantastiskt gynnsamt liv, trasslade jag snart till det för mig igen. Jag hamnade likt en viljelös amöba i ett nytt totalt hopplöst förhållande och fick en son, varefter förhållandet tog slut nästan omgående. Jag fick mer eller mindre rymma. Så fullständigt ansvarslöst! Påspädning av det dåliga samvetet. BM bara skakade på huvudet. Ungefär samtidigt blev hon eldigt förälskad i en fransk gästforskare i Boston vid namn Hugues, och det dröjde inte länge förrän hon gift sig och flyttat till Paris med barnen. Dan hade inget emot detta, tvärtom verkade han bara tycka det var skönt. Han var rikligt försörjd. BM och jag hade ett samtal
”Käre A. Jag är som jag är och det måste alla kring mig respektera. Eller avstå från att träffa mig. Jag vill verkligen inte såra någon, men jag måste få vara mig själv. Att jag gifter mig med Hugues betyder inte att jag älskar Dig mindre, och att jag fortfarande älskar Dig betyder inte att jag älskar Hugues mindre. Jag vill träffa Dig nu också, inklusive älska med Dig. Jag vill stå naken framför Dina blickar. Det är det bästa jag vet. I Paris och var som helst. Jag är inte som Du gammaldags trogen och trofast. Jag bryr mig inte om vad folk omkring mig tycker. Jo förresten, kanske bryr jag mig en del om vad Du tycker. Du är utan tvekan den viktigaste mannen i mitt liv, men jag vill inte gifta mig med Dig. Ibland har jag tänkt att vi trots allt kanske borde skaffa barn. Tycker Du vi borde anlita en psykolog?”
”Stackars psykolog i så fall. Han eller hon skulle undra hur stolligt det kan bli, och helt enkelt ge upp. Kanske själv bli tvungen skaffa psykolog. Eller skriva en bok. En bestseller. Bli miljonär.”
”Och vi skulle få sitta i morgonsoffan på TV och tala ut.” I Paris upprepades delvis historien från Boston. BM födde två barn vilket inte alls verkade störa henne i karriären, inte heller verkade de fyra barnen det minsta åsidosatta. Vid flytten till Paris ansågs BM redan som en av de två-tre bästa i världen inom sitt område, varför hon togs emot med öppna armar av ett av de bästa universiteten. Man skapade en särskild forskningsprofessur åt henne, vilket man inte behövde ångra. BM satte rykande fart på verksamheten, och inom ett år flockades de mest ambitiösa unga stjärnorna hos henne. Än i dag surfar institutionen på det rykte man skaffade under BMs tid som ledare, och hennes porträtt hänger i entrén. Efter fyra år i Paris flyttade Hugues och BM isär. Emellertid betydde detta på intet sätt att deras passionerade förhållande hade svalnat. Tvärtom. De ville bara helt enkelt bo i olika lägenheter. Även jag var en mycket välkommen gäst hos BM, och jag umgicks även med Hugues som jag fann vara en mycket sympatisk och engagerad person. Vi tre gick ofta på jazzklubbar och vernissager i Paris, och på väg hem kunde antingen jag eller Hugues följa BM upp till hennes säng. Det var helt naturligt. Vi diskuterade öppet vems tur det var. BM sa att hon älskade oss lika mycket båda två, och att hon ärligt talat struntade i vem det blev. Hon ville inte framföra någon önskan utan överlät beslutet till oss. Var det Hugues som skulle följa BM så gick jag upp till hans bostad och satte på den fina stereon och valde något ur hans kompletta barocksamling. Och kunde vi inte komma överens var det ingen större dramatik i det, utan då kunde BM sova mycket gott själv. Detta hände faktiskt. Då satt jag och Hugues till in på morgonen och filosoferade, löste världens problem, och delade en eller två flaskor Bourdeaux. På förmiddagen när vi vaknade hade BM som regel kommit, och serverade oss, och eventuellt hemmavarande barn, en underbar frukost. Det låter utopiskt, men det är faktiskt sant att det gick till så. Min kära BM! Jag vet inte om jag kan säga att jag älskar Dig, men att känna Dig är en unik gåva.
När BM varit sammanlagt åtta år i Paris blev hon erbjuden en professur i Lund. Villkoren var oerhört bra bortsett från lönen, men den behövde hon inte bry sig om. Bra lokaler, lagom mycket undervisning, resurser i övrigt så bra som ett land som Sverige någonsin kan erbjuda. BM accepterade nästan omgående, och detta var ett av de bästa kapen någonsin för svensk forskning. Ett enormt lyft. Hon satte Lund på kartan inom den internationella forskningsvärlden som, såvitt jag vet, ingen gjort före henne. Det enda BM hade bekymmer för var relationen med Hugues. De hade en natts samtal, och kom fram till att det visst skulle gå bra. De hade som tumregel att träffas minst två gånger i månaden, i stort varannan gång i Paris och varannan i Lund. De förväntade snarast att detta skulle utveckla deras relation. BMs flytt tillbaka till Sverige kom när vi var 42, och jag hade då varit tillsammans med den närmast övernaturligt vackra Marie drygt tre år. Jag ville bara ha en älskarinna åt gången, varför min kärleksrelation till BM upphörde samma dag Marie fullständigt förvred sinnena på mig. Jag oroade mig för att BM möjligen skulle utveckla svartsjuka, men därav blev inget alls. Omedelbart blev de båda kvinnorna de allra närmaste vänner. När båda var hemma satt de nästan varje kväll ett par timmar tillsammans i något av hemmen. De pratade, skrattade och var tysta tillsammans. När Marie talade om BM fick hennes läppar alltid en så ytterst sensuell form, med mungiporna lätt böjda neråt på ett sätt jag lärt tolka som att hon tänker på att hon är närmast vettlöst åtrådd och beundrad, och att hon tycker mycket om det.
”Jag klär av mig inför BM. Hon är passionerad och försiktig. Lämnar absolut inga märken. Jag tycker så mycket om hennes dyrkan. Hon får tillgång till min kropp. Hon tycker så mycket om den.”
Ungefär två år efter att BM kommit tillbaks till Lund, tillträdde jag en professur inom ett likartat ämnesområde i Köpenhamn. Vi blev alltså professionella grannar, och kom att utveckla ett fantastiskt givande samarbete. Jag, en analytisk djuplodande torrboll, och BM, även hon mycket analytisk och på intet sätt mindre djup än jag, men dessutom ett kreativt geni. Samarbetet med BM ledde till att andra halvan av min karriär blev fullständigt strålande. Jag var ofta generad över detta, och ansåg inte alls att jag förtjänat det världsrykte jag etablerade. Jag surfade på BMs helt unika skaparkraft. BM protesterade alltid när jag tog upp ämnet.
”Du är skarp A. Jag är så klart glad jag kan hjälpa Dig framåt och det gör jag verkligen, men Du hjälper också mig. Mycket! Tro mig. Du är framför allt expert på att nedvärdera Dig själv.”

6.

När Marie och jag levt i ett sällsamt passionerat särboförhållande i 20 år, jag var då 59 och Marie 62, informerade Marie mig om att hon tänkte gå in i en ny fas i livet. Hon var på väg att köpa en fin lägenhet i Andalusien där hon tänkte vistas ungefär halva året. Hon inledde ett allvarligt samtal en kväll när vi satt hemma hos mig.
”Min älskade, jag har bestämt mig för att föreslå något som kanske är kontroversiellt. Men tro mig, det bottnar i den allra djupaste kärlek. Varför ska vi vara så konventionella? Jag vill släppa Dig fri, eller kanske snarare uppmuntra Dig till att göra Dig fri från mig! Jag vill vi ska vara de varmaste vänner och de innerligaste älskande, jag vill Du ofta ska komma till mig i Spanien, då ska vi göra allt. Älska ljuvt och tokigt. Men jag har ingen äganderätt över Dig! Och det vill jag inte heller ha. Förstår Du vad jag säger?”
En kväll fem veckor efter att Marie lämnat dimmiga Skåne för sin första längre vistelse i sin nya lägenhet i Spanien, var BM och jag på väg hem till BMs hus med pizzor. Det var inget ovanligt med detta. Då vi nästan alltid arbetade gemensamt på ett antal projekt, hade jag och några av mina doktorander en rutin att delta i seminarier vid BMs avdelning en gång i månaden. Oftast följde jag då på kvällen BM hem för att diskutera och summera läget i forskningen, och planera för framtiden. Så hade vi gjort alltsedan jag tillträdde i Köpenhamn. Ibland var någon kollega med oss, exempelvis Hugues när han var på besök, men för det mesta var BM och jag själva. Vanligtvis tog vi hem en pizza, något indiskt eller några tapas från utmärkta, eller åtminstone trevliga, etablissemang i närheten. Denna gemensamma eftermiddag hade som vanligt varit utmärkt. Ett par av våra bästa doktorander hade presenterat de framsteg de gjort de senaste månaderna, och deras presentationer hade lett till utomordentliga diskussioner med ett antal personer involverade. Vi hade just nu riktigt bra grupper både BM och jag. Vi var mycket uppmuntrade. Idéer och frågetecken snurrade runt i huvudet på oss båda.
BM och jag steg in genom dörren till BMs blå vackra hus med våra pizzakartonger vid sjutiden. BM korkade direkt upp en flaska av det röda Loirevin hon tycker allra bäst om, ett vin hon får levererat av en kusin på mammans sida som jobbar som agronom på ett vingods. Vi högg in på pizzorna innan de svalnat. Prat om eftermiddagens ämnen som alltid. Kvällen blev ändå inte som vanligt. Normalt avslutade jag dessa möten med att bryta upp för att gå hem till Marie utan att tänka närmare på saken. Vårt samtal haltade sig fram. Vi var ofokuserade. Våra blickar möttes ständigt. Jag vek undan. BMs underbart vackra ögon. En sådan blandning av moderns varmt bruna och pappans stålblå. BMs ögon var mjukt djupblå. Läpparna och hyn hade hon fått av modern rakt av, modern som varit en mycket stor skönhet. Kroppen, med sin robusta välformade styrka och goda hälsa var från pappan. BMs blick var ikväll ovanligt mjuk och nog anade man emellanåt ett drag av förlägenhet i de tunna, delikat formade läpparna.
Jag förstod naturligtvis vad Marie menat med ”Jag vill släppa Dig fri” etcetera. Bland annat, om jag så ville, återuppta fullt ut min relation med BM, och även med Violetta, utan att för den skull bryta med Marie. Det var inte så svårt att förstå. ”Varför så konventionella?” hade hon ju också sagt. Vi var ju minst sagt i mogen ålder, så varför inte gå in i en ny fas? Det är inte att bryta, utan förhoppningsvis ett sätt att förnya och bibehålla vitalitet. Man kan säga att Marie, då för 20 år sedan, kompromisslöst lade beslag på hela mig, och därmed gjorde slut på ett långt och unikt förhållande mellan mig och BM. Just vid det tillfället var jag den mest långvarige av BMs tre (minst) älskare, hon var min enda älskarinna. BM gladde sig å mina och Maries vägnar, och hon visste hur jag skulle bete mig efter att jag blivit besatt av Marie. BM kände mitt traditionella sätt att känna och tänka betydligt bättre än vad Marie gjorde. Marie var god och intelligent men naiv och egocentrerad, och hon utnyttjade ibland det övertag den enastående skönheten förde med sig på ett sätt som kunde vara oavsiktligt hänsynslöst. BM lärde sig leva med detta. Även BM var helt överväldigad av Maries skönhet. Vid deras första möte stannade BM upp mitt i handslaget som om hon inte trodde på vad hon såg.
”Marie, aldrig har jag upplevt detta. Jag är paralyserad. Du är den vackraste kvinna jag någonsin sett. Du måste vara förtrollad på något sätt.”
”Tack BM. Jag vet att jag har en gåva. Jag tycker om Dina kommentarer.”
Jag såg på Marie att hon var djupt tagen av BMs ord, även om hon var mycket van vid liknande reaktioner. Hon hade hela sitt vuxna liv vetat att hon skapats till en skönhet som gjorde att nästan inga människor, män likaväl som kvinnor, kunde umgås naturligt med henne. Maries psyke hade under årens lopp formats av omständigheterna, och hon trivdes alldeles utmärkt med sin livssituation. Hon njöt av varje civiliserad komplimang. Hon var allt annat än blygsam, samtidigt inte högfärdig, bara ytterligt tacksam mot ödet. Angenäma känslor av vällust körde nu efter BMs kommentarer runt i Maries kropp. När vi älskade två timmar senare tålde hon nästan ingen beröring. Hon fick nästan omedelbart en omätbart djup orgasm. Även fortsättningsvis, genom alla år av bekantskapen kunde BM stanna upp och smeka Marie med sina fantastiska ögon.
”Marie! Nu har Du blivit ännu vackrare igen! Hur är det möjligt? Det är en enastående förmån att känna Dig och få se Dig.”
Efter att pizzorna var slut satte BM och jag oss i en soffa med vinet. Vi var tysta och det var helt uppenbart att vi helt enkelt väntade ut varandra, och att vi förstod varandras tankar. Vi log, och till slut kunde ingen av oss längre hålla tillbaks skrattet. Jag lutade mig över henne, la en hand bakom hennes nacke, och vi kysstes som om vi hade många år att ta igen. Hon reste sig, drog upp klänningen, satte sig grensle över mig, och tog mitt huvud mellan sina starka händer och kysste mig som bara hon kan. Denna underbara intensiva tunga! De tunna men ändå så mjuka läpparna. Vi kramade varandra och kysstes så vi höll på att tappa luften. Vi ställde oss upp och turades om att ta plaggen av den andre, ett och ett. Så stod vi där, vi två välbehållna 60-åringar. BM var precis som när jag senast såg henne naken för nästan 20 år sedan, och hon var lika vacker i kroppen som för 39 år sedan då vi älskade för första gången. Visserligen hade hon slutat träna judo, men hon körde stenhårt på gym två gånger i veckan. Axlarna och överarmarna var starka. Benen robusta men ytterst välformade. Jag var själv mycket mån om att hålla mig i form och att inte gå upp i vikt. Vi gick uppför trappan, jag tre trappsteg efter. Jag hejdade henne genom att gripa tag om hennes höfter och smeka benen med fingertopparna så att hela hon blev knottrig. Hon stod med fötterna på olika trappsteg så att jag skulle komma åt benens hela yta. Hon höll sig i ledstången.
”Kära BM, jag minns så väl. Du är vacker.”
Vi var svettiga efter en lång dag. Hon förde in oss i duschrummet. Med vattnet strilande kysstes vi, och min hand sökte upp den hårda klitoris. Jag mindes att BMs punkt var ytterst känslig och krävde innerlig kärlek, ömhet och mjukhet, ja skicklighet. Detta trots att hon alltid omgav sig med ett antal älskare. Eller var det bara under mina händer hon var så nära gränsen hela tiden? Jag försökte mitt yttersta att vara fjäderlätt på handen och viskade in i hennes öra
”Jag älskar Dig min allra käraste BM, jag älskar Dig”.
Hon skakade behagfullt innerst inne i kroppen och log sitt allra ljuvligaste leende. ”Dina händer A! Som jag har saknat dem. Nu! Se mig! Oh ja, jag vill som aldrig förr!”
Tre dagar senare satt jag på kvällen hemma i Malmö i godan ro och läste i en diktsamling av vår nye svenske nobelpristagare. Vid niotiden ringde det på dörren. Jag blev förvånad. Jag väntade ingen. Frank brukar alltid ringa innan han tänker komma, och mina övriga barn fanns såvitt jag visste inte i närheten. Signalen visade att besökaren står utanför min dörr på femte våningen, inte nere på gatan vid ytterdörren. Vederbörande bör alltså känna koden. Det kan knappast vara någon annan än Frank trots allt. En granne kanske men det händer ytterst sällan. Eller har Marie fått för sig att överraska? Det senare inte sannolikt eftersom hon åtminstone i går var i Andalusien, fast med Marie vet man aldrig säkert.
Jag öppnade och där står BM! Vi stod tysta flera sekunder. BM var stramt och korrekt klädd i vackra kängor, figurnära kappa som nådde just nerom knäna, varma behagliga leggings, samt en röd mycket fransk basker. Ovanligt markant make-up med röda läppar. Jag måste ha sett häpen ut. Efter vår romantiska träff tre dagar tidigare hade jag inte kunnat tänka på annat än BM. Det kändes som en dammlucka öppnats, hakat upp sig, och nu var omöjlig att stänga. Jag hade tänkt mig att vänta ytterligare ett par dagar, och sedan ringa för att bestämma tid för ny träff. Inte forcera alltför mycket. Det visade sig att BM varit om möjligt ännu mer dominerad av tanken på vår träff och dess fortsättning. Hon hade varit närmast förvirrad, och till och med stannat hemma en halv dag då hon planerat jobba på labbet, eftersom hon kände det var stor risk att hon bara skulle ställa till oreda för sina studenter.
Mitt intryck var att BM var osäker där hon stod. Hon såg ut som en blyg och nervös skolflicka. Jag hade aldrig sett henne se så sårbar ut. Läpparna var annorlunda. Var hon möjligen på väg att börja gråta? Hon fruktade troligen att jag skulle skaka på huvudet och be henne gå hem. Absolut inte! Det är ju detta jag vill över allt annat. Plus så klart ha Marie kvar på samma villkor som BM. Varför är jag så långsam alltid? Trögtänkt! Äntligen fick jag kontroll över mig själv
”Älskade BM! Du älskade! Så glad jag blir! Och häpen. Jag kan knappast tro vad jag ser. Förlåt min senfärdighet. Kom in!” I en hast fick hon ordning på anletsdragen och leendet var helt bedårande. Osäkerheten bortblåst av en orkanvind. Den vanliga BM. Hon nästan sprang över tröskeln och föll mig om halsen.
”Du har en naiv äldre dam till granne här närmast under som jag inte kan påminna mig att jag sett innan. Hon släppte in mig till hissen utan att ha en aning om vem jag är. Jag ser väl ut att ha rent mjöl i påsen. Jag som trodde jag såg förslagen och farlig ut. Jag har längtat efter Dig tre långa dagar.”
Två veckor senare satt jag i ett plan på väg till Sevilla för att för första gången hälsa på Marie i hennes nya paradis. Jag skulle stanna en hel vecka. Ytterligar två veckor senare var BM på väg ner för att älska och njuta av sin Marie under en långhelg, torsdag till tisdag.
De båda var gynnade kvinnor, och alla som fick umgås med dem, och älska dem, hade dragit den bästa av alla vinstlotter.

***

Av: PAX Andersson

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (8 röster)
Britta Maria, 3.4 out of 5 based on 8 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.