Borta

Felicia lade märke till en successiv uppsving i responsen som hon fick från
andra människor.
Hennes sociala egenskap tycktes plötsligt ha blivit förändrad till det bättre.
Vänner, familj – men även vilt främmande människor som hon kanske gick
förbi på stan – tycktes lägga märke till henne på ett sätt som de aldrig hade
gjort tidigare.
Förut, på vägen till jobbet, så gick hon förbi något som var ett dagis. Det var
tidigt, tidigt, tidigt, men likt fan var en unge ute på gården, oavsett väder, i sin
overall och sina reflexer. Han kunde stå i spöregnet, kan kunde stå i solskenet,
i snöslasket och den bitande kölden – men han var alltid där. Ensam. Som om
han väntade på någon. Han pekade på henne med sina små spretande fingrar,
han sjöng med den lilla bleka munnen under den snorande näsan:
“Sudda,sudda, sudda, sudda bort din sura min!” Sen hånflabbade han åt
henne och ställde sig och pissade i några rabatter. Vad fan är det för jävla
ungar nu för tiden? Tänkte Felicia när hon gick förbi. Men det var förut. Nu
när hon gick förbi, sedan det här nya hade börjat hända, så höll han käften och
betraktade henne och log varmt och snällt mot henne, som om han i själva
verket var imponerad av henne. Det var inte bara den där ungen – alla
möjliga folk tycktes ha börjat le mot henne.
Det tog ett tag innan hon förstod det. Först, trodde hon, typ, “Shit, jag måste
ha råkat få läppstift på kinderna eller något – ser jag rolig ut eller något, som
någon sinnesrubbad clown som rymt från sin bur på cirkusen, är det
eventuellt därför de ler?” Sen började hon, trodde hon, le tillbaka mot dem.
Försiktigt, som någon som precis börjat gå på ett ben som varit brutet och
som man precis plockat av gipset på. Då visste hon inte att det egentligen hela
tiden hade förhållit sig på motsatt vis – det var hon som hade lett, från början,
mot dem och i själva verket de som log tillbaka mot henne. Hur då? Undrar ni
kanske. Jo, det var så här. Mystiskt nog tycktes ett leende, plötsligt, ha
klistrat sig över hennes tidigare så allvarliga och stela läppar. Reaktionen
tedde sig vara att folk inte kunde motstå att le tillbaka mot henne när hon –
trodde de – medvetet log mot dem och då log hon i sin tur tillbaka emot dem
– omedveten om sitt tidigare omedvetna leende – med resten av ansiktet.
Någon sorts mycket underlig kedjereaktion av leenden med andra ord. Det
såg alltså ut som om hon numera gick runt och log hela tiden. Hon verkade ju
jätteglad, helt plötsligt. En dag så märkte hon vad det egentligen rörde sig
om. Det var i badrumsspegeln, det var en tidig morgon. Hon insåg, när hon
borstade tänderna, att hennes läppar log utan att hon gjorde någonting. Utan
att hon egentligen tycktes önska det.Det var som om de log på egen hand. Hon
visste det mycket väl för faktum var det att hon inte ville le den morgonen var
att hon faktiskt inte kände sig särskilt piff alls. I själva verket så kände hon sig
rätt så nere, hon var trött och hon hade lite ont i huvudet. Men där var det i
alla fall – ett skoningslöst leende. Det sken liksom upp där framför henne i
badrumsspegeln.
“Vad underligt”, sade hon senare till en väninna på jobbet. “Det var liksom
som om hur nere jag än kände mig och hur mycket jag än försökte så kunde
jag inte, så att säga, torka bort det där leendet från mina läppar…” “Men det
är väl egentligen – förstår att du är orolig, ok? – inget fel med det. Jag menar
– det finns väl värre krämpor att ha?” Svarade hennes kollega och skrattade
och tänkte för sig själv att Felicia kanske börjat tappa förståndet. “Ja. Jag
antar det….” Litegranna i alla fall. Så var det numera i alla fall. Hon log
konstant. Dock var det nog sant det där som hennes väninna hade sagt: det
fanns nog värre krämpor att ha för på det stora hela var det här egentligen
ganska så positivt; folk tycktes bli glada av att se hennes – trodde de –hjärtliga
leende. Det tog inte lång tid så hade fått både löneförhöjning och en hel del
intressanta förslag från mycket trevliga män som hon tidigare trodde inte ville
ha någonting med henne att göra. Vänner hörde av sig;”Vad gör du? Skall vi
träffas!?” När hon gick in i butiker så var alla plötsligt jättetrevliga mot
henne. Det enda negativa med det här, tänkte hon, var att se sig själv i spegeln
och inte känna igen sig. Men som sagt – det är ju ibland précis det som vi vill,
så man skall inte klaga. Kanske. Man kan nog leva med det här, antar jag,
intalade hon sig själv. Men vad kan det vara som har hänt då? Jag menar, folk
börjar väl inte bara le helt plötsligt så där, eller? Men, vem vet, det kanske de
visst gör. Brukar man inte snacka så mycket om att vi i västvärlden är så himla
stela och ler så lite och livet springer förbi oss medan vi sitter och lipar
någonstans i snöslasket? När vi egentligen, trots allt, har det så förbannat bra.
Jag menar; varmvatten och barmhärtig sjukvård och allt? Eller hur – vi har ju
alla hört stories om hur barfota kids på någon sopptipp i centralamerika som
ler medan de letar igenom soporna efter några ruttna riskorn men de är ju lika
glada för det även fast de lever i misär och orättvisa omgivna av skoningslöst
våld och vidrig smuts med gruppvåldtäckter och flugor i vällingen och allt? Ja
– herregud – varför skall man alltid leta fel med allt, le och njut för fan, tänkte
Felicia, medan hon satt på bussen och såg den isisga dagen därute med
snöstormen vinandes och hon möttes, när hon lät blicken vandra längs sätena
runt omkring henne, av ett varmt och underbart leende som tillhörde en
reklamfilmssnygg snubbe som tittade upp från sin smarta bok som värsta
fotomodellen. Vad fan, sluta vara en sådan fatalist! Älta inte sönder sakerna
nu –njut av det här i stället, vad det nu är, en gåva kanske? En tidig och mörk
och jävlig morgon så hände någonting väldigt konstigt. Hon var på väg till
jobbet på bussen, det snöslask och hemskt ute men hon satt där med den där
värmen som det skänkte henne att spred så mycket glädje omkring sig med
det där mystiska leendet, det tycktes värma henne. Små barn blev kvar med
blicken på henne, betraktade henne lekfullt och log. “Vad fina barn är.”
Tänkte Felicia för sig själv. “De har liksom hela livet framför sig….” Hon föll
ned genom dagdrömmarens kaninhål och hennes sinne flaxade iväg mot
barndomen och hon tänkte på hur hon ibland brukade leka i parken och
pappa satt på en bänk och läste tidningen och hon tänkte vilken idyll livet är
och…. “Ursäkta!” Någon bröt upp henne abrupt ur hennes drömmar. “Du,
ursäkta att jag stör dig!” Fortsatte rösten. “Ja.. hallå – kan jag hjälpa dig?”
“Ja. Eller jag tror att jag kanske kan hjälpa dig.” Sade den äldre kvinnan som
rösten visst tillhörde. Hon såg seriös ut, som hon var läkare, advokat eller
polis eller någonting sådant. Utanför fönstret slog ett vidrigt och hårt
snöblandat regn emot den smutsiga fönsterrutan. “Du ler.” “Ja. Är det
någonting fel med det?” Undrade Felicia. “Kanske.” Sade rösten. “Jag heter
Mikaela Tomsson. Jag är läkare på KS. “ De råkade just åka förbi Karolinska
sjukhuset som skymtade genom grådiset uppe på kullen och Mikaela pekade
demonstrativt mot byggnaden. “Det här leendet. Jag är specialist på
hjärntumörer på KS. Jag tror att du borde komma in och träffa oss. Jag vill
inte skrämma dig men det här är eventuellt ett symptom på en mycket
allvarlig form av hjärntumör. Det behöver inte vara någonting. Men om det är
så att det är en hjärntumör så behöver du ögonaböj få vård. Jag är ledsen, jag
vill verkligen inte skrämma upp dig men jag ser det som min plikt att
informera dig om att jag – jag kan förstås missta mig, jag hoppas det – tror
verkligen att du skall komma in till oss!” Felicia var helt paff. “Va?”
Stammade hon fram. Kvinnan hade hela tiden talat med allvarlig röst och
betraktat Felicia med granskande blick. “Här..” Hon stack åt Felicia ett
visitkort och så stannade bussen och hon gick bort emot trappan och hon
gjorde en gest med handen mot örat, so mom det vore en telefon och hon sade
“Ring mig!” På kortet läste hon, blå text på vitt, tjockt papper : “Mikaela
Tomsson– Kirurg, Stockholms läns landsting.” “Fan…” “Det kan ju vara
vilken galning som helst…” Sade väninnan på jobbet samma eftermiddag när
Felicia berättade för henne om vad som hade inträffat tidigare samma morgon
där på bussen. “Det finns ju så mycket underliga människor som går lösa. Skit
i det där!” Fortsatte hon och fimpade ciggen i entrén. ”Jaaa…” ”Och jag skulle
inte oroa mig för det där visitkortet om jag var du, du vet, nu förtiden kan ju
vilken klåpare som helst trycka upp nästan vad som helst och det ser hur
schysst som helst ut. Hörde en story om snubbe som tryckte upp visitkort och
diplom och hela baletten på att han var jurist. Var ju i rätten och hela köret.
Hade flera fall på gång och tjänade riktigt bigga pengar innan de fångade in
den bedragaren. Så finns det psykopater på gator och torg – det kan du hoppa
upp och sätta dig på! Man får vara försiktig där man går fram, i dessa tider
kan man knappast lita på någon” Senare samma eftermiddag så gick Felicia
ut. Hon tog fram mobiltelefonen ur jackfickan, Stannade upp ett ögonblick.
Himlen var en tät vit massa över hennes huvud. Hon såg upp mot den, någon
sekund kanske, den kändes en smula överväldigande, som om någonting när
som helst skulle trilla ned i ansiktet på henne. Det började snöa. Stora,
fluffiga snöflingor – stora som bomullstussar –föll från det där täta som inte
tycktes vara högre upp än skatteskrapan på söder. Några av dem fastnade i
hennes hår, snöflingorna alltså. En man som gick ensam genom snöfallet,
gråtandes, såg på henne och stannade upp, för ett kort ögonblick så blev han
ståendes, liksom förstenad. För en kort stund var det som om tårarna slutade
att rinna längs hans kalla kinder. Sen gick han vidare och försvann i dagen
och det tilltagande snöfallet. Felicia tog fram visitkortet och tryckte hårt på
knapparna när hon slog numret, signalerna ringde och varje signal tycktes
vara i åtminstone en kvart även fast en ringsignal inte rimligtvis kan vara
längre än någon halv sekund. Hela tiden så stod hon där, i snön, med allvarlig
blick men på läpparna ett leende som tycktes hjärtligt och fullkomligt lyckligt.
Förbipasserande skulle lätt kunna ha trott att hon precis fått någon fantastisk
nyhet via telefon. I själva verket skulle hon ringa en kirurg på KS som verkade
ha goda skäl att tro att Felicia kanske hade en allvarlig hjärntumör. Allt är inte
alltid som det verkar. När Mikaela Tomsson kom in i rummet igen satt
Felicia och väntade otåligt. Mikaela satte upp rönkenplåtarna på en
whiteboard och pekade på en suddig del av bilden som föreställde Felicias
hjärna. ”Det här…” Sade hon. ”Det här Felicia,är jag rädd, är utan tvivel en
hjärntumör stor som ett plommon. Jag skall vara ärlig med dig. Jag är bättre
på att skära och bota än vad jag är på att ge dåliga nyheter men : Felicia, jag är
ledsen, det finns inte mycket vi kan göra för dig.” Felicia visste inte vad hon
skulle säga. Hon var iskall. Hela tiden det breda leendet. ”Det är det där som
legat bakom leendet som du haft. Nerverna vet du. Det är mycket komplext. Vi
ser det ibland hos patienter som har den här typen av tumörer. De kan inte
låta bli att le! Det blir smått bisart att berätta för någon ”Du skall dö” när de
sitter och ler brett som om man precis berättat för dem att de har vunnit en
miljon kronor på lotto eller något…. Ursäkta. Jag förstår att det här måste
vara svårt för dig? Vill du vara ensam? Skall jag ringa någon? Kan jag göra
någonting för dig?” ”Jag vet inte”, svarade Felicia. ”Kan du…..?” ”….Jag är
ledsen. Det finns ingenting.” ”Kommer det göra ont?” Mikaela suckade.
”Ja. ” Hon tillade raskt:”Fast längre fram. Nu kommer du inte känna
någonting. Men om ett tag, när tumören pressar hjärnmassan så kommer du
snart börja få hemska huvudvärkar. Då kommer jag att skriva ut starka
mediciner åt dig, du kommer inte känna någonting alls….. Nu är ditt enda
symptom det där breda leendet..” ”Jag förstår”, svarade Felicia. ”Vad
händerna med leendet när jag tar medicinerna?” Mikaela Tomsson
betraktade patienten med förvåning. ”Hur menar du?” ”Ja…. ” Svarade
Felicia. ”Det här…” Hon pekade på sitt breda, vackra leende. ”Försvinner det
om jag tar en massa mediciner?” ”Ja..” Sade Mikaela fort. ”Men det är inte
alls särskilt rekommenderbart att känna sådan smärta som du kommer att
känna…. Man kan rent av bli galen av sådant lidande!” ”Ja… Men är inte
smärta ett naturligt tillstånd?” Sex månader senare dör Felicia en
sensommarkväll. Ambulanspersonalen, som tillkallats av en skräckslagen
älskare som, enligt egen utsago, ”haft det jättetrevligt med Felicia hela
kvällen,jag känner henne sedan förra veckan!” trots att hon sade att hon hade
kraftig huvudvärk – är det inte då kvinnor inte vill ha sex? Tänkte han –
ambulanspersonalen insåg i alla fall ganska fort att det var lika bra att köra
direkt till bårhuset och kylskåpen där och inte slösa någon vidare tid på
akuten då patienten redan var död, död, död. Det som var underligt med det
hela var att ,trots patientens beklagliga tillstånd, den övrigt tilltagande
likstelheten och den allt mer bleka hyn så fanns det på hennes läppar ett
varmt och inbjudande leende. Precis som om hon inte alls brytt sig om att
hon dog. Som om hon vore lycklig.

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (52 röster)
Borta, 3.1 out of 5 based on 52 ratings

2 kommentarer

  1. Torgil Höckergård Skriver:

    Första delen av novellen med dialogen med väninnan är bäst. Styckindela där det är hopp i tiden. Jag skulle vilja veta lite mer om vad som hände när hon dog. Hennes känslor just när hon förstår att hon dör under den romantiska kvällen.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)
  2. jarran Skriver:

    Fantastisk!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.7/5 (3 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.