Blodsdåd

Lite information om Paul Müller. Han är en ganska annorlunda figur. Trettiotre år gammal, ensamstående, och bor i ett hyreshus i stadens östra delar. På dagarna: anonym lagerarbetare i industriområdet strax intill. En tystlåten ensamvarg utan någon som helst vänskapskrets. De flesta skulle beskriva honom som pliktskyldig men osocial och kufisk. Men de skulle bli oroliga, eller snarare skräckslagna, om de forcerat den tunna nördiga glasyren. På sin lediga tid: en inbunden man styrd av tvångstankar och ritualer. Dagarna förflyter enligt bestämda scheman med mycket små variationer. Han lider av paranoida föreställningar, dock aldrig diagnosticerad. Finns ej heller noterad i straffregistret.
På ena sovrumsväggen hänger Det Stora Flödet; tolv pappersark fullklottrade med symboler, anteckningar och tidningsutklipp. Ett stort jobb som går ut på att kartlägga Den Stora Konspirationen som enligt Paul pågår överallt. Något han personligen ser som en livsmission att ta strid emot.
Läste för några år sedan på högskolan i grannkommunen. Planen var att bli samhällsvetare. Men hoppade av efter tre terminer. Skäl: ville ändra inriktning mot något mer naturorienterat. Egentligt skäl: läget mellan honom och flera av lärarna höll på att urarta. Ingen tog till sig Paul Müllers konspirationsteorier utan de visade sig istället själva vara en del av dem. Så småningom insåg han att detta uppdrag var ämnat åt honom själv och ingen annan. En ensam utvald krigare mot en korrupt värld.
Av samma skäl sprack nyligen det korta förhållandet med Anna. Den charmigt blyge killen hon träffat blev snart den påfrestande djupingen. När djupingen blev elak och skrämmande fick hon nog. Paul blev en flyktig parentes i hennes liv. Själv sjönk han allt djupare ner i sin förvridna världsbild och Anna var i hans sinne nästan raderad. Anteckningarna i Det Stora Flödet har accelererat och blivit mer och mer svårläst.
Detta är historien om hur en ung man ställer till med en massaker som Staden aldrig ska glömma.

2

Bussen bromsade in och med ett pustande ljud öppnades bakdörren. Paul klev ut på trottoaren. Idag var det varmt! Trettitvå Celsius låg och slickade över dallrande gator. Han drog handryggen över pannan och gick hemåt. T-shirten klibbade mot ryggen och en konstant rännil av svett letade sig ner mot kalsongerna. Tänk att kalluften aldrig kunde fungera riktigt på de där förbannade bussarna. Kvarteret var i likhet med resten av stan tyst och öde. De som kunde hade tagit sig till stranden ett par mil bort. Resten satt väl inne med näsan mot en fläkt. Till och med fåglarna satt tysta och vägrade lämna trädens skuggor. Gosse, idag var det HETT!
De fyra trapporna kändes som ett joggingpass. Som alltid spanade han ut mot trappuppgången innan han stängde dörren och låste de båda extralåsen. Ingen post i korgen. Äntligen hade han hittat en sådan för att undvika att all post hamnade på golvet bland alla bakterier och smuts. Nåja, det var ju bara reklam och räkningar som kom så ingen post var lika med en bra dag. Sedan styrde Paul sina steg in i köket och kontrollerade att kyl och frys var stängda. Därefter dags för spisen. Handen svepte fyra gånger över alla knapparna, först med högerhanden sedan vänster. Avstängt. Bra. Han ställde ner väskan på sin exakta plats bredvid det lilla köksbordet och gick ut i sovrummet. Med koncentrerade och kisande ögon svepte han med blicken över Det Stora Flödet. En svettdroppe sved till i ögat. Fanns det ytterligare något att tillföra? Han mindes att kölappen på apoteket idag hade nummer 24. Samma nummer som busslinjen till jobbet. Och idag var det den 24 juli. Betydde det nåt? Han tvivlade på det men tog tuschpennan och skrev ”24″ längst ner på ett av pappren. Så tog han upp utklippet från dagens tidning, det som rapporterade om den mystiska bilkraschen väster om stan. Snabb genomläsning. Jo, kunde ha relevans. Han häftade fast det bland andra utklipp och funderade lite till.
Nej, dags för en middagslur. Favorittiden på dagen när han kunde låta hjärnan tänka fritt en stund innan sömnen tog över. Han slängde sig ner på rygg och blundade. Många av sammanhangen i Det Stora Flödet var tydliga. Alltför uppenbara för att betrakta som slump. Egentligen existerar ingen slump. Allt hänger ihop fast ofta för komplext för att kunna förstås. Störst prio idag: bilkraschen. Varför? Varför talade den så till honom? Nåt var på väg att söka upp honom. Bussar. Värmebölja. Hjärnans tankebanor började svaja. Tidningsutklippet flög över skogen och exploderade. Siffran 24. Grinande monster. Paul fick en svag förnimmelse om att ställa larmet på klockradion men drev iväg bland molnen och somnade.
Genomsvettig slog han upp ögonen. Hur länge hade han sovit? Klockradion signalerade 20:13 med alarmröda siffror. Satan också. Hade han verkligen glömt sätta larmet? En rutin som satt i ryggmärgen. Ut i köket och sätta på en kanna med starkt kaffe. Sedan öppnade han två fönster för att få lite tvärdrag. Lägenheten var som en pizzaugn. Tillbaka till sovrummet och Flödet. Paul satt sedan och arbetade med att tyda linjer och sammanhang. Mer kaffe. Sjukskrivning från lagret imorgon. Inget snack. Det här krävde all hans tid för tillfället. Nu började saker uppenbara sig. Mönstrena i Flödet verkade mer…fulländade. Någon form av genombrott var nära. Pauls blick följde de frenetiskt ritade pilarna och nyckelorden. Steg ett: vem var fienden. Hur ska man kunna känna igen konspirationslakejerna?
Klockan 03:45 rasade han ner i sängen, mentalt utmattad.
Nästa morgon hade han ringt och sjukskrivit sig. Dags att få i sig någon frukost innan tankearbetet skulle fortsätta. I hallen, på väg ut mot köket stannade han tvärt. Nåt i ögonvrån. Där! I brevkorgen. Hjärtat drog igång. Paul sprang fram och kikade i titthålet. Trappuppgången stod tyst och tom. Snabbt in i sovrummet och kika genom persiennen. Ingen på gräsmattan. Fönstret i köket. Inte ett liv på gatan. Bara en sopbil som dallrade iväg långt borta i värmen. Han närmade sig paketet i brevkorgen som en jägare närmar sig ett okänt villebråd. Brunt papper. Slarvigt inslaget med ett grovt snöre lindat runt. En harkling och en långsam blinkning som för att övertyga sig om att detta verkligen hände. När hade det dimpit ner? Inatt? Han var extremt lättväckt men inte hört ett skit. Ett djupt andetag sedan lyfte han försiktigt upp paketet och skred långsamt ut till köksbordet. Det innehöll nåt hårt och ganska tungt. Ingen avsändare på baksidan heller. Mycket försiktigt lirkade Paul bort pappret bit för bit. Plötsligt gled nåt ut och for med en tung duns ner på golvet. Instinktivt hoppade han isär med fötterna. En stor kniv! En sådan där gammaldags, rekorderlig slaktarkniv med pånitat trähandtag. Det breda bladet var säkert trettio centimeter långt. Styckarstål. Ögonen bara stirrade som om de inte kunde förstå vad de såg. ”En slaktarkniv! Nån har gett mig en fet jävla slaktarkniv.” mumlade han. Sedan såg han att en liten papperslapp också fallit ut på golvet. Han vecklade ut den och läste en snirlig gammaldags handstil:
”Till Ert Skydd. Marknadsplatsen imorgon.
Med vänlig hälsning: Caedar Stewart.”
Blicken vandrade mellan kniven och brevet flera gånger då telefonsignalen sprängde den heta tystnaden i atomer. Paul flämtade till och efter en tredje signal greppade han luren med en darrig och svettig hand.
”Müller.”
En hes burdus mansröst i andra ändan:
”Hej, Paul! De här e Seth, från fastighetsskötarlokalen. De gäller den häringa våtrumsbesiktninga för badrummen.”
Paul hade aldrig gillat den där självgoda idioten. Och den bonniga dialekten gjorde inte saken direkt bättre. Blicken riktades åter på kniven som låg på köksgolvet.
”Öh, ursäkta. Besiktning?”
”Just den ja. Ja vet inte varför du aldri öppnar eller hör av dig men de här e ju viktiga saker som rör föreningens försäkringar. De förstår du säkert. Å nu e de bara din lägenhet kvar.”
Paul lyssnade halvt frånvarande eftersom han försökte klargöra om samtalet hade med paketet att göra. Med en viss lättnad kom han fram till att det inte hade det.
”Visst, klart det är viktigt…”
Men Seth hade fått upp ångan och dundrade vidare:
”De verkar ju som du inte förstått de. Därför meddelar jag nu att vi tänker genomföra den häringa besiktningen imorron klockan sjutton å tretti. Å e du inte hemma då så går vi in me huvudnyckel. E de okej för dej?”
Paul gjorde ett halvlyckat försök att låta trevlig:
”Det går bra! Och skulle jag inte vara hemma så går ni in med huvudnyckel. Vi kör på det. Hej!”
Han la snabbt på luren för att slippa höra mer av den förbannade dialekten.
Bara sekunder senare var Seth bortraderad ur medvetandet. Paul satt i soffan med kniven i handen och tänkte.

3

Med en djup suck sjönk han ner på sätet längst bak i bussen. Samma plats som alltid. Enda stället där man hade uppsikt över alla övriga passagerare. Snabbt fram med våtservetterna för att få bort alla vidriga bakterier. Solen var redan uppe och ännu en dag i bakugnens tecken väntade. Det Stora Flödet hade klarnat något och tankarna for runt som i en hushållsmixer. Kanske han aldrig känt sig så är upprymd i hela sitt liv. Ett liv som förvisso präglats av ensamhet, missförstånd och ilska. Ett liv som hade utvecklat en allt starkare alienation mot omvärlden. Kolleger som blev till ovänner, till idioter, fiender. Men dagen hade en agenda som väntade. Dagen D hade kommit och han var upprymd in i varje cell. Nu skulle saker och ting vända.
Med frånvarande blick noterade Paul passagerarna som klev på bussen vid hållplatserna. De var få och nästan uteslutande pensionärer. En kategori människor som han tyckte särskilt illa om. Beiga figurer som planlöst flöt omkring i tillvaron och bara kostade pengar. Mockaskor, grå kappor, kärringpermanent. Ofta kryddat med en arom av undertröja eller favoriten strumpbyxa. Och luftkonditioneringen ombord höll naturligtvis fast vid sin sommarstrejk. Utanför glesnade husen alltmer då Stadens västra utfart närmade sig. Bussen krängde och gnisslade sig upp och ner för det kulliga ängslandskapet innan landsväg 48 fortsatte sin slingrade bana in i granskogarna.
Fingrarna bearbetade och skruvade på den svettiga papperslappen vars budskap fastnat som ett mantra:
”Till Ert Skydd. Marknadsplatsen imorgon.
Med vänlig hälsning: Caedar Stewart.”
Där framme på en stor ängsplatå syntes tälten som de handelsresande satt upp. Det såg ut precis som han mindes, trots att han inte satt sin fot här sedan tio-tolvårsåldern. Tre turistbussar stod redan på pakeringsplanen jämte ett tjugotal bilar. En varm gräsdoft slog emot Paul när han klev ut. Fyra långa rader med bord. Alla hade någon form av tälttak för att ge lite svalka alternativt regnskydd åt knallarna. Bredvid fanns ytterligare en rad med större kompletta tält där man serverade lättare förtäring samt familjefädernas mecka; öltältet.
Paul funderade ett ögonblick och bestämde sig sedan för att starta med det där öltältet. Dels för att svalka sig, dels för att lugna nerverna som nu var mycket påfrestade. Eftersom det ännu var tidigt på förmiddagen var tältet nästan tomt. Han satte sig vid ett av träborden med en flaska Miller. En oprövad sort men bara för att det lät som hans efternamn och hade en snygg etikett kände han sig tvungen att testa det. Två stora klunkar senare kom facit: för ljust och sött. Vedervärdigt. Han tog en sista smutt och återvände sedan till den gassande solen. Var skulle han börja? Och framför allt, var höll den mystiske brevskrivaren hus? Lika bra att finkamma bordslängorna en efter en. Ett djupt andetag. Redan vid det första försäljningsståndet insåg han varför det inte blivit något marknadsbesök på alla dessa år. Bordet bågnade av grytlappar och hemslöjd. Alltid samma skit! Otroligt att folk kunde resa långa vägar för sånt här. Försäljaren var givetvis en gråhårig ragata i övre medelåldern. När hon fick syn på Paul slogs försäljarleendet på och händerna började automatiskt vika bland tygerna. Tack gode gud att han hade solglasögonen hängande i t-shirtens halslinning. Med en snabb rörelse åkte de på, sedan fortsatte han bort. Kvinnans öppningsfras fastnade i halsen och lite irriterad började hon spana mot nästa potentiella kund. Vid bord nummer två stod en äldre man och sålde flätade korgar och skärbrädor med handmålade blommotiv. Paul sneglade på försäljaren och hemslöjden utan att stanna. Längre fram fick han syn på en massa cd-skivor och dvd-filmer. Mest en massa samlingsvolymer med 50-talsrock, många med tröttsamma namn som ”Raggarrock vol 7″ och liknande. Helst skulle han vilja böja sig ner och låta sin frukost sprinkla ner över hela skiten. Medan han fingrade bland fodralen svepte blicken runt området. Skannade. Läste av. Filtrerade intryck. Allt fler människor hade anlänt och stället började bli ett stort gytter av folk och tälttak. Dofter av popkorn och sockervadd kryssade fram i den tilltagande värmen. Sorlet steg sakta men säkert. Det slog honom plötsligt att någon från lagret kunde dyka upp. Skulle ju vara ganska olämpligt eftersom han var sjukskriven. Men än så länge syntes inga bekanta ansikten. Han strosade vidare. Brevskrivaren kunde ju vara vem som helst här. Han kanske inte ens var försäljare. Ett gällt rop:
”Paul! Va fan, e det du? Det var inte igår!”
En kille i fyrioårsåldern kom med snabba kliv. Paul blev stående alldeles kall. Men killen gick rakt förbi honom och skakade hand med en annan längre bort. Han rättade till sina solglasögon och andades lättad ut. Svetten började leta sig ner efter ryggen och trängseltålamodet började redan sina. Men Paul intalade sig att detta kunde bli en mycket intressant dag och gick vidare längs marknadsstånden.
”Känner du till såna här?”
En medelålders kvinna med en psykedeliskt mönstrad bandana höll fram något mot honom.
”Drömfångare! Riktiga grejor. Tillverkade av indianer.”
Hon höll upp den med ett undrande leende.
”Riktigt bra pris också. Vet du hur den fungerar?”
”Fin. Men har redan en.” ljög Paul och gick vidare innan hon fick chansen att fortsätta sin plädering om de fantastiska indianerna.
Metodiskt hade han nu avverkat två långa bordsrader utan att få napp. Fanns mannen här tro? Tänk om brevet bara varit ett sjukt skämt? Här fanns hundratals människor och ingen hade gett några tecken på att vilja kontakta honom. Men magkänslan envisades med att nåt stort skulle ske här idag. Upprymheten kom tillbaka och rad nummer tre väntade. Vid det första bordet såldes klockor. Säljarna var två svartmuskiga herrar som stod och diskuterade något sins emellan. Klockor var något som faktiskt något som Paul gillade att titta på. De flesta var intetsägande och billiga. Många dåliga Breitling och Rolexkopior för några hundralappar. Hade man tur höll de ett par månader. Hade man otur så hade visarna lossnat lagom tills man kom hem. Han fick syn på några lustiga ur som såg både gammalmodiga och futuristiska ut på samma gång. Häften mässing och hälften stål med robusta detaljer.
”Steampunk.”
Paul tittade upp på en av de skäggiga männen.
”Ursäkta?”
Han pekade på klockan i Pauls hand.
”Den där stilen kallas för steampunk. Ganska häftiga va?”
Paul nickade och hängde tillbaks pjäsen till klocka.
Plötsligt slog hans näsa i något som rasslade till. Ett järnkors? Nästa bord var fullkomligt belamrat med prylar. Dolkar, hjälmar, små flaggor och annat. Ovanför hängde stora sjok av medaljer, halsband och olika järnkors. Krigssaker. Det mesta verkade komma från nazityskland. De flesta av prylarna hade en ganska övertygande patina. En man kikade fram bakom all bråten.
”Läckra kors va?”
Paul tog av sig solglasögonen. Detta hade han aldrig sett på någon marknad förut. Mannen fortsatte:
”Riktiga grejor alltihop. Allt har sin egna historia. Gillar du järnkorsen? Många kallar dem för malteserkors. Men det är de här med dubbla spetsar. De vanligaste varianterna är korsriddarnas gamla symbol. Heter egentligen georgskors. Visst är de vackra?”
Han räckte över ett halsband till Paul som nickade. De var verkligen nåt speciellt med det gamla korset. Tungt och repigt. Det vilade nåt bekant över försäljaren. Eller liknade han någon? Han tog av sin halmhatt och torkade svetten med en näsduk innan han lutade sig ännu närmare Paul. Med väsande röst sa han:
”Men jag har nåt annat här som du ska få se.”
Med en duns landade ett par pilotglasögon på bordet. Gammaldags modell med glas och slitet läder. Paul tog upp dem. De kändes tunga i handen.
”Pilotglasögon.”
”Japp. Men inte vilka som helst. Läs på sidan.”
Paul kisade för att tyda det som stod inpräntat med röda bokstäver i lädret.
”Mv…H?”
”Har tillhört Mannfred von Richthofen. Du känner till honom eller?”
”Ja. Tyskt flygaress som kallades Röde Baronen.”
”Han och ingen mindre”, sade försäljaren och log brett. ”Största rariteten på marknaden. Samlare betalar vad som helst för en sån klenod.”
”Och hur kan man veta att de är äkta?”
Mannen tog fram en liten trälåda som han öppnade. Insidan var klädd i röd sammet och där låg ett brev och ett gammalt foto.
”Äkthetsintyg från Sotheby´s i London och ett foto på Richthoven där han poserar med just dessa glasögon.”
Paul tog försiktigt upp fotot. Det svartvita och lite suddiga kortet föreställde en flygare, stolt leende framför sin dubbeldäckare. På pannan hade han ett par pilotglasögon av samma modell. När han tittade noga tyckte han sig även se bokstäverna på sidan. Skulle absolut kunna vara desamma som han höll i handen.
”Tja, inte illa. Lite konstigt att stå på en sån här…enkel marknad och sälja nåt så eftertraktat. Eller..?”
Mannen lutade sig fram igen och Paul kunde se något flimra i de grå ögonen.
”Inte konstigt alls, faktiskt. De är ju ämnade åt dig.”
”Vad menar du?”
Mannen lade tillbaka glasögonen i asken tillsammans med intyget och fotot. Sedan sköt han asken mot
”De är dina. Du kommer behöva dem.”
Ögonen glittrade och den tidigare så jovialiske herren hade nu blivit mycket allvarlig och ögonen verkade blixtra.
”En gåva. Från Caedar till Paul. Så, ta dem nu. De är dina.”
Paul kände sig underligt frånvarande när han tog emot gåvan. Som i en dröm gick han tyst iväg mellan marknadsstånden. Hade han vänt sig om skulle han sett mannen, som kallade sig Caedar Stewart, vinka och le brett med sina glesa framtänder. Caedar som liknade Ernest Borgnine. Men Paul var på väg mot bussparkeringen med lådan krampaktigt i händerna. Marknadssorlet nådde inte längre hans öron och inga tankar fanns i hans sinne. Busspåstigning. Sätet längst bak. Ögon som grumliga glaskulor. Dovt sorl…
Utan uppfattning om tid och rum kvicknade han till och märkte att han satt på bussen på väg hem. Händerna kramade alltjämt om trälådan och minnet började komma tillbaka tillsammans med en ökad upphetsning. Det var ju faktiskt Caedar Stewart som stått vid marknadsståndet. Samme Caedar som skrivit brevet. Men vad hade hänt sen? Hade han blivit hypnotiserad? Och Caedar? Vad var det egentligen för ett underligt namn?
Paul satt längst bak i den nästan tomma bussen. Värmen var som vanligt olidlig. Det var panikångestkvavt. En kittlande förväntan kom när han började studera trälådan. Egentligen borde han kanske vänta tills han kom hem med att öppna den. Plötsligt hördes ett tjut. Paul snodde runt och tittade ut genom bakrutan. Två killar i tioårsåldern cyklade skrikande i full fart farligt nära bussen. Han vände sig tillbaks igen och öppnade försiktigt asken. Där låg de! Röde Baronens flygglasögon. Varsamt satte han ner asken på sätet bredvid och vägde dem i handen. Vad var grejen med de här? Hade inte Caedar sagt att han skulle behöva dem? På nåt sätt var detta en del i det Stora Flödet. Någon form av verktyg. Försiktigt kollade han att ingen tittade på honom, sedan tog han på sig glasögonen som passade perfekt och undslapp en flämtning. Allt såg annorlunda ut genom de repiga tunga glaslinserna. Världen böljade i ett rött sken och allting i bussen verkade en aning förvridet. Bakom honom skrek pojkarna igen och han vände sig om. Men det var inga cyklande tioåringar bakom bussen längre. Istället såg han två vargar i full fart. Ögonen lyste med ett gult sken och de enorma käftarna slog i luften så saliven yrde. Galen blodstörst sprätte i de lurviga kreaturen. Bussen krängde sig igenom en skarp kurva och en av vargarna höll på att tappa fotfästet. Men snart var de båda två framför Paul igen. Han stirrade paralyserat på dem. De stirrade stint tillbaka. Nu kunde han till och med höra deras läten. Ett lågt mullrande ljud och flämtande andhämtning. De långa klorna rev upp stora stycken av asfalten när de dundrade fram. Så gjorde den högra besten ett utfall mot bussens bakruta. Ett jättesprång och Pauls blickfång fylldes upp av ett ursinnigt gap. Dödens röda svalg. Han slet av sig glasögonen och satte sig ner i sätet igen med slutna ögon. Det kändes som om hjärtat skulle hamra sig ur bröstet. En duns slog mot bussen och chauffören saktade in och stannade. Paul satt fastfrusen med glasögonen i ett hårt grepp.
”Va fan..?”
Chauffören klev ut genom framdörren och skyndade bak efter bussen. När Paul kikade ut genom bakrutan igen såg han de två våghalsiga cyklisterna. En av dem satt stilla på sin cykel med ett fånigt uttryck. Den andre låg och grät strax bredvid. Cykelns framhjul var format som en åtta och grabben hade skrapat upp både knän och armbågar ganska ordentligt. Inga tecken efter några vargar syntes. Inte heller fanns spåren efter den upprivna asfalten kvar. Det var bara två cyklande…småkillar? Omtumlad och förvirrad lade Paul ner glasögonen i lådan och klev ut genom bakdörrarna. Utan att lyssna vidare på chaufförens förmaning till barnen tog han ett djupt andetag. Han gick resten av vägen hem.

4

Strax utanför Stadens lilla centrum låg polisstationen. Tre personer satt samlade i ett kvalmigt konferensrum:
kommissarie Eric Green samt inspektörerna Jack Elliott och Boo Anderson. Eric tog av sig sina läsglasögon och torkade svetten ur pannan.
”Underhåll skulle fixat ac:n vid det här laget, jag vet. Men vi får försöka stå ut. Jack hade knäppt upp skjortan lite. Något som Eric skulle påpekat under normala omständigheter. Men läget i stan kunde knappast arkiveras under ”normalt”. Tre av tolv poliser sjukskrivna, en förlamande värmebölja och nu en minst sagt mystisk olycka.
”OK mina herrar. Dags att ta tag i den här mystiska bilolyckan. I förrgår spärrades ett mindre område av invid riksväg 82.”
”Exakt var?”
”Knappt två kilometer utanför östra stadsgränsen. Vid ett…skogsparti.”
”Skogsparti? Kunde nästan ana det.” mumlade Jack, men Eric bara blängde på honom och fortsatte läsa sina anteckningar. ”Teknikerna är klara med sin preliminära rapport och här är vad vi har i grova drag. Bilen ifråga är en Ford Taunus av 88 års modell. Kraftigt demolerad. Mycket tvära bromsspår leder från vägen tvärs över ett brant dike på vänster sida. Själva vraket har stoppats av en granstam åtta meter in i skogen.”
”Åtta meter?!”
”Ja, jag mätte faktiskt. Måste haft en sjujävla fart. Det mesta är som sagt krossat och mycket delar och glas ligger i området. En man hittad avliden i bilen. Nacken knäckt och en gren som gått in genom rutan och slitit sönder halva ansiktet. Ser för jävligt ut. ”En…”, Eric bläddrade i blocket. ”…Viktor Blom. Trettiotvå år och boende i huvudstaden. Har inte så mycket mer på honom ännu.”
”Inget i registret antar jag?” undrade Boo.
”Nix. Inte så mycket som en parkeringsbot. Dödsorsaken är ju ganska uppenbar men det är något som jag inte blir klok på.”
Jack pustade. ”Dessa förbannade dårar på vägarna. Men det brukar ju oftast vara artonåringar som lånat farsans bil eller påtända biltjuvar. En ostraffad trettiotvååring på en landsväg nattetid. Mitt i ingenstans? Skumt. Droger i blodet kanske?”
”Möjligt. Kroppen bör vara hos obducenten snart. Får se vad han hittar.”
Boo skakade på huvudet.
”Och varför sköter inte trafikavdelningen detta?”
Eric knäppte händerna på bordet och tittade allvarligt på sina inspektörer.
”Därför att det finns fler mystiska omständigheter än att olyckan ser väldigt konstig ut. Inga spår efter fler personer har påträffats. Och den döde sitter i passagerarsätet.

Seth kikade upp från sina papper när mannen från försäkringsbolaget klev in i fastighetsskötarnas källarlokal.
”Ah, där e du ju Jim. Ledsen att behöva kalla hit dig igen. Men det här går snabbt. Ringde den däringa Paul å sa att vi kommer idag.”
”Hoppas han är hemma nu då.”
”Lugn. Ja sa te´n att vi går in me huvudnyckel annars. De vet han om.”

Lägenhet tolv var helt tyst. Persiennerna var nerdragna. Inga fläktar igång. Ingen kyl eller frys som surrade. Lamporna var släckta och alla propparna från elskåpet låg uppradade på köksbordet. Brevid honom på sängen låg Caedar Stewarts brev och kniv. Paul satt med Röde baronens glasögon på pannan. Han var lycklig. Det Stora Flödet var fullbordat. Vem nu den där Caedar än var så hade han skänkt redskapen. Ett par glasögon som kunde avslöja fiendens rätta tryne. Visa hur världen egentligen såg ut bakom konspiratörernas slöjor. Och en kniv till självförsvar…eller anfall. Sak samma. Anfall är ju bästa försvar som man brukar säga.
Trappsteg ekade i uppgången. Paul for upp direkt och snurrade nervöst kniven i handen medan blicken flackade runt i den dunkla lägenheten. Han smög fram till dörrens tittöga, satte glasögonen på plats och kikade ut. Trappan skevade sig upp i ett rosaaktigt sken och väggarna pulserade och verkade nästan organiska. Det såg ut som trappan slingrade sig upp genom en jättes tarm. Stegen närmade sig och Paul höll andan medan svetten sipprade nerför pannan. Grymtande läten hördes där nerifrån. Fingrarna kramade om knivhandtaget. Såg dök två huvuden upp i trappan. De såg ut som skalliga orcher. Paul flämtade till och fortsatte stirra. De var uppe på avsatsen nu och en av dem pekade med en krum klo mot dörren. Den andre nickade och log ett vidrigt och tandlöst leende. Fler förvrängda grymtanden. Paul försvann in i lägenheten.
”Här e det.” sa Seth och nickade mot dörren. På en handskriven lapp upptejpad bredvid handtaget stod det Müller.
Fastighetsskötaren ringde på. Efter andra signalen vände han sig mot föräkringsmannen.
”Ja du, Jim. Det var som jag trodde. Vi får ta huvudnyckeln.”
Seth halade fram en stor nyckelknippa och fumlade en stund med att hitta områdets huvudnyckel.
”Här!”
Han körde in den i låset och vred om. Sedan stoppade han ner den skramlande högen i fickan igen. Handen kramade handtaget ett kort ögonblick, sedan öppnade han försiktigt dörren. En instängd värme slog emot dem från den mörka hallen. Seth klev in men stannade till på dörrmattan.
”Hallå? Någon hemma?”
Total tystnad.
”Nix, vi får gå in då.”
Han vinkade åt Jim att komma in samtidigt som han försökte hitta en strömbrytare.
”Faen va mörkt här va.” mumlade han.
Båda synade väggarna i den lilla hallen då Jim fick syn på en knapp. Men när han tryckte på den hände ingenting.
”Konstigt. Lampan har tydligen gått. Jaja vi tänder därinne.”
De kom in i köket och Seth stannade upp och lyssnade. Allt badade i dallrande halvdunkel. Luften i lägenheten kändes kvalmig och instängd.
”Slår vad om att ljuset inte funkar här inne heller.”
”Varför tror du inte det?” undrade Jim.
Men Seth svarade inte utan gick fram till kökets strömbrytare och tryckte. Fortfarande mörkt.
”Hur visste du det?”
”Man brukar alltid höra ett svagt surr från kylen eller frysen. Men här e tyst som i graven. Huvudsäkringen måste ha gått. Konstigt men tur för den där Paul att vi kom nu innan maten i kylen går åt fanders. Vänta här, Jim, så går jag ut i hallen och kollar.”
Seth gick fram till proppskåpet och öppnade luckan. Men därinne var kolsvart. Irriterad kände han om någon av propparna satt löst. Det gjorde de inte. De fanns inte där alls. Seth blev mycket konfunderad.
”Hemskt ledsen Jim, men det här e helskumt. Måste tyvärr hämta en ficklampa bara. Ser ju inte ett skit…”
Seth stelnade till. Var det en duns han hörde utifrån köket?
”Jim? Jim?!”
Seth gick ut i köket igen med en stigande olustkänsla i kroppen. Men Jim syntes inte till.
”Var e du?”
Samma kvävande tystnad. Seth började kisande se sig omkring. Han klev förbi köksbordet och fram till köksfönstret. Där drog han upp persiennerna. Rummet blev aningen ljusare. Då fick han syn på alla säkringar som stod prydligt uppradade på bordet. Han gick fram och tog en i handen.
”Va faan..?”
Men han bestämde sig för att först hitta Jim.
Paul andades så lugnt och tyst han kunde. Blodet gjorde knivhandtaget halt så han torkade det försiktigt mot duschdraperiet.
”Jim! E du inne i badrummet?”
Tystnad.
Seth gick iväg mot badrummet och halkade till precis utanför dörren. Han hukade sig för att se vad det var för sörja på golvet. En vidrig järnaktig lukt kändes från pölen. Blod?!
Seth, som nu var helt konfunderad slet upp badrumsdörren. Därinne låg en kropp orörlig på klinkergolvet. Under den spred sig en mörk blodpöl över plattorna.
”Va i helvete..?”

Kommissarie Eric Green klev under plastbandet som var märkt ”polisavspärrning” och gick bort mot de andra männen borta mellan granarna.
”God morgon!”
Brottsplatsutredarna vände sig om.
”Hallå Eric. Redan här igen?”
”Morgonen är den stunden jag tänker klarast på dygnet. Och lite andhämtning innan värmen börjar fritera hjärnan.”
Kommissarien gick försiktigt fram till männen och fick sicksacka sig fram mellan all bråte. Bilen, som blivit Viktors groteska grav, hade lyfts bort dagen innan. Kvar på marken låg en massa småskärvor av plast, glas och metall. Här och var låg numrerade lappar på marken. Små personliga tillhörigheter och spår som omsorgsfullt fotats.
”Nya fynd? Det måste finnas nåt mer?”
En av utredarna klev fram mot Eric.
”Nja, vi har bara hittat några småsaker. En tändare och ett par nyckelknippor. Skickat på analys. Och kanske, jag säger kanske, har vi spår från en andra man.”
”Man?”
”Tja, eller kvinna förstås. Följ med här så ska jag visa.”
De gick bort snett mot den branta vägbrinken och utredaren visade ett par avbrutna kvistar och något som kunde vara ett spår i jorden. Eric satte sig på huk och granskade den lilla kala jordytan.
”Går det att få ut nåt av det? Ser ganska…luddigt ut?”
”Nix. Vi har inte ens försökt få till ett avtryck. Och det är tyvärr den enda spåret vi hittat.”
Eric funderade.
”Hmm. Men det stärker ändå teorin om att det var två personer inblandade. Inte för att det gör mig mycket klokare.”
”Nej. För var i helsefyr finns den andra? Grabbarna har finkammat stället grundligt. Och om personerna nu inte har samma blodgrupp så kommer allt från Viktor.”
”Dum fråga kanske, men finns det en teoretisk möjlighet att nån kan ha överlevt kraschen?”
Brottsplatsutredaren skakade på huvudet.
”Teoretiskt kanske. Men om det är den personens spår vi sett så borde denne ha fallit ihop av skadorna och ligga i området.”
Eric stod tyst en stund och blickade runt bland träden.
”OK, tack. Leta vidare och hör av er. Jag åker och hör vad Jonson fått fram.”

Seth vände runt kroppen som kändes som en tung docka. Huvudet tippade onaturligt mycket åt sidan och blottade ett jack som öppnat upp hela halsen. Jims blodiga ansikte gick knappt att känna igen. Med ett kvidande släppte han den lealösa kroppen som ramlade ner med en otäck duns. Han backade ut med ögonen låsta på byltet som låg där. Ena foten halkade åter i blodsörjan och Seth for baklänges ner på golvet. Med skräckfyllda stönanden fick han se att duschdraperiet dragits undan. Där stod en leende man med blicken dold av konstiga glasögon. I handen höll han en enorm kniv. Seth skrek i panik och började sittande hasa sig bakåt. Men sekunden senare var mannen över honom.
Knivbladet hackade och skar som en frenetisk maskin.

5

Paul Müller hade haft en mycket intensiv natt. Sina blodiga kläder hade han slängt i sopnedkastet. Innan den långa duschen hade han skurat golvet och rivit ner Det Stora Flödet från sovrumsväggen. Monstrens kroppar hade varit mycket besvärliga att stycka. Utan glasögon såg han att det var fastighetsskötaren och en annan okänd person. Förmodligen mannen från försäkringsbolaget. Paul var dock glad att glasögonen avslöjat deras rätta jag. Därför hade han på sig dem under styckningsarbetet. Det kändes trots allt lättare att skära i ett monster än något som såg ut som en människa. Kylen och frysen var tömda på sina blygsamma innehåll. Det var där delar av kropparna befann sig nu. Resten låg i påsar under sängen. Men Paul visste att det snart skulle börja lukta från lägenheten. En flyktplan var nödvändig nu. Han lade sig på sängen och funderade.
Tankarna började ta surrealistiska krumsprång och snart flöt han in i en orolig sömn. Ljudet av fiskmåsar. Han befinner sig på en strand. Den fina ljusa sanden sträcker sig bort mot horisonten. Till vänster övergår den i grästuvor och småbuskar. Längst bort kan man ana tallkronor. Åt höger sveper stillsamma vågor in och luften känns frisk och salt. Paul börjar långsamt gå bortåt. Ingen människa syns till någonstans men han känner en underlig själsfrid här. Platsen verkar bekant. Här har han varit förut. Långt därute över havet flaxar fåglar nära ytan. Måsar. nej, pelikaner. Då och då dyker de i jakt på fisk.
Paul, som plötsligt noterar att han är barfota, strövar vidare. Den friska brisen känns kvavare. Blicken fastnar vid något långt bort. Vad är det som sticker upp på stranden? Ett torn? Han ökar stegen men vid sidan av nyfikenheten smyger sig en stigande oro in. Det är något som inte stämmer. Nu är himlen tom på pelikaner och det har blivit onaturligt tyst. Tornet, eller vad det nu är, går fortfarande inte att urskilja tydligt men en annan gestalt syns också där borta nu. En mindre figur borta i diset som verkr vara på väg mot honom. En människa? Paul ska precis vinka när hans fötter trampar i något vasst. Massor av vita snäckskal. Ena foten blöder och han…
svor till och satte sig upp i sängen.

Jonson var något av en ensamvarg. Han såg äldre ut än sina fyrtionio år med sitt tunna spretiga hår, krökta hållning och de gammaldags glasögonen som ständigt befann sig längs ner på nästippen. Alla som träffat honom undrade när de skulle ramla över kanten. Men det hade aldrig hänt. Hans arbetsplats: skåp, redskap, tvättställ och fyra sängar. En rostfri miljö under kall lysrörsbelysning.
”Godmorgon, Jonson!”
”Hallå, Eric.” svarade obducenten som stod och tvättade händerna i ett handfat i rummets bortre ända. I likhet med de flesta poliser avskydde Eric två saker med sitt yrke: lämna dödsbesked till anhöriga och vistas i denna lokalen. Han höll alltid skenet uppe men kunde inte vänja sig vid lik som hamnat här efter en våldsam död. Att någon kunde välja detta som yrkesbana var något som fascinerade honom.
Två av britsarna var tomma, de andra två var täckta av filtar. Jonson gick bort mot den ena. Precis innan handen skulle dra bort filten sköt Eric in.
”Du…jag såg kroppen i bilen. Och ärligt talat så var det det värsta jag sett. Så du behöver inte visa. Vi kan väl köra ändå?”
Jonson såg lite förvånad ut men ryckte på axlarna och lade tillbaka filten.
”Absolut. Du bestämmer. Och till och med en härdad gammal räv som jag får väl hålla med. Det här var fasen ingen vacker syn. Rapporten ligger på ditt skrivbord strax.”
”Låter bra. Inget speciellt du kan dra nu? Inget mer än det jag hört innan?”
”Tja, inte mycket egentligen. Du undrade om droger men inget sånt fanns. Ingen alkohol i blodet heller. Och de inre organen var i prima skick…ja innan olyckan så att säga. Vad jag kan se en renlevnadsmänniska. Så med risk att göra dig besviken består min rapport bara av den självklara dödsorsaken.”
”Med alla vidriga detaljer hoppas jag?”
Jonson bjöd på ett av sina sällsynta leenden.
”Alla vidriga detaljer finns där. Precis som du vill ha det, Eric.”
I korridoren utanför sitt rum mötte kommissarien Jack och Boo.
”Där är ni ju! Hur gick dörrknackningen?”
De slängde en uppgiven blick på varandra innan Boo tog till orda.
”Tja, det gick ganska snabbt. Det finns ju bara tre stugor i området. I den röda längst bort mot sjön var ingen hemma. Sedan har vi det lilla vita torpet bortanför rastplatsen. Där bodde en ensam gubbe som knappt hade nån hörsel kvar. Han hade sovit som en gris vid olyckstillfället.”
”Och stugan på andra sidan vägen?”
”Precis. Där fick vi napp. Ett äldre par bor där. Båda hade vaknat av smällen och klirrandet. Men de hade inte fattat vad det var. Och eftersom båda går stappligt vågade de sig inte ut för att kolla.”
”Och ringa hit hade de ingen tanke på..?”
Boo ryckte på axlarna.
”De påstod att deras telefon krånglar.”
Eric pustade och himlade med ögonen.
”Visste de vad klockan var när smällen kom?”
”Ja, det var de åtminstone helt säkra på. Nollnoll trettiotvå.”
”Och de hade inget annat att förtälja? Inte sett eller hört nåt mer?”
”Sorry. Ingenting.”
Eric kliade sig i huvudet.
”Fyra timmar innan den där bilisten larmade oss då. OK killar. Jag ska kolla om Jonsons rapport kommit.”
Han gick in i sitt rum och stängde dörren. Ett samtal till sjukhuset gav inte heller något. Ingen skadad patient hade dykt upp i samband med olyckan. Inget spår åt något håll än så länge. Eric lättade på slipknuten och slog näven i skrivbordet.
”Fan!”

Paul Müller kände ett lugn lägra sig efter tuppluren. Bara en vag känsla från stranddrömmen fanns kvar. Så vittrade den bort också. Dödandet hade varit i nödvärn men tog ändå på nerverna. Fast nu var det dags. Planen var mycket enkel. Snabbt ta sig långt bort från Staden. Rakt norrut mot köpcentret som låg i utkanten. Skaffa lite förnödenheter och sen bort genom skogarna. Därefter fick det bli improvisation tills nya idéer dök upp. Måste få kontakt med likasinnade. Han kunde ju inte vara den enda som såg sanningen. Lägenheten var så säkrad den kunde bli efter omständigheterna. Paul satt och snörade på sig skorna. Kniven var nerkörd i bältet och pilotglasögonen låg i en av byxornas vida fickor. En tom mindre ryggsäck för kommande proviant hängde runt ena axeln. Han tittade runt en sista gång i rum han aldrig mer skulle se. Men det var inte nostalgi eller vemod han kände. Tvärtom ett slags upprymdhet. Nu skulle kriget börja. Var Caedar Stewart befann sig eller om de skulle mötas igen hade han ingen aning om. Inte heller om det fanns fler kämpar därute. I den sämsta av världar skulle han stå ensam mot konspirationens kreatur. Om så var fallet skulle han åtminstone kämpa tappert och ta med sig så många som möjligt innan det bittra och oundvikliga slutet som missförstådd hjälte.
Kvällsmörkret började sakta inta Staden. Paul hade gått ner i källaren och smygit ut vid bortre gaveln. Här ville han bli sedd av så få som möjligt och risken för upptäckt var ju störst här i området. Ett parkområde. Sedan en lång och glest trafikerad villagata som ledde bort mot köpcentret. Han drog en luva över huvudet och började promenera. Varje gång en bil passerade förde han handen bakom ryggen och höll den mot knivens handtag. En trygghet. Men han tyckte inte om att ha pilotglasögonen i fickan. Utan dem gick det inte att se världen i sitt rätta ljus. Inte heller kunde man avgöra vem som var vän eller fiende. Människa eller monster. När han kikade över gatans häckar och staket såg han många bilar på uppfarterna och familjer som satt vid sina patetiska köksbord och åt. Helt ovetande om det annalkande kriget. Paul började känna ett stigande förakt för alla dessa naiva och blinda medborgare.
Långt där framme på trottoaren kom någon emot honom. Förmodligen ingen fiende men att gå utan Röde Baronens glasögon kändes obehagligare för varje minut. Tänk om det var ett av monstren som kom mot honom? Förutom figuren där borta var området öde. Paul drog upp glasögonen ur fickan och krängde sig på dem. Luvan drog han ner långt så ögonen skymdes i skugga. Världen fick åter det där purpurröda skenet och allting pulserade och förvreds. Husen svajade lätt bakom köttliknande häckar och hela gatan verkade sakta svaja av och an. Och jodå, nog var det ett monster alltid. Alltför långt bort för att urskilja tydligt men det var ingen tvekan. Den hasande och hukande gången. De lysande ögonen. Snabbt! Pejla omgivningen. Huset till höger verkade tomt. Ingen bil. Nerdragna persienner. Paul sprang in på uppgången och bort efter häcken. Här kunde han sitta på huk och spana ut mot gatan utan att bli upptäckt…om nu inte monstret kunde känna hans lukt. Handen grep tag om kniven och drog fram den. Pulsen ökade. Svetten började sippra i pannan. Han höll andan och lyssnade. Inget hördes. Så en försiktig framåtlutning för att kika mellan det slemmiga och vinröda bladverket. Inget i sikte än. Handen rullade runt knivbladet och hjärtat slog hårt i bröstet. Handsvett. Torka. Nytt grepp om kniven. Fortfarande inget monster. Vita knogar. Hade det försvunnit? Eller kanske gjort en kringgående manöver för att överraska med en attack bakifrån?
Efter en halvminut vågade Paul inte vänta längre. Hukande smög han tillbaka mot villans uppfart där häcken slutade. Några djupa andetag och kniven i ett hårt grepp. Fokus nu! Han höll huvudet nära häcken och kikade ut på gatan. Där var den! Tre meter ifrån honom! Den kom springande. Ett djupt gurglande läte. Ögonen sken blekgula och den käftliknande munnen var halvöppen och blottade rader av sylvassa tänder. Paul gjorde en snabb rusning med kniven framför sig. Han förde den i en båge mot monstrets hals men det hann parera och bladet touchade bara dess vänstra axel. Ett vrål hördes och en klo tog om såret medan den andra fäktade efter Paul. Han snurrade snabbt runt bakom monstret och högg kniven med all kraft mellan dess skulderblad och ryggrad. Kallt slaktarstål som effektivt forcerade senor och kärl. Ett kvävt vrålande sedan segnade det ner på asfalten. Paul dök ner och tog tag om knivskaftet. Det satt stenhårt i monstrets rygg. Då ryckte kroppen till i några spasmer och blev sedan liggande livlöst. På tredje försöket lyckades han dra upp det långa bladet. Mängder av blod svallade fram och färgade monstrets rygg mörkröd. Paul tog tag om kragen och släpade in den tunga kroppen på garageuppfarten där han stått nyss. Monstret låg på mage och en rännil med blod sipprade bort på asfalten. Han rullade in kroppen mot häcken så att den inte syntes från gatan. Och nu kunde jorden suga upp det mesta av blodet. Men uppfarten såg för jävlig ut.
Paul var uppjagad och skakade i hela kroppen. Den avtorkade kniven satt åter i bältet och glasögonen i fickan. Ingen mer syntes till på gatan. Han fortsatte bort med ett dimmigt tunnelseende och en konstig känsla av att det här bara var en dröm.

6

Telefonväxeln, polishuset.
”Polisen.
Ja, det är hit du ska ringa…
Försvunnen säger du. Sen när?
OK.
Sa du Seth Anderson?
Vilken adress bor ni på?
Får jag be om ditt namn och var jag kan nå dig?
Tack så mycket.
Absolut. Nej, det tar vi på största allvar. Och tänk på att nästan alla försvinnanden får ett uppklarande. Det har ju inte gått så lång tid…
Nej, det förstår jag. Vi jobbar på det och återkommer så snart vi vet nåt. Och du hör också av dig om han skulle dyka upp?
Tack. Hej då.”
Kommissarie Eric Green stod borta vid kaffeautomaten. Efter samtalet klev han fram till disken.
”Nån försvunnen person hörde jag?”
”Ja, det var den andra anmälningen på tio minuter. Lustigt, kan knappt minnas när vi fick samtal om försvunna vuxna sist.”
Eric funderade ett ögonblick.
”Du Ann, kan du skriva ut de där anmälningarna?”
Tre knackningar på inspektör Jack Elliots dörr.
”Ja kom in.”
Eric ställde sig innanför tröskeln med två papper framför sig.
”Vad är det där?”
”Två anmälningar om försvunna personer.”
”Ok. Lägg dem här så ska jag kolla på…”
”Nix. Jag tänkte att du och Boo kunde sticka på det.”
Jack rullade bak stolen från skrivbordet och vände sig mot Eric.
”Sticka på vad?”
”Kolla här. Efter alla år här får man en snutkänsla. Nåt som larmar nere i magen att nåt inte stämmer. Det har säkert du med. Eller?”
”Jo…kanske.”
”Det har kanske inte nåt att göra med den där olyckan men i så fall vill jag verkligen förvissa mig om att det inte har det. Och eftersom det är ganska lugnt i övrigt och olycksutredningen…kört fast tillfälligt tänkte jag att ni kollar lite på det.”
”Var ska vi börja då?”
”Tja, vi kan börja med denne killen. Jim Hill. Jobbar på RDN Försäkringar. Ligger ju bara två kvarter bort.”

Solen började går ner bakom stadssilhuetten västerut. Det kändes nästan som om gatan sträcktes ut framför honom, precis som i en mardröm. Men till slut såg han neonljusen borta vid köpcentret. Fortfarande inga andra människor ute. Kanske stod monster bakom villornas fönster och iakttog honom i detta nu? Paul kände en rysning och drog ner luvan lite till samtidigt som han skyndade på stegen ytterligare. Den något svalare kvällsluften kändes skön som omväxling till den kvalmiga lägenheten. Han funderade på hur länge det skulle dröja innan polisen skulle dyka upp där. Hur länge ligger kroppsdelar innan de börjar lukta? Om inte annat så skulle ju Jim och den där försäkringsgubben anmälas som saknade snart. Att vara på flykt kändes både stressande och skönt. Nu var kriget igång. Till höger längre fram fanns en öppen plats mellan villorna. Han gick dit och satte sig på en bänk. Det kändes som man tänkte bättre ute i friska luften. Dags att bara ta sig en kort funderare och lägga upp strategin. Samla tankarna.

”Boo Anderson och Jack Elliot.”
Boo höll polisbrickan framför kvinnan inne på RDN Försäkringar. Hon log i ett misslyckat försök att se samlad och lugn ut.
”Jaha. Gäller det vår försvunna medarbetare?”
”Ja.”
Boo sneglade snabbt på pappret i handen.
”Jim Hill. Vet du vem på kontoret som kan ha sett honom senast?”
Kvinnan såg lite generad ut.
”Ja han har ju inte varit borta så länge. Men hans fru ringde och lät skärrad. Ja det kan man ju förstå. Det händer ju…”
Boo log sitt stela kom-till-saken-leende. Något som kvinnan verkade snappa direkt.
”Det var faktiskt jag som talade med honom senast. Vi var några som jobbade lite senare igår. Vid åttatiden skulle han iväg och avsluta ett våtrumsärende.”
”Våtrumsärende?”
”Ja alltså, för en hyresförening i stan som har avtal med oss. Man har gjort badrumsrestaureringar där och när det är klart skickar vi någon som kollar att hantverket är riktigt gjort.”
”Jaha. Jag förstår. Jim var alltså en sån inspektör.”
”Precis. Han hade visst bara en lägenhet kvar att kolla. Jag vet inte vilken men du kan få adressen till föreningen.”

Bilen svängde in på gatan och parkerade. Området: sex niovåningshus, uppradade tre och tre med en större gräsmatta i mitten. Sex betongklotsar som en gång skulle signalera modern trygghet. Nu: opersonliga bostadsenheter marinerade i uppgiven isolering. Grå fasader som till slut givit samma färg åt invånarna. Klotter i trapphus. Försök till konstnärlig utbrytning? Ett sätt att pissa på hela upplägget? Kanske både och. Hur som helst så inhyste denna stadsdel en mycket stor del fattiga pensionärer, ensamstående och folk långt ner i näringslivskedjan. Nyutexaminerade poliser lärde sig snabbt de här gatorna via hustrumisshandel, knivslagsmål och liknande.
När de klivit ur bilen stannade Jack plötsligt upp.
”Men för helvete!”
Boo vände sig om.
”Vad är det med dig?”
Jack slet upp en av lapparna ur bakfickan och läste. Sedan viftade han med den i luften.
”Tyckte väl jag kände igen adressen. Kolla här. Den andre killen, Seth, som också är anmäld försvunnen jobbar som fastighetsskötare i just detta området. Jävligt konstigt eller?”
Boo ryckte på axlarna. Efter en stunds letande hittade de en fristående lägre fristående tegelbyggnad mitt i höghusområdets grönområde. Ovanför dörren satt en liten plåtskylt som förkunnade vaktmästeri. Jack knackade på. När ingen öppnade så kände han på handtaget. Det var öppet. Poliserna gick in i lokalen.
”Hallå.”
Inget svar. Boo hittade en strömbrytare och tände. Det stora rummet var någon form av verkstad med olika bänkar belamrade med prylar. Sågspån. Öde. Tre stora lysrör spred ett kallt sken i lokalen som doftade svagt av metall och gammal källare. På väggarna hängde fyra stora verktygstavlor. Tänger, sågar, hammare, skruvlådor, spiklådor. På långväggen mittemot lyste det från ingången till ett mindre rum. De slängde en snabb blick på varandra och gick dit. När de klev in i det inre rummet fick de syn på ett skrivbord överfullt av papper och pärmar. Och över alltihop låg ett A4-ark. Skrikande versaler:
”KOM IHÅG! PAUL MÜLLER. LÄGENHET 12.”
Exakt samtidigt som kommissarie Green fick larmet så reste sig Paul från bänken och gick vidare mot köpcentret. Planen var färdig i hans huvud. In i affären och skaffa förnödenheter. Hålla så låg profil som möjligt. Vid krisläge: inte tveka att använda kniven. Sedan ta sig till grannkommunens vandrarhem. Borde hinna dit på någon dryg timme om han genade genom skogen som redan syntes i fjärran. Avvakta där i några dagar tills marknaden skulle slås upp igen. Och sedan leta upp Caedar Stewart. Eller åtminstone fråga de andra knallarna var han kunde befinna sig. Det fick duga så länge. Det och leta upp fler gerillakrigare.
Gatan tog slut och till höger låg BMW:s flotta försäljningshall. Vägg i vägg fanns Justins Byggvaruhus. Det var lördag kväll så båda komplexen var stängda sedan flera timmar. Snett till vänster låg en stor, nästan tom parkering badande i kallt ljus. Och där bakom fanns den stora livsmedelsaffären, F-G´s. Långt därborta syntes en kund traska ut med en varuvagn mot sin bil. Paul kände sig nöjd. Ganska folktomt. Bra.
Plötsligt hördes ett gällt barnskrik långt bakom honom. Han snodde runt men det var för långt bort. Det gick inte att se någon. Bara en lång rad gatlyktor som försvann bort efter den mörka tomma gatan. Kunde det vara ett barn som upptäckt det döda monstret bakom häcken? Pulsen började skena och han satte fart över parkeringen och mot entrén.
Fyra bilar stod parkerade utanför F-G´s. Luvan nerdragen. Kniven stadigt i bältet. Paul såg sig snabbt omkring. Foten bröt en osynlig stråle och de stora glasdörrarna sköts tyst upp. Den stora svala lokalen lystes upp av blåaktiga neonlampor och ur högtalarsystemet rann dämpad pianomusik. Han gick igenom stålgrinden och tog en orange varukorg. Snabb koll åt vänster. Endast en kassa bemannad. En ensam kille i 25-årsåldern fullt upptagen med ett mobilsamtal. Tonåringsnollfokus. Bra. Åtta långa rader av livsmedelhyllor försvann in i butiken. Bakom dessa fanns ytterligare fem hyllrader på tvären. Allra längst bak i lokalen låg de manuella chark- och delikatessdiskarna. Dock inte bemannade så här sent. Vad behövdes? Konserver och nåt att dricka till att börja med. Efter ett ögonblicks fundering bestämde sig Paul för att finkamma hyllorna från början till slut. Kunde ju dyka upp proviant han inte tänkt på. På början av den första hyllan fanns det servetter, engångsbestick och attiraljer för barnkalas. Artiklarna snurrade omkring i huvudet i en prioriteringsprocess. Foliepapper, tejp, muggar, termosar. Fan! Längst bort hann Paul skymta en kund som precis försvann runt hörnet. Instinktivt slog handen mot fickan för att försäkra sig om att Röde Baronens glasögon låg där. Det kändes mycket besvärande att inte ha på sig dem. Att inte säkert kunna veta vem han mötte som var en vanlig människa…och vem som var monster. Men det skulle väcka alltför stor uppmärksamhet med ett par pilotglasögon. Han fick vara vaksam och försöka stå ut. Snart hade han nått änden av första gången, ännu med en tom varukorg. Känslan av att befinna sig i ett fiendenäste blev alltmer förlamande. Det gällde att behålla fokus. Visa att han var värdig som handplockad krigare. Rovdjursfokus. Pulsen steg hela tiden och magen började knorra och vrida sig. Han svängde in i nästa gång och ett tiotal meter bort stod en medelålders man hukad bland konserverna längst ner. Paul stannade och låtsades leta efter något på hyllan framför sig. Svett porlade sig på hela kroppen och pianomusikens svala toner överröstades av hans egna febriga hjärtslag. Försiktigt halade han fram glasögonen ur byxfickan. Mannen därborta verkade helt uppslukad av sitt val av krossade tomater och hade inte noterat hans närvaro. Ett lejon redo att lägga in überväxel. En thomsongasell helt i betestankar. Snabbt och diskret höll Paul upp ett av baronens repiga glas framför ena ögat och slängde en snabb blick på mannen.
Han flämtade till och retirerade bakom hyllgångens hörn. Det hade bara tagit en sekund men monstret var avslöjat. Handes som kramade om en rödgeggig soppburk visade sig vara en hårig klo. Det var allt han hunnit skymta men det räckte mer än väl. Fanns det fler kreatur i butiken? Hade de upptäckt honom? Snabbt åkte glasögonen på och Paul försökte andas lugnt när han drog fram kniven ur byxlinningen. Den låg skönt i handen och sinnena skärptes. Hissmusik och livsmedel: avstängt. Fyra saker återstod: flyktvägar, anfallsvägar, han och bytena. En del av honom kände frid. Dags att befria den här butiken från monster. Paul log.

Eric Green stod mitt i lägenheten. En anonym hyresgästs hem som nu förvandlats till ett slakteri från helvetet. Han skred långsamt runt från rum till rum. Blicken svepte invant över alla detaljer. Vem är du? Vad driver dig, Müller? Tekniker hittade säck efter säck med styckade kroppsdelar och den unkna luften stank av blod. Värst var det vid tröskeln till badrummet. Eric ansåg sig vara en rutinerad polis som sett det mesta. Men det här övertrumfade allt med generös marginal.
”Alla säckar är hittade. Skulle gissa på att det är två kroppar.”
”Och jag skulle gissa på att de heter Seth och Jim…”
Eric avbröts av sin mobiltelefon.
”Ja, det är Eric.”
Han bleknade och nickade.
”Det är uppfattat. Vi kommer. Och skicka dit förstärkning fort som fan.”
Sen tryckte han av samtalet.
”Ännu en kropp hittad på Horisontgatan 74. Verkar vara en joggare. Troligen knivmördad. Röj vidare här gubbar. Och ring mig om det skulle dyka upp något mer av intresse. Jack och Boo, ni hänger med mig. Ännu ett knivmord, antagligen vår kille som gett sig ut på turné. Vilken jävla kväll.”

Han hade närmat sig mannen med tysta steg. Plöstligt reste han sig upp och tittade förvånat på Paul. Kniven for med våldsam kraft rakt in i magen. Mannens ögon stirrade och ur munnen hördes ett kvävt gurglande. Handen släppte konservburken som dunsade ner i golvet och rullade iväg. Paul kastade sig mot honom och vräkte ner honom på golvet med ena handen för mannens mun. Snart låg kroppen helt stilla och Paul kände något varmt på handens insida. Han ryckte bort den och en våg av blod vällde ur mannens mun. Utan att tänka tog han tag om fötterna och släpade bort kroppen mot charkavdelningen strax intill. Genom den låga svängdörren och in bakom disken.
Steg hördes i lagerrummet bakom disken. Paul släppte kroppen, tog ett hårt grepp om kniven och smög hukande in. Där höll en anställd ung kille på att stapla upp grönsakskartonger.
”Vem är du? Här inne får du inte vara. Är det något..?”
Den stirrande blicken i pilotglasögonen och den blodiga kniven fick honom att tystna.
Lagerkillen backade sakta med händerna avvärjande framför sig. Ögonen stirrade och munnen bad inkräktaren besinna sig men som i en stumfilm. Inga ljud lyckades tränga upp ur strupen. Snart stod han med ryggen mot en vägg. Paul höll pekfingret framför munnen som ett tecken att vara tyst. Killen nickade ivrigt och en tår glimmade i ena ögat. Och något annat glimmade ner för ena låret.
”Lyssna. Du är en vanlig kille. Och vanliga killar låter jag vara.”
Främlingens ord var rena rappakaljan. Troligen nån påtänd pundare som var ute efter snabba pengar. Men vad gjorde han då här i charkrummet?
”För du oväsen så sitter den här i halsen direkt.”
Paul höll upp knivspetsen framför killens ansikte.
”Så nu är du tyst. Skaka eller nicka på huvudet om jag frågar nåt. Är du ensam i charken?”
Han nickade igen. Paul tyckte synd om honom men det fanns ingen tid för diplomatitjafs.
”Finns det nåt omklädningsrum här bakom?”
Killen nickade en tredje gång med blicken skelande mot det blodiga knivbladet.
”Bra. Gå lugnt och stilla dit. Jag följer med.”
Utanför varuhuset hade mörkret lagt sig. Parkeringens höga lyktor spred sitt sken likt enorma spotlights på en scen. Polissirener och blåljus skulle snart dominera natten här, men inte riktigt än. Stålseggen var inte klar med arbetet än. Fler liv befann sig på upphällningen. Uppe på en av stolparna satt något som inte hörde hemma här. En stor pelikan med blicken stint fäst mot entrédörrarnas skinande glas. Allt var tyst. Allt höll andan ett ögonblick till…
Snabb genomgång i huvudet. Till hans fördel: butiken var nu tom på kunder och bara två i personalen fanns här. En bunden i omklädningsrummet och en fåne i kassan som tjattrade i mobiltelefonen. Till hans nackdel: stora blodspår på golvet och övervakningskameror. Eller fanns här kameror? Jo, klart som sjutton. Men just nu kunde han inte se någon. Slutsats: plocka åt sig det allra viktigaste och försvinna ut i natten fortast möjligt. det fick bära eller brista.
Han gick tillbaka ut till charken och fick syn på en lång kniv. Snabbt övervägande. Jo, ett reservvapen var bra. Han körde försiktigt ner den i bältet bredvid den blodiga slaktarkniven. Baronens glasögon åkte ner i jackfickan.
Han kom inte ihåg var han lagt ifrån sig varukorgen. Men det spelade ingen roll. Det fick bli några varor i handen och sen iväg. Plötsligt slets den sövande bakgrundsmusiken sönder av ett gällt gnällande.
”Men jag vill åka hem nuuu!!”
Paul frös fast mitt i ett steg. Fler kunder? Hade han missat dem? Plötsligt kom de rakt emot honom. En mamma och hennes kanske sjuårige son som drog i kjolen.
”Du lovade ju att vi skulle köpa chips! Du looovade!”
Mamman ryckte irriterat bort sonens händer.
”Nu lugnar du dig. Det är natten nu och då måste man vara tyst i affären.”
Perplex stod han kvar med de passerade honom. Sonen tystnade ett ögonblick och mamman log ett ursäktande leende mot Paul innan de försvann ner i nästa hyllgång.
”Mamma, va den fabrorn en mördare?”
”Vad är det du säger? Så klart han inte är.”
”Men han hade ju blod på kläderna.”
De tystnade och Paul stod som fastfrusen. Först nu såg han hur kläderna såg ut efter att ha släpat iväg monstret mot charkdisken. När han tittade upp mötte han mammans blick innan hon och sonen skyndade bort mot kassan.
”Mamma! Du glömde korgen!”
”Vi handlar imorgon. Kom nu!”
Paul strök frånvarande med handen mot sina rödfläckiga jeans. En kort stund tickade hjärnan i friläge. Till slut kom växeln i. När som helst kunde hon larma polis och då var det kört. Hon måste undanröjas till vilket pris som helst.
Killen i kassan tittade upp och såg lite förvånad ut när mamman och barnet tomhänta rusade ut genom kassan. Ute på parkeringen drog hon upp honom i famnen och sprang med sprängande lungor mot sin lilla Toyota. Bakom dem gled entréns glasdörrar upp på nytt.
”Varför e du så rädd, mamma? E de en mördare?”
”Vet inte. Så, upp i stolen nån gång!”
Utan att bry sig om barnstolens säkerhetsbälte snodde hon snabbt runt huven och kastade sig in på förarsätet. Det kändes som flera minuter innan hon fick tag i rätt nyckel. På tredje försöket åkte den in.
Pojken kikade med tefatsögon bakåt genom sidorutan.
”Mamma! Mördaren kommer! Han har konstiga glasögon!!”
Hans skräckfyllda skrik dränkte moderns svordomsramsor när bilen äntligen började rulla. Hon slängde en snabb blick i backspegeln. Var han borta? Hade grabben bara låtit fantasin skena? Hon försökte ta ett lugnt andetag och tryckte ner gaspedalen. Båda tjöt när en hård duns slog i huven. Hela siktfältet fylldes av en uppenbart galen man. Blodstrimmor spreds på vindrutan av hans klösande. Mamman mötte ett par ursinniga och blodsprängda ögon bakom ett par pilotglasögon. Sedan upptäckte hon att mannen höll en enorm kniv i ena handen som fruktlöst slog emot huven och vindrutan. En isande panik var nära att förlama henne men bilen hade fått upp fart nu. Hon svängde skarpt fram och tillbaka och däcken tjöt ikapp med henne och barnet när ekipaget krängde omkring på parkeringen som i en berusad mardröm.
”Bort från oss ditt jävla psykfall!!!”, vrålade mamman i hysterisk falsett.
Nu hade bilen fått upp farten rejält och vid nästa sväng orkade inte Paul hålla i sig längre. Händerna gled över vindrutan och kniven studsade ner på marken. Sekunderna senare rullade han själv ner med en duns. Medan han svärande kom upp på fötter försvann bilen bort i mörkret.
Killen i kassan hade kikat ut när motorn vrålat ute på parkeringen. Men butikens fönster speglade sig bara mot mörkret. Ett tag funderade han på att gå ut och titta efter. Men det kändes inte rätt att lämna kassan heller. Istället plockade han upp mobilen och fortsatte med sitt spel. Kunde bli highscore denna gången. Naturligtvis noterade han inte att dörrarna gled upp. Och naturligtvis noterades inte heller de lätta men snabba stegen på väg mot honom. I sista sekunden blickade han upp från sitt spel men för sent. En kniv hann killen krast konstatera innan den satt djupt inborrad i halsen. Den hade med ursinnig kraft trängt in bredvid adamsäpplet och sedan kapat muskulatur och senor på sin väg bak mot nacken. Den satt stenhårt, så Paul tappade greppet om handtaget och kniven följde med när killen rasade ner på golvet i kassabåset. Han hoppade över kanten och sträckte sig efter den. När han lirkade ut den så krasade det och hela golvet färgades rött.
Sirener. Blåljus.
”Satan satan satan.” mumlade han och tog sig ur kassabåset. Blicken blev en suddig och hackande radar. Charken! Nej, omklädningsrummet! Så fick det bli. Fanns det inte en bakdörr där? Paul mindes inte riktigt men rusade dit. På väg in till charken så slog han i högra låret i en bänkkant. Det ilade till men han valde att stänga av smärtan. Han haltade fram och slet upp dörren till omklädningsrummet som till hans stora förvåning var tomt. Helvete! Charkkillen låg ju bunden men hade tydligen lyckats smita. Gisslanplanen åt helvete. Handen ryckte febrilt i dörrhandtaget. Låst!
Megafon:
”Paul! Det här är polisen! Vi vet att du är där inne!”
Han smög hukande bort till charken och kikade ut genom affären. Längst bort bakom kassorna irrade ett intensivt blått sken in genom de stora rutorna. Blå rektanglar som svepte över golv och hyllor.
”Byggnaden är omringad!”
Lång tystnad.
Kommissarie Eric Green tog ett par djupa andetag och lyssnade vaksamt.
”Paul. Låt det vara nog nu innan nån mer kommer till skada. Kan du komma fram mot kassan och visa dig?”
Tre kikarsikten var riktade in mot butiksfönstren. Tystnad. Stillhet.
Eric lutade sig mot den närmsta skytten utan att släppa blicken från den upplysta butiken.
”Fanns det fler utgångar än nödutgången på sidan och bakre dörren?”
Skytten skakade på huvudet.
”Nej. Har kollat. Och tar använder han dem tar vi honom direkt.”
Eric nickade.
”Bra. Avvakta tills jag ger tecken. Den här jävla psykopaten vill jag ha ut levande.”
Några djupa andetag, så tog tog upp megafonen igen.
”Paul! Lyssna nu! Jag vill att du sakta och lugnt går fram till den öppna golvytan innanför kassorna.”
Kikarsiktena spanade runt men såg inget röra sig. Poliser som andades mycket lätt. Hjärtan började öka sina slag. Pirr i kroppen av adrenalinpåslaget. Svettiga fingertoppar mot avtryckarna. Ett neonljus som sprakade svagt på parkeringen. Annars var det tyst som i ett bankvalv.
Skytten viskade åter till Eric.
”Ska vi gå in?”
”För riskabelt. Den här killen är extremt våldsbenägen. Vi avvaktar. Han kommer…han kommer.”
Efter två extremt uttänjda minuter såg de något röra sig långt inne i affären. De två skyttarna som kunde se figuren höll andan. Fingrarna höll en aning hårdare mot avtryckarna. En man kom sakta gående mot kassorna.
”OK. Jag har honom.”
Megafon.
”Bra, Paul! Lägg dig på mage mot golvet. Spreta ut med armar och ben.”
Mannen där inne syntes tydligt nu. En kille i trettioårsåldern. Smalt byggt och med trasiga kläder. Han verkade lite rådvill men såg ändå förvånansvärt avslappnad ut. Likgiltig på något vis. Precis när Eric skulle upprepa ordern så böjde mannen på knäna och la sig försiktigt ner på golvet. Eric viftade med handen åt en av de tre skyttarna. Denne gick snabbt fram mot entrédörrarna. Allt som hördes i natten var suset när de for åt sidan. Polisen tog ett djupt andetag och gick sakta in med ögat i automatkarbinens sikte. Strax innanför vändkorset låg en kille helt stilla mot golvet. Ansiktet var vänt bort och kläderna hade stora röda fläckar. Det svettiga håret låg i bruna testar mot butiken sterila klinkers.
”Jag vill att du försiktigt tar fram din kniv och skjuter iväg den på golvet mot mig.”
Polisen stod bredbent några meter ifrån Paul redo med vapnet.
Pauls hand trevade sig ner mot byxlinningen och halade fram kniven. Han knuffade iväg den över de blanka golvplattorna och polisen stannade den med foten.
”Fy fan vilken slaktarkniv.” tänkte han där det breda långa bladet stack ut under kängan. Medan han höll Paul i siktet närmade sig en kollega långsamt. Denne ställde sig grensle över benen och böjde sig ner för att låsa Pauls armar bakom ryggen. Snabb som en ödla snodde Paul runt på rygg och slet upp reservkniven ur bältet. Polisen halvstod fortfarande så bladet nådde bara lårmuskeln. Polisen grymtade högt, benet vek sig och han segnade ner mot Paul som hade fått nytt grepp om kniven. Med en sista kraftansträngning svepte den dödliga eggen i en båge mot ansiktet. Men polisen hade sinnesnärvaro nog att kasta huvudet bakåt. Spetsen slet upp ett ytligt sår i kinden. Polisen vrålade medan han kastade sig åt sidan. Allt för att komma undan galningen och samtidigt ge sin kollega klart skottfält. Sekunden senare lämnade två skott automatkarbinens pipa.

Blåljusen virvlade ännu ute på parkeringen. En bår lastades in i ambulansen. Eric Green och Boo Anderson satt på huk strax utanför den röda pölen där liket låg. Deras puls var fortfarande på väg ned. Boo kände att han ännu darrade i kroppen. Hela kroppsflödet bestod av adrenalin.
”Tror du Adam klarar sig?”
”Ja. Ja för fan. Lårmuskeln tar nog ett tag men rispan i kinden var ju bara ytlig. Han klarar sig. Men den stackars killen i kassan…”.
Erics röst bar inte längre så han avslutade meningen med att bara skaka på huvudet. Han tog några djupa andetag.
”Får kolla upp den här galningen Müller. Måste varit djupt störd…eller påverkad av nåt.”
Boo reste sig och pekade mot liket. Pauls kropp som omedelbart dött efter ett skott i axeln och ett i huvudet.
”Vad är det där?”
Eric ställde sig bredvid och fick syn på föremålet som låg i blodpölen. Han satte sig på huk och kisade. Där låg ett rött läderband och två krossade glaslinser.
”Ett par… pilotglasögon?”

***

Av: Dennis Jacobsson

VN:F [1.9.11_1134]
1.5/5 (11 röster)
Blodsdåd, 1.5 out of 5 based on 11 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.