Bakom masken

Varje kväll när jag lägger mig tar jag av mig masken,
den tunga masken som döljer verkligheten.
Då kommer tårarna rullandes längs kinderna , precis som de väntat på sin tur
Jag låter dem rinna ,rinna längs kinderna hela vägen ner till munnen .
då känner smärtan som tårarna ger mig.
Smaken som påminner mig om sanningen
Den sanningen som som förföljer mig
Tårarna som ingen någonsin har sett eller hört.
Livet som skulle vara så underbart.
Hade man ljugit om kärleken ,eller skulle det verkligen vara så här
Frågor jag ställde till mig varje kväll om om igen
kunde jag någonsin finna ett svar,

Redan som 1 åring hade jag blivit övergiven av mina föräldrar, Mamma hade insjuknat i förlossnings psykos och behandlades på sjukhus och pappan befann sig i fängelse,han satt ett långt straff vilket gjorde att jag inte kunde bo hemma
Jag levde med mina morföräldrar , mormor Lilli var den underbaraste människan jag visste , inte så att jag fick massor med saker utan hennes närvaro som var det bästa jag visste.
Jag kände mig älskad och livet lekte
Min morfar led av schizofreni och befann sig oftast i sitt rum ,när han väl var med oss, åt han eller besökte toaletten det var inte tal om att umgås dessutom när min mormor och morfar var tillsammans bråkade de ofta så han drog sig undan
Han hade ett eget rum som han brukade haspa igen, så att ingen kunde störa honom
Om det var sjukdomen eller deras bråk som var anledningen vet jag inte men troligen lite av varje

Jag levde ett normalt liv med mina morföräldrar.
Så kändes det i alla fall jag hade ju inte sett eller upplevt annat

Dagarna var jag med min mormor och lilla Emily .
Emily var en liten flicka i min ålder, mormor tog hand om henne på dagarna så att jag skulle han någon att leka med.
Jag trivdes och märkte inte så mycket av de onormala livet de levde utan njöt varje sekund av hennes närvaro

Åren gick och jag startade i förskola , mormor lämnade mig varje morgon för att senare på dagen hämta hem mig igen.
Ganska snart insåg dem vuxna och mormor att jag inte trivdes ,
de kunde inte förstå varför,förskolan hade ju massor med roliga saker att erbjuda för en 5 årig flicka
Va de inte förstod var att jag saknade min mormor jag saknade henne så mycket att jag inte kunde umgås med någon annan utan satt mest för mig själv, de hände även flera ggr att jag rymde ifrån förskolan hem
Men varje gång lämnade min mormor tillbaka mig igen ,
jag kunde inte förstå varför,
Kunde jag bara inte få vara med henne som förr.
Jag var jätte lycklig varje sekund jag var med mormor jag kunde ju känna en så stor närvaro av kärlek vilket man inte kunde göra i förskolan
Jag var rädd för att förlora kärleken och bli övergiven ,jag kunde inte beskriva den obehagliga känslan men den var bekant
och återkom varje gång jag blev lämnad i förskolan
rädslan att bli övergiven
mamma och pappa hade ju övergett mig redan i tidig ålder ,fast jag fick kärlek och trygghet av mormor fanns det ett svart moln inom mig som spökade .

Mormor hade aldrig talat om för mig att jag skulle flytta till mina föräldrar så snart hon till frisknade .

Nu var det dags jag var 6 år gammal och skulle flytta till mina riktiga föräldrar
Mamma hade tillfrisknat så att hon skulle prova ta hand om mig tillsammans med min biologiska pappa som blivit friad och kommit ut ur fängelset

Mina föräldrar hade ju besökt mig årligen så jag visste hur de såg ut och vilka de var, men jag kände dem inte.
Vi hade aldrig tagit upp ämnet att jag skulle flytta hem till dem ,så detta kom som en smärre chock för mig.
jag ville inte flytta från min mormor som var mitt allt och som jag älskade mesta av alla.
,samtidigt som jag kunde tänka att jag måste ju flytta för de är mina föräldrar.
Jag kände en skyldighet att åka med dem för de skulle vara lyckliga men jag ville inte utan grät varje kväll jag grät i tystnaden.
då inge kunde se eller höra
jag ville inte såra någon men den spökliknande känslan hade kommit tillbaka för att stanna hos mig jag var jätte rädd .
Nu fanns det ingen som älskade mig fast min mamma hade sagt övertygande flera ggr att hon älskar mig och är så lycklig för att få hem mig, kände jag mig inte älskad
Jag förstod inte varför hon inte haft mig hela tiden fast hon förklarade flera ggr att hon varit så svårt sjuk men jag kunde bara inte förstå varför skulle min pappa finnas som aldrig sa eller visade sin kärlek till mig .
Jag hade så många frågor jag undrade över ,men kunde inte få svar på .
allt efter jag växte tog tankarna över jag började undra varför jag kände mig så olycklig hela tiden jag hade ju trotts allt mina föräldrar

älskade hon mig verkligen

,Tiden gick snart var jag år och hade bott 2 år med mina föräldrar
,Dessa åren som skulle bli de lyckligaste hade förvandlats till katastroff pappa drack varje dag och hade massor av kompisar hemma
och varje kväll ledde till bråk han bråkade med kompisarna och ofta blev det knivslags mål om det var lungt på den frånten blev det ändå bråk för då slog han min mamma i stället.
Ångersten och rädslan bara växte ,
jag hade inga vänner jag var rädd för alla i skolan och hemma det fanns ingen som gav mig trygghet eller kärlek
Jag saknade min mormor och ville dit till vilket pris som helst ,så jag tog mod och sa till min mamma att jag tänker flytta hem till mormor igen , jag trodde att hon skulle fråga varför men hon blev rasande och började packa mina saker och sa ge dig i väg då gör det genast , så jag sprang in i mitt rum och grät .
hur skulle detta sluta nu hade jag sårat henne .
Efter några timmar gick jag till baka till henne och sa jag tänker inte flytta så hon blev lugn men jag fylldes av smärta och rädsla för jag ville inte vara där men hade inget val

Snart fyllde jag 8 dagen jag fick beskedet att jag var tvungen att flytta tillbaka till mormor för pappa skall till fängelse och mamma på sjukhus jag blev glad äntligen skulle jag till min mormor
När jag kom dit kändes de tryggt och roligt men varför kunde jag inte få ro ??? det tog ett tag innan jag förstod att jag tänkte på min riktiga mamma och pappa hur de hade det och nu tänkte jag att de var sämre för dem när jag var här för de tänkte säkert att jag inte vill vara med dem åter tankar tankar av saknad och misslykande vad skulle jag göra eller vad kunde jag göra jag var bara 8 år

Åren gick jag levde lyckligt hos min mormor och sjuk morfar min mamma och pappa hälsade på ibland men varje gång jag såg dem fick jag en klup i halsen jag var rädd att jag skulle behöva flytta med dem till bråket spriten ode hemska jag hört fast jag viste de var min mamma och ville leva med henne så var mina tankar så splitrade att jag ej ville över ge min kära mormor
nu skulle jag fylla 10 år fasan var på väg men de vissta jag inte då kalaset jag skulle ha innebar att min föräldrar kom och berättade att jag skulle flytta hem igen nu blev klumppen i halsen så svår att jag sprang in i toaletten och grät jag ville inte inte igen i fån mormor och till allt de bråk mm menjag sa aldrig de till nån utan grät de tysta tårarna och lyssnade på de vuxna som sa att de kommer att bli bra ,
när vi kom till sverige startade min pappa drickandet och jag var altid rädd för honom ammam blev skagenb och våldförd annars med men jag kunde inte göra någor jag var lite och rädd bort glömd slängd mellan olika hem jag saknade min mormor som var den enda som var mitt allt kärleken jag fick av henne gav mig styrka nu hade jag ingen ändast mig själv till dessa två tänkte jag aldrig berätta något jag kände dem inte och ville inte de heller för de bara brudde sig om sej själva och annat runtom samt de skulle adrig kunna ta min mormors plats

nu hade jag börjat i skola men inte fått så mycket vänner för jag kunde inte spåketoch jag ville inte någon skulle få veta vilka va mina föräldrar för jag ville bara visa upp min underbara mormor men hon fanns inte hos mig jag saknde henne dagligen och dagligen rann tårarna när jag la masken på bordet jag fyllde 12 når mor mor kom på besök jag var så lycklig den lyckligaste tiden sedan jag lämnade henne jag fick sova med henne vi skrattade tillsammans och hade roligt en vecka besökte hon oss hon vill j flytta till sverige men kunde inte pga att morfar var sjuk när hon åkte grät jag så mycket att jag trodde de aldrig skulle ta slut sedan ett år efter kom beskedet de svåraste i mitt liv mor mor hade tagit sitt liv gått under tåget
kanske för hon visste att jag inte kommer till baka jag sa till mig själv att det var mitt fel

Barnen var de enda som höll mig på spåren vad skulle hända med dem om jag inte fanns ??
alla åren jag kämpat och gett mitt allt har gått förgäves de så man känner när den dålda tystnaden kommer och svarta molnen faller .
hur kunde detta hända och varför??
Frågor jag ställt till mig om om igen , ibland med ett förstående har jag orkat fortsätta livets cirkel .
mina stora drömmar har ej fungerat inget har lyckats har någon styrt mitt liv utan att jag vet finns det en dold makt eller en gud??
Vem i så fall är starkast eller är den god eller ond ”
Vad är att lyckas vad är lycka hur ser vi på det kan jag någonsin säga att jag eller någon varit lycklig??
smärtan innanför mig talar om de misslyckandet kanske bara som skett i mitt liv vet inte om omgivningen sätt eller berörds av det men jag känner så och livs lusten finns inte kvar
en gång fanns den då mina kära barn var små då snurrade livet runt kring dem och man hade inte en tanke som slog enot inte en ond tanke av misslyckande eftersom deras lyckliga leenden och livs glädjen var evig den rubbades aldrig utan de var nöjda och lyckliga i varje situation .
men nu är åren förbi och mitt liv har hunnit i kapp mig nu sitter jag och förstår att livet gått förbi utan att jag verkligen inte haft ett liv
lycka kan jag få den den nu
ja om man tar och finner sitt liv innan den rusar förbi nu när den är i kapp ska man ta tag i den och finna den och leva lyckligt resten av dagarna för de kan ge mera liv en dem som du har förlorat .
ibland kan man få göra svåra val och inte veta vad som är rätt för båda valen känns rätt men bara en väg finns så förlora den inte
nu när du funnit i kapp den behåll den
lycka kan vara en massa saker du ser runtomkring dig för din inre känsla för en kick av att de vackra saker men verkligheten är den att den inre sorgen förskjuts av de saker du ser en stund
men sen har ju faktiskt den inre kraften större makt och kommer som ett spöke igen och tar över ditt liv till du ser vakra saker igen
en annans lycka kan vara bara att få sitta i öknen i den dolda tystnaden som finns där bara steg av en kamel kan störa lyckan och måste börja sökas igen .Tystnaden den skrämmande tystnaden som kom varje kväll när barnen lagt sig
den föll över mig som ett svart moln och lät tankarna sprida saknaden av kärlek.

De tysta svarta molnet som kom över mig , gav mig känslan av misslyckande den skrämde mig varje minut och hjärtslag den försökte ta mitt liv
jag drog täcket över mig och grät, grät av rädsla och känslan av misslyckande grät ut de tårar som gav mig en stunds frihet

Jag lät dem rinna i den stumma tystnaden

Jag slukade kudden in i munnen så ingen skulle höra mina ande tag, så djupa och sorgliga andetag som kom genom tårarna
Ingen skulle någonsin få veta

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (4 röster)
Bakom masken, 3.0 out of 5 based on 4 ratings

1 kommentar

  1. Michaela Skriver:

    Jättefint skrivet :) men vad sorlig den var

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.