Att förlora sitt barn

Solen skiner, måsarna skriker och vinden blåser friskt. Det är bara en vecka kvar tills sommarlovet och en otålighet blandad med entusiasm sprudlar i barnen på skolgården. Vid porten till den högra flygeln, där matsalen ligger på första våningen och ett otaligt antal klassrum på våningarna ovanför, står ett par tjejer och talar försiktigt som om de berättade något hemligt för varandra. På mitten av skolgården är de olika gängen slumpvalt utplacerade och var och en bidrar till det allmänna tjattret som är så påtagligt sommartid då livligheten i oss svenskar som fått utstå en evigt lång, kall och mörk vinter, nått sitt klimax. Längre ner på skolgården spelar ett, på avstånd till synes oskyldigt gäng pojkar fotboll mot ett bollplank. Bredvid bollplanket står en pojke för sig själv och tittar nyfiket på dramatiken som utspelas framför honom. Han känner ett starkt sug efter att få vara en del av det dramatiska och närmar sig gruppen.

-Får jag vara med, frågar pojken med pottfrillan och den lila tjejtröjan tre av killarna som står intill planket, agerande målvakt och försvarare.

-Du? Är du dum eller, svarar en av de större killarna i gruppen.

-Nää, det är jag inte, replikerar pojken som står ensam bredvid bollplanket.

-Men du är ju mobbad. M-O-B-B-A-D, gå härifrån ditt jävla mobboffer, svarar samma kille. Pojkarna omkring honom skrattar och några tjejer längre bort vid bänkarna som utgör det andra målet, fnittrar.

Pojken sänker blicken och känner plötsligt ett starkt tryck inifrån. Han vill gråta men vågar inte när alla killar kollar på honom. Han känner sig oerhört ensam. Utan att svara vänder sig pojken med gråten upp till halsen om och går neråt mot muren som avgränsar skolorådet. Fort vill pojken därifrån. Gråten går snart inte att hålla tillbaka. På väg ner mot muren hör han hur en annan pojke ropar uppifrån.

-Jävla luffarunge. Fan vad ful du är, stick hem till mamma. Till din äckliga jävla luffarmamma!

Ropet efterföljs av ett regn med småsten som nästan når hela vägen fram till pojken. En annan ur gänget tar också upp en näve grus som han kastar efter pojken som går allt snabbare, dels på grund av att han inte vill bli träffad och dels på grund av att gråten blir allt svårare att hålla emot. Gruset smattrar mot stängslet som ligger bakom bollplanket, emellan mobboffret och pojkarna som skrattar åt honom. Inte heller den salvan med grus når fram till pojken. Visserligen är det den större killen som kastade den här gången och han har en längre räckvidd en den förste killen men eftersom luffarungen nu springer nerför backen har han hunnit komma tillräckligt långt för att inte bli träffad. Den större pojken, förmodligen gruppledaren i gänget, inser att han inte nått fram och att mobboffret nu snabbt försvinner ur räckhåll. Utan att tänka sig för tar den store pojken upp den största sten han hittar på marken framför sig och måttar sitt kast varpå stenen, stor som en halv knytnäve, påbörjar sin färd mot muren där nedanför, några meter framför den springande pojken och där gruppen av pojkar som nu trycker sina ansikten mot stängslet, hoppas att pojken ska passera i samma ögonblick som stenen ger upp sin kamp mot tyngdlagen och slår ner mot marken.

Trycket i bröstet har nu lättat och tårarna väller nerför pojkens ansikte. Snart, tänker han. Snart är jag hemma. Mamma…

Det sista pojken tänker på innan stenen träffar honom i tinningen och han likt en trasdocka, i den höga fart han uppnått, slungas framåt, ner på den grusade asfalten under fötterna och skrapar upp de bara benen och armarna, är den varma famnen och de lena smekningarna på hans våta kinder och det vackra ansikte som ingivit honom trygghet och kärlek så många gånger förut. Det sista pojken tänker innan stenen krossar pojkens skallben och skär upp ett djupt sår i huvudet, är alla de gånger han skrattat åt hennes skämt och alla de gånger hon skrattat åt hans spektakel, åh, hennes underbara skratt. Det sista pojken ser för sitt inre innan pulsen avstannar, ansiktet sakta bleknar och de sista ryckningarna övergår i total livlöshet, är hennes tindrande blågröna ögon och hennes varma leende.

På skolavslutningen en vecka efter pojkens död, hålls en dikt tillägnad pojken och hans familj i den stora kyrkan som barn och lärare år efter år, i lycka, firat sommarlovets start. Denna dag, dock, gråter man inte utav glädje utan av sorg. Med en fullsatt kyrka, på en uppemot 1000 personer, är inte en enda sekund fri från ljudet av gråt efter det att dikten hållits och portarna återigen öppnats för att släppa ut besökarna. Hela tiden är det någon som inte orkar hålla emot tårarna, oftast en förälder eller lärare, och tar vid där någon annan precis slutat snyfta. Likt en stafett då man överlämnar stafettpinnen till nästa på tur eller som vid en fotbollsmatch då fansen gör ”vågen”, överlämnas och tas gråten emot omedvetet till den fyllt alla vinklar och vrår i den massiva lokalen. Den enda som inte verkar berörd under avslutningen är pojkens mor. I blicken har hon något nyfiket, något förväntansfullt över sig, nästan som om hon väntar på att pojken, i kör tillsammans med sina klasskamrater, snart ska sjunga ”du ska inte tro det bli sommar” men detta är orimligt eftersom sången är inställd och pojken är död. Men om det inte vore för gråten som fyllde kyrkan och det faktum att pojken var död skulle man tro att det på den främre raden, satt en stolt mor nyfiket väntande på att få se sin son sjunga ”Idas sommarvisa” och utstråla den glädje som alla barn normalt utstrålar då skolan slutar och sommarlovet börjar och som hennes son varje år tidigare, gjort.

Mamman är i chock. Hon har inte förstått att det var hennes son som fick skallen spräckt utan att det var någon annans son. Varje dag efter ”olyckan”, som föräldrarna till pojken som kastade stenen hade mod att kalla det, har mamman lagat frukost till pojken och väntat på att han ska komma hem efter skolan. Hon har fört monologer med sig själv i tron om att pojken suttit i samma rum. Under helgen har hon hyrt film som hon sett ensam men med tron att pojken legat på soffan intill henne med huvudet i hennes knä. Hon har ännu inte förmått sig att inse att pojken inte längre finns.

Lika verklig som pojkens huvud känts i hennes famn, känns hans axel vilken hon stöttande och uppmuntrande lägger handen på efter att hon ensam – tillsammans med alla andra föräldrar, barn och lärare men utan en hand i sin – kommit ut genom den stora kyrkporten, ut i det friska sommarvädret.

Efter avslutningen, på väg hem, hugger det plötsligt till i bröstet på kvinnan som sekunden innan sett så lycklig ut och gått med lätta steg nedför trappan mot parkleken och det radhus bakom vilket hon och hennes son åtta år tidigare flyttat in i. Ett tyst kvidande tar vid som på bara några sekunder accelererar i intensitet och övergår i ett våldsamt läte med karaktären av både skrik och gråt. Kvinnan faller ihop på marken. På avstånd, reagerar ett par fotgängare av det hjärtskärande skriket och stannar upp ett ögonblick innan de förundrade och aningen chockade fortsätter längs gatan och stenmuren intill som avgränsar traktens skolområde.

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (3 röster)
Att förlora sitt barn, 3.3 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.