Att fly

Han drog mig vidare genom skogen med ett leende på läpparna, då och då stannade han för att kyssa mig eller dra sin hand genom mitt hår. Varje gång han rörde vid mig kände jag hur elektriska stötar pulserade över hela kroppen, in i blodådrorna och fick blodet att koka, hjärtat slog fortare och det var en sådan mäktig känsla. ”Du kommer inte tro dina ögon!” Repeterade han gång på gång och skrattade. Jag stämde in i hans lockande, ljuvliga skratt. Myggens surrande i öronen var hemskt men plötsligt slutade allt att låta. ”Lyssna, min ängel, berätta vad du hör.” Mumlade han medan han omfamnade mig igen. Jag stängde ute allt annat och sökte bara efter det han bad om; ljudet av hav, vi var nära klipporna. Plötsligt bryter skogen upp och ett svagt solljus började täcka våra kroppar. En doft av salt och tång sökte sig till mig med vinden som försiktigt smekte min bara hud. Då lyfte han upp mig i sin famn och la läpparna mot min hals, sedan sökte han sig upp över mina kinder och munnen. Jag kysste honom och drog in dofterna från hans hår. Han bar mig så bekymmerlöst och tog oss längre ut mot klipporna och stranden. Ljudet från vågorna och hans andetag fyllde mig med en oändlig lycka. Hans händer drog sig i en jämn rytm över min rygg och hans varma läppar fortsatte kyssa mig. Plötsligt fick han sand under fötterna och sänkte ner mig mot den solvarma stranden. Jag lade mig ner och slöt ögonen medan han knäppte upp knapparna på min blus. För ett ögonblick tappade jag andningen när hans läppar lämnade varma, lätta beröringar över min mage. ”Sluta inte”, Viskade jag och drog med händerna över hans bröstkorg. Han tryckte sig närmare mig och sa; ”inte för allt i världen, du är det bästa som har hänt mig. Jag älskar dig.”, när han uttalade orden höll han sina läppar så tätt mot mina att vi andades samma luft. Bröstkorgmot Bröstkorg, läppar mot läppar, närhet helt enkelt.
Den kvällen på stranden hade vi älskat tills solen steg upp i horisonten morgonen därefter. Jag hade fyllts av en sådan lycklig känsla, en kraft som inte går att jämföra med något annat. Just då kändes allt annat helt meningslöst och det var bara han och jag i min värld, bara han och jag.
Det var inte fören jag slutade få min mens, började må illa och fick en växande mage, som verkligheten kom ikapp mig i mitt lyckorus. Jag var gravid. Femton år och fortfarande ett barn. Hur var detta möjligt? Mamma och pappa förstod inte. Men varför skulle de göra det? Jag var ännu bara deras lilla flicka, deras lilla Rebecka. ”Jag kommer inte låta dig föda barnet Rebecka! Detta är ju skamligt. …Barnet är inte välkommet! Förstår du vad jag säger Rebecka?! Jag ska anmäla den killen som gjorde det här mot dig! Hör du vad jag säger?!” Pappa var ursinnig och mamma började sakta men säkert sjunka tillbaks i sin depression. Allt detta tack vare mig. Men varför förstod de inte? Jag älskade Jeff. Vi hade fallit in i en magisk sommarromans och jag struntade i att han var fem år äldre. Jag älskade honom och han älskade mig. Han måste vara den enda killen som faktiskt uppskattat mig och tagit mig för den jag var. Tjejen med ett stort, mörkt rufs till hår och stora djupblå ögon. Tjejen med fantasi nog att hitta på miljoner sagor. Han såg mig för den jag var, och jag älskade det.
Månaderna gick och hösten var här. Jag hade inte hört mycket från Jeff på sista tiden och på något sett började jag tro att han hade lämnat mig. Men så en dag fick jag ett sms av honom som sa att han ville möta mig på stranden… Temperaturen ute hade sjunkit rejält mot kvällen och jag fick ta på mig tjocka lager av kläder. Min mage hade jäst och såg väldigt svullen ut vid det här laget, jag antar att jag ville gömma den under kläderna. Det gör ont att erkänna, men Jeff visste inte någonting om barnet. Jag skämdes. Jag lurade i mamma och pappa att jag skulle ut till en kompis och självklart gick dem på det. Huttrandes hade jag trampat mig fram på min rostiga gamla cykel, det ömmade i magen men förväntan över att få träffa Jeff igen fick mig på andra tankar. Skulle han kyssa mig så kärleksfullt som han brukade? Och röra vid mig så det hettade i huden? Såklart han skulle, Jeff älskade ju mig. Jag kunde nästan känna hans närvaro redan innan jag kommit till skogens slut men jag kunde inte få en skymt av honom. Jag som hade väntat… cykeln slängde jag åt sidan och började lite ansträngt att springa, klipporna var hala efter vågorna och tidvattnet, ”Jeff? Är du här?” Ropade jag och försökte överrösta vinden som kraftigt hade börjat riva i. Jag stannade och lyssnade efter ett svar, ”Jeff?”. Plötsligt kände jag ett par armar runt min midja och en välbekant andedräkt i nacken. Han snurrade runt mig och lät föra våra läppar samman, så varma, så mjuka och så sköra. Jag kunde känna hur hans läppar bildade ett leende och han höll mig ifrån honom på en armlängds avstånd, ”se på dig. Du har bara blivit vackrare.”, log han och såg mig rakt in i ögonen. Nästan så skarpt att det blev obehagligt. Jag grimaserade och stelnade till en aning när jag kände en liten rörelse av den levande varelsen i magen. En våg av ångest och förtvivlan sköljde över mig och jag lät skela med blicken. Hur skulle jag kunna berätta för honom?.. Det började faktiskt bli riktigt kyligt nu och jag kände hur gåshuden spred sig över kroppen. Berätta nu Rebecka. Han kommer ändå få veta. Hans blick blev allvarligare och greppet om min arm hårdnade, ”Vad är det? Tala om vad du tänker på!” mumlade han och började fingra på dragkedjan till min kappa, plötsligt låg den där på klipporna. Jag svalde och kände hur gråten började bränna bakom ögonlocken. ”Jeff.. Öhhm, jag vet inte hur jag ska..” stammade jag och kände hur hjärtat slog både hårdare och snabbare. Han lindade upp halsduken och slängde den vid kappan. ”Vadå?”, frågade han och kysste min panna. Plötsligt kände jag en mycket kraftig spark nere i magen och jag stönade till, mina händer sökte sig ner mot magen, blicken likaså men när jag tittade upp igen kunde jag inte göra annat en att ta emot Jeffs intensiva blick. Han spärrade upp ögonen och jag såg hur hans adamsäpple rörde sig upp och ner när han sakta svalde. Jag studerade hans uttryck mycket noga och lät memorera alla detaljer. Jag försökte rycka åt mig armen som han höll om, det började göra riktigt ont nu. Men en sak var säker, Jeff visste. ”Vad ska jag göra? snälla Jeff du måste hjälpa mig!.” snyftade jag och lät gråten släppas, tårarna gjorde mina kinder våta och de som rann ner över läpparna smakade salt. Han skakade sammanbitet på huvudet, ”gör vad du vill med det där. Gör vadfan du vill! Gräv ut det eller föd det och låt det komma till världen som en ovälkommen gäst, jag bryr mig inte! Men du måste lova mig en sak Rebecka.” Orden som han kastade ur sig stötte till mig som en knytnäve i magen och jag vacklade sakta bakåt. ”Det där..” , han tog en paus och pekade föraktfullt på min mage, ”det där, det ska inte ha någonting med mig att göra! Inte minsta lilla, du får hitta på alla möjliga jävla ursäkter, men mitt namn ska inte ens viskas så tyst att det kan uppfattas av vinden!” väste han och tog min hand i sin. Tårarna rann helt okontrollerat och hela jag skakade som en marionettdocka. Han la sina armar omkring mig och stack in sina kalla, stora händer under min stickade tröja. Jag rös när jag tänkte på vad han skulle vilja göra det där. Jag menar mitt barn. Han kysste mig lätt och tryckte samtidigt handen mot min mage, hårdare och hårdare. ”Sluta!” skrek jag och backade. ”Du får helt enkelt välja Rebecka.”

Någonstans där inne visste jag vad som var rätt. Men jag kunde inte förmå mig att ens tänka tanken på abort. Aldrig! Redan efter de första sparkarna hade jag känt hur kärleken till det där barnet växt och jag kan bara säga att jag älskade det. Det där barnet var mitt! Mitt, mitt, mitt. Därför såg jag inget annat val. Pappa skulle slänga ut mig ur huset, och jag kunde inte stanna där alla mina vänner levde. Vad skulle de då säga om mig? Knappast skulle de gratulera. Jag hade gett mig av tidigt vid gryningen och det var mitt i den kallaste av vintrar. Magen hade blivit större, alltså barnet med. Var jag inne i sjunde månaden? Jo, det var ju december så det måste stämma. En sjal hade jag lindat runt magen för att inte barnet skulle få frysa. Jag bar också en kappa, plus min älskade favorit halsduk. Jag hade lite fickpengar, de skulle räcka till mat och husrum på något väldigt sunkigt ställe och transport t.ex. tåg eller buss. Mitt mål var att lämna landen, och föda barnet. Jag ville inte ta emot någon hjälp från BUP eller någon annan förening. Ingen ville ändå ha kvar mig nu, jag visste att alla ändå bara tyckte att jag var ansvarslös och äcklig. Min egen familj föraktade mig.
Efter en lång och mycket krävande period hade jag ändå lyckats ta mig ifrån Sverige, nu levde jag på gatorna i England. Här födde jag min dotter, Claire. Nu är hon snart några månader gammal och kan gå själv. Jag letar febrilt efter ett jobb att ha medan hon växer upp, för att sedan få gå i skolan. Jag har även planerat att läsa vidare på universitet här, men det kommer inte ske fören jag är hundra procent säker på att Claire har fått det bra. Någon gång, då ska vi även flytta ut till kusten, och växa upp där tillsammans.
Ibland när jag tittar på min dotter ser jag Jeff. Hon har sin pappas ögon. Mörka, djupa och hemlighetsfulla. Det är obeskrivligt hur mycket jag saknar honom, men Claire är allt för mig nu. Och jag lovar, att en dag då kommer ödet föra oss samman igen. Men när den tiden är kommen ska jag se till att hålla Claire hårt i handen, le och tala om för honom; att det där, det är hans dotter.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (60 röster)
Att fly, 4.0 out of 5 based on 60 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.