Åke Hagels återupprättelse

Big boss Vitalij Gubanov sa att det var upp till honom själv hur han ville göra med Sascha.
– För vår del kan du lika väl dumpa olyckan och kom hem. Eller så stannar ni kvar i Sverige bägge två och väntar på snuten.
Sen stängde Gubanov av i örat på Jurij.
Jurij Belov, torpedveteran och en äkta vor v zakonye, blev inte förvånad. Gårdagen hade inte slutat bra. Sascha hade stilat sig, han hade struntat i ordergången, blivit övermodig och dödat sjömannen Lutjenka på ett onödigt utstuderat sätt. ”För att det var kul”, som Sascha uttryckte det när Jurij undrade vad fan han höll på med. Och som om det inte var nog. Senare på kvällen, vid förrådet där Lutjenka förvarade knarket, när polisen dök upp hade Sascha fått fullständig panik och börjat skjuta vilt. Helt i onödan. Sascha hade naturligtvis sprungit på en kula och nästan gripits av den svenska polisen. Pojken var uppenbarligen inte lämplig, , skulle aldrig bli en äkta vor v zakonye. Nu satt de och tryckte på Scandic Hotell i Gävle utan möjlighet att ta sig vidare. En åldrad rövare och en vingklippt och stukad novichok. Bossens kritik var alltså i högsta grad befogad. De hade lika gärna kunnat lämna sina visitkort på brottsplatserna. Mycket oprofessionellt och det var självklart Jurij som hade ansvaret. Men om Big Boss Vitalij inbillade sig att han, Jurij, skulle offra Sascha så trodde han fel.
*
Åke Hagel var i sextioårsåldern. En stilig karl. Ett riktigt kap för de flesta fruntimmer i hans ålderspann om det inte vore för det faktum att han var en sällsynt tråkig typ. De flesta kollegor ansåg honom ursäktad eftersom han faktiskt var en mycket duglig polis. Andra skulle vara mindre finkänsliga och säga att han var en riktigt tråkig jävel som händelsevis råkade vara polis. Följaktligen gick han under öknamnet ”Åke Tråk”. Ingen hade modet att säga det öppet, men Åke Hagel förstod mycket väl varför vissa kollegor så ofta råkade vissla på Mona Wessmans gamla svensktoppshit närhelst han närmade sig kaffeautomaten. Det var självklart vuxenmobbing på högsta nivå, men Åke Hagel kunde ta det, han var härdad. Fem år i Palmegruppen med ständiga påhopp från media och den självgode TV-kriminologen hade självfallet satt sina spår. Därför blev Åkes chef väldigt förvånad när Åke en måndagsmorgon stegade in på hennes kontor och satt ner foten. Nu fick det fan räcka!
Bakgrunden var att Hagel, i ett svagt ögonblick, gått på krogen. Krogbesök låg normalt sett inte för honom. Men Åke Hagel hade som de flesta andra av oss ett behov av att få ligga ibland och när en kvinnlig kollega frågade om han ville göra henne sällskap tackade han inte nej. Gudarna ska veta att det var glest mellan chanserna och kanske var det därför det som sedan skedde tog honom så hårt. Eller så visste han inte vad som väntade när han steg in på Norra Brunn.
Något brann i huvudet på Åke när publiken unisont skrattade ut honom. Vilket de indirekt gjorde eftersom de fullkomligt vred sig av skratt åt komikerns våldsamma överdrifter om hur Åke och hans kollegor i Palmegruppen skötte sitt jobb. Som om den där lilla Kalles Kaviar-figuren skulle veta någonting om polisarbete! Hans kvinnliga kollega, som för övrigt hette Britt och var inlånad från Örebropolisen, hade skrattat gott hon också, vilket fick honom att totalt tappa intresset för ett eventuellt efterspel på hennes hotellrum. En känsla som klädsamt nog var ömsesidig.
Hagels chef hade aldrig tidigare sett honom så upprörd. Inte ens när det yrde som värst kring Palmegruppen hade hon sett honom så förbannad. Som den goda chef hon var hade hon därför lyssnat noga, förstått allvaret men samtidigt insett att hon fått ett problem.
– Va fan ska jag göra med Åke Tråk?
Hon hade ställt frågan till rikskriminalens ledningsgrupp som precis som hon ansåg att Hagel visserligen var en mycket kompetent polis, men något chefsämne var han definitivt inte. Palmegruppen i all ära, men för att leda en egen avdelning krävdes egenskaper som Hagel helt enkelt inte besatt. Humor var en sådan egenskap, flexibilitet en annan. Tjänsteår, ålder och erfarenhet talade för en chefsposition, annars skulle facket protestera. Det blev en kompromiss. Efter mycket lock och pock lyckades hon förmå Hagel att söka en chefspost på våldsroteln. I Gävle. En tjänst han givetvis fick. Mycket tack vare de utmärkta vitsorden från rikskrim. Alla verkade därmed vara nöjda.
*
Skottskadan var lindrig, men Sascha skulle inte ta sig ur sängen på ett par dagar. Minst. Jurij var fullt medveten om att människor reagerade olika på smärta men det fick väl vara någon måtta på gnället. Vilken plaksa! Polisens kula hade rivit upp ett köttsår på Saschas högra överarm. Ingen skada på överarmsbenet eller på de större kärlen. Juirj hade, trots mycket snyft och gnäll från Sascha, lyckats lägga om såret och fått stopp på blödningen. Nåväl, pojken sov nu. Äntligen. Fullproppad med smärtstillande och antibiotika. Jurij Belov tömde ut den stora hockeytrunkens innehåll på golvet. En revolver, en kortpipig Kalashnikov, ett par knivar av varierande storlek, kodein, morfin, antibiotika, förbandsmaterial, förfalskade pass och pengar. Mycket pengar. Allt ett par rövare på turné kunde behöva. Ett par av de tjocka dollarbuntarna stoppade han på sig, resten skulle Sascha ha. Han hängde kulsprutepistolen över axeln, kysste pojken på pannan, lämnade rummet med ”Var god stör ej” skylten på handtaget och vandrade ut i det vackra vintervädret.
*
Åke Hagel kände sig blåst. Att varva ner i gärdsgårdserien bakom en tjusig titel hade visat sig hålla enbart i teorin.
”Det är som om samtliga landets mördare och våldsverkare har något slags konvent i Gävle med omnejd”, hade han skrivit i sin dagbok den här morgonen.
Och rapporten från det senaste dygnet bekräftade detta:
En död rysk sjöman funnen i hamnbassängen. Med tanke på kroppens skador, ett knivstick mellan skallbasen och första halskotan, en ren avrättning. Skottlossning mellan polis och okända på Söder. Det senare visade sig vara ett inbrottsförsök i en lagerlokal på Lilla Centralgatan; Bifynd: 15 kg heroin! Dessutom det ordinära vardagsbuset; fylleri, slagsmål, lägenhetsbråk och de sedvanliga attentatsförsöken mot stans rikskända Julbock. Uppklarningsstatistiken var åt helvete och de bägge lokaltidningarna började bli besvärliga. Hagel längtade av förståeliga skäl hem till Stockholm.
*
Det var med sorg i hjärtat som Jurij lämnat kvar Sascha på hotellrummet. Jurij och den ungen pojken Sascha hade mötts för första gången i Vladimirsky-fängelset. Även om Sascha inte var någon baba så hade pojken behövt ett visst mått av beskydd. Jurij hade tagit den unge pojken under sina vingar, betalat för den första kåktatueringen och sett till att fängelsets predatorer höll sig på behörigt avstånd. Efter frigivningen såg Jurij till att Sascha upptogs i Orekhovskaya banda. Jurij hade aldrig fått egna barn, vilket kanske var tur med tanke på det liv han valt. Sascha hade blivit som en son. Nästan. Åtminstone något mer än bara en partner i brott.
Trots gårdagens besvikelse så höll Jurij mycket av pojken och den här lösningen var för bägges bästa. Han var övertygad om det nu. Han själv skulle för all framtid retirera från rövarlivet. Skit samma att han skulle få krypa in igen, kanske för resten av livet. Men ett svenskt fängelse var ett bra alternativ. Lugnt och skönt. Läsa böcker och med tiden säkert permissioner och skogspromenader. Medicinen Jurij lämnat på rummet skulle räcka ett bra tag och när Sascha fått styrkan åter skulle han med hjälp av dollarbuntarna kunna börja om på nytt. Papa Jurij skulle bara fixa några detaljer med den svenska polisen först. Doften av kaffe och det glimrande vackra vintervädret gjorde Jurij på bättre humör. Han sneddade över Centralplan och nickade glatt åt människor han mötte. Trotjänaren, den kortpipiga Kalashnikoven, på hans axel hade avsedd effekt och snart hörde han sirenerna. Han skulle inte behöva fråga sig fram till polishuset. Jurij funderade över hur mycket en svensk snut tjänade? En halv miljon om året? Möjligen en miljon, inte mer.
*
Åke Hagel iakttog den märklige figuren på andra sidan den dubbelslipade spegelväggen. Mannen var i hans egen ålder. Välbehållen, närmast atletisk, som en idrottsman. Faktiskt påminde han utseendemässigt om en gammal rysk ishockeyspelare som Hagel inte längre mindes namnet på, var det Firsov eller möjligen Petrov?
Det som talade emot rysk hockeystjärna var den heltatuerade kroppen.
– Du ä la som en jävla bilderbok, du! skrattade häktesvakten.
Du har ingen aning om hur rätt du har din bolvan, tänkte Jurij.
Men han sa ingenting.
Noteringarna för ”Speciella kännetecken” upptog en hel A4 sida. Lenin, Stalin och Andropov på bringan, kyrktorn och Jesus Kristus korsfästelse på ryggen. Ormar, obegripliga kyrilliska bokstavskombinationer, taggtråd runt halsen, kors, och dolkar. Alla lika blurrigt blåa.
– Chefen, såg du att galningen till å me var gaddad på kuken, lär ha gjort skapligt ont dä, sa häktesvakten när de var klara med visitationen. Ja, det måste onekligen ha gjort ohyggligt ont, tänkte Åke Hagel som inte var lika road av Jurijs uppenbarelse som häktesvakten. Vad var det här för typ? Vem spatserade omkring på Gävles gator med ett skarpladdat vapen? Mannen hade inte heller motsatt sig att bli arresterad. Snarare tvärtom. Mycket märkligt. Skulle aldrig ha hänt i Stockholm, konstaterade Hagel.

Förhörsrummet var kalt. Ett bord, två stolar, en bandspelare.
– Innan vi börjar vill jag säga några saker utan att bandspelaren är på. Är du högste chefen här? sa Jurij . Han sa det på svenska, brytningen knappt märkbar.
– Ja, det stämmer. Jag heter Hagel och är chef för våldsroteln i Gävle, men nu skulle jag vilja ….
– Mitt namn är Jurij Belov. Jag är rysk medborgare och jag har på egen hand utfört två allvarliga brott i din stad. Nu har jag kommit för att överlämna mig, förutsatt att vi kan komma överens om några mindre detaljer.
Hagel visste inte vad han skulle tro och sade därför ingenting.
– Hur mycket tjänar du om året, min vän? Säkert alldeles för lite, eller hur? sa Jurij Belov
– Vad min lön har med saken att göra begriper jag inte, nu tycker jag vi slutar tramsa och inleder förhöret. Om ni inte vill invänta en försvarare? Har ni ingen försvarare kommer staten att utse…
– Njet, ingen advokat! Jag kommer för att erkänna två allvarliga brott, som jag ensam är ansvarig för, och undrar vad det är värt för dig, min vän?
– Vad då värt? Jag förstår inte vad ni syftar på?
Satan vad den här snuten var besvärlig! Jurij var förvånad. Mannen framför honom verkade inte förstå. Spelar han dum, eller är han bara så jävla iskall? Jurij tyckte mannen framför honom såg ut att vara allt annat än dum. Vaken, pigg blick som inte vek undan. Polismannen hade ett självklart och självsäkert sätt. En ”no-bullshitt attityd” som var illavarslande. Jurij beslöt att gå rakt på sak.
– Hur mycket vill du ha för att avsluta förundersökningarna för de aktuella brotten och garantera att jag inte kommer att utlämnas till mitt hemland?
– Menar ni pengar?
– Klart som fan jag menar pengar! Du såg väl hur mycket stålar jag hade med mig?
– Det är möjligt att det brukar gå till så i ert hemland, men här i Sverige gör vi saker och ting enligt gällande lagar och förordningar. Beslutet är heller inte mitt, det är åklagarens. Ärligt talat så förstår jag inte vart ni vill komma med det här?
Sakta gick det upp för Jurij att mannen mittemot var något så ovanligt som en omutbar polisman. Juri kunde inte tro att det var sant. Visserligen hade han hört historier om svenska poliser, men den här sheriffen gick utanpå det mesta. Det kan inte finnas många snutar som den här, inte ens i Sverige. Kunde man ha mer otur?
– Jag tycker vi lämnar den här diskussionen nu, sa Hagel. Ni är i er fulla rätt att ha en jurist närvarande, jag föreslår att vi skjuter upp det här förhöret tills ert ombud är på plats. Därför…
– Min vän, Du vet väl att knarket som ni hittade är rena giftet? Lutjenka skulle introducera ”Krokodil” i den här stan. Krokodil är fultjack av värsta sorten, billigt och livsfarligt. Det kommer inte att ske nu. Min insats har räddat många liv och många skattekronor, det måste väl vara värt någonting?
– Så ni anser att ni gjort oss en tjänst? Hagel såg faktiskt road ut. Den här mannen är uppenbarligen skvatt galen, tänkte han. Pratar om mord som om det vore vilket jobb som helst. Åke Hagel förstod nu vilka brott mannen syftade på, men det spelade mindre roll. Det var dags att avsluta den här charaden.
– Min bäste herre. Jag kommer att lämna rummet nu. Vakten kommer att ta er till en häktescell. Jag tycker ni ska utnyttja tiden i cellen att överväga erbjudandet om en offentlig försvarare. Nästa gång vi ses skulle jag uppskatta om ni valde att inte referera till mig som er ”vän”. Ni och jag står väldigt långt ifrån varandra, sa Åke Hagel och reste på sig.
Den lysande reträttplanen såg ut att gå åt helvete. Jurij hade bara ett trumfkort kvar. Något han hållit på i snart trettio år. Något som för rätt personer var värt mer än dollar. Det var hans pensionsförsäkring och han hade inte planerat att ge upp den nu, inte för det här. Men det var dags att casha in, han hade inte något annat val.

– Det jag ger dig nu måste du noga kontrollera nog med Palmegruppen i Stockholm
Skriv ner följande: Vit Volvo 244 med registreringsnummer WLA 720. Kungsgatan i Stockholm, februari 1986. Kolla upp det, sen kan vi snacka, sen kan du ge mig ett slutgiltigt svar.

Åke Hagel suckade för sig själv. Vad visste den här tomten om Palmemordet? ”Kolla med Palmegruppen”, så befängt! Han reste sig och gick fram till dörren för att kalla på vakthavande. Åke Hagel stod med handen på låsvredet när hans undermedvetna drog i nödbromsen. Han fastnade mitt i rörelsen, blev stående blickstilla med handen kvar på vredet. Som om filmen om hans liv fastnade mitt i en bildruta. Samtliga synapser och överföringsbanor koncentrerade sig på en enda sak; Den vita volvon! Hagel hade genom åren lyssnat till ljudfilen om den vita volvon otaliga gånger så tog det bara ett par sekunder innan hans hjärna processat klart:
”70 går ut med gruppanrop, vi har en misstänkt RF på Sveavägen i riktning mot Sergels torg. Wilhelm Ludvig Adam sju två noll. Volvo 244 vit. Någon bil som kan ta det?”
”1020 ligger på Sveavägen vi har bilen framför oss. Vi slår stopp strax efter korningen med Kammakargatan”
”70 går in, vi har en rapporterad skjutning Sveavägen … någon bil? (tystnad) 1020 kan ni ta det?”
”1020 tar det!”
”Några fler bilar som kan gå till Sveavägen…?”
”1026 ligger på Vasagatan och styr upp mot Sergels torg”
”Bra, 1026 biträder 1020 på Sveavägen…”

Ingripsmeddelandet om den vita Volvo 244 med registreringsnummer WLA 720 som nedprioriterades till förmån för skotten på Sveavägen/Tunnelgatan hamnade så småningom i högen med tusentals andra ingripsmeddelanden som utredarna i Palmegruppen fick till uppgift att gå igenom. Det flesta av dessa utredningar hade man kunnat avskriva som utredda. Andra befanns ointressanta. Den vita volvon tillhörde undantagen. Den hade senare hittats övergiven på Arlandas långtidsparkering. En stulen bil med falska skyltar. Sedan kom man inte längre. Spåren slutade där. Tills nu.
Åke Hagel satte sig åter på sin stol och tryckte in ”Rec-knappen” på bandspelaren. Han såg redan löpsedlarna framför sig.

***

Av: Fredrik Hjelm

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (28 röster)
Åke Hagels återupprättelse , 3.0 out of 5 based on 28 ratings

2 kommentarer

  1. Simon Holm Schlemowitz Skriver:

    Fett bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Yvonne Skriver:

    Jag har läst deckare sedan i tonåren och är snart 70 år.
    Den här är lättläst och med bra innehåll. Helt i klass med de flesta andra bra deckare.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.