6 år och ett guldhalsband

Jag sprang upp för trappan det snabbaste jag kunde och ställde mig framför Mandas hus. Jag satte handen på plingan och tryckte ner fingret sakta. Det svaga ljudet från plingan stannade i luften länge. Manda öppnade dörren snabbt.
-Hejsan!
-Hej! Jag har något jätte kul som jag måste berätta! Sa jag på samma gång jag sprang till hennes vardagsrum.
Manda kollade på mig med ett lagom stort leende och ögonen som blänkte lika mycket som stjärnorna i en klar himmel på natten.
-Men vad är det berätta, berätta!
-Du vet min mamma?
-Ja.. svarade hon på samma gång hennes glittrande ögon kollade på mig funderande.
-Imorgon kommer jag träffa henne igen, efter 6 års väntan!
Manda kollade på mig, sakta gick hennes leende ner, sakta.
-Vad? Är du inte glad för mig skull?
-Jo självklart det är jätte kul ju.. tvingade hon upp med ett leende.
-Ja, jag vet och jag längtar så mycket.
-Jag tror nog du ska gå, mormor kommer nog hem snart och jag känner för att vara själv just nu sa hon och kollade bort för att slippa ögonkontakt. Jag struntade i det. Ville ändå inte se henne. Inte längre. Jag blev bara argare.
-Ja, visst går väll hem om jag inte kan stanna .. sa jag och kollade bort mot dörren
Varför så underlig, varför så egoistisk, jag menar varför sådär? Jag tog snabba steg till dörren och tog på mina skor utan att knyta de. Jag öppnade dörren och sprang ner för trappan. En tår fall ner och sedan en till och sedan en massa. Att bara känna de blöta dropparna som rann ner från ögonen gjorde mig ännu argare. Bara för att hon inte har en mamma kvar så betyder det inte att jag inte får ha en. Orättvis, egoistisk eller bara helt dum.

Jag vaknade upp redan klockan 7 för att göra mig redo för att träffa mamma, bara 3 timmar kvar. Jag kollade ut genom fönstret. Redan ljust. Jag gick till toan och kunde inte sluta le. Jag tog min rosa tandborste. Röd som rosorna utanför fönstret och orange som mogna apelsiner. Jag borstade håret noga och tänderna dubbelt så länge. Jag duschade snabbt. ’‘Ska jag ta på mig denna eller kanske denna?’’ tänkte jag för mig själv. Jag tog på mig en enkel kjol med en vit tröja. Jag kunde inte sluta tänka på Manda och hennes anvundsjuka som drog mig till den ilska. Jag struntade i henne och tog på mig halsbandet jag fick av mamma på min sista födelsedag med henne. Jag kunde inte sluta kolla på den. 6 år sedan och ett guldhalsband. Jag kollade på klockan och hörde varenda sekund som gick och missade inte en enda.
‘’Jag kanske borde gå’’ mumlade jag för mig själv.
Jag öppnade dörren och hörde alla bilar som körde förbi, hur många och hur stora dem
kunna vara. ‘’Buss 6’’ stod det på lappen som mamma skickade. Jag satte mig ner på den mörk gröna bänken vid busshålsplatsen. ett, två, tre , fyra.. räknade jag i mitt huvud och inbilade mig att vid 100 skulle allting vara bra igen men jag hann bara till 43 för då kom bussen, grön fast ljusare än bänken.
-Ett barn! sa jag och kollade hur många platser det fans kvar.
Jag satte mig själv bredvid fönstret och räknade hur många röda bilar som gick förbi, bara för att dröja på tiden.
Jag gick ur bussen och kollade på lappen ’‘Livrödsvägen 9’’ läste jag och kollade runt. Jag började gå men brydde mig inte direkt vart tills jag såg ett hus där det stod nummer 9. Jag kollade på huset länge, rött, många fönster, tulpaner och en vit dörr. Jag ville gå men det var något som puttade bak mig. Jag vågade inte. Efter en stund när jag bestämde mig att det var ingen nytta att bara stå så tog jag mod. 1 steg, 2 steg, 3 steg . . . 11 steg. 11 steg till dörren. Jag var vid den vita dörren med den svarta plingan och en vitt knapp. Ska jag?, Vill jag? eller Vågar jag? Massa frågor kom upp i mitt huvud, alla på samma gång. Men frågorna hade jag inte tid att svara på så jag tog ett djupt andetag och satt mitt finger på den vita knappen och tryckte sakta ner. Jag tog bort min hand sakta och väntade. Ingen öppnade. Kanske hon inte ville se mig igen, kanske jag kommit fel. Jag visste inte. Jag kollade runt och bestämde mig för att kolla in genom ett fönster bredvid dörren. Jag kollade in och satte händerna på rutan och ansiktet närmare fönstret. Det var väldigt skumt, jag såg inget. Jag gick sakta tillbaka och kollade på dörren. Vit högst upp men det hade hunnit växa mossa längst ner. Jag sträckte fram min hand mot det guldiga handtaget, samma färg som hjärthalsbandet jag fick av mamma 6 år sedan. Snart, snart ska jag se dig igen, tänkte jag. och tryckte ner handtaget. Det var öppet. Jag steg sakta in och ställde mig på dörrmattan ‘’Välkommen’’ stod det på den med en katt på en gunga med röda skor. Jag kollade bak och stängde dörren igen. Det var mycket stökigt. Alla skor var utsprida i huset, koppar på skoställ och kläder som hängde på alla möjliga dörrhandtag. Det märktes att städa var inget som gjordes ofta. Jag tog av mina nya, svarta converse som jag fått av mormor. Jag ville ropa och se om någon var hemma, men vågade inte. Utan att jag visste om något, hörde jag mig själv ropa ‘’Hallå, är någon hemma?’’. jag tog några steg ut ur rummet. Det var ännu stökigare. Jag fortsatte till köket tills jag mäkte röda fläckar över hela golvet. Det liknade saft, vinbärssaft. Jag gick mot mat bordet, blå med vita prickar. Jag gick tills jag plötsligt såg..
-Maa..mmm..aa?
Hon låg där, stängda ögonlock och en blodfläck på magen. Jag kunde inte få ut något mer. Jag gick mot henne och satte mig på mina knän. Hon andades inte. Hon svarade inte. Hon finns inte mer. Jag kommer aldrig se leendet som jag trodde jag skulle se. Hennes bruna glittrande ögon kommer aldrig se mina. Hennes bruna hår kommer aldrig mer flyga med vinden. Varma tårar rann ner för min kalla kind. Jag närmade mig henne ännu mer och satte mina läppar nära hennes öra ‘’Jag kommer att sakna dig‘’.

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (16 röster)
6 år och ett guldhalsband, 3.6 out of 5 based on 16 ratings

1 kommentar

  1. Zibi Skriver:

    Den var väldigt braa!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.