Spellistan

”The highways jammed with broken heroes, on a last chance power drive. Everybody’s out on their run tonight, but there aint no place left to hide.”

Hon sitter i sitt vitmålade fönster på Karlbergsvägen och tittar på kyrkklockan mitt emot, som tydligt visar att det är natt. De mörkblå hörlurarna har suttit så länge kring hennes öron att värmen nästan börjar bli obehaglig, och trots att det är vinter ute så känner hon att hon måste andas frisk luft. Spellistan har stått på shuffle de senaste timmarna, men den verkar ha hakat upp sig på Bruce Springsteen. Nu spelas Born to run, och hon känner instinktivt att hon måste ner från fönstret, bort från lägenheten och ut på gatan. Ibland räcker det inte med musik och vita fönster. Vissa dagar måste man promenera känslorna lugna.
För att höra vad hon själv gör, och för att inte väcka mamma och pappa, så drar hon ner hörlurarna från öronen och lägger de runt halsen, medan hon letar fram en tjocktröja och drar på sig ett par jeans. Sedan smyger hon ut i hallen, drar på sig varma ytterkläder och sina Converse (som är de enda skor hon tänker använda, oavsett årstid och väder) och låser dörren om sig, innan hon trippar ner för trapporna.
Alltid detta totala lugn när båda fötterna står ute på gatan i den kyliga luften. Som om de har väntat på det hur länge som helst. Hon står och bara andas i några sekunder. Långa, djupa andetag, som skapar rök i den tunna luften. Det är som om hon inte kan få nog av det varma som möter kallt. Hon tar loss hörlurarna från nacken och drar ned dem över öronen igen, och hon hinner lagom till John Mayers röst.

”Gravity, is working against me. Gravity, wants to bring me down.”

Sant. Gravitationen är fullt påtaglig ikväll.
Hon gör en snabb utandning och börjar gå. Det är sällan hon har ett mål när hon är ute och promenerar. Hon tycker att det förstör hela grejen. Vid varje korsning svänger hon istället åt det håll som känns bäst. Ikväll går hon mot Vasaparken, och alla våreftermiddagar som brukade spenderas där när hon gick i skola bara några kvarter bort. Då satt alltid hon och hennes vänner på det konstgjorda gräset och pratade om precis allt. Det var inga samtalsämnen som var tabu, eller för tråkiga för att tas upp. Allt kändes lika relevant och självklart. Tänk att hon alltid tänker tillbaka på det som var, när hon vandrar runt i nuet. Det är så lätt att göra det, när allt man ser påminner om dåtid. Hon kanske kommer tänka på just den här stunden en annan kväll eller dag när hon går samma runda, men än så länge så håller det på att hända för stunden. Det har inte hänt än, och därför tänker hon istället tillbaka på det som var. På varma eftermiddagar, som nu i efterhand verkade bekymmersfria, men som då var lika ångestladdade som vissa dagar kan vara nu. Men hon kan, trots insikten, inte låta bli att le när hon registrerar vad som nu spelas på hennes telefon.

”It’s so hard to get old without a cause. I don’t want to perish like a fading horse. Youth is like diamonds in the sun, and diamonds are forever.”

Alphaville, Forever young. Ja, tänk om man skulle vara det. Hon vet att hon inte var lyckligare bara för att hon var yngre. Men det är fortfarande någonting som känns så fint när hon tänker tillbaka på den där atmosfären som existerade förut. Det roliga är att hon bara är 23 när hon nu står där i början av Vasaparken och tittar ner över den snötäckta gräsmattan, men hon känner sig så långt bort från barndom. Så hon dubbelklickar på knappen som sitter på sladden till hörlurarna, för att byta låt och falla ur nostalgin. Det är farligt att fastna för länge i det förflutna, när nuet egentligen är fint. Hon blir inte besviken på Spotify’s val.
”I’m a highway man, on the road again. Me and my guitar, and my rambling band.

Hoffmaestro har alltid haft en uppiggande effekt, så hon tar ett djupt andetag och går bort från Vasaparken, mot Kungsholmen. Snabba steg nu. Det är skönt att gå fort ibland. Som om man kan gå bort gamla känslor. Det har alltid varit hennes sätt att ta sig förbi problem och allmänna sinnesförvirringar. Sitta still kan hon inte göra. Då biter hon bara på naglarna, och det ger henne inte så mycket. Men att gå snabbt däremot, helst på natten, det gör skillnad. Så fort hon känner något (bra eller dåligt kvittar) så slår hennes hjärta tusen gånger snabbare än vanligt, och då är det lättare att försöka gå ikapp rytmen, än att stanna och tvinga hjärtat att sakta ner med hjälp av lugna andetag. Det har hon dock också testat, men det har aldrig varit ett vinnande koncept. Så nu går hon i takt med hjärtat, och det känns bra.
Hon vet inte varför det går lättare att tänka när man går fortare, men det är bevisat här och nu. Det är egentligen ganska sjukt hur hjärnan fungerar. Hur man själv fungerar. Man har mycket mer kontroll över sin hjärna än man tror. Hon kan leda den precis vart hon vill, och hon leder den så ofta till nostalgi och tankar om dåtid. Tänk att hon går runt och ser platser och saker som får henne att tänka tillbaka. Det går inte ens att räkna alla de stunder hon ser framför sig nu, när hon närmar sig Kungsholmen. Mest fina stunder faktiskt, men det där skimret som ligger runt omkring alla minnen gör ont, och hon vet inte riktigt varför. Vad är det som känns sorgligt med nostalgi, trots att det är fina minnen? Att inget kommer bli som det en gång var? Nej, det kommer det inte, och tacka fan för det. Dagarna passerar ju så att det ska komma fler fina stunder, vilket det hela tiden gör. Allt hon ser nu är ju inte händelser som skedde under samma sekund. Inte ens samma dag, månad eller år. Det enda de här stunderna har gemensamt är att de inte existerar längre. Men hon tycker om att tänka såhär. Upp och ner och fram och tillbaka och rätt och fel.
Hon går ett bra tag i samma tempo. Låt efter låt spelas, men hon reflekterar inte riktigt över dem. Hon behöver bara gå snabbt. Men så spelas helt plötsligt introt till en av hennes favoritlåtar, och då lyssnar hon allt vad hon har.

”Look at the stars. Look how they shine for you, and everything you do. Yeah they were all yellow.”

Hon kan inte låta bli att titta upp. Först nu märker hon att det faktiskt är stjärnklart ute. Det brukar i vanliga fall vara något hon reflekterar över ganska snabbt när hon är ute på sina nattpromenader. Men ikväll fokuserade hon så mycket på de snabba stegen att hon glömde bort himlen. Men nu står hon där, med Coldplay i hörlurarna, och beundrar prickarna som lyser. Hittills har hon inte mött en enda människa. Det är sällan folk är ute mitt i natten en tisdagskväll. De enda som verkar vara vakna då är taxibilarna. Men nu går det faktiskt förbi en man, som ler åt henne, helt från ingenstans. Hon kan inte låta bli att le tillbaka. Hon måste ju se helt dum i huvudet där hon står och tittar upp mot himlen. Men kanske kände han att hon behövde det där leendet. Det gjorde hon ikväll. Egentligen alla kvällar. Vem behöver inte ett leende från en främling?
Pulsen är tillbaka på normalnivå nu, och hon när hon tittar runt omkring sig så ser hon att hon har gått tillbaka. Det är faktiskt inte överdrivet många minuter hem, och rätt som det är står hon utanför sin port igen. Hon tar av sig hörlurarna och hör hur musiken blir svagare. Stänger av helt, bara för att för första gången på flera timmar få höra tystnad. Det känns bra, faktiskt. Lugnt och tryggt. Hon står där utanför porten och tar några djupa andetag. Anledningen till varför hon från början skyndade hemifrån och var i starkt behov av de snabba stegen och den långa promenaden är som bortblåst nu, och det känns skönt.
Ibland behöver man bara gå runt lite, och ha en spellista på shuffle.

***

Av: ”Den som skriver”

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (11 röster)
Spellistan, 3.9 out of 5 based on 11 ratings

2 kommentarer

  1. jarran Skriver:

    Sant, helt enkelt

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)
  2. Torgil Skriver:

    Alltid intressant med de känslor som musiken väcker. har provat det bara alltför lite i mina egna texter

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.