Varför talar ingen om lukten

Livet är ett lustigt fenomen. Ett besynnerligt fenomen. En hiss, ständigt på väg uppåt – vare sig man vill eller inte. Man talar om hur komplicerat det är. Tilltrasslat. Utan varken karta eller kompass. Utan vägvisare. Man talar om att ingen någonsin kommer förstå. Hur det egentligen ligger. Man talar om att ingen någonsin kommer förstå hur Reglerna är utformade.
Och hur de egentligen ska följas.
Det är märkligt. Rädslan är märklig. Hur man gömmer sig. Hukar inför Livet. Hur man, med flackande blickar, söker bekräftelse hos varandra. Övertygelse. Man vill vara överens. Inte bråka, inte diskutera. Inte för ett ögonblick hamna öga mot öga med Livet. Med Rädslan. Man sväljer stoltheten. Ångesten. Viker undan. Söker en röst. Ett överhuvud. Man vill ju inte, för allt i världen, stå på egna ben. Möta hinder. Man ska ju för Guds skull inte behöva göra något själv. Tänka och framförallt agera. Man vill följa.
Det är märkligt. Men det är framförallt simpelt. Det finns inget x i ekvationen. Har aldrig funnits. Inga frågor, inga problem. Det finns bara en Rädsla som förvandlar oss till möss. Offer. Slavar. Det är okej, intalar vi oss. Det är okej att vi misslyckas. Huvudsaken är att vi försökte. Reglerna är ändå alldeles för komplicerade för våra sinnen.
Det är märkligt. Men det är framförallt fel. Reglerna är enkla. Rädslan är enkel. Alternativen är enkla. Men enkelheten är för svår för oss att hantera. Vi är helt enkelt för fega för enkelheten. Vi är förlorare. Vi har alltid blivit serverade samtliga möjligheter. På ett silverfat. Vi behöver inte ens lyfta silverskeden. Livet erbjuder sig att mata våra ängsliga munnar. Livet erbjuder sig att vädra. Vädra ut odören av panik. Skräck. Betrakta hur Rädslans gestalt försvinner ut genom fönstret. Försvinner, för att aldrig mer komma tillbaka. Det enda Livet kräver är att vi vågar satsa. Vågar försöka.
Det är märkligt. Men det är framförallt sorgligt. Det är synd om oss. Men det är framförallt synd om Livet. För Livet försöker. Kryddar, gräddar, rör om i grytan. För, med gråten i halsen, skeden mot våra vettskrämda läppar. Försöker, snart med tårar strilande utmed kinderna, övertyga oss om att vi inte kommer ångra oss. Försöker övertyga oss om att doften av frihet inte är långt borta. Det enda vi behöver göra är att våga be Livet öppna fönstret. Och det är synd om Livet.
För Livet vet att det, återigen, kommer vara förgäves.
Livet vet. Livet vet att vi är slavar. Att Rädslan har oss om lillfingret. Som de patetiska förlorare vi är. Vi äcklas av vår egen feghet. Vi vältrar oss i självömkelse. Vi vet innerst inne att det är väldigt enkelt. Vi ser ju fönstret, rakt framför våra fötter. Vi skulle till och med kunna öppna fönstret själva. Men vi kan inte. För är det något vi är förutom rädda, så är det lojala.
Och det är just det som gör att vi ändå kan samla oss tillräckligt mycket för att skjuta Livets sked ifrån oss. Räcka Livet en näsduk. Vi kan inte följa med den här gången heller, Livet. Vi är faktiskt lojala. Lojala slavar. Och vi njuter medan Rädslan klappar oss på huvudet. Glömmer för ett kort ögonblick bort hur feghetens lukt sticker i våra näsor. Hur ångesten fyller alla delar av våra apatiska sinnen.
Och vi återgår. Söker oss till varandra. Övertygar oss om att vi inte hade något val. Livets Regler är ändå alldeles för komplicerade för att förstå. Vi hade aldrig hängt med. Men vi lät oss i alla fall erbjudas – det är huvudsaken. Vi övervägde erbjudandet för ett ögonblick. Det är huvudsaken.
Det är märkligt. Att ingen talar om lukten. Den är outhärdlig. Den bakar oss i ett täcke av äckel. Det är rent motbjudande. Vi stinker. Och det är pinsamt. Men ingen talar om lukten.
Ingen talar om skammen.
Det är märkligt. Man talar aldrig om att rummet egentligen är tomt. Att Regelboken är tom. Att både karta eller kompass är onödiga – för inga vägar finns att tas. Man talar aldrig om att det inte finns någon Rädsla, sittande på andra sidan rummet.
Att det enda som finns, sittande orubblig på andra sidan väggen, är en spegel.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (6 röster)
Varför talar ingen om lukten, 3.7 out of 5 based on 6 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.