Varför?

Han ville ha mig för sig själv.

Han ville skrämma mig.

Han hypnotiserade alla, så att de kunde hindra mig från att flyga iväg.

Kanske var det för att ingenting skulle kunna få tag i mig innan han fick chansen.

Jag är Tina, och det här är min historia.

Den 18 Oktober 2007 hade jag gått på anställningsintervju och fått jobbet, pilot för flygbolaget Westest air, som endast låg i en ganska gömd håla här i Sverige.

Har redan förträngt vad hålan heter.

I alla fall, jag blev helt euforisk över nyheten att jag fått jobbet.

På måndagen hade jag min första flygtur, jag skulle till Berlin.

Direkt när jag skulle stiga på planet kom Peter, en annan pilot, och sa att han skulle ta över den flygturen.

Han sa aldrig varför, han sa bara att chefen hade gett honom det beskedet.

Jag blev helt paff, jag som hade sett fram emot min första flygtur med många passagerare ombord.

Jag blev så sur att jag gick hem för dagen.

Dagen därpå fick jag reda på att planet jag egentligen skulle ha flugit hade tvärkraschat, alla ombord hade dött.

Jag blev helt stum.

Några dagar efter Peters begravning var det dags för mig att flyga, till Aten, men nästan direkt när jag skulle stiga ombord kom Ralf, en pilot som egentligen skulle pensionera sig den dagen, och bad mig ta över hans pappersarbete uppe på kontoret istället.

Så att han kunde ta över min flygtur.

Jag blev såklart förvånad, skulle jag aldrig få flyga eller?

Tydligen inte.

Jag gjorde i alla fall som han sa och fixade pappersarbetet.

Dagen därpå kände jag mig inte så kry, så jag stannade hemma från jobbet.

Samma dag ringde chefen och sa att ett flygplan hade kraschat, ingen överlevde.

Såklart så var det flygplanet jag egentligen skulle ha flugit.

I det ögonblicket började jag bli lite skraj.

När dagen jag äntligen skulle få flyga hade kommit, så var det Måns som stoppade mig.

Han skyllde på att chefen hade sagt det eller något.

Som tur var hade jag riggat upp en övervakningskamera, som kunde filma piloten hela färden, streama live.

Övervakningskameran saknade ljud olyckligtvis.

Jag sprang till det lilla rummet i Westest air’s hus, och knäppte på skärmen.

Måns hade redan startat, allt såg lugnt ut.

När planet hade kommit en bit fick Måns plötsligt nåt ryck och började dra i spakarna, och trycka på alla möjliga knappar.

Lovisa, som satt bredvid Måns försökte stoppa honom, men det gick förgäves.

Flygplanet började störta, det dröjde inte länge innan övervakningskameran slogs av, av kraschen.

Jag bara satt och glodde in i den svarta skärmen, helt överrumplad av det som nyss hade skett.

Efter en stund sprang jag upp till dem som hade haft radiokontakt med Måns, de var lika chockerade som jag.

Några dagar senare hörde jag chefen säga att Westest air kanske var tvungna att gå i konkurs.

Det var länge sen jag var så ledsen som just i den stunden.

Jag bestämde mig för att gå i botten med vad som försiggick.

Westest air skulle inte få flyga på ett tag, bestämdes det.

En dag hörde jag några piloter prata om något möte alla fått inbjudningar till, hallå? Jag hade inte fått någon.

Det tyckte jag var helskumt.

Jag skulle minsann tjuvkika på det mötet.

Mötet var klockan 14.30, i Westest air’s konferensrum, fick jag reda på av piloten Linda.

När jag kom dit satt alla piloter redan inne i rummet, jag hade dörren på glänt så att jag kunde kika in.

Det stod en man framför dem, först såg jag inte vem det var, eftersom att han stod med ryggen emot mig.

När mannen började prata hörde jag att det var Dr. Hernadez.

Stadens enda tandläkare.

Men varför ville han samla ihop alla piloter?

Hernadez tog fram en klocka och började babbla någonting på latin. Alla beundrade klockan, jag kunde inte se framsidan av den, men jag antog att den måste ha varit väldigt vacker.

Allas blickar var fastnaglade på klockan, det verkade som att de inte riktigt brydde sig om vad Hernadez sa.

Om de ens förstod något.

Jag rynkade näsan lite skeptiskt.

Jag förstod inte varför jag inte blev inbjuden till mötet.

Helt plötsligt somnade alla, förutom Hernadez.

Hernadez babblade mer latin.

Sen knäppte han fingrarna och alla vaknade på studs.

Jag förstod att de alla hade blivit hypnotiserade.

Hernadez sa att mötet var slut, så piloterna började resa på sig.

De tog ingen notis om vad som hänt, de fattade nog inte ens vad som hände.

Jag skyndade mig därifrån så att de inte skulle upptäcka att jag kikat in.

När piloterna var ur sikte smög jag tillbaka till konferensrummet, för att se om Hernadez var kvar, det var han också.

Hans telefon ringde efter några sekunder, jag hörde inte riktigt vad han sa i telefonen, men direkt när han hade lagt på luren började han hoppa omkring och tjoa glatt.

Han skrek att äntligen hade Westest air gått i konkurs.

Jag blev så arg att jag trodde mina öron skulle trilla ut ur ögonen, det riktigt kokade inom mig.

Hur kunde han vara så fräck att bli glad över en sådan sak?

Jag kunde verkligen inte hejda mig, jag bara sprang in till konferensrummet, och började skrika och skälla på Hernadez.

Jag sa allt från att han kunde dra åt helvete, till snyftande historier om varför jag älskade Westest air så mycket.

Han blev själv rasande och tog tag i mig, han drog mig till ett skåp, han raffsade fram en svart sopsäck som han trädde över mig.

Jag skrek, även fast jag visste att ingen kunde höra mig.

Alla hade nämligen gått hem för dagen.

Han började släpa iväg sopsäcken jag låg i, jag visste inte vart vi var påväg.

Plötsligt lyfte han upp mig, och kastade ner mig i hans fula Audi’s baklucka.

Där luktade det värre än en äggmök.

Bilen körde iväg, vi åkte inte så länge, men det kändes som en evighet där jag låg, skräckslagen i en gammal sopsäck.

När vi var framme släpade han in mig i sitt kemilabb, som låg i hans egna hus.

Jag hade ingen aning om att han pysslade med sånt.

Han drog bort sopsäcken ifrån mig.

Jag hann inte göra något innan han ryckte tag i mig, och placerade mig på något slags bord, med remmar, så att han kunde binda fast mig med dem.

Där låg jag, svettig och vettskrämd, med tårar enda ner i halsen.

Jag kunde knappt skrika av allt mitt darrande.

Plötsligt tog Hernadez fram ett foto på en liten flicka.

Han frågade om jag kände igen henne.

Jag skakade på huvudet.

Han slog till mig i ansiktet och frågade samma fråga.

Jag fick fram ett nej mellan skriken.

Då band Hernadez en svettig strumpa runt mitt huvud, så att den täckte munnen.

Jag fick knappt luft.

Sedan berättade han att det var hans dotter, men att jag tydligen hade fått henne mördad.

Jag protesterade så gott som jag kunde, genom att skaka på huvudet.

Han slog till mig igen och sa att jag är en lögnare.

Han berättade att en dag, när jag hade varit och hälsat på min mamma, när jag skulle stänga trapphusets port.

Då hade hans dotter hamnat i kläm i dörren när hon försökte fly ifrån en man som kidnappat henne.

Mannen hade då fångat henne igen och mördat henne precis vid dörren.

Hernadez hade tydligen raffsat åt sig övervakningskameran, innan polisen hann få en susning om vad som hade hänt.

Hernadez hade tittat på bandet och sedan bränt upp det.

Han hade fångat mördaren, och torterat honom tills han dog.

Han sa att han skulle göra samma sak med mig.

Jag var så rädd, att jag trodde jag skulle spy ut mitt innanmäte.

Hernadez gick in till ett annat rum en stund.

Då försökte jag ta mig loss.

Jag kämpade med att få upp remmarna.

Jag fick loss min ena hand och fot.

I det ögonblicket kom Hernadez tillbaka.

Han höll i en motorsåg.

Han startade motorsågen.

I det ögonblicket såg jag döden i vitögat, och fick någon slags kraft,

så att jag lyckades ta mig loss.

Jag började springa, men han var hela tiden hack i häl med motorsågen i högsta hugg.

När jag kom fram till hans ytterdörr högg han mig med motorsågen i ryggen, inte tillräckligt djupt att jag hade kunnat dö.

Jag hade fortfarande kvar lite kraft i mig, så jag slet upp dörren och smällde igen den bakom mig.

Hernadez hade tydligen sprungit in i dörren, och lyckats fått motorsågen över sig, så att den halshögg honom.

Jag ringde polisen, de kom på studs.

En ambulans var även med också.

De sa att jag skulle klara mig fint.

Än idag har jag ärr, ett i hjärtat, och ett i ryggen.

Jag är Tina, och det här var min historia.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (6 röster)
Varför?, 3.0 out of 5 based on 6 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.