Tre veckor om lov

Jag skriver nu för att vara ärlig mot mig själv och skriva det som jag aldrig säger. Jag skriver för att bli av med skuggan som har följt mig så länge.
Jag har en sanning om mig själv skuret i sten djupt inom mig. Någon har under många tillfällen under min uppväxt sett till att det är något jag inte glömmer. Men jag tror att denna och dessa människor inte har varit medveten om det. De har inte varit medvetna om hur djupa sår de gjort. Hur fuckad har man egentligen blivit av bara 21, snart 22 år på denna jord? Det var längesedan jag hamnade i denna svacka. Har faktiskt mått bra i några år. Resan hem över jul lovet gav mig en bitch slap. Hos psykologen vände jag ut och in på den där sanningen inom mig och det blev bättre. Men det värsta är att jag har väldigt svårt att tro att den någonsin kommer att försvinna helt. Det är som att ha den där djävulen på ena axeln och ängeln på den andra. Just nu har den där röda filuren mer övertag. Jag vet inte hur jag ska kunna få kraft att lyssna på vad ängeln säger till mig. Vad är denna sanning då?
Jag har svårt att förstå varför någon ska tycka om mig i huvudtaget och var jag än går så kommer jag aldrig passa in. Den känslan är ett gift som började förgifta mig redan som barn. Även om en kille skulle börja tycka om mig idag, så skulle han inte tycka om mig efter jag berättat min historia. För vem vill vara med någon som varit så mentalt nerbruten att man inte klarar av att ställa sig upp på morgonen?

Jag sammanfattar detta 3 veckor långa lov med minnen, tyvärr inte alltid så bra minnen. När min förstånds handikappade storebror tog tag i mig och kastade ner mig på marken på skolgården. Han drog omkring mig i håret och jag skrek förtvivlat och gjorde allt för att hålla tillbaka tårarna från att rinna. Sanningen var att jag var så förnedrad. Det var klasskompisar och lärare överallt. Men ingen kom fram och hjälpte mig. Han brukade vara så våldsam mot mig, men det är ju inte hans fel. Bara att av skriva detta gör att jag får dåligt samvete. För jag älskar min bror och han är inte så idag.
De där gångerna då pappa drack för mycket, och alla gånger han fick mig att känna mig oälskad. Alla gånger han valde sin nya fru framför hans barn. Alla gånger hon fick mig att känna att hennes barn är så mycket bättre än vad jag och min bror var. En gång försökte jag till och med trycka i mig surströmming för att hennes barn älskade surströmming. Jag hatar surströmming, men jag ville vara lika älskad som dem. Jag var en liten tjej som var så fruktansvärt rädd, men jag lärde mig tidigt att dölja min sorg över en förlorad pappa till alkoholen och hans nya familj, bakom mitt leende.
Från att vara skolans tönt på låg och mellanstadiet till att bli ”emo”. Jag klädde mig svart och färgade håret svart. Började dricka och röka när jag var 13 och lugnade min smärta med älskade tradolan. Människor trodde att jag brast då, men jag hade brustit många år innan. Min mamma är kristen och det var jag också när jag var barn. Jag kommer ihåg när jag var nio år, mamma pratade om hur härligt det var i himlen och det var det enda man fick höra i kyrkan. Jag minns hur jag tänkte att om det nu är så härligt i himlen så vill jag hellre dö än att vara här.
Jag gick under lovet längst den där gatan, som folk brukade kalla för knarkare gatan. Jag kommer ihåg när vi var 14 och satt nere i källaren hos den där gubben som bjöd oss på alkohol. Han viste att jag älskade att sjunga och skriva musik, han sa åt mig att om jag röker gräs så kommer jag skriva den bästa låten någonsin. Jag hann inte så långt för att han tog livet av sig 2 dagar innan vi hade bestämt att vi skulle röka på.
Frågan jag ofta ställer mig är varför jag är så duktig på att sätta ett leende på läpparna när jag mår som sämst. Dels blev jag tidigt duktig på att dölja saker, ville ju inte att någon skulle få reda på hur mycket min pappa drack och vad han brukade säga till mig då. Mamma var så fruktansvärt förnedrad efter skilsmässan, jag hanterade det genom att vara snäll och duktig så att hon kanske skulle sluta gråta så mycket. Min bror var ju ett hel tids jobb när han var liten, så jag kunde ju inte heller ta plats där och göra det ännu jobbigare för henne. Sen har vi min älskade halv syster som är 8 år äldre än mig. Hon var ju psykiskt sjuk, och hur mycket smärta jag än kände så var det ingenting i jämförelse med hennes. Allt som kom ut ur min mun var så jävla dumt ändå. Sommaren mellan årskurs sex och sju så bestämde jag mig för att bli någon annan. Jag blev osynlig.
Nu har jag bott i London några månader, innan dess bodde jag i Stockholm i ett halvår. Den 17 december fick vi jul lov och jag åkte hem – förväntansfull. Är det något jag borde ha lärt mig av mina erfarenheter så är det att aldrig förvänta sig någonting av någon. Men jag förväntade mig ett trevligt lov. Så blev det inte.
På juldagen går alla ungdomar i den lilla staden uppe i norrland ut på den enda nattklubben vi har. ”Homecoming night”. Jag gick dit med en god vän, kvällen började bra men sen hände något som jag inte trodde skulle hända. Jag började känna samma saker som jag kände när jag var liten och i tonåren. Jag gick in i rummet och såg alla människor. Min vän började prata med en bekant och jag såg mig omkring. Från början var det bara ett hav av människor som beställde drinkar, dansade och skålade. Genom musiken kunde jag höra många skratt sen hör jag ett skratt från den där läraren som jag hade på gymnasiet. Han som tog in mig på hans kontor och skällde ut mig så mycket för att jag var den jag var att jag fick panik inför honom. Jag gråter aldrig inför män, men den gången grät jag så mycket att jag trodde att min själ skulle lämna mig. Han sa att jag var en fjantig tjej som tyckte att hela värden var emot mig och att jag förväntar mig att få allt på en silversked. Varför jag var i det där kontoret var för att jag hade fått nog av alla pikar han gav mig. Jag kom till honom för hjälp.
Vid baren såg jag en av mina ex-pojkvänner som jag hittade i säng med min dåvarande bästa vän på min födelsedag. Från ingenstans ser jag en annan ex-pojkvän som hade någon form av sexuellt fel. Han försökte få mig att suga av honom jämt. När jag hade sagt nej 20 gånger så blev han arg. Tillslut gjorde jag som han sa för att jag orkade inte med att han skulle vara arg på mig jämt. Jag lät honom ha sex på mig – precis, inte med mig. Efter honom klarade jag inte av att ha sex på väldigt länge för att hela min kropp trodde att det skulle göra ont. Av ren reflex så vänder jag mig om för jag ville verkligen inte prata med honom, jag vill som sagt inte veta av den jag var. Men det värsta med honom var inte sexet, det var hur fruktansvärt liten han fick mig att känna. ”Lilla du, du vet ingenting”. Vad dessa män har gemensamt är att de var så duktiga på att trycka på mina knappar och säga saker som skar upp hinnan på mina sår så det började blöda igen.
Varje jävla gång de sa att jag var korkad och varje gång de inte brydde sig. Jag kämpade och de slängde bort mig och glömde mig. De fortsatte leva sina liv, glömde mig och jag blev lämnad återigen för att bygga upp det som de hade brutit ner. Det är så orättvist att de som har gjort en illa inte kan ta tillbaka det som de har gjort. Man måste bearbeta det själv.
Sen ser jag mina forna klasskompisar från låg och mellanstadiet som tyckte att jag var konstig. Dessa var väldigt duktig på att få mig att känna att jag inte passar in där heller. Paniken började växa och jag går med snabba steg in på toaletten och det först jag möts av är min spegelbild. Det enda jag kunde förmå mig att se var den där tjejen som grät när ingen hörde och hennes högsta önskan var att bli någon annan. Jag låste in mig på toaletten och försökte hitta mig själv. Var fan är hon? Hon som kom hit i kväll? Herregud, jag brukar kunna slå bort dessa minnen och tankar. Jag kunde inte hitta henne någonstans. Den starka delen av mig, som inte låter någon trycka ner mig längre var bortblåst. Jag sökte och sökte men jag gick ut därifrån och önskade att jag var någon annan.
Resten av min tid av lovet så låg jag hemma i soffan. Där låg jag för att jag inte klarade av att göra något annat. Ångest hittade sin väg ut ur den där kistan som jag en gång tryckt ner den i och satt lås på.
Den 5:e januari så åkte jag till Stockholm och till min älskade syster. Hon är nästan frisk idag. Har ett vanligt jobb, en jätte fin kille, hund och en lägenhet. Jag älskar Stockholm och jag kommer nog att komma tillbaka dit en vacker dag. En av dagarna bestämde jag mig för att besöka mitt gamla hem och gå den där promenaden som jag brukade gå. Jag åkte tillbaka till Fridhemsplan. Gick längst vattnet, förbi centralen, den där gatan i gamla stan, uppför Götgatsbacken och fortsatte till skanstull där jag tog tunnelbanan tillbaka. Där fanns mina minnen av dig. Den där killen som jag absolut inte skulle falla för. Vår överenskommelse var sex. Det är ju den absolut dummaste överenskommelse man kan ha om man är som mig. Om man är som mig så har man lätt för att älska, man är blind för alla varnings klockor som tjuter precis överallt. De tjuter så högt att man får tinitus – och då gör jag om tinitus till den vackraste av alla melodier. Jag älskar människor genom deras trasiga förflutna. Jag har älskat dessa män så som jag önskat att de hade älskat mig.
På något sätt så kan jag inte klandra den här killen för att vi hade en ”deal”. Men han lurade mig på ett sätt som jag inte trodde att jag kunde bli lurad på. Han fick mig att tro att han faktiskt tyckte om mig, men det gjorde han verkligen inte. Jag var upp över öronen förälskad, jag vågar knappt säga till någon hur jävla kär jag var när jag egentligen bara blev lurad. Jag brukade ha en konstig förställning om mig själv. Att när människor verkligen lär känna mig och får se vem jag är så vill de inte ha mig längre. Den föreställningen kom tillbaka när han försvann.
Jag trillade helt enkelt dit igen. Trillade för en idiot som helst vill trilla omkring vart han vill och som egentligen aldrig ville trilla med mig. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så och nu vet jag inte om jag vågar trilla dit igen. Fastän jag har kommit över killarna, så har jag inte kommit över vad de har gjort mig. Killar tänker nog nu att så är ju alla tjejer. De hittar bara elaka killar.
Tyvärr tror jag att dessa män har skurit, bedragit och stampat på mitt hjärta lite för mycket. För ibland på kvällarna när jag ska sova så känner jag skärvorna ligga inom mig. De rusar inte omkring i en virvelvind utan de ligger bara där och pulserar. Det hade varit bättre om skärvorna levde rövare inombords, krockade med varandra, började bildas till en tromb eller exploderade. Men när de bara ligger där och pulserar så gömmer jag mig långt inne och yttrar inte ett ord om det

Tillbaka i London och jag har inte kunnat sluta känna denna ångest. Det jag vet är att jag har känt såhär förut och jag vet vad jag ska göra för att komma tillbaka. Fastän de flesta människor jag litat på har svikit mig så finns det några som aldrig gett upp. Min mamma är tillexempel en super kvinna. Hon gav aldrig upp på mig när jag hade gett upp på mig själv. Mammas bästa vän är en annan kvinna som jag håller varmt om hjärtat, om hon tror att jag klarar det så vet jag att jag kan.
Jag viste aldrig vad en riktig vän var förrän jag mötte Jelena. Den människan som inte har fått uppleva en sådan vänskap som vi har, tycker jag synd om. Helt ärligt kan jag säga att jag hade nog inte varit där jag är i dag utan henne. Utanför mammas lägenhet rökte jag en cigg. Denna speciella händelse tog plats när vi var 17 år. Jag hade träffat Jelena via en annan kompis, men aldrig umgåtts med henne själv. När hon kom till min altan skakade vi hand, och då hände något märkligt. Vi bestämde oss för att berätta vår mörkaste hemlighet för varandra. Efter detta tog vi den korta promenaden hem till henne, satt på balkongen pratade om våra liv. Vi rökte cigg efter cigg tills sopgubbarna dök upp med morgondagen. Sedan dess har hon varit med mig.
Den kärlek jag känner för den människan är enorm, oändlig. Jag vet att jag alltid kommer att ha henne vid min sida och hon kommer alltid att ha mig vid sin. Skulle jag förlora henne så skulle jag gå under. Blod är definitivt inte tjockare än vatten. Vårt band är starkare än blod. Hon har sett mig brista så många gånger, hon har torkat mina tårar och försökt ge mig det jag borde ha fått. Bara genom att vara den hon är så har hon lagat så otroligt mycket inom mig. När jag inte kunnat stå så har hon burit mig.
Jelena kommer att kunna försvinna ur den här världen och veta att hon har förändrat någons liv. Hon förändrade mitt.
Många gånger tycker jag att det är jobbigt att hon inte ser själv hur fantastisk hon är på alla sätt och vis. Jag blir arg när hon jämför sig själv med andra för hon är så vacker precis som den hon är. Hon är rädd för att hon aldrig kommer ta reda på vad hon vill göra med sitt liv, hon säger att hon är avundsjuk ibland för att jag alltid vetat vad jag vill göra med mitt. Men jag vet att det finns en plan för henne, en så underbar människa med så många talanger behövs i denna värld, det finns en plats för henne där hon kommer att göra mycket gott. Jag ställer mig upp igen på grund av de underbara människorna som finns i mitt liv. Visserligen har jag den där jävulen som sitter på axeln, men det finns änglar på jorden och deras ord betyder mer för mig än vad den röda filurens ord. Genom all skit så har det dykt upp människor som inte kanske vetat att de har hjälpt mig upp. När jag tänker på dem så blir jag varm och den där rösten som säger att jag inte är tillräcklig tystar. När jag tänker på den där läraren som jag hade på komvux, innan honom trodde jag att jag inte var bra i skolan. Men han trodde på mig och det gav mig kraft att göra ett bra jobb, jag fick högsta betyg i alla ämnen.
Nu tänker jag lämna de som aldrig trodde på mig bakom mig, och tro på dem som tror mig. Jag har betalat ett pris som de skulle ha betalat. Och den lilla staden uppe i norr lämnar jag bakom mig. Någon har någon gång i mitt liv fått mig att tro att jag inte duger, det är en lögn.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (15 röster)
Tre veckor om lov, 3.7 out of 5 based on 15 ratings

2 kommentarer

  1. Victoria Skriver:

    Sjukt bra skrivet! Känner igen mig i princip allt, läskigt lika liv.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Camila Skriver:

    GUD vad fin novell! Jag tror dig!Så mycket! Du fick mig att gråta!
    Hoppas du får ett bra liv! Hoppas Jelena alltid är med dig<3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.