Som en stjärna i himlen

Jag ställer mig i mitten av torget och låter regnet ta mig. Jag låter regnet snudda vid varje fingertopp, vid varje millimeter av min hud. Jag låter regnet tvätta bort all smärta. All skam. Alla misstag och all förnedring. Jag låter regnet göra mig ren igen. Det gör så ont, att något som brukade vara så nära kan vara så långt bort. Att det som nyss var precis intill mig nu är ur räckvidd. Okontaktbart. Som en stjärna i himlen. Jag kan se, men aldrig någonsin nå.
Du sa till mig, var inte rädd. Och det var jag inte heller. Jag kastade mig in i kärleken. Vi skrattade, vi dansade. Vi sjöng, vi levde. Vi bytte ringar, vi utgav löften. Men Gud hade en helt annan plan. Och vi alla vet, att ödets väg aldrig går att ändra på.
Jag vågar inte somna, för jag vet. Jag vet att när jag vaknar kommer du vara borta. Jag vill bara ha dig tillbaka. Jag kan inte förstå att jag någonsin klagade. Jag hade ju allt. Det enda jag vill är att ligga där bredvid dig. Andas samma luft som du just andats ut. Höra dina hjärtslag. Vem ska jag nu prata med? Vem ska jag skrika åt? Vems famn ska jag gråta i? Vem ska jag skratta åt, och vem ska jag skratta med? Du förstår inte hur ensamt jag har det här nere.
Saknaden gör så ont. Jag har gjort allt. Jag har gjort allt för att glömma. För att fly från den ivriga känslan. Men det spelade ingen roll. Jag var med mina vänner. Jag festade, jag försökte leva. Men långt där inne var jag alltid död. Människorna var betydelselösa. Skratten likaså. Ju mer jag försökte glömma, desto djupare gnagde sig känslan. Saknaden. Hur mycket jag än försökte, så kom det alltid en stund av ensamhet. Och det är då saknaden slog mig. Starkare än någonsin. För smärtan bestod. Nu ohanterlig. Ibland tänker jag att det inte är värt att älska.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (9 röster)
Som en stjärna i himlen, 4.0 out of 5 based on 9 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.