Snöglob

En snögubbe står placerad mitt på gräsmattan i mitt universum, små vita flingor dalar sakta ned, en del täcker gubbens näsa som förresten är gjord av morot. Han ler med en mun av sten, hans leende kommer aldrig att sluta. Inte ens när det blir tö.

Det springer människor kors och tvärs på gatan utanför, som små myror på väg hem till stacken. En man stannar till när hans mobil ringer, han svarar och pratar utan att jag kan höra något av vad han säger, han ser irriterad och stressad ut. Han tappar sitt paraply, böjer sig ned och plockar upp det. Hans lilla dotter står bredvid och tittar upp på sin pappa, drar honom i rockärmen, otåligt. De försvinner vidare över gatan.

Det kommer en kvinna härnäst. Kvinnan går alltid här vid den här tiden, jag tycker alltid att hon ser så dyster ut. Ensam på något vis. Men idag möter hon en ung man, och genast blir hennes annars så bleka ansikte rosafärgat. Mannen kysser henne ömt på kinden, och kvinnan fnittrar glatt, de promenerar vidare hand i hand, i något saktare mak än vad resten av folket som går förbi gör.

Klockan tickar vidare. Tick tack, tick tack. Ibland kan jag höra dunsar från grannen ovan, ibland skrik när de bråkar om något. Jag funderar på att ta något att äta, inte för att jag känner någon vidare smak mer. Allt har på senare tid blivit smaklöst. Jag reser mig långsamt och tar stöd av fönsterkarmen vid vilken jag har suttit den senaste timmen. Man blir hungrig av att studera människor, tänker jag när jag tar fram färdigmaten som hemtjänsten har levererat för några dagar sedan. Den består alltid av samma sak, ärtor, mos av något slag, en sås och något proteinrikt i form av kött eller kyckling. Jag ser på den med avsky, och äter den sedan. Redan som liten fick jag lära mig att inte gnälla över maten, och det har jag inte gjort heller, aldrig någonsin på hela 93 år. Det är väl i alla fall något att vara stolt över.

Jag sneglar på min vita telefon. Funderar på varför jag inte gjort med av med den ännu. Den ringer aldrig. Mina barn har för länge sedan tröttnat på mig, och mina barnbarn ser jag aldrig numer. De är fullt upptagna med sitt eget liv, de är en del av de människor som springer samma vägar varje dag, precis som folket utanför mitt fönster.

Jag vet så mycket men jag pratar aldrig med någon. Vad ska jag med all denna kunskap till, allt jag lärt mig kommer att försvinna med mig. Och klockan på väggen tickar vidare. Minut för minut närmar jag mig ingenting, har jag någonsin gjort det?

Snögubben utanför skakar plötsligt så våldsamt, näsan faller av och det orubbliga leendet skakas så att stenarna faller ned. Han ler inte mer. Världen runt om börjar yra, och snön är överallt. Allt är vitt. Jag faller ned, tappar min mat på golvet. Det sista jag ser är en himmel som ser ut att vara i sprickor, allt blir i spillror. Mitt universum är krossat som ett glas.
Snön yr tills allt som finns är ingenting.

- Mamma!!!! jag tappade snögloben i golvet!

Pojkens mamma kommer in, torkar upp vattnet. Pojken tar upp snögubben som satt i globen, hans näsa har ramlat av och munnen är trasig. Han stoppar ned den i fickan och springer ut till sin mamma.

***

Av: Caroline Arv

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.