Novell (skräck, namnlös)

Det är blod, blod överallt. Det droppar och rinner, rött, väggarna, golvet – och även taket!
Smärta, den oändliga smärtan är också där, som tusen knivar, nej mer, är intryckta, vridna och skurna över hela min kropp.
Min en gång så fina perfekta hy, är nu blek, nästan vit. Sjukligt genomskinlig, man kan se alla blodådror, alla ben och mitt skelett. Jag tror även man kan se mitt svarta hjärta pulsera, den svaga pulsen.
Min hand strävar längs med min sida, det gör ont, ett gnäll lämnar mina läppar – men inte mer, min kalla hud och mina kalla händer.
Alla mina tusen skärsår, bitmärken och blåmärken utspridda över hela kroppen. Det gör så ont, så ont.
Jag ligger utspridd på golvet. Armar och ben rakt ut – naken, i all kallet och ondska.
Mitt smutsiga svarta slitna hår, avhugget, ligger utspritt över hela golvet. Liksom mitt blod, täcker dom en gång gröna fina tapeterna och det en gång så blänkande trägolvet – mitt rum. Utan möbler, utan fönster, inte ens en dörr.
Instängd. Mörker. Ondska. Smärta. Tystnad. Blod. Där, där jag hör hemma.
Min hand lämnar min sida och jag lägger den försiktigt på min panna, en tjock klibbig vätska täcker den, – blod. ”Blod är tjockare än vatten” det var vad min mor alltid sa, jag förstår nu vad hon menar. Min hand strövar ner till mitt vänstra öga, svullet. Det gör ont när jag tar på det, men ögat är nu speciellt. Jag ser i mörker. Jag ser i mitt mörka rum. Min hand flyttar sig till mitt högra öga, det är ingenting där, ett hål. En svart knapp. Stygn. Ögat finns inte där längre.
Handen travar ner under mitt öga där mitt brännmärke var, det sved fortfarande när jag rörde vid det, som allt annat över hela min kropp. Handen flyttades över till min näsa, inget där. Avskuren. Bara svart blod. Vitt ben. Handen flyttade sig slutligen till min mun, smaken av blod – mitt blod. Det smaka beskt, fast ändå sött. Jag gillar det.
Jag kände stygnen, dom som hindrade mig att tala. Dom vandrade upp över min kind. Ända upp till brännmärket, det fick mig se ut att le, ett galet leende.
Min hand fortsatte sin resa över min kropp, mitt en gång så vackra ansikte var förstört.
Jag kände min hals, full av stygn. Stygn som lämnas kvar efter operation, eller, en dissektion.
Ett märke, antagligen efter ett rep som hade varit knutet runt min hals, jag kände det torkade blodet. Repet, jag kom ihåg smärtan, paniken, att inte kunna andas, repet skar in i halsen blev ett med blodådrorna och lät blodet rinna, Drip. Drop. Drip. Drop. Livet som rann ut ur mig. Lämnade bara död och kyla.
Handen fortsatte över mina nyckelben, benen kändes alldeles för tydligt, jag kände blodet, det rann fortfarande, efter alla dessa timmar. Eller kan det ha varit år?
Min hand vandrade över min axel, min arm, täckt av tjockt blod. Sen min hand. Tre fingrar. Det var normalt? Att bara ha tre fingrar? Jag kände benen, täckta av blod. Jag kunde inte låta bli och rysa nu. Jag minns smärtan, hur köttet och lämmarna slets av fingret, lämnade endast skelett. Det vita knotiga bräckliga benet. Eller, hur kändes det? Hur var smärtan? Köttet blev avslitet, blodet rann. Skrek jag? Jag minns inte. Jag minns inte!
Jag minns inte mitt öga, slagen, blodet, vem var jag? Var är jag? Vad är jag? Vad är här?
Hela min kropp började darra, skaka. Kedjorna som mina vrister var satta i skavde, det kalla stålet mot min ännu kallare hud. Jag drog och slet tills jag hörde något knaka. Var det kedjorna? Var det min vrist? Jag vet inte, jag minns inte.
Ett leende spreds över mina läppar – trots stygnen, trots smärtan. Jag skrek, skrattade, högt.
Försökte applådera, med min beniga hand. ”ÄR DET HÄR JAG? ÄR DET HÄR DU? VAD ÄR LJUSET?”
Orden lämnade mina läppar. Jag skrek det, fast jag visste redan svaren.
Jag slappnade av igen, och log.
Smärta och mörker. Mitt leende glimrade i mörkret, visade mina gula vassa huggtänder. Köttet som hade fastnat i mellan, blodet som jag hade druckit.
Alla bitmärken på min kropp. Allt. Blod. Jag log. Flinade, skrattade, och sedan.
Törsten.
Törsten för blod, kött att slita loss från en skrikande kropp, blod att dricka från ett pulserande hjärta.
Törsten, den växte. Döda, ge smärta, samma smärta som jag har fått uppleva.
Jag vill visa mitt vrede, mot allt. Ska döda, ska se blodet rinna.
Ett ljus började lysa i mitt förlorade öga, det växte till hela rummet var täckt utav det.
Jag försvann. Ut ur rummet. Blod, smärta, tårar, vrede. Döda. Jag vill se folk lida.
Vem kunde ha gjort så här mot mig? Min mor. Min mamma, helvetets ängel.
Ljuset försvann, lämnade efter sig en vit klänning och en svart spegel.
Jag klev upp, mina kedjor var borta, min smärta var borta. Rummet var borta. Den vita klänningen omslöt mig, den var het mot min kalla hud.
Den var för stor. Halsen gled av så ena axeln visade sig. Men klänningen var vacker. Det var min mors klänning.
Jag gick ett steg, mina sköra fötter tog det första steget på en lång lång tid. Min brutna fot var i en omänsklig vinkel. Tusen nålar stack upp i fötterna. Jag klev sakta fram till spegel. Jag såg min spegelbild. Och skrek. Högt. Döda. Blod. Jag har varit instängd i mitt rum, i en lång tid, men min tid är över. Jag är fri. Jag ska visa mitt vrede.

Döda.

Det mörka ljuset
Det var en mörk november kväll, och kylan var fruktansvärd. Det blåste och gatlamporna blinkade, kämpade för att kunna lysa, en del hade redan givit upp och förblev mörka och tysta.
En svartklädd man skyndade sig i mörkret, flåsandes små sprang han längs med trottoaren.
Förutom denna man så var det helt öde på gatan, inte en bil, inte en människa i sikte.
Kylan bet mannen i kinderna, han kramade sin svarta rock omkring sig själv hårt. Rocken fladdrade i den hårda vinden då han kämpade sig fram.
Mannen kom fram till en korsning, han stannade till trots att den inte var en bil i sikte och fortsatte sedan lugnt över gatan. När han kom till andra sidan av trottoaren så raskade han på takten lite och gick in i det första huset.
Det var ett stort flott Engelskt hus, byggt av trä och tegel i vinröd färg. Fönsterna var vita och var minst två meter höga.
Mannen gick upp på dörr mattan, tryckte in dörrklockan och lät den dova melodin ringa i huset.
Det dröjde en stund, men till slut så var det en städerska som öppnade.
”God eftermiddag, Herr Grons. Mästare Harrisson väntar ute i vardagsrummet.”
Mannen, känd som Herr Grons, nickade åt damen och steg in i hallen. ”Jessica, skulle du kunna ta min rock.” Herr Grons räckte städerskan Jessica den svarta rocken medan han fortsatte in i vardagsrummet.
Väggarna var täckta av vackra tavlor och skulpturer, ett riktigt rikt kulturellt hus.
När han nådde tröskeln in till vardagsrummet så stannade han till, och knackade lite lätt på dörrkarmen. Han kunde se det gråa huvudet sticka upp från den röda fåtöljen, ryggen vänd mot honom. Inget svar, han klev in i rummet. Det var lika fint dekorerat som resten av huset. Med tjocka gröna gardiner som släpade i golven från dom maffiga fönstren, en stor flätad matta täckte golvet, och en stor spegel med guldig rama täckte ena väggen. Vänta, han gick närmare spegel, det stod något på den. Med röda bokstäver, det såg ut som blod. Han gick närmare, kunde inte tyda texten, det var bokstäver som han kände igen, men dom gjorde ingen mening. ”LEGNÄ STETE VLEH” stod det med röda tjocka bokstäver, fast bokstäverna var bak och fram vända, han läste dom spegelvänt, ”HELVETETS ÄNGEL”. Stora tjocka bokstäver, såg ut som att det var målat i blod. Han förde fram ena handen och lät fingertopparna röra över orden, han kände endast den blanka, kalla ytan, men bokstäverna var där, på insidan av spegeln? Hur kunde det vara möjligt? Han drog hastigt bak armen igen. Spegeln började mörkna, ramen runt spegeln gick från guld till nästan svart, reflektionen i spegeln gick svart även den, endast dom blodiga bokstäverna lyste. Rött utav rinnande blod. Han bakade, vad stod på? Såg han i synvilla? Eller ännu värre, hade han gått och blivit galen?
Bokstäverna började blanda sig, han blinkade, en gång, två gånger, vad händer? Han såg fortfarande bokstäverna, spegeln var fortfarad svart. ”BAKOM DIG”.
Orden rann utav blod, fortfarande spegelvänt. Vad händer? Han blundade, räknade till tre, och kollade igen.
Bokstäverna var fortfarande kvar, aningen större? Var det här något slags av trick? Plötsligt förstod han, han röt utav skratt och vikte sig dubbelt, ”Harrison! Din dåre, du skrämde nästan livet ur mig! Men jag måste medge, det var det bästa tricket, hur gjorde du?” Han vände sig om till den gråhåriga mannen som satt i fåtöljen, världen slutade snurra.

Harrisson satt där i fåtöljen, död.
Ett rep var lindat runt hans hals, intryckt, såg nästan ut som repet var ett med honom. Blodet rann.
Hans skjorta, som en gång hade varit vit var nu röd, täckt utav blod. Den var uppknäppt och blottade hans blodiga bröst, någon eller något hade skurit ett upp och ned vänt kors över bröstet.
Hans händer hade ett stadigt tag över repets ände, fast, en av hans händer. Det var endast skelett, skör bräckligt vitt skelett.
Hans huvud, det hängde, hans gråa hår täckte hans ögon.
”H-h-haa-r-risso-n-n?!” Harrissons huvud började gunga försiktigt, sedan lade det sig tillbaka mot fåtöljen. Hans ansikte, nej, det fanns inget ansikte där. Allt var täckt utav blod. Tjockt klibbigt blod, Det droppade och rann.

Herr Grons, nästan blivit till sten, stod, stirrade. Kunde inte röra sig. Blod, så mycket blod.
Överallt. Blod. Vem? Vad? Hur? Varför?
Vad hade hänt?! Hans vän, död. Nej, det kunde inte vara sant.
Han blundade, tog ett djupt skakigt andetag. Och kollade igen. Blod. Han skrek, skrek högt.

Allt blev svart.

Det gjorde ont, det var kallt. Han försökte öppna ögonen, det gick inte, han öppnade sitt öga.
Ett fungerade öga. Vad hade hänt? Vart var han?
Det ända han såg, mörker.
Det var så mörkt att han inte ens kunde se sin hand framför sig.
Det gjorde så ont att man kunde tro att helvettet själv bodde inuti honom.
Han försökte röra sin arm, det gick inte, smärtan var för stor.
Han rörde sin andra arm, sakta men säkert vickade han lite på den, kände på det kalla golvet, det var täckt med en tjock klibbig vätska, men under kunde han känna en blank yta, kanske ett polerat trägolv?
Vad hade hänt? Vart var han någonstans?
Han kunde inte minnas. Försökte minnas, men det gick inte. Hans huvud bultade, var helt, tomt.
Inte en enda tanke kunde formas. Inte ett minne, ingenting.
Rädslan började krypa upp till hans medvetande, gjorde hans puls att stiga, tvingade hans andning att öka, han kunde höra hans blod susa i han öron. Varför hade han ont? Vad var det som gjorde ont?
Han låg på golvet i det kalla rummet, eller, han antog att det var ett rum. Han kunde inte göra något, inte tänka, inte stå, knappt röra sig, det ända som han kunde röra utan att skrika högt utav smärtan var hans ena arm.

Just det, han kanske kunde ropa efter hjälp! Hans läppar rörd sig, öppnade sig, men inte ett ljud kom fram, försökte skrika. Men det blev inte mer än ett stön. Han slickade sina torra läppar, kände smaken utav blod.
Han var rädd, han visste inte var han var. Han visste inte var han vart, han frös och det gjorde ont, överallt på sin kropp.

Han stängde sina ögon, öppnade dem, stängde dom och öppnade dom återigen. Ingen skillnad, fortfarande smärta, fortfarande lika mörkt, nästan så han inte kunde skilja på om han tittade eller blundade.

Ett ljus började växa fram, ett starkt ljus. Han kunde se rummet han var i, det var gröna tapeter, täckta utav torkat blod. Sen lika plötsligt som ljust kom, så var det borta. Åter igen, mörker. Oändligt mörker.

Han kunde köra ljud, fotsteg. Haltande fotsteg.
Dom kom närmare, vad var det? Vad det en det? Var det en den? Han, hon?
Nu stod den precis framför honom. Alla sinnena var på helspänd, lyssnade förbrilt efter vad det var.
Han kunde höra det böja på sig, sedan, en hand. En mycket kall hand vilade på hans kind.
”hej” en röst, den var ljus, den tillhörde en flicka.
Handen, som tillhörde flickan flyttade på sig, förde den uppåt, till hans öga.
Flickan viskade något till mörkret. Ord som han inte förstod, eller inte kunde tyda.
Ett ljus bildades över honom, samma ljus som förut.
Han kunde se lite nu tack vare ljuset. Hans mun blev vidöppen, ljuset, det kom från flickan.
Från platsen där hennes öga skulle ha varit. Hennes ansikte. Det var hemskt, tragiskt.

Ljuset försvann, och en hemsk smärta kom till hans öga istället, det ögat han inte kunde se med.
Det brann, tusen nålar, smärtan var olidlig. Men han skrek inte, nej nej. Han bet sig själv på läppen istället, så hårt att det började blöda. Han knöt sin näve så hårt att knogarna började vitna. Men inget ljud lämnade hans läppar.
Det kändes som han var på eld, som om han brann. Men elden inom honom slocknade sakta men säkert. Och ett svidande öga var det enda spåret av smärtan.

”ditt öga är nu speciellt, precis som mitt” rösten som han hörde förut, rösten som tillhörde flickan, den var ljus men lät plågad. Den lät glad men var ledsen. Hon viskade det i hans öra och förde bort sin hand från hans öga och lade den på hans kind igen, började stryka den.
Han kunde se nu, se i mörkret. Han såg rummet, dom blodiga väggarna, utan något ljus.
Det var hemskt, allt var täckt utav blod.
Han kollade upp på flickan, hon såg förfärlig ut.
Hennes svarta smutsiga hår var fastklistrad på hennes panna, hon var sjukligt blek, nästan genomskinlig hud. Och hennes näsa, den var inte där. Man kunde se det vita benet. Men ingen näsa, den var bortskuren. Ögonen, hon hade bara ett öga. Det ögat var svullet, och, hennes pupill, den, var ljus. Vit, fast inte, det gick inte och beskriva. Bara ljus, lös. Fast, den var kall. Fast brinnande.
Och hennes andra öga, det fanns inte där, ett svart hål. Under var ett brännmärke, det var bokstäver. ”helevättets ängel”.
Och hennes mun, det gick inte och se för alt blod. Blod täckte hela hennes ansikte. Och det var stygn, från hennes mun, ända upp till brännmärket. Hon såg galen ut.
Stygn på hennes magra hals, hela hon var mager och klen. Vem var hon?
Ett spöke? Ett monster? En flicka?
Han började skaka, hennes kalla hand fortsatte och stryka hans kalla kind, han kände hennes knotiga händer. Hennes kalla fingertoppar. Var var hon?

”Var inte rädd, din vän. Han är död. Samma som jag.” Hon hade böjt sig ned, viskade det i hans öra, han kunde känna hennes tunga, djupa andetag slå emot han. Hon lät samlad. Fast försiktig. Rädd, fast bestämd.

Vän? Vadå vän? Ett minne, bilder spelades upp framför hans ögon, och nu minns han, Harrison, allt blod, spegeln. Hans ögon var uppspärrade nu, han var rädd. Visste inte vart han var.
Han gjorde ett försök till att tala, öppnade munnen, inget ljud. Han blötte sina läppar, försökte igen.
”V-vem är d-du?” Hans röst skar sig, hans hals sved, men kan lyckades. Hans röst ekade i rummet.
”Vem jag är, det vet jag inte.” Hon började stryka hans arm nu, drog sina fingertoppar lätt över hans hud, han kunde känna nackhåren resa sig. ”Men det jag vet,” fortsatte hon, ”Jag har fått min hämnd, min törst är släkt” Törst? Hämnd? Vad pratar hon om? Och som om hon hade läst hans tankar så fortsatte hon.
”Du förstår, detta rummet. Det är mitt rum, här dog jag en gång, jag hängde mig själv, eller så var det min mor som hängde mig, jag minns inte riktigt.” Hon fnittrade till lite, blottade hennes gula huggtänder och gav honom ett snettleénde. ”Men den smärta som jag upplevde i detta rummet. Jag var arg. Varför jag? Sedan kom tecknet, min plikt i mitt liv, ett öde som ska följas. Samma sak som min mor gjorde mot mig, samma sak ska jag göra mot honom-jag gjorde det mot honom.” Hon stirrade bort, bortom honom. Såg ut som hon drömde, hon såg lycklig ut på något sätt, stirrade bort mot horisonten, eller nu i detta fall en blodig vägg. ”Vilket tecken?” Han hals gjorde ont, tårarna rann. Hans kropp var på helspänd, men det fanns inget och göra. Han låg där på golvet och lät flickan smeka hans arm. Hon kollade bort fån väggen och fäste blicken på honom. ”Törsten” En viskning, knappt en viskning. Knappt hörbart.
”Törsten av blod, törsten av hämnd. Törsten av död. Det finns många törstar.” Hon stirrade intensivt in i hans ögon, hon hade slutat smeka hans arm och vilade hennes hand på hanns istället.
”Dödade du Harrisson?” ”ja.” ”Varför just honom?” Tystnad spred sig i rummet. Sedan reste hon sig upp. Haltade bort från honom. ”Spegeln ledde mig till honom, spegeln ledde mig till dig. Du – och han, ni var utvalda.” Hon backade, steg för steg, längre och längre bort från honom. ”Utvalda av vem? Spegeln? FÖRKLARA FÖR MIG! VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!” Det kändes som han hade fått ny styrka, han reste sig upp. Gick med två stora kliv bort till flickan. Stirrade henne i vitögat, nu eller aldrig. Han ville bort, vakna upp. Inget var det som det skulle vara. Inget stämde längre, inget sammanhang alls.
Flickan, hon stirrade upp på honom med stora vettskrämda ögon. ”Min mor, helvetets ängel. Hon valde ut er, hon gjorde detta mot mig, hon lämnade mig, med en spegel, en spegel som ledde mig till er, du är utvald!”
Inget som hon sa längre hade något sammanhang, det fanns ingen rödtråd. Ingen alls.
Han blundade, tog ett djupt andetag.
När han kollade igen så var allt ljust, flickan var borta, han var borta.
”Hon lämnade mig, hon lämnade mig för honom, djäveln. Hon lämnade mig i mitt rum med mitt öde, att jag skulle bli det mörka ljuset. Ett ljus, som är mörkt, fullt utav ondska. Hon lämnade mig med törsten, helvetets ängel. Det är vad hon är. Hon lämnade mig med en spegel, en spegel som gav mig frihet, friheten till att släcka min törst. Döda. Jag dödade honom. Men sedan kom du, jag såg dig genom spegeln. Du var utvald. Jag tog dig med mig. Nu är du min. Jag vill inte törsta efter blod. Du kan bli mitt ljusa mörker.” Hennes röst, den var överallt. Han gick runt i ljuset, vitt ljus.
Snavade och snubblade på hans egna fötter. Ett skratt ekade. Han ville inte, han visste inte. Han var förvirrad. Han kröp ihop i en boll och grät. Grät blod. Rött, en pöl. Den växte och blev större och större runt honom. Blod, hans blod.
Han rullade över till rygg. Stirrade upp, eller var det ner? Allt var bara vitt. Blodet var borta som han nyss gråtit. En snara hängde över honom, eller under honom. Snaran – repet lindade sig, av sig självt, eller, hans händer kanske lindade snaran runt hans hals. Han visste inte, han brydde sig inte.

Han ställde sig upp, på skakiga ben. Sedan försvann ljuset som han stått på och allt blev mörkt. Svart. Hans fotfäste försvann, och han föll. Repet, snaran blev tight runt hans hals, han ströps, kunde inte andas. Han fick panik. Försökte skrika, men det gick inte, luften tömdes från han lungor. Repet skavde, trängde sig in i hans hud, blev ett med blodådrorna, och blodet rann. Drip, drop, drip, drop.
Sedan, svart. Mörker. Ingenting.

Han slog upp ögonen, det var ljust. Han kände sig törstig, men inte efter vatten. En flicka stod framför honom. Hon hade svart hår, ljus hy, ögon som var ljusa, vita, fast kalla fast varma. Han hade inte sett något liknade förut. Och hon hade en fin liten näsa, och ett par blodröda läppar, hon log, med sylvassa huggtänder.
Och hennes klänning som hon bar. Den var vacker. Den var lite för stor dock.
Hon sträckte ut sin hand. ”kom, kom så går vi”. Han tog den, han visste inte varför, men det kändes rätt. Dom gick. I mörker, i ett rum. Det var en svart spegel framför dom nu.
Dom gick hand i hand, ställde sig framför spegel, hon log mot han, ”kom, vi ska släcka törsten”.
Hon sträckte ut sin hand, den var blodig. Och lät hennes fingertopp måla på det svarta glaset. ”det mörka ljuset” Han log tillbaka mot henne, sträckte ut sin blodiga hand, ”& Det ljusa mörkret” målade han, lät sin kalla fingertopp svepa över det kalla glaset.

Sedan gick dom hand i hand in i spegeln, släckte deras törst och gick sedan ut.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (27 röster)
Novell (skräck, namnlös), 3.7 out of 5 based on 27 ratings

2 kommentarer

  1. Cornelia Skriver:

    Gud vad läskig och lite konstig:)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  2. Oskar Skriver:

    Detta var intressant, läskigt, rysningar, sorg. Jag gillar hur du skrev detaljerna på de olika delarna, miljön osv.
    Fick många olika bilder i huvudet, nöjd!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.