Novell (namnlös)

Det känns knappt, det första slaget.

Jag är van, jag har intalat mig själv att jag förtjänar det så många gånger förut. Det gör att det känns lättare att hantera

Det andra slaget träffar mitt vänstra ögonbryn som spricker upp. Blodet börjar rinna. Fastnar i mina ögonfransar, som små små röda prickar ser det ut. Fan också, det såret hade ju precis läkt.

Men hans hand är fortfarande öppen, jag kanske fortfarande har en chans.

Tredje slaget: jag faller till marken, handen är inte öppen längre. Hinner tänka att det kanske är för att jag inte städat speciellt noga som han är så arg. Jag ser en ensam dammråtta ligga under byrån. Jag ser hur min nymålade vita vägg börjar få röda stänk.

”Hora”- det ordet, det smutsiga ordet. Jag är ingen hora, jag vet det. Men han får mig att börja tro på det han säger. Att jag är värdelös. Att jag förtjänar någon som kan berätta för mig när jag gör fel. För jag gör bara fel. Jag måste sluta göra så fel. Han luktar sprit.

Han börjar sparka, sparka där vårt barn skulle ha legat nu. Jag tappar luften.

Han sparkar sig trött. Känner hur ett revben knäcks och undrar om det är ett av dem som gått av innan eller om han lyckats träffa ett nytt.

Jag ligger kvar. Apatisk.

Jag gjorde motstånd i början, jag ansåg mig själv vara så stark. ”ingen man skulle någonsin lägga en hand på mig, isåfall så skulle han få något hårt i huvudet och en polisanmälning”

Så bra det gick.

Första gången så slog jag tillbaka, kastade en lampa på honom. Han blev bara argare. Som ett ilsket djur slet han tag i mitt hår och dunkade mitt ansikte mot väggen. Den väggen som jag just målat bort blodet från. Undrar hur många lager blod jag har målat över på den väggen. Det är så mycket lättare när han slår mig i badrummet. Kakel går det att spola av blodet från.

Suck, jag måste nog göra det igen nu, måla alltså. Färgen har knappt torkat och redan är det nya små små röda prickar på den. De kommer att torka in nu tillsammans med färgen.

Där ligger jag och tänker, på hans mammas gamla persiska matta samtidigt som jag förlorar blod.

Igen.

Men mattan är iallafall mjuk, det gör inte alls så ont i min sargade kropp som det brukar.

Jag kan faktiskt inte mer än att ligga där och drömma mig bort till magiska mattor, en blå himmel och snälla män som inte slår.

Och till barnet som dödades av sin egen far. Mitt barn. Mitt efterlängtade lilla lilla barn.

När jag hör hans steg komma mot mig i korridoren så jag tuppar av.

När jag vaknar så har han burit in mig i sängen. Hans säng. Inte vår, utan den som han använder när han har ”besök” i sitt arbetsrum. Sängen är smutsig. Mitt blod blandat med andra människors kroppsvätskor.

Han sitter vid sitt skrivbord och röker en cigarett. Jag ser hur röken stiger upp i hans skrivbordslampa.

Det är nästan vackert. Jag behöver det, något vackert, för att orka.

Han tittar på mig. Fimpar cigaretten med den vackra röken och reser sig.

Vart ska han? Ska han fortsätta? Jag vill inte veta.

Han ställer sig framför sängen och stirrar på mig som han vore en jägare och jag den skadeskjutna kiden som ligger och lider i väntan på att han ska avsluta mitt lidande.

Han skrattar.

”jag är så trött på dig. Du kan inte ens bära ett barn”

(Kanske för att du dödade barnet genom att kasta mig ner för trappan, säger en liten röst inom mig)

”Du kan inte ens laga mat”

(Kanske för att du har knäckt alla mina fingrar så jag inte ens kan hålla i en kniv, rösten blir starkare.)

”du ska ut!”

(va? snälla lämna mig inte.)

”jag går ut nu och när jag kommer tillbaka så gör du bäst i att vara borta, annars så går det för dig som det gjorde för ditt barn”

(vårt barn, och vart ska jag ta vägen? jag har ingen förutom dig, det har du sett till, gör inte såhär mot mig. Du har sagt detta så många gånger förut, sluta hota mig med tomma ord)

”min nya fru kommer inte att uppskatta att ditt blod är över hela lägenheten när hon flyttar in”

(va?)

”Haha ja, titta inte sådär på mig. Vad trodde du skulle hända? Du är ju trots allt värdelös. Du är egentligen inte ens värd att få leva”

(hur ska jag titta då? jag gav dig allt jag hade, allt utom mitt sista andetag har du fått. Det andetaget som du anser att jag inte är värd.)

”Hon är 22 år”

(han kan inte utsätta någon annan för denna behandling, det finns ingen som kan ta detta. Jag har gjort allt för dig och du kastar ut mig?)

Han tänder en ny cigarett, utbrister i ett skratt. Jag blundar och väntar på slaget.

och så går han.

Jag vet inte hur många minuter som tickar iväg. Jag bara ligger där och stirrar i taket. Analyserar allt han sagt, menar han allvar denna gången?

Jag försöker sätta mig upp. Går inte. Jävla revben.

Väntar.

Rullar av sängen och fångar mig med min bra arm innan jag faller helt i marken.

Två djupa andetag.

Det var kanske inte ett tomt hot.

Jag reser mig och betraktar mig själv i spegeln med gulddekorationerna.

Hur kunde detta gå så långt?

Där står jag som för 10 år sedan var den starkaste jag visste. Stark, stolt och modig.

På vår bröllopsdag så sa du att du var en lyckligaste i världen och jag svarade att det var du inte alls, det var jag som var det.

Ingen visste att min innersta hemlighet var att jag var så desperat efter kärlek. Jag som var så stark.

Jag som var så stark ville bara bli älskad av någon som älskade mig lika mycket som jag älskade den.

Och här står jag nu. Ensammast i världen. Varit så nära döden så många gånger att jag inte ens vet hur många gånger som han dragit mig tillbaka till livet.

Hela min smala kropp och det som är kvar av min själ är fyllda av ärr, de är som de plågsamma minnen jag har från detta äktenskapet – fast i mig.

Jag kommer aldrig att sluta vara rädd, jag kommer alltid att se ner på mina armar och minnas hur du var full och tyckte att jag skulle märkas.

Märkas så att alla skulle se att jag tillhörde dig.

Men det gör jag inte längre, påminner rösten mig. Du är ju faktiskt fri. Han släppte dig fri. Det var kanske inte ett tomt hot. Han sa ju att du skulle bort.

Ja, jag är ju kanske fri nu. Han kastade ju bort mig som den värdelösa trasa jag känner mig som. Vad har jag att förlora? (förutom allt)

Det låter som någon kommer i trappuppgången. Rösten i mig vaknar till liv igen. Jag måste fly, det inser jag och det säger den till mig. Är jag kvar när han kommer tillbaka så kommer han att döda mig, men det har han sagt så många gånger förut. Men denna gången är det kanske allvar. Det kanske en gång för alla.

Fan. Vart ska jag ta vägen? Jag har ingeting. INGETING. Förutom mitt sista andetag.

Jag släpar mig ut till hallen, tar på hans dyra fina vinterjacka.

Påminns om att jag inte har någon jacka, för jag får inte gå ut. För jag är värdelös och kan inte litas på.

Men jag måste bort.

Nu gäller det.

två djupa andetag.

Jag känner på dörren – olåst. Jag öppnar den försiktigt och tar ett steg ut.

Jag tittar förundrat mig omkring, de har målat. De var inte blått här ute innan.

Jag inser att jag inte har tid att förundras över hur länge jag varit fast i det jag kallat mitt hem. Jag måste försvinna, jag måste försvinna nu. Annars så kommer han att döda mig, om inte idag så kanske imorgon.

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (8 röster)
Novell (namnlös), 3.1 out of 5 based on 8 ratings

2 kommentarer

  1. Rosita Skriver:

    Fortsättning ? :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Josefin Skriver:

    Så sorlig men så bra! Hade velat läsa mer…

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.