Memoarer

Jag hade blicken fäst på tallriken framför mig. Det enda som hördes var klirret av porslin. En förväntan låg i luften. Jag ville tillfredställa den med ord, men jag hade inget att säga. Det var en väldigt pressande känsla, men jag tänkte inte falla för trycket.
Det var jämt tyst runt matbordet när det bara var pappa och jag. Det gjorde inget egentligen, men det kunde kännas lite sorgligt att han inte hade något att prata om med sin egen son. När min bror var hemma så hade de mycket att prata om, och när vi åt middag med mamma så var det mest hon som småpratade lite om vardagliga ting och pappa som svarade kort. När jag var ensam med min mor så kunde jag prata, jag kunde vara mig själv. Precis som med allt i livet så ville jag att en konversation skulle betyda någonting.
Ibland så hade jag och pappa samtal om musik och andra ytligheter, det kunde vara trevligt om jag var på humör. Det var ganska bra på det sättet, att jag med mamma kunde diskutera de stora frågorna och med far alla jordliga ting. I de stora frågorna levde dock mitt egentliga jag; han som såg varje dag som en existentiell kris, han som kunde tro på de mest makalösa av ting. Jag kanske var naiv, kanske litade för mycket på mina känslor och inte var tillräckligt jordnära och realistisk. Mitt sinne kanske var för öppet, helt enkelt. Men jag kunde bara inte tro att världen var så gråblek som den såg ut. Det måste finnas något mer, ett ytterligare djup att drunkna i, även om det tog mig hela livet att finna det.

Jag åt utan att tänka på vad det var jag stoppade i mig. När jag blickade upp på pappa mittemot så kom jag att tänka på en teori jag hade. Tänk om man bara åldras av den tid man själv uppfattar? När man gör saker man älskar så förlorar man ju oftast tidsuppfattningen och tiden tycks gå snabbare, när man sedan kollar på klockan så har flera timmar flugit förbi och man känner sig oförändrad. När man sitter och stirrar på klockan så kan man nästan känna sitt eget åldrande. Det kanske är därför min far ser så ung ut, även fast han är närmare sextio, för att han jämt håller sig sysselsatt med saker han älskar. Jag minns inte sist jag såg honom sittandes i duell med klockan.

- Vad tycker du om det där då? Var det ätbart eller?
- Va? Jo, men det var väl gott.
- Där ser man, jag bara improviserade lite.
- Jaha. Du lyckades bra.
Jag hade oftast mycket att säga och dela med mig av, många åsikter om saker och ting, men det var inte så vanligt att jag yttrade mig då de åsikter, tankar och känslor jag bar på var så långt från det vardagliga och bekväma. Dels så trodde jag att folk inte skulle ta mig på allvar och tro att jag bara skojade fast jag lät seriös (vilket jag ofta gjorde), dels så fruktade jag att bli stämplad som konstig eller outsider, även fast det kanske var exakt det jag var. Jag avskydde det ytliga, det vardagliga, ändå så ansträngde jag mig för att folk skulle få den bilden av mig. Det var lättare att agera lättsam och skämtsam, även fast det bästa jag visste var långa, djupa, filosofiska samtal . Att sitta och bara prata med någon på riktigt, långt in på natten, det var så man lärde känna folk bäst. Trots det hade jag en jokerroll, och folk förväntade sig jämt att jag skulle fylla dess skor; jag var ju så bra på det. Jag ska dock inte bara skylla på andra, det var ju mest mitt eget fel. Jag brydde mig för mycket, var rädd för förändring och andras domar. Det var ett beroende, en säkerhet att vara oseriös. Jag ville verkligen att folk skulle se mina sanna färger, jag försökte att visa dem då och då i små doser, men världen tycktes vara färgblind. Eller så var det jag som hade en unik uppfattning av färg.
Jag noterade att min tallrik var tom, och gick för att diska mitt middagsporslin. Jag lade märke till en kniv som låg på diskhandduken bredvid diskhon. Jag undrade hur det skulle kännas att få den i mig. Känna den kalla, vassa metallen penetrera min mage och gräva runt bland mina organ. Jag kunde inte sluta tänka på det, även fast jag ville och försökte. Kniven hade tagit över mina tankar, och varje scenario den frammanade för mitt inre var värre än det förra. En panik slog mig; om jag inte slutade tänka på det så kommer kniven få liv och slungas mot mig. Jag sköt in kniven lite längre på bänken, även fast den inte låg särskilt nära kanten, dumpade disken i diskhon och lämnade snabbt köket med ett hastigt ”tack” för att sedan fly in på mitt rum, i jakt på ensamheten som jag behövde.
Saker och ting var lättare när jag var ensam. Inga komplicerade känslor, förväntningar eller blickar. Av ren rastlösthet började jag gnaga febrilt på naglarna. Det var tillfredställande, speciellt då jag rev av stora bitar och lät dem falla fritt mot golvet. Jag slutade inte förrän jag kom in till skinnet. Då ångrade jag mig. Det gjorde så förbannat ont, och jag visste att det skulle begränsa mitt gitarrspelande. Av någon anledning tänkte jag att jag hackade upp tomater och fick saften på den tunna huden. Det gjorde ont.
Jag lade mig i sängen och började spela gitarr. Jag försökte begränsa förstärkarljudet till så lågt som möjligt, så att bara jag skulle höra. Det var så personligt på något sätt, att öppna sin själ på det där sättet och låta tonerna uttrycka sitt inre, väldigt likt skrivandet. Om jag i efterhand fick reda på att någon tjuvlyssnat så skämdes jag – det var ungefär som att få reda på att någon hade läst ens dagbok.
Det fanns många som skulle säga att jag var bra på gitarr, men det var inte något jag kunde erkänna för mig själv. Det var tomma ord, en komplimang jag inte kunde acceptera. Men jag tackade hjärtligt ändå.
Jag svor tyst för mig själv när jag verkligen insåg hur svårt det var att spela vissa snabba partier med handikappade naglar. Lillfingret var speciellt utsatt, och självfallet så användes just det fingret flitigt i mina låtar. Av irritation bet jag mig i läppen. Jag kände att ett skinnstycke hängde löst, och var tvungen att bita av det för att kunna koncentrera mig. För varje bit jag bet av så skapades fler, och det hela slutade med en smak av blod. Smaken gjorde mig inget, men det sved lite. I slutändan blev jag bara ännu mer irriterad. ”Tänk på barnen i Afrika”, intalade jag mig själv. ”Mig är det inte synd om”. Jag lade ifrån mig gitarren och suckade djupt, då jag med tungan upptäckte något som kändes som början av en stor munblåsa. Det fick mig att tänka tillbaka på när jag var yngre, och hur jag alltid grät av smärta när jag borstade tänderna på grund av alla munblåsor. Jag grät alltid tyst, för jag ville inte att någon skulle märka och tycka synd om mig för en sådan sak. Ibland tänkte jag att det var Guds sätt att bestraffa mig för någonting, att det fanns en läxa att lära. Det var min börda. Till slut så fick dock min mor reda på det när min tandläkare noterade alla kratrar och ärr i min mun av alla afteblåsor. På ett sätt var jag tacksam för denna erfarenhet, jag lärde mig hantera smärta bättre. Jag gråter åtminstone inte längre.
Jag hatade att tycka synd om mig själv. Jag hade inte rätt till det. I grund och botten var jag en bortskämd svensk som inte visste vad lidande betydde. Ingen hade rätt att slösa känslor på mig.
Det knackade på dörren, och pappa klev in innan jag ens hann reagera.
- Jag hittade de här gitarrsträngarna när jag städade skåpet, jag tror de är oanvända. Jag lägger dem här.
- Men jaa, kan jag inte få vara ifred bara?
Efter ett tag började jag skämmas för mitt utbrott, och gick ut för att be om ursäkt och tacka för strängarna.
Jag hatade att jag reagerade på det sättet, men jag hade inget val. Det var jobbigt att såra människor genom att kasta ur sig saker på ett så bittert sätt, det sista jag ville var att göra någon ledsen. Folk kom till mig med goda avsikter och jag bara spottade på dem.
Jag och pappa kom oftast bra överens, trots mina utbrott, men inte på samma sätt som mig och Mamma. Ibland så berömde han mitt gitarrspel, och undrade om det jag spelat var något jag skrivit själv, vilket det oftast var. Då blev jag glad, även fast jag oftast inte tog åt mig av komplimanger.
Det var många saker jag hatade, saker jag inte hade någon kontroll över, egenskaper som bara sköt mig själv i foten. Jag hatade att göra personer besvikna. Oftast blev de inte ens besvikna på mig, jag bara fick känslan av det. Jag hatade att be folk om tjänster, det kändes bara som att jag utnyttjade dem. Jag blev hänförd av skönhet alldeles för lätt, och förälskade mig för ofta. Det var bara något med kvinnor som drev mig till vansinne. Jag kunde spendera en hel kväll åt att analysera ett leende eller ett chattmeddelande. Det började oftast med tron att hon var intresserad och slutade med hundra orsaker varför hon inte var det, och att det inte gjorde något, att jag inte borde ha någon, då jag var så komplicerad och uppskattade ensamhet alldeles för mycket. Men när jag väl låg i min kalla, tomma säng så började jag längta efter något; kärlek, värme, närhet.
Jag drog ut lådan under sängen och tog upp boken. Det stod ”dagbok” på den, men jag vet inte riktigt om det var det jag använde den till. Det mesta av det jag skrev i den var tidlöst. Hur som helst så var det något avsett för endast mina ögon. Jag vet inte vad folk skulle tro om mig om de läste det jag skrivit i den. Allt där i var tankeströmmar och känsloyttringar utan större eftertanke, det mesta skrivet i något slags flöde. Det kanske fanns en röd tråd om man letade efter den, eller så var det bara en osammanhängande röra (livsliknelse); en galnings memoarer. Med detta i åtanke slog jag upp gårdagens skapelser och läste med viss nyfikenhet:
”Jag är ett sandkorn på en planet som är ett sandkorn i en galax som i sin tur är ett sandkorn av detta universum, och så fortsätter det. Ibland så brukar jag även tänka att jorden är som en atom och vi är elektronerna. Solsystemet är likadant. Solen är atomkärnan som planeterna(elektronerna) cirkulerar runt. Kanske är universum en enda stor levande organism om man zoomar ut tillräcklig? Jag undrar vilken kroppsdel vi befinner oss i…”
”Ibland känns mitt namn främmande för mig. Ungefär som att jag vet att det är fel, och att jag egentligen heter någonting annat. Är det spöken av tidigare liv? Någon form av själminne som försöker påminna mig om vem jag egentligen är? Frågorna kommer säkert driva mig till vansinne. Jag läste någonstans att författare har lättast av alla att dra på sig psykoser och personlighetsklyvningar. Lite orolig är jag nog. ”
”Det skulle vara skönt att vara en idiot som inte tänkte, inte oroade sig. Då skulle livet vara lätt, då skulle man kunna vara lycklig på riktigt. Idioten: världens lyckligaste människa.”
”Är livet en tragedi med komiska inslag eller en komedi med tragiska inslag?”
”Är kärlek verkligen bara en kemisk reaktion i kroppen? Hjärnan som spelar ett spratt? Det, om något, måste ha en andlig egenskap. Jag vill så gärna tro.”
”Det känns ganska skönt att inte ha någon kärlek i sitt liv. Man kan fokusera på sig själv och sina studier. Kärlek skulle bara hindra en från att växa. Hur vet man om man är kär, förresten? Jag sade att jag älskade en nu före detta flickvän, och det är nog det jag ångrar mest av allt i mitt liv. Ordens egentliga innebörd var helt främmande för mig, ändå så yttrade jag dem. Jag kände direkt efteråt att jag begått ett misstag, men det var fel tillfälle för ett ”jag skojade bara”. Kanske är det på grund av detta misstag som karma sabbar mitt kärleksliv idag. Somliga saker och handlingar kanske aldrig glöms, men allt jag ber om är förlåtelse. ”

”Något annat utan henne.”
”I varje harmoni gränsar
något annat,
Men vad är ledmotivet
utan henne?”

Jag ville inte dröja mig kvar i det förgångna; gårdagens tankar tillhörde de bortgångna. Jag slog upp ett tomt uppslag, tog några djupa andetag och började kanalisera ord genom pennan. Som vanligt så visste jag inte vad jag skulle skriva, men jag antog att det var något av värde, något för mig nödvändigt, då orden ändå lyckades ta form av någon okänd kraft. Jag rensade tankarna och började skriva:
”Det är något med natten, alltså…”
”Är man sig själv på natten? Kan man lita på nattliga känslor, tankar och impulser? Jag vet inte. Det enda jag vet är att nästa morgon bleknar allt och blir vanligt igen. Soluppgången liksom raderar nattens mystik. Alla gårdagens frågor försvinner. Man undrar om det var verkligt. Tänkte man verkligen på det och det, gjorde man verkligen så? Allt tycktes vara så löjligt, det var inte ens egna handlingar. Eller det kanske var ens egentliga jag?”
”Natten lyssnar inte till logiskt, rationellt tänkande; det är känslornas tid. Morgonens logik är ljusår bort; en frälsare som alltid kommer för sent. Men som alla frälsare får den en att inse ens misstag; nattens misstag, hur små de än var. ”
”Med natten kommer drömmarna. Allt för ofta drömmar jag om att jag själv spelar eller hör en obeskrivligt bra låt. När jag sedan vaknar så är jag helt oförmögen till att återskapa de drömska tonerna. Natten är en falsk budbärare som kommer med tomma löften. Den frestar mig med dessa drömmar om stordåd och överjordlig skönhet för att sedan låta mig höra demonernas skratt då de iakttar min misslycka. Vem är jag på natten, och varför låtar jag mig luras gång på gång?”

Ljudet av en bil som körde in på infarten utanför nådde mig och kastade mig ur fokus ett tag. Jag kände igen bilens ljud, samspelet mellan däcken och gruset gav mig en känsla av trygghet. Det var ett ljud man kunde lita på. Efter att ha identifierat ljudkällan så fortsatte jag:
”Jag minns inte sist jag sov ordentligt. Jag glider jämt in i något mellanting, det där tillståndet mellan dröm och verklighet; sömnens limbo. Man kommer in i något mardrömsliknande och vaknar efter ett tag, ofta förlamad. Jag har lidit av sömnparalys så länge jag minns, var jämt rädd för att sova när jag var mindre då jag inte förstod. Att som barn ligga orörlig och både se och höra ting som inte hör hemma i verkligheten kan nog vara traumatiskt för många. Det är fortfarande läskigt, men jag brukar kunna hålla inne paniken. Det försvinner snabbast då man inte kämpar, men det är svårt att inte kämpa.”
”Det enda jag vet säkert om döden, den enda sanningen, är att den är en av livets två måsten: man måste dö och man måste göra val. Annars är döden ett stort frågetecken, precis som för alla andra, men jag är inte rädd för den. Jag förstår inte varför man ska vara rädd. Livet kanske bara är en (mar)dröm och när man dör så vaknar man? Eller så kanske livet är något slags mellanting, en bro, en korridor mellan två världar med döden som destination. Men vad finns i andra änden? Det ska bli intressant att dö, jag ser nästan fram mot det. Jag är inte självmordsbelägen, jag bara omfamnar mitt öde. ”
”Var jag död innan jag föddes? Jag måste ha haft ett medvetande innan och sen glömt det när jag kom hit till jorden. Ordet ”död” låter alldeles för slutgiltigt. Hur skulle det vara att gå och sova för att aldrig vakna? Döden kan inte vara slutet, för det går inte att föreställa sig en existens utan medvetande. En miljon år skulle passera och man skulle inget märka. Men hur är det då att vakna utan att ha gått och lagt sig, någon som vi alla gjorde då vi föddes? Ingen minns. Allt är glömt; ingenting är glömt. Ingen födsel utan död”

”En sanning jag inte kan acceptera.”
”Dessa saker bortom saker är i slutändan bara saker.”

Jag hörde stegen från hallen komma närmare min dörr. Efter en stunds väntande kom till slut knackningen, följt av dörrens gnisslande.
- Hej! Jag stör väl inte mitt i något skolarbete?
- Hej, nej då, det är lugnt. Jag bara skriver ner lite skit. Hur var det på jobbet?
- Det var väl som vanligt, men är helt slut. Vissa patienter kan verkligen suga energin ur en!
- Låter jobbigt. Slår du på kaffe åt mig sen om du också ska ha?
- Ja, jag tänkte ta nu direkt. Ska jag stänga dörren?
- Självfallet.

Verkligheten hade avbrutit sambandet mellan penna och själ, och jag visste inte om jag kunde få ur mig något mer. Jag kände mig inte helt tillfredsställd, och kaffet skulle ta ett tag att koka. Det var lika bra att mjölka ett tag till.
”Jag vet inte varför jag dras till det mörka i livet. Det finns helt enkelt bara någon slags förskräcklig skönhet med det. Kanske är det så att man måste ha ett svart hjärta för att finna skönhet i mörker, för långt ifrån alla förstår ju denna skönhet. Det som vissa uppfattar som skrik och disharmoni, oväsen, kan få mig rörd till tårar. Är det något fel på mig? Kan man lära sig att uppskatta detta, eller måste man ha en gen för det förvridna? Det är en ständig kamp inuti i mig mellan ljus och mörker. Jag står på ljusets sida (tror jag) och blickar över på andra sidan floden på det lockande mörkret, det okända sköna. Men jag vägrar bli helt förförd, jag orkar helt enkelt inte att vara ond. Det måste vara utmattande att konstant hata. ”
- Kaffet är klart nu!
- Aaa, jag kommer.
Jag lade ner boken i lådan under sängen och tog upp gitarren. Efter att ha tagit några ackord så ställde jag tillbaka den igen och gick ut i köket. Endast mamma satt där, pappa hade antagligen tagit med sig koppen upp för att se på hockey. Jag log tyst för mig själv när jag hällde upp kaffe med ryggen vänd mot bordet, så inte mamma såg. Hon satt på min vanliga plats märkte jag, så jag slog mig ner mittemot.
- Är inte du rädd för att bli slukad av tiden?

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (15 röster)
Memoarer, 3.9 out of 5 based on 15 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.