Lögnare

”Hur många sexpartners har du haft tidigare?” frågade kvinnan bakom skrivbordet mittemot mig.

”Protest!” utbrast mitt målsägandebiträde och åklagaren samtidigt. ”Hon är bara ett barn” fortsatte åklagaren som hade rest sig halvt ur stolen med en upprörd röst.

”Beviljas” sade domaren och såg med en stel blick på advokaten på andra sidan salen.

”Då har jag inga fler frågor” sade kvinnan med den lilla metallskylten där det stod ”försvarsadvokat” och började plocka med sina papper.

Skakigt andades jag ut. Aldrig i hela mitt liv hade jag varit så spänd. Jag skakade i hela kroppen och stirrade rakt fram. Mina händer var kallsvettiga. Jag ville bara ut därifrån så snabbt som möjligt. Känslan av att vartenda ord jag hade sagt kunde användas mot mig var riktigt skrämmande.

”Ja, men då är vi klara med dig…” domaren började bläddra bland sina papper. ”… Michelle” fortsatte hon när hon hittade mitt namn. ”Om inte åklagaren har något att tillägga, kan vi ta en paus och sen skicka in pojken efter det” Jag ställde mig upp och mötte hastigt domarens blick.

”Tack, ers höghet” mumlade jag med ett försök till leende och började gå mot dörren. Jag försökte undvika ögonkontakt med resten av människorna i rättssalen. Stirrade bara rakt fram med en tom blick. Det kändes som att mina ben var gjorda av gelé när jag gick. Jag hade suttit där inne i säkert två timmar och svarat på samma frågor, om och om igen. Advokaten hade gjort allt för att vrida och vända på mina ord och använda dem mot mig.

”Du skötte dig jättebra” viskade mitt målsägandebiträde bakom mig och klappade mig lätt på ryggen. ”Nu åker han fast” Jag brydde mig inte mycket om vad han sade just då, utan fokuserade på att ta mig ut därifrån utan att bryta ihop.

När jag äntligen kom ut från salen försvann den stora klumpen i halsen för en bråkdels sekund. Jag gick iväg en bit och satte mig på en bänk med en suck. Nu behövde jag i alla fall inte svara på fler frågor.

”Hur mår du?” frågade mitt målsägandebiträde som satt sig på huk framför mig.

”Fördjävligt” svarade jag kort.

”Jag finns här bara för din skull, så om det är något, säg bara till. Det är snart över nu” Jag såg honom i ögonen och började nästan gråta. Det var väl lätt för honom att säga, tyckte jag. Men jag kunde inte hjälpa att tycka att ögonen såg oerhört snälla och sympatiska ut. ”Jag ska bara gå och byta några ord med Klas, klarar du dig?” frågade han med mjuk stämma.

”Jodå” mumlade jag. Han reste sig upp och gick mot åklagaren som stod en bit bort och fipplade med sin telefon. Över axeln på honom såg jag svinet. Han hade hand- och fotbojor på sig och en polis på vardera sidan. Hans hånfulla leende fick mig att må illa. Det var samma leende som han hade haft under våldtäkten. Man förstod nästan vad han tänkte när han stod och hånlog mot mig.

”Nu din jävel, nu ska du få vad du förtjänar.”

Det fick mig att tänka på vad som hade hänt den kvällen. Hur äcklig och värdelös jag hade känt mig. Tankarna fick mig att rysa, och jag tittade snabbt bort för att undvika hans blick. Allt jag kände var hat. Jag hatade svinet så sjukligt mycket.

Efter att jag återgått till att stirra ut i tomma intet en stund kom målsägandebiträdet tillbaka.

”Vi har fått veta vilket rum du ska vara i nu. Vi kan börja gå dit och förbereda” sade han och jag reste på mig. Han eskorterade mig till ett medhörningsrum där jag skulle få sitta och lyssna på resten av rättegången, så jag slapp se honom. Det var ett ganska litet rum. Där fanns bara ett bord och två stolar. Jag satte mig i ena stolen och lutade mig över bordet med händerna för ansiktet.

”Jag ska gå tillbaka till rättssalen nu, klarar du dig?” frågade målsägandebiträdet som stod i dörren.

”Mm” mumlade jag till svar och tittade upp.

”Jag kommer upp hit efteråt och hämtar dig. Försök att inte tänka så mycket på vad han säger. Du vet själv att det inte är sant” sade han och log ett glädjelöst leende innan han stängde dörren. Efter en stund hörde jag hans röst i högtalarna.
”Målsäganden sitter nu i medhörningsrummet, så vi kan börja”

”Berätta vad som hände kvällen då du träffade Michelle” hörde jag domarens kroppslösa röst säga i högtalarna.

”Hon, en av hennes vänner och en gemensam vän till oss var ute med mig i centrala Stockholm…” jag höll händerna för öronen för att slippa höra lögnerna. Jag pressade in fingrarna hårdare och hårdare i öronen, men hörde allt ändå. ”… Sedan när vi hade kommit hem till mig…” Rösterna ekade i huvudet. Väggarna verkade komma närmare. Tårarna började flöda ned för mina kinder. I ren panik ställde jag mig upp och började gå runt i cirklar. ”Hon red mig. Det var hon som tog initiativet till samlag…” Hysteriskt gråtande, med fingrarna i öronen och hans röst ekande i huvudet började jag mumla;

”Du ljuger” upprepade jag för mig själv. ”Du ljuger. Du ljuger. Du ljuger. Du ljuger. Du ljuger!” skrek jag tillslut.

En timme senare fann målsägandebiträdet mig på golvet, intryckt i ena hörnet av rummet. Det kändes tryggast att sitta där. Jag grät fortfarande hysteriskt. Han gick fram och hukade sig framför mig.

”Lilla gumman…” sade han oroligt och strök mig på axeln. ”Hur mår du?”

”H… H-han… Jag…” stammade jag utan att få fram någonting vettigt.

”Ta ett djupt andetag och försök igen” Jag gjorde som han sade men fick ändå inte fram något vettigt. Efter en stunds tystnad satte han sig på rumpan. ”Du behöver inte säga något. Jag förstår att det måste vara jättesvårt. Men det värsta är över nu. De ger besked om domen inom en vecka.”

*

Dagen efter var jag tillbaka i skolan, och allt var som vanligt. Nästan i alla fall. Ryktena hade redan börjat gå. Folk stirrade på mig som om jag vore en utomjording. ”Jag har hört att hon gjorde abort”, ”Hon ljuger bara för att få uppmärksamhet”, ”Jag trodde att det var för pengar” hörde jag folk viska bakom mig. Jag försökte att ignorera de elaka blickarna och sårande orden. Alla som jag trodde var mina vänner hade lämnat mig när de fick höra om våldtäkten och graviditeten. Precis som alla andra trodde de jag ljög. Jag var alldeles för lycklig för att det skulle kunna vara sant, hade de sagt. Inte ens min egen pappa hade trott på mig. De enda som trodde på mig var mamma, och polisen. Bortsett från dem var jag helt ensam.

Det var en dag som vilken som helst, trots ensamheten. Lektionerna flöt på som vanligt, men jag kunde inte koncentrera mig. Jag satt hela tiden och tittade nervöst mot dörren och över axeln. Det kändes som att han kunde vara vart som helst i närheten. På lunchrasten tog jag första bästa buss hem. Jag orkade inte vara kvar i skolan.

”Värst vad du var hemma tidigt” ropade mamma från köket när jag kommit hem. ”Har ni redan slutat?”

”Nä…” mumlade jag och hängde av mig jackan och gick till mitt rum där jag slängde mig på sängen och greppade ett hårt tag om min kudde. Jag låg så länge utan att röra på mig. Oavsett vad jag försökte tänka på kom bilderna från den kvällen tillbaka. Jag kunde se honom framför mig. Hans hånfulla blick satt som fastbränd i huvudet på mig. Jag hörde hans ondskefulla skratt upprepas. Jag försökte inte ens fokusera på något annat längre, det var lika bra att jag lät det hålla på så att jag kunde komma över det snabbare. Efter många timmar av ändlösa tillbakablickar kom mamma in i rummet.

”Maten är klar” sade hon och tände lampan.

”Jag är inte hungrig” svarade jag med ansiktet nedtryckt i kudden.

”Du har inte ätit på flera dagar. Du måste äta.”

”Vad tjänar det till?”

”Michelle, skärp dig för fan. Kom ut och ät nu”

”Men herregud!” fräste jag och satte mig upp. ”Vad fan är ditt…” mitt i meningen insåg jag att det inte var någon där. Rummet var mörkt och kallt. Jag gick ut från rummet och såg mig omkring i hallen. Den var lika mörk och kall som mitt sovrum. ”Mamma?” ropade jag, men fick inget svar. Jag gick in i mammas sovrum, hennes säng var bäddad och allt låg på sin plats. ”Mamma?” viskade jag som om hon låg på sin säng, men fick fortfarande inget svar. Jag lade mig på hennes säng och greppade ett hårt tag om hennes kudde. ”Mamma… Lämna mig inte…” viskade jag och kände hur tårarna började komma igen. ”Mamma…” stammade jag fram mellan snyftningarna.

Efter en stund torkade jag tårarna och satte mig upp i sängen. Jag lade kudden på sin plats igen och reste mig från sängen och gick ut i köket. På spisen låg ett kuvert med mitt namn på. Jag öppnade kuvertet och fann ett handskrivet brev från mamma;

”Jag åker iväg i nåra dar och tar katterna me mej. Jag vet inte när jag kommer tillbaks. Jag har lämnat pengar så du kan köpa mat och sånt. Ha inga fester medans jag e borta. Använd pengarna väl.

XOXO

Mamma”

Jag grävde lite till i kuvertet och hittade fyra 500 kronors sedlar. Jag stirrade på pengarna och tog sedan upp brevet igen, och läste det, om och om igen. När jag läst det säkert tio gånger stirrade jag bara på det. Vad skulle hända nu? Skulle hon bara lämna mig, om alla andra, nu när jag behövde henne som mest?

*

Jag tog mig till skolan dagen efter. Det kändes som att ingenting kunde förvärras längre, så jag hade ingenting att vara rädd för. Precis som innan behandlade folk mig som om jag var farlig. Men det var som om jag hade blivit starkare av det faktum att mamma också hade stuckit. Istället för att bli sårad och ta illa upp av vad folk sade om mig, skrattade jag åt dem. Tanken av att de inte skulle klara av en enda dag i mina skor, fick mig att känna mig lite bättre än dem andra. Förvånansvärt nog kunde jag koncentrera mig bättre den dagen än någon annan dag på hela terminen, och i det kändes nästan som att jag skulle klara mig bättre ensam än vad jag hade gjort när jag hade vänner.

Den sista lektionen för dagen hade varit matte. Det var ett av mina värsta ämnen, och som salt i såren hatade min lärare mig lika mycket som jag hatade hennes ämne. Hon hade alltid sagt att jag bara måste försöka mer. Hon insåg inte att jag faktiskt alltid hade haft svårt för matte. Mitt under lektionen började min telefon ringa, och hela klassens ögon var plötsligt fästa på mig. Snabbt tog jag upp telefonen ur fickan och tittade vem det var som ringde så olägligt. Det var mitt målsägandebiträde. Vad kunde han vilja? Han skulle ju inte ringa förrän om en vecka.

”Det är viktigt, kan jag ta det?” frågade jag och såg ursäktande på läraren.

”Du har fem minuter på dig” svarade hon stelt. Jag reste mig ur stolen och började gå mot dörren.

”Aa, de Michelle” svarade jag förvånat i telefonen och satte fingret i örat när jag kom ut i korridoren.

”Hej Michelle! Det är Thomas Malmros, ditt målsägandebiträde. Ringer jag olägligt?”

”Nä, det är ingen fara, jag har tid.”

”Okej, vad bra. Jo, de ringde från tingsrätten idag och gav mig besked” sade han och suckade. Det verkade som att han tvekade på om han verkligen skulle berätta resten. Men det behövde han inte, jag förstod ändå. ”Jag har tråkiga nyheter…” jag fick en enorm klump i magen. ”Han förklarades oskyldig på alla punkter. Jag förstår inte hur det gick till, men jag och Klas har bestämt att överklaga, så det kommer gå till hovrätten.”

”Får jag fråga på vilka grunder han förklarades oskyldig?” frågade jag och gick iväg från en liten bit från glasdörren in till klassrummet. Jag ställde mig bakom ett hörn och lutade mig mot väggen.

”Det är det jag inte förstår” förklarade Thomas frustrerat. ”Det står här att man inte haft tillräckligt med bevis för att fastslå att det var en våldtäkt, och att åldersskillnaden är för låg för att det ska kunna räknas som sexuellt ofredande av barn. Det borde inte spela någon roll. Du är bara ett barn och det är inte han, och det talar väl för sig själv. Dessutom borde DNA:t från fostret vara tillräckligt med bevis…” hans röst tystnade. ”Men jag har som sagt redan talat med Klas, och vi ska överklaga. Han ska åka fast” fortsatte han efter en stunds tystnad.

”Okej, tack för att du ringde” sade jag och försökte låta trevlig.

”Jag hör av mig när vi får veta tiden för nästa rättegång. Ha det så bra till dess.”

”Tack detsamma. Hej” jag brydde mig inte ens om att lägga på, utan kastade telefonen rakt i väggen så hårt jag kunde. Orden ekade i huvudet. Oskyldig på alla punkter… Inte haft tillräckligt med bevis… Överklaga… DNA:t från fostret… Åldersskillnaden är för låg…

”Fan!” skrek jag så högt jag kunde och sjönk ner till golvet. Jag struntade fullständigt i att eleverna runt om mig stirrade. Jag visste inte vad jag skulle göra, det kändes till och med värdelöst att gråta. Vad skulle det hjälpa, egentligen?

Kanske var det sant som alla sagt. Jag kanske inte var något annat än en lögnare. Jag kunde ändå inte skilja på fakta och fiktion längre. Allt var säkert något jag bara hade hittat på för att få uppmärksamhet. En värdelös, äcklig lögnare, det var allt jag var.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (18 röster)
Lögnare, 3.4 out of 5 based on 18 ratings

1 kommentar

  1. jarran Skriver:

    Jag grät när jag läste det. Men det händer i verkligheten oxå. Fint

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.