Löftet

Borta bra men hemma bäst, jag samlar mina tankar och ser mitt liv rasera, stundens hetta brinner försiktigt och mina tankar blir till ett enda stort äventyr, blek och kall är kinden min, hur hamnade jag här?

Festen

”Johan Christian Andersson!” hörde jag mitt i ett samtal med en gammal vän, det var Charles som ropade, min arbetskompis.
Han var en ganska rolig snubbe men jobbig kunde han också bli, jag la på luren snabbt och lyssnade på vad Charles hade att säga.
Tydligen så hade han flyttat in i en ny lägenhet, den låg på Östermalm, där hade jag bott en gång i tiden, ett sorligt men vackert liv.
Charles var en riktig festare, en sådan där typ som hade fest nästan varje helg och denna gång skulle inte bli ett undantag, han hade planerat en inflyttnings fest och den skulle bli ganska speciell.

Jag bodde inte länge på östermalm, en plats där jag hade förlorat mina närmaste, en plats där jag svor att jag aldrig skulle gå tillbaks till, det var 15 år sedan det hände. Året var 1998 och jag var 15 år gammal, vi hade precis firat jul och mitt liv var perfekt, jag bodde med en far som var läkare och en mor som var advokat, yngst av alla barnen var jag också, två systrar vid namn Johanna och Klara.
Det fanns inga bättre systrar, de tog hand om mig och var alltid där för mig, jag älskade de verkligen.
Jag satt uppe ett bra tag den dagen, väntade inte på något särskilt men det kändes bara bra, plötsligt så hörde jag hur ytterdörren öppnades sakta men säkert, Mamma och Pappa sov, det gjorde mina systrar också.
Jag såg skuggor, mörka och onda skuggor, de sparkade upp mina föräldrars sovrum men jag hörde inga skrik, varför skrek de inte? varför skrek inte mina systrar? vilka var det här för människor?
Jag skulle precis gömma mig under mitt täcke men plötsligt så fick jag syn på henne, hon var verkligen vacker.

Tillbaka på södermalm efter 15 år hur skulle det gå tänkte jag, Charles nya lägenhet var verkligen otrolig, han hade verkligen jobbat hårt och förtjänade verkligen det här, han såg riktigt glad ut.
Han presenterade mig för några av hans vänner, trevliga men lite för snobbiga för min del, de berättade mycket om sina liv och ville veta lite mer om mig men jag hade inga planer på att skaffa nya vänner, fattade inte hur Charles klarade av att leva sitt liv såhär, farligt var det.
Isolerad i mitt eget arbete var jag, inga misstag fick ske men just denna kväll gick allt fel.
En man vid namn Gianni kom och satte sig bredvid mig, han hade träffat mig för flera år sedan sade han men jag visste inte vem han var, jag hade tydligen fixat ett jobb åt honom för längesedan men jag kom inte ihåg honom, jag ilsknande till ganska snabbt och bad honom att gå, det sista han sa till mig var ”håll ditt löfte” sen log han.
Charles hade precis gått förbi mig, jag tog tag i honom och bad honom förklara vad som egentligen pågick här ”håll ditt löfte Johan” det var det enda han sa till mig, Plötsligt så tog Charles fram sin tjänste pistol o sköt sig själv i huvudet, jag gick ner på mina bara knän och tiden började plötsligt gå otroligt långsamt, människorna omkring mig slutade plötsligt att andas, jag såg på hur de sakta men säkert svimmade av, var det här en fälla för att få tillbaks mig? Hade Charles något med saken att göra? Jag var ju bara en helt vanlig polis, hur skulle jag hantera det här? Sen blev det bara svart.

Vad gjorde denna vackra kvinna hos mig, jag var 15 men visste ändå hur skönhet såg ut, hon tog min hand mitt i det tysta dramat och la den på sina läppar och bad mig blunda.
15 år gammal, föräldralös och inga syskon, jag vaknade upp på polisstationen och där skulle jag förklara för polisen vad som hade hänt, jag fick inte fram ett ord, jag var 15 år gammal och helt stum, Polisen fick inte ut ett ord ur mig.
Där började livet för mig, den dagen blev jag en man, inga spår hittades efter min familj, de hade försvunnet och lämnat mig.

Kvinnan i röd

En illa luktande kloak väckte mig och till min förskräckta syn så fick se henne igen.
Glimrande gröna ögon, rött läppstift och den röda klänningen var hennes symbol, hennes förföriska rörelser var något som man bara fastnade för.
Hon kollade på mig djupt in i mina ögon och bad mig be för mitt liv, hon gick från att vara universums vackraste varelse till den personen jag kom att frukta mest av allt.
Naken, fastbunden och kall, ingenstans att gå och inlåst med en galen kvinna.
Var det ens samma kvinna jag hade sett för 15 år sedan? skulle hon ha behandlat mig på detta sett?
Kvinnan stod i sitt lilla hörn redo att anfalla, hon närmade sig mig och viskade i mina öron ”jag ska hjälpa dig ut härifrån”, jag nickade och inväntade hennes plan.
Morgonen efter vaknade jag helt utan att veta vart jag var, jag hade förflyttats på något sätt men jag visste inte hur, jag låg på en säng och bredvid mig låg hon, naken och skadad, hon hade räddat mig, hon hade offrat sitt liv för mig men nu var hon döende.
Hon kunde inte stå upp, hon hade blivit skjuten men hon kände ingen smärta, allt hon sa var ”ensam är du stark, du hittar svaret i sinom tid, följ ditt hjärta min son”, hon var borta.

16 år och mitt liv blev bara värre och värre, jag började umgås med skumma typer och drogerna smög sig långsamt in i mitt liv.
Langa gjorde jag också, det gjorde jag tillsammans med Mika, hon var en fin vän, varför försvann du?
Mika var en häftig tjej, hon brydde sig om mig hon kändes nästan som en syster fast jag kände något starkare, jag var ju kär i henne.
När vi langade så var vi tvungna att vara försiktiga, vi hade en chef som hette Sten, en ond människa som dök upp i mina mardrömmar.
Sten var en naturlig ledare, han var 20 år gammal och vi hade respekt för honom, för oss var han redan en vuxen man, han var 20 men såg ut som 30, han fick smeknamnet Gubben.
Julafton 1999 ett år efter att de försvann så försvann Mika ifrån mig också, hon hade stulit pengar från Gubben och gubben skulle hämnas för det.
Jag såg aldrig Mika eller Gubben igen, de hade också försvunnit ifrån mig, jag ville också försvinna och aldrig komma tillbaka.
Det var som att alla jag kände försvann ifrån mig.

Kvinnan i röd var död och jag hade ett mysterium att lösa, jag tog en taxi till polisstationen och började leta upp olösta brott och där hittade jag uppgifter om försvinnandet av min familj.
Kommissarie Karlsson stod högst upp på min lista, mannen som tog hand om fallet för 15 år sedan, honom skulle jag hitta, han skulle berätta allt för mig.
Snabb som en blixt kände jag mig när jag tog fart mot garaget, jag kände mig inte längre som en polis, jag hade brutit lagen och var tvungen att bryta den ännu mer, jag tog den bästa bilen och körde ut, kommissarie Karlsson var min.
Långsamt och smidigt parkerade jag framför hans hus, ilsken och beslutsamt knackade jag på hans dörr, jag knackade ett bra tag men ingen öppnade, jag hade inte mycket tid kvar, flera misstänkta skulle hittas och det var snabbt.

Mika var borta, Min kärlek, mitt liv, så ung jag var men ändå så förälskad i kärleken, 17 år gammal och försvann gjorde jag med.
Jag lämnade allt bakom mig och tog mitt eget initiativ, ingen skulle någonsin kunna bestämma över mig längre, genom skogar och kyla vandrade jag i flera dagar, levde i misär men det fanns ändå hopp för mig, jag hade ändå bara vandrat i 50 dagar, jag hade hunnit bli en jägare vid en ålder av 17 vintrar.
Stockholm var inte längre mitt hem och jag längtade inte heller tillbaks, norrlands skogar och kyla var min vardag, ved var jag tvungen att hugga, vatten och mat var jag tvungen att kämpa för, detta var mitt perfekta liv, ingen skulle hitta mig här.
En dag så fick två jägare syn på mig, jag hade vuxit till mig, 17 år och 185 cm lång, jägarna tog in mig till sig och gav mig mat, och kläder, en säng fick jag också.
Jag förklarade för de vad som hade hänt och vad jag gjorde här, jägarna lyssnade på mina ord, de trodde på mig och gav mig ett hem att bo i, de tvekade aldrig på min historia och lät mig få stanna kvar.

Jag bröt mig in hos kommissarien och fick se en förfärlig syn, han hade blivit mördad, ett brutalt mord men jag kände ingen sympati, vad hade hänt med mig? Inte ens telefonen tog jag upp, jag började leta runt i kommissariens papper och arkiv men jag hittade ingenting, mitt sista minne av kommissarie Karlsson var hans uppsprättade kropp, hans sorgsna ansikte och det blodiga skrivbordet där hans huvud låg.
Felix larideaux var polischef för 15 år sedan, mannen som hade låst fallet, ett fall som efter 10 dagar slängdes i soptunnan, med en hög hastighet tog jag mig fram riktigt snabbt, ilsken och beslutsam tog jag klivet och sparkade ner polischef Larideauxs dörr, någon hann dit före mig, ”spring Johan, spring!” hann Larideaux säga innan han fick ett skott avlossat mot huvudet, han var borta.
Gärningsmannen hade siktet mot mig nu, jag var i stor fara, skotten avlossades mot en springande galning som mig, jag hoppade över staketen men han följde fortfarande efter mig och fler skott avlossades, jag försökte avlossa några skott själv men denna man var för snabb, hade aldrig sett något liknande, han rörde sig som en orm och hoppade som ninja, nu dör jag med tänkte jag.

Norrlands son kallades jag, jägarna hade tagit hand om mig i tre år och de hade gjort mig till en man, jag hade tagit studenten och var på väg mot något stort kände jag, vad jag skulle bli visste jag inte men jag skulle ut och resa, Paris var min destination.
20 år gammal och jag hade hela världen i mina händer, vad skulle det bli av mig? En flytt till frankrike skulle få mig på andra tankar, jägarna hade några släktingar i Paris som jag skulle bo hos, språket kunde jag redan lite så det var inget problem.
Jag åkte den 13 juni 2003 en vecka efter studenten, jägarna saknade jag redan men det nya äventyret framför mig skulle bli något speciellt.
Jägarnas brorson hette Maxi, en speciell människa, han sysslade mycket med blommor och älskade naturen, vi blev riktigt bra vänner men han hade också sina hemligheter, mörka hemligheter som han aldrig hade berätta för någon.
Maxi kände en speciell relation till mig och jag kände likadant för honom men han var osårbar, det såg jag i hans ögon, han hade varit med om hemska saker.
Slagen som barn och antastad av sin egen mor, det pågick under flera år men Maxi flydde hemifrån och började umgås mes skumma typer, han berättade om gänget han tillhörde, ett brutalt gäng som var inblandade i mord och rån.
Med hjälp av en ledare vid namn Junior hade de kontroll över Paris, gänget hade inget tydligt namn men fick namnet les invisible, brotten skedde så pass snabbt att polisen startade en myt om att gärningsmännen var osynliga där av namnet les invisibles.
En myt som sprack den dagen hela organisationen blev tagen, polisen fångade alla utom Maxi, han var nu döds dömd.

Snabb som en blixt kände jag mig men denna utomjordiska människa vägrade ge upp, jag kände inte längre skott som avlossades så jag bestämde mig för att stanna, rak i ryggen och med en självsäker blick tog jag en sista blick på denna man, jag tog sats och valde att springa emot honom istället, min högra knytnäve var spänd till max, jag kände rädslan i hans ögon, ju närmre han kom mig desto mer svettades han, våra ögon möttes och jag fick in ett slag, en riktig knockout och där låg han avsvimmad.
Julien Picard fick jag veta att han hette efter en snabb visitation, vad gjorde en fransk polis i Sverige?
Herr Picard var medvetslös och hade ingenting emot att få ligga i bagageluckan, jag låste bilen och gick in hos polischefen, två av de viktiga namnen i utredningen för 15 år sen hade blivit mördade, jag såg ett mönster framför mig och jag var tvungen att agera snabbare nästa gång.
Två viktiga personer var borta nu var jag tvungen att hitta resten, jag var tvungen att hitta Claes Svedberg innan något hemskt inträffade, jag tog bilen ilsken men ändå motiverad, när skulle fransmannen vakna? Han och jag hade mycket att prata om.
Väl framme hos Claes så såg allt normal ut, han hade bjudit över hela familjen på middag och allt kändes toppen men jag var tvungen att få ut sanningen.
Med aggressiva och bestämda steg hoppade jag in på gräsmattan där hela familjen satt, regler skulle brytas, de var nu i ett gisslan drama.
Pistolen var riktad i luften, alla var rädda och såg upp på mig som deras ledare, ”vad ska detta betyda” fräste Claes, jag var bara där för att få veta sanningen, ingen skulle skadas.
Claes Svedberg och hans familj verkade vara en helt normal familj, de visste väl inte hurdan Claes var, de visste inte att han hade gjort fel.
Jag band fast hela familjen och tog tag i herr Svedberg, nu skulle jag få veta sanningen.

Junior, Mickey, Angelo, Claude och Patrice hade alla blivit fångade av polisen, de osynliga var inte längre osynliga och Maxi var den enda som klarade sig.
Han var nu döds dömd, Maxi tyckte själv att han gjorde det rätta när han satte dit sina egna vänner men jag höll inte med honom, är man lojal så är man det, han var tvungen att fly storstan och flyttade tillbaks till sin far på gården.
Maxis historia fick mig att tänka på Mika och mina tider som ung och dum, han kände väl att det inte var värt att leva ett sådant liv som tonårig.
Det var sant att blommor gjorde en gladare, Maxi lärde mig allt om de och dess krafter, naturens gåvor i sitt allra vackraste skal, jag hade verkligen blivit en soft potatis men jag kunde inte klaga, detta var livet.
2004 ett år efter min ankomst skedde det som inte fick ske, en natt hörde jag skrik, det kom från ladan, jag hoppade upp från sängen, rädd men ändå tvungen att få veta vad som pågick.
Skriket tog slut innan jag skulle öppna ladan, jag öppnade ladan och gick ner på knä, gråtandes kröp jag till min bästa väns kropp, Junior var här.
Maxi var borta, tjallaren var borta för evigt, den dödsdömda idioten som hade tjallat på sina vänner var borta, jag var så arg på Maxi, arg för att han försvann så snabbt, han far kom springandes in i ladan, han föll till Maxis nakna kropp och höll om sin son tills ambulansen kom, jag visste att det var försent.
Junior hade varit där, det visste jag direkt, jag tog Maxis bil och började leta, han kan inte ha kommit långt tänkte jag men efter flera timmars letande så var jag slut, jag var arg, ilsken, nedstämd och allmänt trött på mitt liv men jag hade ett mål och det var att hitta Junior och krossa honom.

”Vad vet herr Svedberg om försvinnandet av min familj 1998?” frågade jag lugnt ”jag vet inte vad du pratar om, jag vet ingenting om något försvinnande” skrek han ut som om han ville att någon skulle höra honom.
”du var kriminaltekniker och undersökte platsen, jag ger dig en chans till att svara på min fråga” jag blev argare och mer aggressiv, han tvingade mig till det ”du har gjort flera misstag i ditt liv men detta slår allt” sa han med ett hånflin, plötsligt så var det jag som blev nervös och inte förstod något alls.
”Vad är det du vet Claes!” ilsken och nervös skrek jag ut ” du fattar ju ingenting, du borde bara ha hållit ditt löfte” han insåg nu att han hade ett psykiskt övertag på mig och började prata med en lugnare ton i rösten.
Claes reste sig ur stolen som jag hade bundit fast honom vid, jag förstod inte hur, jag hade bundit fast honom tillräckligt hårt, han var ju 75 inte fan kunde han bryta sig loss.
Han sa inte ett ord till mig och verkade allmänt förvirrad, kändes som att något styrde honom, han tog sin pistol, jag kunde inte hindra honom, jag försökte inte ens göra det, ett skott räckte, han var borta.

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (9 röster)
Löftet, 3.3 out of 5 based on 9 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.