Innanför gallret

Min pappa sitter i fängelse. Det har han gjort till och från under hela mitt liv. Fram tills jag var sju år visste jag ingenting. Jag trodde att min familj var som alla andras. Det enda jag hade hört var att min pappa jobbade i Norge. Mamma ljög för mig under flera års tid, men jag klandrar henne inte. Jag förstår. Hon ville bara att hennes barn skulle få en normal uppväxt. Och det hade jag på många sätt. Allt var så enkelt. Fram tills jag var sju behövde jag aldrig ljuga. Jag sa bara det jag då trodde var sanningen när mina vänner frågade mig om min pappa. Ibland undrade jag varför mamma inte ville svara på mina frågor om pappas jobb, varför pappa så sällan var hemma och varför vi aldrig kunde åka till Norge och hälsa på honom. Men små barn nöjer sig med enkla svar och mamma lyckades alltid komma på någon förklaring, undanflykt eller lögn som jag trodde på.
Just nu sitter jag och tittar på en bild. Man ser hur alla slår på varandra, för över sin ilska till någon annan. Någon som är mindre än dem själva. Pappan slog mamman, mamman slog barnet, och barnet slår sitt gosedjur. På samma sätt har jag alltid trott att det ska bli för mig. Jag har alltid trott att jag också kommer att bli kriminell, eftersom min pappa är det. Att beteendet smittar. När jag var yngre var jag alltid rädd att jag själv skulle hamna i fängelse som stor. Jag trodde att jag inte hade något val, att det var en självklarhet. Jag bär så mycket ilska inom mig, så många aggressioner.
Andra människor har svårt att förstå hur jag kan älska någon som gjort så dumma saker. Jag hatar det pappa har gjort, men jag älskar ju honom ändå. Det är ju trots allt min pappa. Och även om han har varit dum, så är han också världens snällaste.
När jag var sju år kunde mamma inte ljuga längre. Mina frågor blev för många och för ihärdiga. Ju äldre jag blev desto mer trasslade hon in sig i sina lögner.
Jag fick reda på sanningen om varför min pappa aldrig var hemma och plötsligt blev allt både lättare och betydligt svårare. Lättare därför att jag på något sätt ändå hade vetat att mamma ljög, och sanningen är ändå bättre än en lögn. Svårare därför att jag skämdes. Jag drabbades ofta av mardrömmar. Jag kom alltid inspringandes till min mammas rum mitt i natten, helt genomblöt av svett och tårar. Mina barndomsvänner hade fått höra att min pappa arbetade i Norge. Jag var ju tvungen att hålla fast vid den historien. I samma sekund som min mamma lättade sitt hjärta, föll tyngden av ansvar över till mitt. Jag var nu den som var tvungen att hitta på lögner. För vad skulle omgivningen säga om de fick höra sanningen? Att min pappa satt i fängelse. Inlåst. Kriminell. Kompisarna skulle genast backa undan. De skulle genast döma. Nej, lögner var det enda rätta.
10 tusen svenska barn är i denna situation. 10 000 svenska barn har minst en förälder i fängelse, i genomsnitt två barn i varje skolklass, Men jag är inte en av dem. Min pappa sitter inte i fängelse. Detta är inte min historia, men det är sanningen för många andra. Många av barnen tror att det är deras fel att mamma eller pappa sitter i fängelse. De kan även tro att föräldern har övergivit dem och har svårt att hantera huruvida de ska berätta sanningen eller inte. I den text jag har använt mig av, ”Förälder i fängelse” av Cecilia Moore, som finns publicerad på BRIS hemsida, bör barnet få möjlighet att berätta. ”Det är en tung hemlighet att bära på alldeles själv. Barnet måste själv få besluta om hon eller han vill berätta för bästa kompisen eller inte.”
Människors värderingar när det gäller brott och straff är ofta ganska hårda. Och visst måste brottslingar bli dömda efter sitt brott, men tänk på att bakom varje rattfyllerist, våldtäktsman, narkotikasmugglare och mördare, finns även en person. En person med egna känslor, med ett liv utanför kriminaliteten. En person med ett hem och en familj. En person som inte bara är hatad, utan även älskad. En person som faktiskt många gånger, är en pappa.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (11 röster)
Innanför gallret, 3.7 out of 5 based on 11 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.