Förändringen

Pappa? Snälla, snälla sluta.

Ligger på min säng och stirrar upp i taket.

Pappa? Snälla snälla sluta dricka.

Det är mitt i natten, jag vet att du inte kan höra mig, vi är ju inte i samma rum och du ligger och sover. Men jag säger orden i alla fall, orden som känns så förbjudna att säga. Kan inte konfrontera dig. När jag kom hem idag hade du börjat dricka igen, det hade gått ungefär en och en halv månad sedan du senast slutade, du har slutat många gånger nu. Vad får dig att börja igen? Jag vet att du känner dig ensam och jag försöker vara där för dig men mitt sällskap hjälper ju inte. Jag hörde att du satte på Temper traps i köket när jag kom hem idag, det var då jag började ana att något var fel, du lyssnar ju bara på dem när du är full. Sedan gick du in på toaletten, och jag tänkte att bara för att du lyssnar på Temper traps så behöver du ju inte vara full. Sedan hörde jag ljudet av en ölburk som öppnades inne på toaletten. Du tror att det inte hörs ut, men man hör allt i den här lägenheten, jag hör till och med folk som pratar nere på gatan. Jag tänkte att bara för att jag hörde det ljudet så behövde det ju inte betyda att du drack, det finns många liknande ljud. Men sedan gick du in i klädkammaren efteråt, det behövde ju inte betyda någonting, men jag hörde hur de andra ölburkarna skramlade när du satte ner den du precis druckit. Tillbaka till det vanliga då antar jag…

Det är så svårt att hjälpa dig när jag är så rädd. Alt det här känns som något mycket ömtåligt. Det känns som tunt tunt glas som kommer att gå sönder bara jag snuddar vid det. Jag vill ignorera det, vill lägga bomull och mjuka moln runt glaset för att skydda det, men jag kan inte. Jag vill ta en hammare och krossa det, men jag vågar inte. Det finns inga sprickor i den fasad vi visar upp för oss själva och andra, det finns inga svaga punkter. Jag ljuger till och med om din alkoholism för andra, för mamma. Orkar inte med andras dömande. Glaset som jag vill skydda river upp min hud med sina vassa kanter. Ger mig sår överallt. Jag kan inte ta i det, det gör så ont. Varje gång jag försöker börjar jag blöda ymnigt ur mina gamla sår.

Jag har sett dig när du varit riktigt illa däran, när du knappt vetat vem du var. Jag kommer ihåg en gång mitt i natten när jag gick till köket för att ta något att äta. Det var kaos. Ett kycklingbröst låg på bordet utan fat eller något sådant under och det låg två skedar på bordet. Du hade försökt äta kyckling med en sked. Jag suckade och kollade runt, på diskbänken stod förpackningen du tagit kycklingbröstet ur, det var stökigt och kladdigt på hela bänken, stekpannan stod på spisen, du hade inte ens spolat vatten i den. På bordet och golvet låg det rester efter kyckling, jag kollade i kylskåpet och såg en plastburk som det låg tre kycklingben i tillsammans med potatis eller något sådant och broccoli, Jag kommer inte ihåg varje detalj. Lampan vid fläkten var tänd och det luktade kyckling i hela köket. Jag gillar inte kött, vill inte ta i det, så jag försökte ta det med skedarna och slänga det, men jag tappade det på golvet som blev kladdigare än det redan var. Men jag plockade upp kycklingbröstet igen, med papper den här gången, och slängde det. Sedan torkade jag av köksbordet noggrant, la skedarna i disken, torkade upp på golvet, släkte lampan, tvättade händerna och gick tillbaka till mitt rum. Det verkar inte så illa, men det kändes väldigt jobbigt ändå.. Sammanlagt är du väl full några veckor per år, ungefär två veckor eller så varannan månad. Du har hållit på såhär i tre år nu, egentligen längre, men jag märkte inget förrän tre år sedan, när vi flyttade till lägenheten, men du har hållit på i ungefär 15 år, fast det kanske inte alltid har varit såhär mycket. I början när du höll på gjorde det så ont inom mig, men nu blir jag arg, jag blir förbannad. Vad fan tror du att du håller på med? Va? Du har så många sjukdomar, tror du att det blir bättre av att du dricker? Blir du lyckligare av att dricka? Du är ju fan nyopererad, håll dig borta från alkoholen innan den dödar dig! Jag vill bara skrika.

Pappa? Du kommer inte få hålla på såhär längre. Jag tänker stoppa dig, jag tänker hälla ut all din öl och jag tänker prata med dig, jag tänker få dig att sluta. Jag har försökt vara snäll, men det fungerar ju uppenbarligen inte. Alla andra har gett upp, jag står ensam kvar, och jag tänker inte ge upp, någonsin. Jag ligger här i natten på min säng och stirrar upp i taket. Det kokar inom mig, så arg är jag, men jag känner också smärta, för jag älskar dig så mycket. Det är helt tyst i lägenheten. När det har gått några dagar och du druckit mycket brukar du gå och lägga dig klockan 5 och då kan man inte göra så mycket. Som tur är har det inte gått så långt än, jag kan fortfarande prata med dig, du har bara lite svårt att koncentrera dig. Vet du vad du gör mot din 16 åriga dotter? Vet du hur jobbigt det är att älska någon som alla andra ser ner på? Alla andra har gett upp, men inte jag. Jag är ensam kvar med dig, mamma bor ju inte här längre. Jag vet att du har sagt att jag kanske bara borde vara hos dig på helgerna och med mamma på vardagarna, men jag vägrar. Jag vill stanna hos dig, vill kunna vara hos dig varannan vecka utan att frukta veckorna hos dig. Du är ju så härlig när du är nykter, då är du snäll, förstående, glad, du skämtar och skrattar. Men när du dricker är du inte alls förstående längre, du är inte glad, du skrattar inte. Du sover, du sover hela dagen. Du går upp för att laga middag till mig och går och lägger dig igen. Jag har mått så dåligt av att du druckit, jag har gjort riktigt dumma saker, och mamma har bett mig att berätta för henne när du dricker, men hon dömer bara, hon är inte förstående, jag förstår henne, du har ju hållit på ett bra tag nu, men man ska aldrig ge upp. Och jag är inte precis lyckligare hemma hos henne. Hon stryper mig med sitt enorma kontrollbehov. Jag börjar känna mig lite konstig, mitt huvud, min kropp, känns lätt. Men jag kan ändå känna att nu, nu hade det varit skönt att dö.

Jag tar ett djupt andetag.

”Nu ska det bli ändring pappa”

Jag sluter mina ögon och flyger iväg. Jag ser staden uppifrån, allt ser så litet ut. Jag fryser inte. Jag är däruppe i luften och ser ner på alla. Jag är fri, jag flyger. Jag flyger runt i luften, något styr mig men jag vet inte vad det är. Tänk om jag hade fått säga hej då till alla innan… Tänk om jag hade fått krama mamma en sista gång, men då hade hon förstått. Tänk om jag hade fått berätta för mina kompisar hur mycket dem betyder för mig. Tänk om jag fått krama pappa innan. Tänk om jag fått hålla min katt en sista gång, fått pussa henne på huvudet och säga att allt kommer att ordna sig. Varför hade jag inte skrivit något brev? Det brukar man väl göra? Lite väl sent för det nu… Jag flyger till en hög byggnad för att vila lite, vinden är kall, tror jag, jag kan inte känna den mot min hud. Betongen under mina fötter borde vara kall, men jag känner ingenting.

Jag går till kanten och tar ett steg rakt ut, jag ska flyga igen.

Jag har inga vingar längre.

Jag faller.

Jag känner ingen rädsla.

Jag är några meter ovanför marken.

Nu tar det slut.

Jag slår i marken.

Jag öppnar ögonen.

***

Av: Alexandriana Smith

VN:F [1.9.11_1134]
2.5/5 (2 röster)
Förändringen, 2.5 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.