Ett val, fem skott

Tillslut lyssnar slutar man lyssna helt och hållet. Man hör fortfarande hur någon babblar utan punkt, men man kopplar bort orden. Ögonen klistrar sig fast vid ett objekt, något helt oväsentligt, men ändå sitter man där, stirrandes. Tankarna sticker iväg och man kan bara inte sluta tänka. Tänka på vad som hänt, tänka på vad som händer, tänka på vad som kommer hända.

”Ta nu ett djupt andetag, utan att spänna bröstet”
Det gick inte. Jag började hosta och känna hur ögonen vattnades lite lätt.
”Det var samma sak för mig, alltså mitt första bloss. Du vänjer dig ska du se.”
Jag harklade mig och satte sedan den hemmagjorda cigarretten mellan läpparna för ett andra försök. Den varma röken fyllde mina lungor, det stack till lite i gommen, och sedan ut igen då den bildade ett rökmoln.
”Respekt bror”
”Tack”
Jag log. Inte för att det var respekt, utan för att han kallade mig bror. Jag hör hemma här, då jag kan lämna allt annat bakom mig börja om.

Tillslut kommer man på sig själv, hur man sitter och stirrar på ingenting. Två snabba blinkningar och man är tillbaka. Men vad sade läraren? Klockan tickar men de fyra minuterna som återstår av lektionen går inte undan något vidare. Läraren säger något i form av ”Prov nästa vecka”. Det gör att minnen återkommer.

Det var jag och två till som satt i soffan, tysta. Dörren öppnades och in kommer presidenten. Han som lett gänget i ur och skur, dag och natt. När han har talan överväger man inte att lyda, man bara gör det.
”För att gå rakt på sak… Ni har säkert hört vad som hände med vår vice president, två skott i ryggen och så vidare. Vi behöver en ersättare. På tisdag nästa vecka kommer vi slåss mot Phantom Lords, se det som ett prov.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag prövar. ”Uppfattat”.
De andra två satt helt tysta. Det en pinsam situation. Presidenten vände på klackarna och tog två steg innan han stannade.
”Jag vill inte veta av något rövslickande. Jag är ingen jävla lågstadielärare.”
”Uppfattat” löd de båda killarna i kör.

”Trevlig helg allihopa!”
Folk trängde sig ut ur klassrummet. Efter ett par raska steg var man ute ur byggnaden. Ett nyöppnat paket John Silver får bli det lugnande. Innan rökte man när någon bjöd en, men nu är det andra tider. Ja, nu är det andra tider.

”Här, känn på den.”
Den kalla metallen vägdes i min hand. Jag rös, för det kändes så bra.
”Smith and Wesson 9mm. Dessa hittar du inte vart som helst.”
”Det är så va?” svarade jag.
”Men jag känner en snubbe, jag kan fixa dig en likadan om du vill.”
”Hur mycket?”
”Det löser sig.”

Varje dag ställer vi oss inför en mängd olika val. Vissa beslut är viktigare än andra. Det är de besluten som avgör hur du som person är. Man kan aldrig riktigt veta i förväg hur konsekvenserna blir, man kan endast ana. Ibland blir det bättre än man anat, ibland sämre. Ibland blir det något helt annat.

Hela gänget stod i en ring förutom presidenten som snackade i mitten. Alla hade svarta skinnjackor med tryck på ryggen. Jag hörde ett klick och visste att det var ljudet av en stilett. Nära alla tonårsgrabbar bar knivar. Det var mest stiletter men man använde även butterfly-knivar. Vissa har cykelkedjor att försvara sig med, då ett piskande slag medför en olidlig smärta. Jag stoppade in handen i fickan och smekte revolvern från pipan och bakåt. Den var laddad med fem skott.
”Sluta inte slåss, utan hitta en ny kille att klå när ni är klara med den första.”
Nu gällde det. Jag ska banne mig visa att jag kan slåss.
”Utgå!”
Jag höll mig intill presidenten när vi marscherade mot slagfältet. Så snart vi var där började jag känna pirret i magen. Jag försökte verka lugn trots att jag var rädd. Lika väl som jag kan klå någon annan kan de klå mig. Skulle man kanske smita iväg, nu när jag ändå hade chansen? Nej, jag har kommit såhär långt. Det är det här jag vill.

De båda gängen ställde sig mitt emot varandra. Det var helt tyst, förutom ett basebollträ som slogs i marken gång på gång. Plötsligt avfyrades ett skott, startskottet, och de båda gängen rusade mot varann. Jag stod stilla kvar och höll lite avstånd. Betraktade slagen och det blod som yrde i luften. En ung kille kom rusande mot mig med ett basebollträ. Det var mörkt så det var svårt och se, men jag kan gissa på att han var 14 år. Jag fumlade efter revolvern och så snart den var i min hand avfyrade jag ett skott mot hans buk. Killen vek sig på mitten innan han föll till marken. Jag hade skjutit honom, kanske till och med dödat honom. Hans basebollträ låg jämte honom så jag plockade upp det för att gå in i högen och slåss. Det vägde inte mycket och var till stor del täckt av blod. Jag svingade vapnet fram och tillbaka. Sedan mot någons huvud. Men i farten kände jag hur benen vek sig och jag tappade andan. Jag hade ingen aning om vad som hände bakom mig, men jag kunde känna hur min rygg värkte. Smärtan växte då jag satt på knäna. Jag kröp ut från slagsmålet ner i ett dike. Det var tungt att andas. Jag hörde på avstånd ett dovt ljud av sirener, och som tiden gick blev ljudet starkare.
”Polis!”
Gängen grupperade sig och rusade sedan åt olika håll. Kvar var jag och den 14-åriga killen jag nyss skjutit. Polisbilen var nära nu, då sirenerna hördes allt för tydligt. Vad skulle jag göra? Jag ställde mig själv inför ett viktigt beslut då jag lyfte revolvern och satte pipan mot tinningen. Jag såg poliserna närma sig, fyra stycken. Ibland måste man bestämma sig, och ibland blir allt inte som man tänkt sig.

***

Av: Jesper

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (18 röster)
Ett val, fem skott, 3.8 out of 5 based on 18 ratings

2 kommentarer

  1. Hej Skriver:

    Väldigt spännande! Bra jobbat!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. jarran Skriver:

    Spännande!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.