Ett par smutsiga tygskor

Det går en ung flicka över blöta kullerstenar. Det är en mörk eftermiddag i ett dystert november. En månad som håller andan och där allt som existerar är en väntan på julstressen och ett nytt år. En månad helt utan en egen mening Ett tunt duggregn faller över världen. Höstens konturer suddas långsamt ut i kanterna i väntan på vintern precis som ljuset försvinner i skymningen.

Hennes skor är smutsiga och lite trasiga, de har tagit många steg. Hon har behövt ta alldeles för många steg än vad någon ska behöva ta. Flickans ansiktsuttryck avslöjar inga känslor, hon ser varken särskilt sorgsen eller glad ut. Munnen är avslappnad och käkarna är inte sammanbitna. Men en liten rynka mellan ögonbrynen skymtar blygsamt fram. Hon går långsamt fram på gatan och ser ut som att hon funderar på något. Vid en första anblick verkar det som att hon tänker på något oväsentligt men tittar man närmare kan man se att ögonen är obehagligt tomma. Det är något som saknas, någon har stulit gnistan i dem och nu är de bara två grunda hål. Det sägs att ögonen är själens fönster men i det här fallet är det som att någon dragit ner en rullgardin bakom och det är omöjligt att få en skymt av insidan. En hel värld ligger gömd bakom de där gardinerna.

Hon skulle förmodligen klassas som vacker med sitt långa mörka hår och gröna ögon men det är något som stör bilden av perfektion. Axlarna slokar lite för mycket och näsan är faktiskt lite asymmetrisk. Dessutom går hon lite annorlunda, hennes steg är lite tveksamma på något vis. Men det här är det ingen som tänker på, det är faktiskt igen som tänker på flickan alls. Hon smälter in bland massan och är helt anonym där hon går mitt bland alla eftermiddagspendlare med sina smutsiga tygskor. Hon sticker inte ut och smutsiga tygskor finns det gott om i världen. De hade varit vita en gång för länge sen men tiden skonar inte något, inte ens ett par tygskor. En sekund byts ut av en annan och så fortsätter det utan avbrott. Ingen rår på tiden och den bryr sig inte om eller tar hänsyn någon.

Alla människors stressade andetag bildar vit rök i luften och ingen lägger märke till flickan, alla är uppslukade av sig själva. Det är som att de befinner dig i en egen bubbla som ingen kan ta sig igenom. De är förmodligen på väg hem och funderar på vad de ska äta till middag. Flickan ser så alldaglig ut, ingen vet att en orkan härjar på insidan. De instängda känslorna tuggar på hjärtat och bryter ner henne bit för bit. Alla små hjärnspöken och demoner har tagit över kroppen och styr likt en diktator. Men fasaden avslöjar inget. Det finns saker man inte kan berätta för andra, de sakerna låser man in i en liten låda långt inne i sitt medvetande och släpper aldrig ut. Man sätter upp en gardin framför fönstren och stänger ute världen.

Den förlorade gnistan försvann för länge sedan och har saknats sedan dess. Den kommer aldrig att komma tillbaka. Man kan faktiskt stjäla någons gnista, det är inte så svårt. Ord kan vittra ner en människa mer än fysiskt våld. Alla de små orden vi människor har hittat på är starkare vapen än alla kulsprutor och pansarvagnar i världen. Sår läker men inte på insidan. Där fortsätter de bara blöda tills man långsamt förblöder och blir levande död. Flickan är bara en av de många förblödande människorna i smutsiga tygskor som ingen lägger märke till. Hon är långsamt på väg att dö. Men det är det såklart ingen som märker, varför skulle man bry sig om sådant när man kan tänka på vad man ska äta till middag istället?

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (11 röster)
Ett par smutsiga tygskor, 3.5 out of 5 based on 11 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.